Gunnarsson & Holmström: En enkelspårig debatt

Roger Scruton menade att det värsta med dagens klimatdebatt var att den drivs framåt av katastrofscenarier och uppvigling till panik. Att klimatförändringarna lyfts från att handla om vanliga människors liv till att vara en global katastrof – en katastrof som vårt nuvarande samhällssystem inte anses vara förmöget att hantera.

Somliga menar att vi är på väg mot avgrunden, varför det krävs en total revolution som kan förändra människan och dess beteende i grunden. Normala instinkter, preferenser och friheter måste åsidosättas genom politisk systemförändring, till förmån för en centraliserad makt som har förmåga att hantera krisen.

Tyvärr går det att skönja liknande tendenser också i hanteringen av coronakrisen. Trots att Sverige har stuckit ut när det kommer till en viss återhållsamhet gällande restriktioner går det att notera en alltmer polariserad debatt också här. Coronaviruset må vara ovanligt allvarligt, men samtidigt är det likt andra problem som vårt samhälle tidigare har hanterat. I själva verket är det bästa sättet att hantera ett allvarligt problem att agera efter beprövad erfarenhet, med försiktighet och med vanligt politiskt förfarande. Kompromisser, avvägningar mellan intressen, bred förankring och tröghet i systemet bör också gälla denna fråga.

Den scenariodrivna akutpolitiken framkallar nödlösningar som ofta blir både förhastade och felavvägda och dessutom tvingar makten uppåt. Att påstå att just denna kris är ett undantag där normala spelregler och rättigheter inte är giltiga är ett bakvänt resonemang. Det är under de extrema omständigheterna som friheten, och vår vilja att försvara den, på riktigt sätts på prov. I ett medieklimat som de senaste ett och halvt åren styrts av skräckinjagande nyheter är det lätt att tappa det perspektivet.

Perspektiven måste breddas

Det är dystert hur lite offentlig diskussion som förekommit kring coronarestriktionernas påverkan på vår civilisations fundamentala rättigheter. Religionsfrihet, demonstrationsfrihet och mötesfrihet har åsidosatts. Att politiska demonstrationer stängts ned och att polisen omhändertagit aktivister av smittskyddsskäl är milt uttryckt tvivelaktigt. Huruvida också föreningsfriheten, näringsfriheten och rätten till kroppslig integritet utmanas är åtminstone något som bör lyftas till diskussion innan det avfärdas. Om västerlandets viktigaste rättigheter och friheter får stryka på foten när de är obekväma är de inte mycket värda.

I den politiska debatten har det inte på ett tillfredsställande sätt utretts vilka andra konsekvenser restriktionerna fått och får. Hur påverkar dessa åtgärder medborgarnas risker att drabbas av andra fysiska och psykiska åkommor? Hur påverkas vår förmåga att långsiktigt finansiera och försörja vård och omsorg av att vissa sektorer av näringslivet begränsas? Statsepidemiologen Anders Tegnell har visserligen lyft sådana perspektiv kopplat till barns utbildning och fritid, men i övrigt har diskussionen varit enkelspårig. Frågan om hur högt pris i form av försämrad livskvalitet och frihet vi är beredda att betala för att rädda liv har också saknats.

Var är långsiktigheten?

Som vanligt vid kriser har fokus nästan uteslutande legat på att bemöta det direkta hotet. Det är naturligt, men vi borde för länge sedan påbörjat en bredare diskussion om hur alla restriktioner påverkar vårt samhälle på sikt, särskilt i takt med att de kommit att utgöra allt kraftigare intrång i människors frihet. Dessutom har vi en helt ny fråga att hantera, nämligen hur den personliga integriteten ska säkerställas i relation till begränsad smittspridning.

Med ett långsiktigt perspektiv borde vi också fråga oss hur proportionella åtgärderna mot coronaviruset är. I Sverige har vi över tid infört kraftigare och kraftigare åtgärder, trots att smittovågorna blivit mildare och sjukvårdens beredskap bättre. När ett så ovanligt tungt artilleri satts in redan mot detta coronavirus, hur ska vi då agera om det dyker upp ett ännu farligare virus?

Vem är det som kör, egentligen?

Slutligen uppkommer frågan vem som egentligen bestämmer i Sverige. Det har mer än en gång framstått som att makten över riket delegerats till Folkhälsomyndigheten. Det framstår som att regering och media accepterat att Folkhälsomyndigheten inte endast ska tillhandahålla information och expertis, utan också agera styresmän. Berörda myndigheter, läkare och läkemedelsbolag har naturligtvis oumbärliga insikter att komma med, men de sitter trots allt inte på hela bilden och har inte alla perspektiv för ögonen. ”Krig är alldeles för viktigt för att utlämnas till generalerna”, påstås Georges Clemenceau ha sagt. Vi behöver fler perspektiv, fler röster och avvägningar mellan samhällets olika intressen. I slutändan är det politikernas uppgift att ta denna breda hänsyn, fatta beslut och att ta ansvar för politiken. Det är de som har fått väljarnas förtroende.

Det är lätt att bli förbluffad över det totala politiska konsensus som rått kring de allt hårdare restriktionerna. Att den principiella debatten uteblivit kan inte vara bra. Detta tyder inte bara på brist på politisk spänst och mångfald utan blottar också ett svagt samhälle. Var är de politiker och debattörer som annars påstår sig sätta friheten högst? Företrädare för de partier, tankesmedjor och ledarsidor som annars påstår sig vara den individuella frihetens främsta försvarare har med några få undantag antingen varit tysta eller tvärtom varit ännu hårdare pådrivare av restriktioner.

Tony Gunnarsson är fil. kand. i statsvetenskap & Mattias Holmström är teol. kand.