Gustaf Petrén; Skattesystemets sammanbrott

GUSTAF PETREN:
skattesystemets sammanbrott
skattesystemet har brutit samman och några
detaljändringar hjälper inte längre,
konstaterar regeringsrådet GustafPetren.
Systemet diskriminerar de mest arbetsvilliga i
samhället. Det kan inte vara rimligt att
produktivt arbete beskattas så hårt, medan
spel och dobbel kommer lindrigt undan.
Kapital i nyttig verksamhet beskattas
kraftigt, medan ofruktbart kapital placerat i
tavlor ochfrimärken undgår beskattning.
Alltflera begränsar sin arbetsinsats och den
industriella produktiviteten sjunker. Via
inkomst- ochförmögenhetsskatter, moms och
arbetsgivaravgifter överförs närmare 55%
av bruttonationalprodukten till det
allmänna. Beroendet av bidrag ökar, och det
blir allt svårare att med demokratiska medel
leda utvecklingen in på nya banor.
För någon tid sedan diskuterade två ledande
ekonomer huruvida det svenska skattesystemet höll på att bryta samman eller om det
redan hade brutit samman. Frågan är ganska akademisk. Att det inte fungerar på ett
samhällsekonomiskt rimligt sätt är klart. Eftersom alla politiska partier – om än i varierande grad – är ansvariga för utvecklingen, är det ingen i ledande ställning som vill
se sanningen i ögat. Man glider undan med
tal om olika detaljändringar i systemet vilka
saknar betydelse för saken i stort. Vi har helt
enkelt låtit utvecklingen föra oss in i en återvändsgränd. Inget politiskt parti har kraft
eller mod att visa hur vi skall ta oss ur den.
Dilemmat är, kort uttryckt, att man tror
sig kunna på en gång skattevägen frånta den
arbetande befolkningen mer än hälften av
vad de jobbar ihop och låta alla leva i ett
relativt öppet samhälle där var och en i princip har handlingsfrihet inom mycket vida
gränser. Dessa två huvudlinjer kan möjligtvis gå att kombinera i en övergångsfas innan
alla medborgare kommit till full insikt om
det ekonomiska systemets verkningar för
dem själva. När de väl kommit underfund
därmed, tar den mänskliga naturen ut sin
rätt. Man inrättar sig efter systemet på så-
dant sätt att man får bästa möjliga ekonomiska utbyte för egen del och är ointresserad av
följderna för helheten.
Vi har nått därhän att mer än hälften av
bruttonationalprodukten tas om hand av det
allmänna. Denna överföring av enskilda tillgångar till det allmänna har åstadkommits
genom ett skattesystem byggt upp i tre led.
Först tog man till den direkta inkomst- och
förmögenhetsbeskattningen. Den har suc- 220
cessivt skärpts genom att mindre statliga inkomstskattesänkningar mer än uppvägts av
kommunala inkomstskattehöjningar. Sedan
lade man skatt på omsättningen av varor och
tjänster. Momsen har kommit upp till drygt
20 %. är man icke kunde komma mycket
längre dessa vägar, lade man skatt direkt på
arbetet i form av avgifter av olika slag, vilka
stigit till storleksordningen 35 %av lönesumman. Den som icke har någon arbetsgivare
som betalar avgifterna får själv erlägga dessa
av den ersättning han får ut för sitt arbete.
Detta system ledde till den välkända s k Pomperipossa-effekten.
Bortemot 55 % av bruttonationalprodukten överför det allmänna med utnyttjande
av främst dessa tre skattevägar till sig. Mer
än hälften av dessa miljarder brukas till omfördelning mellan medborgarna, dvs de används för att täcka sådana levnadskostnader
till vilka medborgarna icke anses kunna
själva skaffa medel. Självfallet uppstår det
ett icke ringa svinn i en så stor omfördelningsapparat, först för att få in alla pengar
och sedan för att genomföra omfördelningen till dem som enligt de beslutandes mening skall ha pengarna, grupper som sjuka,
pensionärer, barn, studerande, arbetslösa,
låginkomsttagare, ensamstående med barn
osv. I stort når man på detta sätt en bra bit
på väg mot den sociala utjämning som vi alla
starkt bejakar.
