Håkan Hagwall; Dagens namn – Olof Johansson
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens namn
HÅKAN HAGWALL:
OlofJohansson
Det är inte många borgerliga politiker som
lagt ner mer möda än OlofJohansson på att
i förväg döma ut den regering han nu själv
tillhör. Johansson var för inte så länge sedan
ordförande i den motståndsrörelse mot en
borgerlig regering som går under namnet
Centerns Ungdomsförbund. Otaliga gånger
har OlofJohansson deltagit i uttalanden mot
varje form av samarbete mellan centern och
moderaterna. Ja, i CUF har man, om sanningen skall fram, inte varit särskilt entusiastisk till samarbete med folkpartiet heller. Det
där med ”mittenpolitik” innebär ju egentligen en saklig orimlighet, när man betänker
att alla andra ideologier, inte minst liberalismen, är underlägsna och oförenliga med
centerismen. Eller decentralismen som detta
Gustaf Jonnergårds tankesystem också brukar kallas.
Men nu sitter han alltså där vid samma
rådsbord som en massa moderater och folkpartister. Varför? Olof Johansson har själv
givit svaret:
-Jag tog det här jobbet för att stoppa
kärnkraften.
Många är de som idag uppfattar saken så
att OlofJohansson är riktkarl i en ryckig och
krokig marsch in i kärnkraftssamhället.
Johanssons marsch in i regeringen har
däremot tidigare ägnats mycket liten uppmärksamhet. Det var så få som kunde ana
att den pågick. Denna marsch inleddes, när
Johansson en dag anlände från landet till
huvudstaden för att studera till civilekonom.
Det blev han aldrig. Han blev politiker i stället.
Så bondson han är, är OlofJohansson en
typisk centerpartistisk stadspolitiker. Han
tillhör den grupp som gjorde sin politiska
debut i samband med centerns genombrott i
storstäderna, då när det gick så fort framåt
för centern att man på sina håll fick ta de
kandidater som stod att få.
OlofJohansson kom in i Stockholms stadsfullmäktige 1966. Han blev omsider ordfö-
rande i centerns ungdomsförbund. Det var
ungefär då som begreppet Asa-Nisse-marxism föddes. 1970 kom Johansson in i riksdagen och etablerade sig som främste företrä-
dare för den s k stadsgerillan, dvs centergruppen på stockholmsbänken.
Under det begynnande sjuttitalet engagerade sig OlofJohansson med stort nit i kampen mot ett svenskt samarbete med den europeiska gemenskapen. Man kan skönja vissa paralleller mellan den frågan och den senare kärnkraftsfrågan, som ju också kännetecknas av att centerextremismen har en hel
del gemensamt med kommunisterna i vpk.
Ett annat prov på samma egendomliga
åsiktsgemenskap gavs närJohansson förenade sig med riksdagens vpk-grupp om att sä-
ga nej till svensk medverkan i IEA-samarbetet, dvs de oljekonsumerande ländernas svar
på OPEC. Genom IEA skulle medlemsländerna solidariskt sprida riskerna och dela
bördorna i händelse av en ny oljeblockad
el dyl. Arabstaterna skulle på detta vis förhindras att bedriva utpressning mot ett enda
land, så som de en gång försökt med Holland, sedan de funnit detta land alltför Israelvänligt.
Det här tyckte Johansson var ett förfärande prov på den rika västvärldens hänsynslöshet gentemot utsugna u-länder. Då.
Nu, däremot, har en av hans första upp- 46
gifter som energiminister varit att i riksdagen som svar på en fråga från den som tog
oss med i IEA, K-0 Feldt, försäkra att han,
Johansson, inte finner någon anledning att
ompröva medlemskapet.
Ja, så sysslade Johansson förstås med
kärnkraften. Han blev en av landets mest
frenetiska motståndare. I mörkret blir som
bekant alla katter grå, men i TV-strålkastarnas sken trädde med tiden ändå fram vissa
nyanser mellan olika centerpartisters inställning. Där fanns folk som var något mindre
bergsäkra än andra. Till dem hörde inte
OlofJohansson.
Man kunde kanske tro att Thorbjörn Fälldin, när han skulle bilda regering med två
partier som ställt sig bakom kärnkraftsutbyggnaden, skulle välja någon samarbetsman som energiminister. Bengt Sjönell, en
man med vissa insikter i industrins behov,
Barsebäck II. Det var ju ett allt annat än salongsfähigt uppträdande av ett statsråd.
