Gustaf Lewander: Den svenska konservatismen är ett stimulerande gräl

Den politiska borgerligheten var länge en avvikande impuls i den socialdemokratiskt dominerade offentligheten – och om liberalismen kunde behandlas med ett tolerant överseende, var detta knappast fallet med konservatismen, socialdemokratins huvudsakliga ideologiska motståndare. ”Konservativ” var, som politiskt epitet, under lång tid i praktiken en form av invektiv – ofta (och, måste erkännas, inte alltid utan skäl) förknippat med det auktoritära, det inkrökta, eller det dogmatiska. Trots att man med visst fog kan se konservatismen som den minst publikfriande av de tre stora ideologierna, har den svenska konservatismen under senare år – delvis av dagspolitiska skäl som är allom bekanta och vilka inte skall avhandlas här – blivit föremål för en allt intensivare intellektuell diskussion och uppmärksamhet. Det finns också en intresseväckande paradox i att det av de tre stora moderna samhällsideologierna – liberalismen, socialismen och konservatismen – idag är den svenska konservatismen som just nu är stadd i tydligast och mest dynamisk förnyelse. Denna utveckling har på den politiska litteraturens område tagit sig uttryck bland annat i Svensk Tidskrifts egen Samtida röster om konservatism (2020), samt böcker som Simon O. Petterssons Svenska konservativa profiler (2017) och Jakob E:son Söderbaums Modern konservatism: filosofi, bärande idéer och inriktningar i Burkes efterföljd; den 19 maj i år utkommer på Timbro förlag också en serie essäer på samma tema, av Katarina Barrling, Russel Kirk, Catarina Kärkkäinen, och Daniel Åkerman. Den strida strömmen av ny litteratur och den pågående diskussionen har gjort mycket för att ge den moderna, svenska konservatismen fastare konturer, men dess gränser är fortfarande luddiga och utvecklingsriktningen otydlig. Den samtida, svenska konservatismens två viktigaste organisationer tjänar också som exponenter till denna löslighet i konturerna. Föreningen Heimdal har en lika anrik och betydande som motsägelsefull (och bitvis problematisk) historia – helt i linje med dess valspråk, ”Tradere et resistere”, och dess uttryckta ideologiska ställningstagande för ”reformvänlig konservatism” – medan tankesmedjan Oikos är en nyare och mer dagspolitisk skapelse, med tydliga band till den sverigedemokratiska rörelsen och dess uppfattning om vad konservatismen är och skall vara. Trots ett betydande överlapp, finns det avgörande skillnader i de två organisationernas ursprung, och den funktion de fyller både för borgerligheten, den bredare svenska högern, och den svenska konservatismen; medan Heimdal under mer än hundra år har varit ett fritt vattenhål och andrum för en mycket stor del av alla någorlunda intellektuellt sinnade högerprofiler sedan 1800-talets slut – från Gunnar Heckscher till Anders Borg – förefaller Oikos ha uppstått ur ett mer direkt behov att bistå en viss politisk riktning med intellektuell inspiration och utveckling.

Inför tankesmedjan Oikos och föreningen Heimdals konservativa vårseminarium den 14 maj 2022 var förutsättningarna bland annat därför också en aning oklara. Seminariet hölls mot bakgrund av ”det dramatiska internationella läget, det kommande svenska valet, och läget för svensk och europeisk konservatism”, men såväl programpunkter som förteckning av framträdande talare förblev okända för seminariets deltagare både under och efter att det ägt rum. Bland de för en svensk publik mer profilerade bland dessa var Ivar Arpi, Paula Bieler Eriksson, Dick Erison och Thomas Gür; framträdde gjorde även svenska och utländska, säkerhetspolitiska experter – som ungerske Attila Demkó, tidigare hög tjänsteman inom ungerska försvarsdepartementet och vid NATO i Bryssel. Medan Demkó och Gür levererade säkerhetspolitisk realism och läskande cynism av en kaliber som väl anstår dem med mer direkt erfarenhet av såväl politisk byråkrati som geopolitisk djävlighet, höll sig de tre föregående talarna mer till vårt omedelbara närområde – och till svensk inrikespolitik.

Svensk inrikespolitik var också det område som fick tjäna som seminariets inledning, och satte tonen för den fortsatta diskussionen – med Arpi som förste talare. Arpi inledde med ett ifrågasättande: Varför vinner aldrig högern? Trots att högerns idéer, hur dessa nu än må sammanfattas (och hur man än definierar ”högern”), återkommande vinner genomslag i den bredare väljarkåren, lyckas högern ändå – som av en förbannelse – aldrig skapa stabila eller relevanta regeringsalternativ som klarar av att driva igenom eller föra fram egna samhällsvisioner. I stället tvingas man ständigt förhålla sig till ett samhällsnarrativ som till sin estetiska form – med värdeord som ”framsteg”, ”solidaritet”, eller modeord som ”människosyn” eller ”värdegrund” – definieras av dess politiska motståndare. Att högern evigt tvingas förhålla sig till ett samhällsnarrativ som ligger bortom dess kontroll konstaterade för sin del redan Lars Gustafsson, som ingående beskrev hur socialdemokratin och den politiska vänstern på olika sätt erövrat kontrollen över problemformuleringsprivilegiet (en term vars upphovsman Gustafsson också är). Dessutom – så fort högern har lyckats framställa de egna ambitionerna, och den egna estetiken, narrativet, som eftersträvansvärda, så har etablerade aktörer med ett större kulturellt eller socialt kapital hela tiden lyckats att överta högerns sakframställning, och omformulera den inom ramarna för en socialistisk eller liberal, estetisk och ideologisk kontext.