Arbetsgivaravgiften kringgås
Tyvärr måste frågan ställas: Kommer det
jättemaskineri som det svenska skatte- och
bidragssystemet utgör att fungera mycket
länge till? Vi skall som svar ta ett starkt förenklat exempel, som dock ger ett för våra
resonemang tillräckligt precist resultat.
Vi utgår från att den eftersträvade likställigheten i huvudsak genomförts – även om
det i praktiken är en bit kvar – dvs alla
arbetande har ungefår lika timlön, låt oss
säga 50 kr. En person behöver för något
ändamål hjälp av en annan person under en
timme. Man tycker då att de skulle kunna
byta jämnt över, så att den som behövde
hjälpen avstod från en timlön, vilken gick till
den andre. Så är det emellertid ej. Låt oss
anta att båda betalar hälften av sina totala
inkomster i direkt skatt. Det vill säga att den
som får 50 kr för jobbet får avstå 25 kr i
direkt skatt till det allmänna. Den som skall
få arbetet utfört kan emellertid icke klara sig
med att betala dessa 50 kr. På detta belopp
måste göras ett påslag för omkostnaderna i
den verksamhet som den som utför arbetet
bedriver. Han har kanske ett kontor, måste
ha telefon, hålla sig med bokföringshjälp
och ha vissa kostnader för marknadsföringen av sina tjänster. Han lägger på 30 % för
sådana kostnader. Sedan skall 35 % tas ut i
sociala avgifter på lönebeloppet. Priset för
det utförda arbetet skall slutligen beläggas
med 20 % moms. Den som behöver få arbetet gjort kommer billigt undan om han slipper betala mer än l 00 kr. För att kunna ge
ut dessa l 00 kr måste han skaffa sig en inkomst av 200 kr. För att sålunda få arbetshjälp en timme måste den betalande själv
arbeta i 4 timmar. Man kan också uttrycka
saken så att, för att den som gör arbetet skall
få behålla 25 kr för egen konsumtion, måste
den andre för9äna 200 kr. Mellanskillnaden
175 kr ä1·, bortsett från påslaget på 15 kr,
den avgift på omsättningen av 9änster som
det allmänna betingar sig genom olika skatteremedier.
Medborgarna upptäcker mycket snart dessa ekonomiska realiteter. Vårt exempel är
starkt standardiserat. I verkligheten kan siffrorna variera både uppåt och nedåt, men
exemplet återger i stora drag vad som sker
när en skattebetalare anmodar en annan om
en ~änst, om lagens regler följs till punkt
och pricka av dem båda. Men gör de så?
Som redan sagts, den mänskliga naturen
förnekar sig inte. Medborgarna försöker var
och en i sin stad att undvika dessa för deras
privata ekonomi tråkiga konsekvenser. Det
sker på olika vägar, lagliga och olagliga. En
utvag är att man helt enkelt återgår till det
förmonetära systemet, dvs till bytesekonomi.
Man slopar penningen som hjälpmedel och
byter i stället för i pengar i varor och 9änster. En omfattande sådan byteshandel förckommer i dagens Sverige. skattemyndigheterna får ytterst sällan tillfalle att infoga dessa transaktioner i sitt räknande i kronor och
ören. De blir oregistrerade.
Den vanligaste metoden är sannolikt det
rena skattefusket, dvs ingendera parten fullgör sina plikter som skattebetalare: Jag betalar 50 kr, Du får 50 kr och därmed är saken
ur världen. Det är icke någon hemlighet att
det på ett stort antal områden tillgår på detta
sätt, när en medborgare har behov av en
annans hjälp och båda parter är fysiska personer. skattemyndigheterna står här inför i
det närmaste oöverstigliga svårigheter, så
länge icke en samhällsordning etableras, där
221
den personliga integriteten underordnas
beskattningskontrollens krav. Båda parter i
varje sådan transaktion har nämligen i stort
sett samma intresse av att förhindra att skattemyndigheterna får insyn i vad som skett.
Vad de kan göra är i huvudsak att skönsmässigt höja taxeringarna för personer, vilka av
yttre omständigheter att döma kan förmodas ha högre inkomster än de uppgivna.
