Gunnar Unger om Portugal
1972
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ARVID FREDBORG:
Gunnar Unger om Portugal
I svenska massmedia förekommer att Portugal
framställes som den sista kolonialmakten, som
bedriver raspolitik tillsammans med Sydafrika
och Rhodesia, en blodig diktatur, som torterar
sina politiska motståndare. Portugal fyller på
detta sätt en speciell funktion i dagens Sverige. Det ligger långt borta och är icke mäktigt tillräckligt starka repressalier för att demonstrationer skulle kosta någonting. Det
kan därför med fördel bli föremål för indignation, för känslor som lyser med sin frånvaro,
när det gäller förhållanden på närmare håll.
Portugal erbjuder också en annan fördel. Ännu har icke tillräckligt många svenskar gjort
bekantskap med landet som turister för att
den anti-portugisiska agitationen skall störas.
Men man måste skynda sig, ty redan är Portugal omtyckt av skandinaviska turister. Man
vet, hur tyst det blivit i fråga om överstarnas
Grekland. Ett ännu bättre exempel erbjuder
Spanien, om länge varit föremål för en ännu
grövre kanonad än regeringen i Lissabon. Sedan några miljoner svenskar lärt känna Spanien måste kampanjen mot detta land upphö-
ra.
Att under sådana förhållande ge ut en
bok om Portugal, som icke upprepar dagens
standardåsikter, vittnar om moraliskt mod.
Den som gör det är red Gunnar Unger.
Hans lilla volym med titeln »Europas okända hörn» (Raben & Sjögren), som till stor
del bygger på i Svenska Dagbladet publicerade artiklar, är i hög grad läsvärd. Författaren
demonstrerar en i vårt land sällsynt kunskap
om vad han behandlar. Det portugisiska språ-
ket är ej heller utsatt för en eljest ofta förekommande misshandel. Unger uttrycker sig
dessutom flytande och lättfattligt och visar än
en gåno-, att han förfogar över en av Sveriges
bästa pennor.
Han börjar med en historik. Den är korrekt bortsett från den lilla detaljen, att Portugals europeiska ,.gräns icke varit helt oförändrad. Staden Olivenza förlorades till Spanien genom det så kallade apelsinkriget år
1801. Sedan kommer Unger in på epoken Salazar, Portugal i Afrika och den nuvarande
regimen under Marcello Caetano. Till sist ger
han en del personliga intryck från Portugal.
Unger är en varm vän av portugiserna.
Han tecknar deras känsliga relationer till den
större grannen och deras fördomsfrihet i rasfrågan. Han följer den nuvarande långsamma
liberaliseringen med sympati, särskilt när det
gäller de yngre progresistas, som söker göra
organisationen SEDES till hävstång för nödvändiga förändringar. Han skildrar, hur de hotas av de extremt konservativa i krigsmakt,
näringsliv och förvaltning. Men han är ingalunda blind för de mörka sidorna också i dagens lätt liberaliserade Portugal. Med rätta
betecknar han Salazars sista tio år vid makten
som en period av förstelning och nedgång,
med en rad försummade tillfällen. I ett avseende synes det dock som om han icke gör
den döde statsmannen rättvisa. Det är när
han kritiserar dennes penningpolitik som en
orsak till landets försämrade läge. Vad Unger
kallar Salazars ortodoxa penningpolitik syftade till att trygga ett stabilt penningvärde och
lyckades härmed. Det är för ett fattigt land av
fundamental betydelse.
Vad som framför allt skadade Portugal under Salazars senare år var förstelningen i förvaltningen samt den åldrige regeringschefens
förkärlek för autarki och centralism i fråga
om de afrikanska provinserna. Deras problem
avgjordes i Lissabon, och för varje år blev
den byråkratiska tågordningen allt tyngre. Utländskt kapital, som kunnat få i gång en modern ekonomisk utveckling i Angola och Mozambique, släpptes blott in i rännilar i dessa
provinser. Huvudorsaken var, att Salazar ville
undvika politiskt tryck från utlandet, särskilt
Amerika. Slutligen kanske en förutvarande
pressman får säga till en nu aktiv publicist,
att Salazars totala brist på förståelse för behovet av en modern och vettig press måste fogas
till hans syndaregister.