Eftersom väljarkåren, på grund av hur den svenska demokratin är konstruerad, tvingas att utvärdera partier utifrån de partialternativ som finns tillgängliga – snarare än att fritt kunna kräva representation utifrån sin egen övertygelse – innebär detta också att väljarna tvingas att utvärdera politiska alternativ utifrån en spelplan där målstolparna evigt flyttas för att tillgodose andra politiska krafters narrativ, och där högerns ambitioner därför också alltid framstår som mindre tillräkneliga. Det är bland annat därför också i hög grad högerns motståndare som har framträtt med olika försök att avgränsa den framväxande konservativa rörelsen – för att enklare få något att definiera sig själva emot. Den konservativa högern har alltså länge befunnit sig i ett mentalt underläge relativt den socialistiska och liberala vänstern (att det underläget också har haft materiella orsaker har inte direkt hjälpt), och har därför under lång tid också befunnit sig i intellektuell försvarsställning. Detta har i sin tur inneburit att man, i stället för att driva en egen och tydlig linje, oftast försökt att anpassa sig och sitt budskap efter ett rådande estetiskt och ideologiskt paradigm – vilket i sin tur också bidragit till att underlätta för motståndarna att kapa och anpassa den konservativa högerns ståndpunkter till sin egen sak.

Här framträder den samtida, konservativa strömningen med en mer konfrontativ, självsäker linje, på ett sätt som mycket påminner om den som drevs av ”gamla Moderaternas” partiledare Gösta Bohman – med en dynamik som tydligt beskrevs i Svensk Tidskrift 2021 av Fredrik Hultman. I stället för att leta efter en politisk, minsta gemensam nämnare inom högern, finns det en möjlighet att utnyttja konfrontationen och kontrasten som redskap för att dels framgångsrikt kämpa om problemformuleringsprivilegiet, dels att tydliggöra de egna ståndpunkterna på ett sätt som gör dem attraktiva för svenska väljare. Oenigheten blir här den konservativa högerns framgångsrecept – i stället för att de olika partierna kannibaliserar varandras väljarunderlag, kan man låta väljarkåren avgöra styrkeförhållandena, för att med riksdagens mandatfördelning som valuta sedan i politisk kohandel sinsemellan avgöra vilket partialternativs ståndpunkter som får råda i vilken sakfråga. Här ser de konservativa också en möjlighet att anknyta till ett folkhemskonservativt idéarv, som man uppfattar att Socialdemokraterna har kapat. Men det finns i denna tanke också en upplyftande tro på demokratins kärna: genom att låta åsikter och ståndpunkter brytas i offentlig debatt kan man inte bara nå fram till väljarna och vinna popularitet genom tydliga budskap, utan också nå fram till de mål och politiska alternativ som verkligen ligger i folkflertalets intresse.

Det finns dock ett par nackdelar med att välja oenighetens väg till framgång. En tydlig risk är att de olika högerpartierna försöker att övertrumfa varandra i olika försök att spela på konservativa väljarstämningar – vilket i sin tur riskerar att via omvägar bekräfta en ofta framförd tes från vänstern, att högerpartierna har en dold, illasinnad agenda som kommer att manifesteras så fort de konservativa får ett tillräckligt väljarstöd för att driva igenom sina ståndpunkter. För många väljare lär det också vara oklart vad de konservativa egentligen vill i regeringsställning – man enas än så länge endast av vad man är emot, och mindre av vad man vill uppnå.

Det är därför fortsatt osäkert om den svenska konservatismen egentligen har den sammanhållning och det fokus som krävs för att den ska kunna betraktas som en fullödig ideologi i sin egen rätt, och lördagens seminarium gjorde det mycket tydligt att det definitivt inte är fråga om en rörelse. Snarare framträdde bilden av en bred och ganska kraftigt brusande ström av idéer, argument och ambitioner (och en och annan kanske inte helt fin fisk), som inte alltid drar jämnt med varandra – något som mer är ett förhållningssätt än en färdig uppsättning ståndpunkter.[1] Det blev också mycket tydligt att Heimdals konservativa källarhål på flera sätt har högre i tak och är mer fyllt av intellektuell livskraft än många mer syrefattiga salonger där deltagarna är mer intresserade av att spegla sig i varandras förträfflighet än att högljutt och bökigt bena i politikens stridsfrågor. Den glada grälsjuka som odlas av Heimdal och Oikos[2] framstår som både mer lockande och fruktbar, och risken ter sig tydlig att mer slätstrukna, liberala och socialdemokratiska alternativ står sig just slätt både vad gäller att skapa något samtidsrelevant, och att göra något med de svenska väljarnas röster när dessa väl är vunna. Exakt vad detta ’något’ egentligen ska vara lär emellertid fortsatt vara föremål för de konservativas trätande, ända fram till dess att det faktiskt är dags att agera eller regera – och förmodligen även långt därefter.

Gustaf Lewander är yrkesverksam som marknadsanalytiker och informationsspecialist, och är utbildad slavist och civilekonom

[1] Ett förhållande som också placerar den svenska konservatismen nära Michael Oakeshotts syn på hur saken bör betraktas.

[2] I den mer samlade, liberalkonservativa och borgerliga huvudfåran odlas denna tradition tydligt av studentföreningen Ateneum i Lund; huruvida den roll som Heimdal och Oikos nu spelar för den konservativa idéströmningen har sin motsvarighet i Ateneums roll for liberalismen eller liberalkonservatismen är säkert en fråga som kan ge upphov till många fruktbara gräl i framtiden.