Han blev också för ett par dagar Sveriges
mest utskällda man i den borgerliga pressen
– för att han höll på centerns kärnkraftspolitik. Medan Thorbjörn Fälldin var Sveriges
mest utskällda man i den socialdemokratiska
pressen – för att han bedrev något som kallades socialdemokratisk kärnkraftspolitik. l
riksdagskorridorerna gick Bengt Sjöneli och
smålog.
Så drog sig OlofJohansson tillbaka för att
skriva den berömda ”villkorspropositionen”.
Det tog tid. Dels måste ju arbetet ske i samarbete med folk från de båda andra regeringspartierna. Dels måste Johansson av och till,
dvs ungefär dagligen, ut i landet och hålla
anföranden i allsköns CUF-klubbar odyl.
Dels blev han tvungen att lyssna till sakkunnigt folk. I departementet är Johansson omvore tex ett tänkbart namn. Men nej, det · given av goda rådgivare, till stor del ärvda
blev Olof Johansson, till stor förskräckelse från den förra regeringen.
för dem som under åren iakttagit hans avvikelser i allehanda riksdagsvoteringar men
tilllika stor för~usning för centerns mest rabiata kärnkraftsmotståndare i ungdomsförbundet och annorstädes. Och det var förstås
det som var Thorbjörn Fälldins tanke. Här
hade man en som inte skulle dagtinga.
Och visst motsvarade Olof Johansson förväntningarna, åtminstone till en början. Efter en dags regerande tog han emot diverse
antikärnkraftsdemonstranter och sade sig
sympatisera med deras vrede över regeringsdeklarationens besked om laddningen av
Även när Johansson är säker på sin sak, är
han inte den som trivs med att fatta beslut.
Nu blev det inte lättare.
Men till slut var propositionen fårdig och
oväsendet bröt ut igen. Såsatt han där i TVrutan, den vackre mannen med sitt lite för
långa hår och sina stiliga polisonger och riktade sina melankoliska ögon mot oss och försäkrade att han inte trodde att en enda reaktor till skulle kunna tas i drift efter detta.
Sa Johansson alltså. Alltmedan man själv
satt och funderade på vad Relling sa.
HÅKAN HAGWALL:
OlofJohansson
Det är inte många borgerliga politiker som
lagt ner mer möda än OlofJohansson på att
i förväg döma ut den regering han nu själv
tillhör. Johansson var för inte så länge sedan
ordförande i den motståndsrörelse mot en
borgerlig regering som går under namnet
Centerns Ungdomsförbund. Otaliga gånger
har OlofJohansson deltagit i uttalanden mot
varje form av samarbete mellan centern och
moderaterna. Ja, i CUF har man, om sanningen skall fram, inte varit särskilt entusiastisk till samarbete med folkpartiet heller. Det
där med ”mittenpolitik” innebär ju egentligen en saklig orimlighet, när man betänker
att alla andra ideologier, inte minst liberalismen, är underlägsna och oförenliga med
centerismen. Eller decentralismen som detta
Gustaf Jonnergårds tankesystem också brukar kallas.
Men nu sitter han alltså där vid samma
rådsbord som en massa moderater och folkpartister. Varför? Olof Johansson har själv
givit svaret:
-Jag tog det här jobbet för att stoppa
kärnkraften.
Många är de som idag uppfattar saken så
att OlofJohansson är riktkarl i en ryckig och
krokig marsch in i kärnkraftssamhället.
Johanssons marsch in i regeringen har
däremot tidigare ägnats mycket liten uppmärksamhet. Det var så få som kunde ana
att den pågick. Denna marsch inleddes, när
Johansson en dag anlände från landet till
huvudstaden för att studera till civilekonom.
Det blev han aldrig. Han blev politiker i stället.
Så bondson han är, är OlofJohansson en
typisk centerpartistisk stadspolitiker. Han
tillhör den grupp som gjorde sin politiska
debut i samband med centerns genombrott i
storstäderna, då när det gick så fort framåt
för centern att man på sina håll fick ta de
kandidater som stod att få.
OlofJohansson kom in i Stockholms stadsfullmäktige 1966. Han blev omsider ordfö-
rande i centerns ungdomsförbund. Det var
ungefär då som begreppet Asa-Nisse-marxism föddes. 1970 kom Johansson in i riksdagen och etablerade sig som främste företrä-
dare för den s k stadsgerillan, dvs centergruppen på stockholmsbänken.