Författaren har icke besökt Portugals afrikanska provinser. Men han har genom samtal
med folk, som är förtrogna med situationen
4·78
där, fått fram en i stort sett riktig bild. Han
konstaterar, att regeringen i Lissabon icke kan
beskyllas för raspolitik men däremot i fråga
om undervisning och materiell utveckling gjort
alldeles för litet i tid. Först upproret i Angola väckte andarna till liv. Nu råder en febril
aktivitet på olika områden.
Kommer den för sent för att rädda Portugals position i Afrika? Unger undviker klokt
nog att söka ge ett klart svar på frågan. Blott
framtiden kan utvisa, vilken roll det kommer
att spela, att Portugal faktiskt har en särställning, som icke kan jämföras med den som
Storbritannien, Frankrike eller Belgien på sin
tid intog. Portugiserna själva syns vara övertygade om att deras lösning – eventuellt i
samarbete med det allt starkare Brasilien, som
fått ett allt större intresse för moderlandet –
blir helt annorlunda, att det icke finns någon
ödesbunden utveckling i riktning mot en svartnationalistisk seger. Men hur man skall agera
praktiskt är föremål för heta debatter.
Att portugiserna haft ett starkt stöd från
varje fall vissa svarta stammar är ställt uton
allt tvivel. Hur skulle det eljest ha kunna
hålla ut mot Tanzania och Zambia, mot rysk
och kinesiska intriger och organisering av gue
rilla-förband, mot den svenska regeringen
pengar och mot Kyrkornas världsråd och Gw
vet vilka andra organisationer, som i kristJi
barmhärtighet stödjer de svarta nationaliste1
na? Vore portugisernas motstånd över huvw
taget möjligt, om icke verkligheten talade el
annat språk än de svarta organisationerna
Potemkin-kulisser?
Om det fattiga landet i sydväst kommer al
förmå att bära bördan av att på en gång fö1
svara och utveckla sina jättelika afrikansk
provinser är en annan fråga. Endast framtide
kan besvara den, liksom problemet om de
inre utveckling skall komma till stånd, sor
är så nödvändig. Risken för bakslag finns
högsta grad.
Gunnar Unger om Portugal
I svenska massmedia förekommer att Portugal
framställes som den sista kolonialmakten, som
bedriver raspolitik tillsammans med Sydafrika
och Rhodesia, en blodig diktatur, som torterar
sina politiska motståndare. Portugal fyller på
detta sätt en speciell funktion i dagens Sverige. Det ligger långt borta och är icke mäktigt tillräckligt starka repressalier för att demonstrationer skulle kosta någonting. Det
kan därför med fördel bli föremål för indignation, för känslor som lyser med sin frånvaro,
när det gäller förhållanden på närmare håll.
Portugal erbjuder också en annan fördel. Ännu har icke tillräckligt många svenskar gjort
bekantskap med landet som turister för att
den anti-portugisiska agitationen skall störas.
Men man måste skynda sig, ty redan är Portugal omtyckt av skandinaviska turister. Man
vet, hur tyst det blivit i fråga om överstarnas
Grekland. Ett ännu bättre exempel erbjuder
Spanien, om länge varit föremål för en ännu
grövre kanonad än regeringen i Lissabon. Sedan några miljoner svenskar lärt känna Spanien måste kampanjen mot detta land upphö-
ra.
Att under sådana förhållande ge ut en
bok om Portugal, som icke upprepar dagens
standardåsikter, vittnar om moraliskt mod.
Den som gör det är red Gunnar Unger.
Hans lilla volym med titeln »Europas okända hörn» (Raben & Sjögren), som till stor
del bygger på i Svenska Dagbladet publicerade artiklar, är i hög grad läsvärd. Författaren
demonstrerar en i vårt land sällsynt kunskap
om vad han behandlar. Det portugisiska språ-
ket är ej heller utsatt för en eljest ofta förekommande misshandel. Unger uttrycker sig
dessutom flytande och lättfattligt och visar än
en gåno-, att han förfogar över en av Sveriges
bästa pennor.
