Gunnarsson & Holmström: Födslotalen sjunker och ingen säger ett knyst

År 2022 registrerades enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) det lägsta antalet födda på över 50 år i flera kommuner. Sett till antalet på riksnivå var det 17 år sedan det föddes färre barn. I 22 kommuner och två län var antalet födda det lägsta på 54 år.

Under sin livstid behöver en kvinna föda 2,1 barn för att befolkningen inte ska minska. Under 2022 var siffran för Sverige 1,52. Den summerade fruktsamheten är den lägsta på över 50 år.

Det här kan först framstå som intetsägande statistik. Men rent konkret betyder det att under 2022 föddes det 8 000 färre barn än prognosticerat.

Även om det är sant att ett lägre födslotal skapar ekonomiska lättnader när det gäller färre födslar på sjukhus samt färre förskole- och skolplatser, så är det en kortsiktig vinst.

En åldrande befolkning leder till en större ekonomisk börda för samhället i stort. Det innebär att en minskande grupp i arbetsför ålder ska finansiera en växande grupp äldre, vilket i sin tur innebär ökade kostnader för att upprätthålla välfärdssystemen och skapar minskade intäkter till ett alltmer belastat pensionssystem.

Sveriges försörjningskvot har ökat på senare år, vilket innebär att varje arbetande person behöver försörja fler. Sedan 2010 har den demografiska försörjningskvoten, som visar hur många personer en person i arbetsför ålder behöver försörja utöver sig själv, ökat från 0,71 till 0,78. År 2060 beräknas kvoten ligga på 0,89. Eftersom Sverige har en mer omfattande välfärdsstat att finansiera är vi också mer känsliga för en försämrad försörjningskvot.

På den svenska politiska arenan är dock de låga födslotalen i mångt och mycket en icke-fråga, särskilt om man ser till den brist på politiska förslag som syftar till att lösa problemet. Den politiska dynamiken premierar att lösa kortsiktiga problem, så att resultat kan uppvisas inför nästa val. Sedan åtminstone ett halvt sekel har dessutom svensk familjepolitik i huvudsak syftat till att lösgöra individen och göra den oberoende av de små gemenskaperna.

Både vänstern och borgerligheten har hjälpt till att bygga upp det system som Lars Trägårdh benämnt som statsindividualism. Barnalstring har setts som en individuell angelägenhet och mängden barn som en effekt av individuella preferenser.

Men faktum är att individer inte verkar i ett vakuum. Politiska regelverk, ekonomiska incitament och samhällets normer påverkar individens och familjens möjligheter och val liksom individers agerande påverkar samhället.

Den minskade familjebildningen och de låga födslotalen påverkar samhället på många sätt. Ensamheten har vuxit till att bli ett allt större samhällsproblem. Den psykiska ohälsan är den nya samhällssjukdomen och är i hög grad en effekt av ensamhet. Socialminister Jacob Forssmed har beskrivit problemet med de ensamma äldre som utan anhöriga blir isolerade i hemmet.

I vissa politiska sammanhang har invandringen tidigare anförts som lösning på problemet, men den långa etableringstiden och låga självförsörjningsgraden bland utrikes födda har snarare förvärrat problematiken.

Redan nu finns stora rekryteringsproblem i både privat och offentlig sektor. Inom vård och omsorg räknar man med akut personalbrist till följd av stora pensionsavgångar och växande vårdbehov. Antalet personer som är 80 år eller äldre kommer att öka med närmare 264 000 fram till år 2031 – en nästan 50-procentig ökning av gruppen. De allt större offentliga åtagandet som kommer i spåren av fler äldre har satt både den kommunala ekonomin och pensionssystemet under stor press.

Politikens tystnad gällande förslag för att vända utvecklingen är oroväckande. Här finns ett stort utrymme att fylla för det parti som faktiskt tar frågan på allvar och är beredd att presentera verkningsfulla politiska lösningar.

Tony Gunnarsson är fil. kand. i statsvetenskap och Mattias Holmström är teol. kand. i religionsvetenskap