Håkan Hagwall; Dagens namn – Nils G Åsling

Dagens namn
HÅKAN HAGWALL:
Nils G Åsling
Säga vad man vill om det senaste året i Nils
G Åslings liv, men nog har det inneburit ett
ganska makalöst genombrott för honom
som politiker. Av den forne doldisen har
blivit en superkändis. Det finns veckor under 1977 då det inte gått en dag utan att ils
Åsling förekommit i TV, vanligtvis förmedlande uppgifter om hur förskräckligt det
står till här eller där samt tröstande oss med
att problemen med hans hjälp ändå bör
kunna lösas.
Före 1974 var det inte så många som
kände till Nils Åsling. Men då hände det.
Under dödlägesriksdagen ryckte plötsligt finansutskottet åt sig en bit av det politiska
initiativet och började regera. Och dess ordförande centerriksdagsmannen Åsling fick
möjlighet att framträda som en annan
Sträng och berätta för svenska folket om sin
kloka finanspolitik. Det var tillräckligt för att
sätta igång en myckenhet spekulerande om
att vi här hade finansministern i en kommande borgerlig regering. Detta registrerades med högt uppdragna ögonbryn av andra borge~liga ledamöter, som visserligen
tyckte att Åsling var en sympatisk person,
men samtidigt inte kunde tänka bort att han
var en ganska svag utskottsordförande med
många förvirrade sammanfattningar på sitt
samvete.
Men ryktet var etablerat och förstärktes
ytterligare av att centern körde fram Åsling i
ett antal ekonomiska TV-debatter. Så när
det faktiskt blev dags att bilda en borgerlig
regering, utgick de flesta från att Åsling
skulle bli finansminister. Så blev det nu inte.
Eftersom centern, med den starkes rätt, förbehöll sig statsminister- och utrikesministerposterna, måste de båda andra partierna få
dela på den tredje symbolposten, finansministerns, vilken följaktligen fick lov att delas
upp på två.
å, då skulle Åsling kanske bli utrikesminister? Nej, det gick inte heller. Dels kom
Fälldin på att det skulle vara något extra
med en kvinna i det jobbet. Dels ville man
inte ge industridepartementet till Staffan
Burenstam Linder. Men då måste man också
ha något att sätta emot. Och det enda alternativ som kunde tas på allvar var just Åsling.
Så kom det sig att Åsling fick ett av regeringens allra svåraste jobb. Det finns ju andra statsråd som alldeles på egen hand sett till
att göra uppgifterna svåra för sig, men Åslings var ordentligt tilltrasslade från början.
Alldeles upplyst om den saken var nog inte
den nya industriministern , som ett par dagar efter valet med stor tillförsikt slagit fast
att ”Sveriges finanser är bra”, vilket ju var en
betydande överdrift, eller mera exakt uttryckt: helt fel.
Och snart nog fick industriministern känna på. Den ena krisbranschen, kriskoncernen, krisorten efter den andra anmälde sig
och ropade på hjälp.
l riksdageri stod nu de gamla statsr~rden,
som dämt upp denna flodvåg av krisrapporter till efter valet, och hojtade om rege·
ringens handlingsförlamning. Snabbt nog
blev Åsling riksdagens mest utfrågade stats·
råd. Det skulle svaras om Vikmanshyttan,
om Hälleforsnäs, om teko, om varv etc etc.
Det var då Åsling kom med den tanke som
av Svenska Dagbladets ledarskribent Axel
Waldemarson döptes till Åsling-doktrinen. l
praktiken gick den ut på att det i första hand
är det företag som villlägga ner verksamheten på en ort som bär ansvaret för att
sysselsättningen likafullt hålls uppe på orten. Det är en vacker tanke. Felet med den
är att den inte fungerar, när den behövs, och
inte behövs, när den fungerar.
Ty när det är hyggliga konjunkturer,
läggs inte så många företag ner, och när det
sker, ordnar det sig mer eller mindre av sig
själv med ny företagsamhet. När det däremot är dåliga tider och åtskilliga företag
behöver läggas ner, då går det nästan inte
alls att skaffa fram ny företagsamhet, och att
nytta på redan befintlig från den ena kommunen till den andra skapar ju bara problem på ett annat håll.
Åsling har inte ett spår av Asa-Nissemarxist i sig. Han är bonde, han har arbetat
sig upp till pamp i jordbrukskasserörelsen
och i LRF. Han var t o m påtänkt ett tag som
vd i LRF efter Harald Håkansson, innan
statsrådsposten kom emellan. Och han har
,·arit informationssekreterare i NCB, Gunnar Hedlunds skogsägarföretag. Med denna
bakgrund har Åsling tillägnat sig en marknadsekonomiskt grundad syn. Han är bra på
att döma ut socialism och kollektivism.
Därför är det så mycket mera ironiskt att
den stackars mannen funnit sig nödsakad att
socialisera mer än kanske någon annan
svensk politiker. Under sitt första år har han
istort sett helt förstatligat teko, handelsstålsoch varvsbranscherna.
Knappast någon kan hålla trevligare och
gemytligare presskonferenser än han. Men
47
så kostar de också pengar. Sådär en fy~a?-
fem-sex miljarder hör till vanligheten. Och
när det gällde varven tog det knappt en
vecka, innan man kom på att man hade
räknat fel (eller lurat Åsling, vill en del göra
gällande) på drygt en miljard. Det är sånt
som händer.
Och många frågar sig om dessa pengar
verkligen kommer till någon nytta eller om
det bara är en fruktansvärt dyr galgenfrist
Åsling köpt t ex åt varven.
Centerns statsrådskrets kan indelas i folk
med fötterna på jorden och svärmare. Till
den senare gruppen kan man räkna Olof
Johansson och Elvy Olsson. Till den förra
Fälldin (utom i energifrågan}, Antonsson,
Dahlgren och Åsling.
Kärnkraftsfrågan är regeringens svåraste
politiska problem. Detta på grund av de
fanatiska låsningar som vissa gjort i denna
fråga. Men till dem hör inte Åsling. När man
hörde honom på Aros-mässan i början på
december började man faktiskt undra om
Åsling ens är emot kärnkraften. Det kunde
han naturligtvis inte säga rent ut, men vilken
annan centerpartist som helst hade väl fått
blodstörtning efter denna massiva utskällning av centerns kärnkraftspolitik.
Kanske är det till Åsling vi, som hoppas på
ett långvarigt borgerligt regeringsinnehav,
skall ställa vårt hopp. Han kan ha en hel del
kvar att göra innan det är dags för honom
att dra sig tillbaka till landshövdingestolen i
Östersund, där han enligt P O Sundman
kommer att dö efter att ha arbetat ihjäl sig.