Gustaf Göthberg: Pehr G Gyllenhammar gjorde Göteborg större

Han var Mr Volvo med hela svenska folket. Den 21 november avled Pehr G Gyllenhammar.

Men hans arv är inte primärt bilmärket Volvo – utan att han en gång för alla satte den göteborgska andan av oräddhet och stolt industri i det svenska rampljuset.

En olycka kommer sällan ensam. Bara några dagar innan dödsbudet om PG Gyllehammar, den göteborgske Volvo-legenden, fick landet samma sorgliga bud om en annan svensk gigant, den i sanning folkkäre Allan Svensson. Det var femton års åldersskillnad mellan företagsledaren PG och skådespelaren Allan Svensson. Ändå är det just Svensson i en av hans mest berömda roller som kommer till mig när budet om PG Gyllenhammars bortgång når mig på väg hem från ett försvarspolitiskt möte i Strängnäs. 

I serien Svensson, Svensson från nittiotalet spelar Allan Svensson rollen Gustav Svensson. En bakåtsträvande brevbärare som i serie- och filmformat fick bli pappan i det röriga 1990-talets sinnebild av den gamla svenska drömmen. Innan laserman och hundraprocentig ränta och förlista fartyg på Östersjön. Den om villa, Volvo och vovve. När serien sänds skrattar man i TV-sofforna. Gustav Svensson, enormt skickligt och trovärdigt gestaltad av Allan Svensson, är på väg att bli ur fas tid med tiden. En som tycker det är stötande att ens nya grannar i Vivalla skulle kunna vara för ett EU-medlemskap. Som tycker det är obegripligt hur man kan rösta på något annat än Socialdemokraterna, och nästan sätter maten i halsen när hans fru sedan flera år, banktjänstemannen Lena, berättar att hon under alla dessa år röstat på Folkpartiet. Och, som tycker att det ändå självklara är att man bara kan ha en bil som är producerad i Sverige. 

En Volvo. Den rullar. Och det är inte bara en trygg bil. Det är en exportvara vi än idag är enormt stolta över. 

Det intressanta är att decennierna innan Svensson, Svensson sänds har det bilföretag som personifierat en av grundbultarna i den mest stolta svenska exporten styrts av PG Gyllenhammar. En man som inte räds för att tala på ett sätt som vid denna tid var ytterst osvenskt. 

PG hade två klockor, en på vardera handled. Han blev inte sällan förbannad, men aldrig bitter. Den oefterhärmliga dialekten fick ett eget namn i ”hovåsamerikanska.” Han avskydde jante. Klockorna var nog ett tecken på just det. 

PG Gyllenhammar drevs av sina egna ambitioner. Men han kände också för de som stod nere i skiten.

En fin episod från den dokumentär om doktor Gyllenhammar – han föredrog att omnämnas så – som SVT lät producera för några år sedan skildrar PG Gyllenhammar kärleksfulla återseende med arbetarna på fabriksgolvet i Volvofabriken i hans hemstad. Han är märkbart rörd, av att på en ålderns höst, få återse Torslandaverken och de som alltid förblev hans livsgärning. Arbetarna på golvet hälsar honom ”välkommen tillbaka”. Han, som blev ivägkörd därifrån av deras chefer och hans underordnade åratal innan.

“Han föredrog att vara på golvet lite grann”, sägs det i samma dokumentär. Det han ogillade var aldrig någonsin de som arbetade där. Han högaktade dem. Föraktet sparade han för direktörerna. Han tyckte den ena direktören var snorkigare än den andra. Bjälken i det egna ögat sågs nog inte alltid. Och de var också där, i toppen av koncernen, som de utslagsgivande stegen mot hans fall togs. 

PG Gyllenhammar var mer av en industriman, än en gammaldags företagsledare. Som skildrats i Svensk Tidskrifts årsbok från 1974 så tog han lärdom av sin svärfar Gunnar Engellau, som han också efterträdde som Volvodirektör.

”Jag kan inte alls begripa varför det ska behövas några oppositionspartier. Om det är något jag vill, så lyfter jag på luren och talar med Gunnar Sträng och då får jag som jag vill.” Gyllenhammar hade samma avspända relation med maktens män i Stockholm, när han behövde. Och han stack ofta ut hakan även här. Spridda är vittnesmålen om hur SAF-ordföranden Curt Nicolin fick en motståndare i PG Gyllenhammar när det gällde företagens kritik mot de kollektiva löntagarfonderna. PG hade inga problem med dem, och tyckte inte man skulle komma på kant med de styrande politikerna. Det skulle kunna vara skadligt för Sverige – och då också Volvo. Men det går inte att komma ifrån att hans vurm för löntagarfonderna skedde mot bättre vetande.