Under det begynnande sjuttitalet engagerade sig OlofJohansson med stort nit i kampen mot ett svenskt samarbete med den europeiska gemenskapen. Man kan skönja vissa paralleller mellan den frågan och den senare kärnkraftsfrågan, som ju också kännetecknas av att centerextremismen har en hel
del gemensamt med kommunisterna i vpk.
Ett annat prov på samma egendomliga
åsiktsgemenskap gavs närJohansson förenade sig med riksdagens vpk-grupp om att sä-
ga nej till svensk medverkan i IEA-samarbetet, dvs de oljekonsumerande ländernas svar
på OPEC. Genom IEA skulle medlemsländerna solidariskt sprida riskerna och dela
bördorna i händelse av en ny oljeblockad
el dyl. Arabstaterna skulle på detta vis förhindras att bedriva utpressning mot ett enda
land, så som de en gång försökt med Holland, sedan de funnit detta land alltför Israelvänligt.
Det här tyckte Johansson var ett förfärande prov på den rika västvärldens hänsynslöshet gentemot utsugna u-länder. Då.
Nu, däremot, har en av hans första upp- 46
gifter som energiminister varit att i riksdagen som svar på en fråga från den som tog
oss med i IEA, K-0 Feldt, försäkra att han,
Johansson, inte finner någon anledning att
ompröva medlemskapet.
Ja, så sysslade Johansson förstås med
kärnkraften. Han blev en av landets mest
frenetiska motståndare. I mörkret blir som
bekant alla katter grå, men i TV-strålkastarnas sken trädde med tiden ändå fram vissa
nyanser mellan olika centerpartisters inställning. Där fanns folk som var något mindre
bergsäkra än andra. Till dem hörde inte
OlofJohansson.
Man kunde kanske tro att Thorbjörn Fälldin, när han skulle bilda regering med två
partier som ställt sig bakom kärnkraftsutbyggnaden, skulle välja någon samarbetsman som energiminister. Bengt Sjönell, en
man med vissa insikter i industrins behov,
Barsebäck II. Det var ju ett allt annat än salongsfähigt uppträdande av ett statsråd.
Han blev också för ett par dagar Sveriges
mest utskällda man i den borgerliga pressen
– för att han höll på centerns kärnkraftspolitik. Medan Thorbjörn Fälldin var Sveriges
mest utskällda man i den socialdemokratiska
pressen – för att han bedrev något som kallades socialdemokratisk kärnkraftspolitik. l
riksdagskorridorerna gick Bengt Sjöneli och
smålog.
Så drog sig OlofJohansson tillbaka för att
skriva den berömda ”villkorspropositionen”.
Det tog tid. Dels måste ju arbetet ske i samarbete med folk från de båda andra regeringspartierna. Dels måste Johansson av och till,
dvs ungefär dagligen, ut i landet och hålla
anföranden i allsköns CUF-klubbar odyl.
Dels blev han tvungen att lyssna till sakkunnigt folk. I departementet är Johansson omvore tex ett tänkbart namn. Men nej, det · given av goda rådgivare, till stor del ärvda
blev Olof Johansson, till stor förskräckelse från den förra regeringen.
för dem som under åren iakttagit hans avvikelser i allehanda riksdagsvoteringar men
tilllika stor för~usning för centerns mest rabiata kärnkraftsmotståndare i ungdomsförbundet och annorstädes. Och det var förstås
det som var Thorbjörn Fälldins tanke. Här
hade man en som inte skulle dagtinga.
Och visst motsvarade Olof Johansson förväntningarna, åtminstone till en början. Efter en dags regerande tog han emot diverse
antikärnkraftsdemonstranter och sade sig
sympatisera med deras vrede över regeringsdeklarationens besked om laddningen av
Även när Johansson är säker på sin sak, är
han inte den som trivs med att fatta beslut.
Nu blev det inte lättare.
Men till slut var propositionen fårdig och
oväsendet bröt ut igen. Såsatt han där i TVrutan, den vackre mannen med sitt lite för
långa hår och sina stiliga polisonger och riktade sina melankoliska ögon mot oss och försäkrade att han inte trodde att en enda reaktor till skulle kunna tas i drift efter detta.
Sa Johansson alltså. Alltmedan man själv
satt och funderade på vad Relling sa.