Hur stor del av den svenska bruttonationalprodukten som på detta sätt ligger utanför den bokförda och beskattade omsättningen är svårt att säga. Är det för djärvt att
gissa att något tiotal procent av omsättningen i detaljhandeln består av medel, som genom skattefusk tillförts den enskilda konsumtionen i stället för att rätteligen gå till
offentlig konsumtion.
Gör-det-själv-effekten
Ett annat fenomen är gör-det-själv-effekten.
Om vi tar vårt exempel, blir det ju mycket
billigare för den som behöver arbetet utfört
att göra detta själv. Han avstår då visserligen
från sin egen timför9änst 50 kr men, då den
är ett marginellt inkomstbelopp varav 40 kr
går i skatt, förlorar han kanske i verkligheten bara 10 kr. Låt oss säga att det tar två
timmar för honom som icke-yrkeskunnig att
själv göra jobbet. Då blir kostnaden för honom icke mer än 20 kr attjämföras med de
200 kr han eljest behövt arbeta ihop. Härtill
kommer att han i många fall överhuvud icke
behöver avstå från någon inkomst. Han kan
med bruk eller missbruk av de olika möjligheter lag och avtal ger honom helt lugnt
stanna hemma och utföra arbetet utan något
l
222
lönebortfall. Hans ev bibehållna löneförmå-
ner tas givetvis ur den s k produktionen och
betalas ytterst av övriga medborgare.
De här beskrivna företeelserna får också
långtgående verkningar på den sociala
strukturen. Alla yrken där den personliga
arbetsinsatsen utgör huvudingrediensen,
t ex alla olika slag av hantverk, dör snabbt ut.
Ingen har råd att mer än någon enstaka
gång anlita en annans arbetskraft på de villkor samhället föreskriver. Man måste gå
över till massproducerade varor där arbetsinsatsen per styck och därmed arbetskostnaden blir liten. Den sociala effekten av att det
blir ekonomiskt fördelaktigare att icke göra
det arbete för vilket man är utbildad och
anställd, utan i stället fuska i alla möjliga
andra yrken är också destruktiv. I längden
kommer själva grunden i vårt ekonomiska
system, som bygger på en rationell arbetsfördelning, att svikta.
Allvarlig är också konkurrenssnedvridningen. Företag som arbetar lagligt och fullgör alla skattekrav kan icke konkurrera med
de mera fördomsfria som på ett eller annat
sätt hoppar över en eller flera skatter. Även
de seriösa företagen kan, om de inte ger upp
och lägger ned sin verksamhet, tvingas ut på
olovliga vägar, som de egentligen icke vill
beträda, för att överleva.
Arbete beskattas hårdast
Tyngdpunkten i ett beskattningssystem som
det svenska ligger på beskattningen av det
produktiva arbetet. Denna skattekälla är den
alla andra överskuggande. Särskilt belastas
hos offentliga arbetsgivare eller arbetsgivare
med en mängd anställda, som måste följa
reglerna. Det är från dessa källor huvuddelen av de medel inflytet·, som sedan brukas i
den offentliga apparaten antingen för gemensamma ändamål eller för omfördelning
mellan invånarna och för deras konsumtion.
Särskilt hårt beskattas den som gör en extra
insats och arbetar utöver det genomsnittliga.
Inkomst av sådant arbete drabbas av de marginella skattesatserna och konfiskeras i det
närmaste. Däremot är inkomst av brottslig
verksamhet självfallet fritagen från skatt.
Detsamma gäller inkomster av spel och dobbel, som beskattas efter en mycket lägre skala än inkomst av arbete. Skörlevnad tillhör
också de skatteprivilegierade sysselsättningarna.
Med tillämpning av enahanda grundsatser förmögenhetsbeskattas kapital som är
insatt i nyttig verksamhet mycket hårt, medan kapital som placeras i tavlor, frimärken,
ädla metaller eller andra icke produktiva objekt undgår beskattning.