Han börjar med en historik. Den är korrekt bortsett från den lilla detaljen, att Portugals europeiska ,.gräns icke varit helt oförändrad. Staden Olivenza förlorades till Spanien genom det så kallade apelsinkriget år
1801. Sedan kommer Unger in på epoken Salazar, Portugal i Afrika och den nuvarande
regimen under Marcello Caetano. Till sist ger
han en del personliga intryck från Portugal.
Unger är en varm vän av portugiserna.
Han tecknar deras känsliga relationer till den
större grannen och deras fördomsfrihet i rasfrågan. Han följer den nuvarande långsamma
liberaliseringen med sympati, särskilt när det
gäller de yngre progresistas, som söker göra
organisationen SEDES till hävstång för nödvändiga förändringar. Han skildrar, hur de hotas av de extremt konservativa i krigsmakt,
näringsliv och förvaltning. Men han är ingalunda blind för de mörka sidorna också i dagens lätt liberaliserade Portugal. Med rätta
betecknar han Salazars sista tio år vid makten
som en period av förstelning och nedgång,
med en rad försummade tillfällen. I ett avseende synes det dock som om han icke gör
den döde statsmannen rättvisa. Det är när
han kritiserar dennes penningpolitik som en
orsak till landets försämrade läge. Vad Unger
kallar Salazars ortodoxa penningpolitik syftade till att trygga ett stabilt penningvärde och
lyckades härmed. Det är för ett fattigt land av
fundamental betydelse.
Vad som framför allt skadade Portugal under Salazars senare år var förstelningen i förvaltningen samt den åldrige regeringschefens
förkärlek för autarki och centralism i fråga
om de afrikanska provinserna. Deras problem
avgjordes i Lissabon, och för varje år blev
den byråkratiska tågordningen allt tyngre. Utländskt kapital, som kunnat få i gång en modern ekonomisk utveckling i Angola och Mozambique, släpptes blott in i rännilar i dessa
provinser. Huvudorsaken var, att Salazar ville
undvika politiskt tryck från utlandet, särskilt
Amerika. Slutligen kanske en förutvarande
pressman får säga till en nu aktiv publicist,
att Salazars totala brist på förståelse för behovet av en modern och vettig press måste fogas
till hans syndaregister.
Författaren har icke besökt Portugals afrikanska provinser. Men han har genom samtal
med folk, som är förtrogna med situationen
4·78
där, fått fram en i stort sett riktig bild. Han
konstaterar, att regeringen i Lissabon icke kan
beskyllas för raspolitik men däremot i fråga
om undervisning och materiell utveckling gjort
alldeles för litet i tid. Först upproret i Angola väckte andarna till liv. Nu råder en febril
aktivitet på olika områden.
Kommer den för sent för att rädda Portugals position i Afrika? Unger undviker klokt
nog att söka ge ett klart svar på frågan. Blott
framtiden kan utvisa, vilken roll det kommer
att spela, att Portugal faktiskt har en särställning, som icke kan jämföras med den som
Storbritannien, Frankrike eller Belgien på sin
tid intog. Portugiserna själva syns vara övertygade om att deras lösning – eventuellt i
samarbete med det allt starkare Brasilien, som
fått ett allt större intresse för moderlandet –
blir helt annorlunda, att det icke finns någon
ödesbunden utveckling i riktning mot en svartnationalistisk seger. Men hur man skall agera
praktiskt är föremål för heta debatter.
Att portugiserna haft ett starkt stöd från
varje fall vissa svarta stammar är ställt uton
allt tvivel. Hur skulle det eljest ha kunna
hålla ut mot Tanzania och Zambia, mot rysk
och kinesiska intriger och organisering av gue
rilla-förband, mot den svenska regeringen
pengar och mot Kyrkornas världsråd och Gw
vet vilka andra organisationer, som i kristJi
barmhärtighet stödjer de svarta nationaliste1
na? Vore portugisernas motstånd över huvw
taget möjligt, om icke verkligheten talade el
annat språk än de svarta organisationerna
Potemkin-kulisser?
Om det fattiga landet i sydväst kommer al
förmå att bära bördan av att på en gång fö1
svara och utveckla sina jättelika afrikansk
provinser är en annan fråga. Endast framtide
kan besvara den, liksom problemet om de
inre utveckling skall komma till stånd, sor
är så nödvändig. Risken för bakslag finns
högsta grad.