Hans varumärke gör det alldeles för lätt att stämpla PG Gyllenhammar som elitist. 

Det går nästan inte för en göteborgare att bli en del av etablissemanget. Vi har för svårt för Stockholm. Eller så har Stockholm för svårt för oss. Allt beror såklart på vem man frågar och vilken del av Sverige man är från. Ytterst få är de statsråd som Göteborg producerat. Någon sade mig när jag valdes till riksdagen att de klokaste göteborgarna sparar vi på hemmaplan, och nog kan jag instämma. Stora svenska företagsledare från Göteborg har i regel inte bott i staden på decennier, men trots det varken sparat på dialekt eller krut. PG Gyllenhammar såg vi dock ett konträrt förhållande till detta: PG var inte bara etablissemang, han var Göteborg.

När direktör Gyllenhammar – han föredrog också att kallas så – föreslog att Volvo skulle byta norska oljefonder mot aktier i svenska Volvo, sägs det att wallenbergarna stoppade honom. Inte skulle den här göteborgska uppkomlingen domdera kring hur vi investerade svenska pengar som skulle gå till svenskars pensioner. 

PG förlorade den striden. Också.

Nio år i rad blev Gyllenhammar utsedd till Sveriges mest beundrade man av Sifo. Det var åttiotal och den första grunden för att bryta med sossesverige lades av en göteborgare som satte svensk industri på världskartan. 

Han ledde, ofta helt orädd, vårt lands näst största stad till både enormt välstånd och till en exponering i Sverige och världen som gynnat oss alla väl. 

Och hans självbild var själva antitesen till den som odlats i den svenska socialdemokratin. Tage Erlander skrev i sin dagbok 1946 “Jag är rädd, har alltid varit rädd och att jag nu accepterat beror sannerligen inte på framåtanda och maktvilja, utan på rädsla för gruppen. Lojaliteten mot gruppen och partiet.” Veckor efteråt var Erlander Sveriges statsminister. Rädd. PG Gyllenhammar å sin sida framstod ofta som närmast patologiskt orädd.

PG Gyllenhammar accepterade inte det han inte var nöjd med. Hans ambitioner präglades alltid av framåtanda. Hans avsaknad av rädsla för gruppen (eller praktiskt taget omvärlden i övrigt), i detta fall koncernens snorkiga direktörer var det som blev hans fall. Han reste sig igen. Han fångade detta med egna ord. “Jag är inte ängslig, jag är inte rädd. Jag är inte lagd åt det sättet.”

PG Gyllenhammar väcker känslor. Ett finare betyg kan inte en industriman som verkade för nära 40 år sedan få. Han tillhör en liten skara människor – farbröder om man ska vara ärlig – som blivit förnamn med folket. Och det går att älta Renaultaffär, Kalmarsatsningar och lätt folkpartistisk hybris när PG Gyllenhammar anmäler sig som ämne i en diskussion. Jag tror dock jag talar för många i min hemstad som vill understryka att han betyder något, eller betydde, något mer än detta.

PG gjorde Göteborg större.

Inte bara på grund av sitt erkända ointresse för Stockholm, utan för att tilltalade den anda som länge präglat staden. Öppenheten västerut. Arbetets slit. Njutning och nöje när arbetet lagts ned för dagen eller arbetsveckan. Humorn och melankolin. Tro inte att du är nåt, det räcker med att du vet det. När han besöker Hagge Geigert och sjunger Evert Taubes ”Balladen om Ernst Georg Johansson” handlar förvisso texten om Buenos Aires, men det kunde lika gärna vara Göteborg som besjöngs. “Vi kom från blå Atlanten, från havets majestät (…) Jag kan ej glömma staden som ligger där i dyn. Den luktar majs och hudar och fruntimmers parfym. Som pampasvinden blandar med doft av feberträn. Men kajerna är lagda med sten från Bohuslän.”

Göteborg kom närmre världen med PG. Han gjorde oss stolta över att vara en del i något större och vara hemstad åt de stoltaste av svenska varumärken. 

Den bil som Gustav Svensson satte sig i när han skulle någonstans. Den som vi hoppar in i när vi kör över Älvsborgsbron ut mot stenen i Bohuslän. 

PG Gyllenhammar, den obändige visionären, var långt från jante med sina armbandsur. Ändå så framstår han mitt i all komplexitet och i våghalsigt risktagande i affärer som en enkel man. Han ville att det skulle gå bra för Volvo. För när det gick bra för Volvo, då gick det också bra för Sverige. Och kanske säger det något om oss som land, att det var PG Gyllenhammar själv som blev en del av folkhemmets fundament. Villa, vovve. Volvo.

Pehr Gustaf Gyllenhammar blev 89 år.

Gustaf Göthberg (M) är riksdagsledamot från Göteborg