Att skattetrycket på detta sätt läggs på det
hederliga arbetet är ofrånkomligt, då det är
där det finns något att hämta. Men man kan
inte blunda för de allvarliga konsekvenserna
härav på sikt. Icke minst det nära nog konfiskatoriska förfarandet gentemot varje extra
insats verkar förödande. skattesystemet diskriminerar de mest arbetsvilliga, de ur produktivitetssynpunkt värdefullaste i samhället. Deras insatser kan icke avvaras, om det
skall bli några medel till fördelning mellan
dem som har en svagare ställning. Man
hårdexploaterar den arbetsföra, arbetsbedet arbete som utföres hos större enheter, redda och arbetsmotiverade gruppens solidaritet med övriga medborgare. Vad som
sker i dag – i årets avtalsuppgörelse – är att
man begär att den stora massan arbetande
skall sänka sin levnadsstandard bl a i syfte att
stora icke arbetande gruppers standard skall
kunna hållas på oförändrad nivå.
Gunnar ilsson i LO har i den allmänna
debatten väckt detta problem. Han möttes
av ivriga hyschanden. Saken är så obehaglig
för de politiska partierna att man icke får
tala om den. Men problemet kvarstår. Det
kan ej sopas under mattan. När den totala
produktionen minskar – till icke ringa del
därför att beskattat arbete är så olönsamt –
vem är det då om skall skära ned sin standard: är det de arbetande eller är det den
andra gruppen, som i realiteten lever på det
de arbetande avstår till gemensam fördelning?
Olönsamt att arbeta
Det allvarliga i den situation, där vi i dag
hamnat, är att det av så många, med allt fog,
upplevs som ganska meningslöst att arbeta
utöver vad som erfordras för att man skall
känna trivsel i tillvaron. Den kaka som finns
att dela blir oavlåtligen mindre. Utlandslån
kan blott kortvarigt dölja sanningen. Möjligheten för dem som fyllt 60 år att övergå till
halvtidsarbete utan någon inkomstreduktion att tala om är ett gott exempel på den
aktuella politikens inriktning. Ersättningen
för den halva tid, som den 60-årige arbetstagaren ej arbetar utan kan bruka för att förkovra sin privata konsumtion, får han ju
från övriga arbetande i landet.
Bakom nuvarande ordning ligger u0äm- 223
ningstanken. Man vill så långt möjligt uppnå
att alla arbetande såväl som de som ej är
verksamma skallleva under liknande villkor.
Detta kan givetvis ej uppnås på annat sätt än
genom att de som befinner sig i produktionen får avstå från delar av vad deras arbete inbringar dem. Dilemmat är hur vi skall
både kunna låta dem som arbetar få behålla
så mycket att de stimuleras att fortsätta sitt
arbete och samtidigt åstadkomma den långtgående u0ämning som så gott som alla uppfattar som socialt riktig och också rättfärdig.
Vad som nu händer är att människorna
efterhand upphör att spela med enligt de av
de styrande i demokratisk ordning uppgjorda reglerna. För många av de arbetande ter
sig systemet icke rättvist. De är icke beredda
att avstå så mycket som måste fordras av
dem om den önskade u0ämningen skall
komma till stånd. De sätter sig till motvärn
och försöker för egen konsumtion behålla
mer än de har rätt till. På detta sätt hindras
den ekonomiska jämlikheten att förverkligas. Stora grupper undandrar sig systemet
med skatteflykt och skattefusk som parallella
hjälpmedel. Olikheterna i konsumtionsförmåga som härigenom uppkommer beror av
de skattskyldigas varierande möjligheter att
hålla sina skatter nere. Att bereda sig väsentligt bättre konsumtionsstandard genom ökade arbetsinsatser går knappast men väl genom skattemanövrar. Många vill t o m göra
gällande att vår ekonomi fungerar blott tack
vare alla de läckor som finns. Gjordes systemet vattentätt, skulle ekonomin stagnera.
Hur mycket överdrift som ligger i detta på-
stående är svårt att säga.
————————…………..
l
224
Sjunkande produktivitet
Så mycket är klart att många arbetsföra enskilda funnit det mest lönsamt att göra en
tämligen begränsad arbetsinsats och sedan
låta det allmänna, dvs skattebetalarna, fylla
ut vad som i övrigt erfordras för att nå upp
till den genomsnittsstandard som det allmänna lagt fast för medborgarna. Fler och
fler inrättar sig successivt härefter. Man begränsar sin egen arbetsinsats i hopp om att
övriga skall arbeta ihop det som behövs för
att jag själv skall föra en dräglig tillvaro.
Ibland kostar man på sig en ideologisk överbyggnad om att det finns andra och värdefullare livskvaliteter än arbete. I längden blir
det allt fårre som är villiga att arbeta för att
leverera in de för denna omfördelning nö-
diga skattemedlen.
Effekter av detta slag gör sig givetvis endast långsamt märkbara och på sikt. Men
den nedåtgående tendensen är lätt att spåra.
Den industriella produktiviteten befinner
sig sedan något år på väg utför. Arbetsinsatsen per arbetande sjunker. Det finns icke
någon större innovationskraft. Ingen uppmuntras heller att ägna sig åt nyetablering.
Skulle man lyckas och få i gång en framgångsrik verksamhet med hjälp av duktiga
medhjälpare, försätter man sig i den situationen att man får ett socialt ansvar för sina
medarbetares fortsatta sysselsättning. Det
över-skott som verksamheten kan ge gör det
allmänna anspråk på för sina syften. Man
talar om den tyska industrialiseringen i slutet av förra århundradet som en Grunderperiod. Vi befinner oss i den motsatta fasen,
där nygrundande småningom upphör. Tyskarna talar redan om ”Schwedisierung”. De
etablerade massmediakrafterna har också
lyckats framställa den ekonomiska framgången och därav följande välstånd som nå-
got i det närmaste moraliskt förkasli igt.
Svaret på den inledningsvi ställda frågan,
om vårt skattesystem med tillhörande bidragsordningar har brutit samman, är givetvis beroende på omfattningen av de tendenser som beskrivits i det föregående. Dessa företeelser är i huvudsak ej statistiskt mätbara. Det går därför inte att anföra absoluta
tal eller ange storleken av det som går utanför det legala systemet i procent av den totala verksamheten i landet. Att den gråa delen befinner sig i ständig ökning både relativt och absolut är dock klart, liksom att samhällets motmedel i huvudsak är ineffektiva.
Inga tecken tyder heller på en vändning.
Redan nu är uppenbart att de tillgängliga
medlen för den löpande u~ämningen är
otillr-äckliga. Både stat och kommun lånar
årligen tiotals miljarder· bl a för att få fram
de medel som erfordras för utdelningen till
bidragstagarna. Vidare talas om ytterligare
höjningar av skatter och avgifter som kommer att leda till en fortsatt spridning av de
ovan redovisade företeelserna utanför det
officiella systemet.
Ett viktigt inslag i bilden, som borde
nämnts tidigare, är att bidragsordningen efterhand måste brukas också för att åstadkomma u~ämning inom det arbetande kollektivet. Även en arbetande med relativt låga
inkomster belastas med stora skatter. Han
trycks därigenom ned under jämlikhetsnivån men höjs åter upp till den genom bidrag, tex i form av livsmedelssubventioner
och hyresbidrag. Likaså sker en utjämning
inom den icke arbetande sektorn med hjälp
av beskattning, i det att vissa former av bidrag görs skattepliktiga. På detta sätt återgår
delar av bidragen till det allmänna skattevä-
gen. Omfördelningssystemet omfattar sålunda alla. Alla betalar, alla får, men i olika
proportioner. Det finns många möjligheter
för den företagsamma och fördomsfria att
tillskansa sig större bidrag eller mindre skatt
än han enligt den lagstadgade ordningen
egentligen har rätt till.
Så småningom sprider sig i denna värld
något av en stämning rädde sig den som
225
administrera en alltmer desorganiserad ekonomI.
När man sätter till en stor utredning som
skall få fram ett helt nytt skattesystem, blir
resultatet förslag om några små nya lappar
på det brokiga lapptäcket. I de stora sammanhangen är förslagen helt likgiltiga. De
kan inte påverka det allmänna klimat som
har skildrats. Enda botemedlet tycks vara att
det allmänna lånar pengar utomlands för att
fylla i alla hål, där skattemedlen inte räcker.
kan. Dvs det moraliska trycket att av sam- Ökat bidragsberoende
hällslojalitet följa lagbuden – vilket är en Medborgarna i gemen är via bidragsnödvändighet därest en ordning av det slag
vi har skall fungera – försvagas och går mot
sin förintelse. Hur långt vi har kommit i
denna utförsbacke är svårt att säga. Rutschningen nedför befrämjas av den normupplösning hos de yngre generationerna som
pågått under de senaste årtiondena. Den allmänna moraluppfattningen om att man bör
lyda samhällets lagar har successivt undergrävts. När betydande ekonomiska fördelar
lockar om man ej följer samhällets regler,
blir det därför numera fler som faller för
frestelsen än det var tidigare.
Ingenting talar för att någon ändring i de
utvecklingstendenser som här beskrivits
skulle vara på väg. Spörsmålet är nu varthän
dessa leder.
Var och en med historiska insikter vet att
inget samhällssystem varat evinnerligen.
Alla ha gått sin upplösning till mötes och
ersatts av nya. Vårt utgör därvidlag inget
undantag. De politiskt ledande synes dock
blunda inför lägets allvar. De fortsätter att
ordningarna ekonomiskt så starkt uppknutna till det nuvarande systemet att det
ter sig nästan omöjligt att tänka sig någon
radikal förändring beslutad i demokratisk
ordning. När en väljarmajoritet lever av subventioner som man beviljat varandra även
för baskostnader som livsmedel och bostä-
der, finns det ingen riktig vilja att våga sig ut
i experiment, som skulle kunna minska de
trygghetsskapande understöd och bidrag
som systemet i utjämnande syfte tilldelar ett
folkflertal. Dessutom, de grupper, som behöver bidrag från de arbetande i produktiva
åldrar för att uppehålla sin standard, ökar
oavlåtligen i antal. Det är inte pensionärer
och förtidspensionärer utan även alla som
skall omskolas eller som av sjukdom eller
andra skäl icke kan eller stundom icke vill
delta i produktionen.
Alla skall försörjas av folkhushållet i stort.
De blir i en demokrati oerhört inflytelserika
väljare som kan effektivt förhindra varje omläggning av systemet som de tror försvagar
l
226
deras ställning. Konklusionen synes närmast
bli den att, efterhand som alltfler blir beroende för sitt livsuppehälle av offentliga fördelningsmedel, desto svårare blir det att
med demokratiska medel leda utvecklingen
in på nya banor. Ett alternativ är att de s k
knegarna, av vilka man bara fordrar mer
och mer, småningom kommer att på ett eller
annat sätt säga stopp: skall vi fortsätta att
jobba så här, vill vi ha större behållning av
våra insatser. Ett annat är att kontrollmekanismerna måste göras så inträngande och
närgångna att tillvaron blir obehaglig. Kommer medborgarna att acceptera ett dylikt
samhälle för att få åtnjuta den utjämning
som icke kan säkerställas på annat sätt? Vi
kan också snabbt ledas in i den helsocialistiska staten, där samhället ensamt bestämmer över individerna.
Demokratin i Sverige kommer här att ställas inför sitt stora prov. Redan nu bygger
samhällsekonomin på att mer än 25% av
bruttonationalprodukten dras in till det allmänna för att omfördelas och åter utbetalas
till flertalet medborgare i större eller mindre
portioner. Gemensamt för de flesta väljargrupper är att de vill ha mer på bidragssidan
men att de inte vill öka sin arbetsinsats för
att ge det allmänna motsvarande större resurser för omfördelningen. När denna utvecklingslinje fört nu rådande samhällsekonomiska ordning till dess undergång, finns
det då någon möjlighet att komma in på
något annat ekonomiskt system? Genom demokratiska beslut?
Jag tror att peripetin i det svenska välfärdsdramat är mycket närmare i tiden än
vad svensken i gemen troL Tio års nedåtgå-
ende från 1976/77 och framåt kommer au
framkalla helt nya politiska strömningar. Sä-
kert kommer en allmän vilsenhet. Ovissheten blir stor om den rätta vägen ut ur den
återvändsgränd, dit den politiska utvecklingen av egen kraft fört oss. Vi måste verka för
att demokratin består provet.