Håkan Hagwall; Dagens namn – Ulf Adelsohn
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens namn
HÅKAN HAGWALL:
Ulf Adelsnhn
För några år sedan hade vi i Sverige en riktigt
rolig liten regering i Sverige, ministären Ullsten. Den bjöd inte minst dem som sysslar med
lättviktspladdrande politisk journalistik (porträttskrivande, gossipfOrmedling etc) på ett par
riktigt tacksamma objekt.
Där fanns en glamour girl, Anitha Bondestam. Där fanns en gulligulla, Hedda Lindahl.
Och där fanns en driftkuku, Lars de Geer.
I den betydligt mindre pittoreska Fälldintvåan fårenar Ulf Adelsohn alla dessa funktioner.
Han är regeringens playboy, gullponke och
pajas i en enda person. En väsentlig skillnad
gentemot de nyssnämnda är att han också är en
framgångsrik politiker, men låt oss inte hänga
upp oss på detaljer.
Han är fOljaktligen regeringens mest omskrivne ledamot. Ofta inblandad i bisarra situationer. Lättpratat intervjuobjekt. Bildredigerarnas favorit, man kan alltid hitta något
med bastkjol, lokfårarmössa, tennisracket eller
rätt och slätt ettjättelikt garv.
Av samma och allsköns andra skäl är han
helt fåUdriktigt diverse dödskallars hatobjekt
par excellence.
l somras höll han låda och spelade skivor i
radioprogrammet Sommar. Olle Svenning i Aftonbladet vred sig i kväljningar över Adelsohns
ytliga och smaklösa skivval. Han hade minsann
spelat någon medioker popsångare från sextitalet, Evert Taube, Albinoni och Mahler. Allra
värst var väl att denna vulgära överklassdrummel dessutom tillåtit sig att låta trevlig.
Det har tecknats åtskilliga porträtt av Ulf
Adelsohn. Det brukar berättas att han kommer
från ett typiskt borgarhem på Östermalm. Man
brukar nämna den pikanta detaljen att han
hade ett sosseryck som gymnasist. Hans aktiviteter i Högerstudenterna och Konservativa
studentfårbundet omnämns alltid. Då och då
berättas om hans kampanj mot riksdagens
” nykterhetsterrorister” . lnfOr valet 1964 distribuerade han listor över vilka dessa var får att
vanligt folk skulle kunna stryka dem från sina
valsedlar.
1968 var han med och käftade mot kårhusockupanterna och var därefter med om att organisera borgerlighetens övertagande av studentkåren i Stockholm efter detta tokvänsterns
offentliga självmord.
Om sin tid i Konservativa studentfårbundet
har Ulf Adelsohn i en intervju berättat att den
var tråkig; man ägnade sig mest åt att diskutera ledaren i dagens nr av Svenska Dagbladet’
1970 tackade han nej till att bli riksdagsman.
Man måste ha ett hederligt arbete först, sade
han. Och blev direktörsassistent åt Bertil Östergren i SACO.
Sedan 1966 satt han i Stockholms stadsfullmäktige och efter det någorlunda framgångsrika valet 1973 kom han tillbaka till politiken.
Nu på heltid . Han blev gatuborgarråd i Stockholm. Han ville mycket och stod i med hjärtans
lust. Felet var bara att han inte fårfogade över
någon politisk majoritet. Därfår lyckades han
inte få undan ett enda av de betonghinder som
under namn av trafiksanering lagts att trassla
till trafiken på Östermalm. Däremot fårsäkrar
han att han i tysthet lyckades fårhindra andra
liknande planerade galenskaper.
Catuborgarrådet Adelsohn gjordes också ansvarig får de skandalösa taxiförhållandena i huvudstaden och fick ta emot mycket framvällande ilska.
Arga blev också en del högljudda minoritetsgrupper som av Adelsohn kallades så.
Likafullt blev han mer och mer uppskattad.
Och när det blev borgerlig majoritet i Stockholms stadshus kunde inte de små mittenpartierna stå emot det i och får sig självklara kravet från moderaterna på finansborgarrådsposten, när det blev klart att det var Ulf Adelsohn
som var kandidaten.
om finansborgarråd sanerade han kommunens ekonomi, lärde sina medarbetare att rensa
bort onödiga utgifter ur budgetfårslag och lät
bli att höja skatten.
1979 var han självklar som ledamot i den nya
trepartiregeringen. Därmed fick han en grann
möjlighet att med bibehållen värdighet uppfylla sitt löfte från 1979 om att inte fårbli finansborgarråd i mer än tre år. Annars hade han ju
trots den stora moderata valframgången kunnat tvingas bort av Stockholms nya socialistiska majoritet bestånde av s, vpk och Stockholmspartiet.
Nu blev han kommunikationsminister. Som
sådan har han framträtt i diverse spektakulära
sammanhang. Ulf Adelsohn kan t ex konsten
att få en provåkning med inlandsbanan att te
sig som en Eriksgata. För mycket jippon, inte
tillräckligt seriös, suckar hans fåreträdare som
partiledare Gösta Bohman och skakar på huvet.
Men samtidigt är det lika ofrånkomligt att
139
Ulf Adelsohn är en av regeringens mest effektiva ledamöter. Han vet att hålla sig inom den
ekonomiska ram han tilldelas. Han håller efter
offentliga utredningar som ödslar papper, tid,
krafter och pengar. Han vågar säga nej – numera den mest nödvändiga fårutsättningen får
att duga som statsråd.
Och han är en av de bästa debattörerna i
svensk politik. Hans sätt att klämma till en
debattmotståndare är oöverträffat. En stor del
av hemligheten ligger nog i hans formåga att –
om formuleringen tillåts – bli fårbannad utan
att tappa humöret.
Ulf Adelsohn har i en intervju medgivit att
han någon gång kan känna ångest inför de
förväntningar han möter.
Sant är att han aldrig bett om de politiska
uppdrag han hittills !att. Det hindrar inte att
han tagit sig dem an med bedövande entusiasm, när det väl avgjorts. Så blir det väl i
framtiden också.
1975 skrev signaturen Pictor i Medborgaren
att den som levde skulle la se Ulf Adelsohn
både som finansborgarråd och statsråd. Det
tedde sig då som en vågsam gissning.
Skall man våga sig på en spådom nu, finns
det ju inte så mycket kvar att ta till. Den här
skulle man kanske våga stå får:
Om vi fåre sekelskiftet !ar se en moderat
statsminister, är det Ulf Adelsohn …
HÅKAN HAGWALL:
Ulf Adelsnhn
För några år sedan hade vi i Sverige en riktigt
rolig liten regering i Sverige, ministären Ullsten. Den bjöd inte minst dem som sysslar med
lättviktspladdrande politisk journalistik (porträttskrivande, gossipfOrmedling etc) på ett par
riktigt tacksamma objekt.
Där fanns en glamour girl, Anitha Bondestam. Där fanns en gulligulla, Hedda Lindahl.
Och där fanns en driftkuku, Lars de Geer.
I den betydligt mindre pittoreska Fälldintvåan fårenar Ulf Adelsohn alla dessa funktioner.
Han är regeringens playboy, gullponke och
pajas i en enda person. En väsentlig skillnad
gentemot de nyssnämnda är att han också är en
framgångsrik politiker, men låt oss inte hänga
upp oss på detaljer.
Han är fOljaktligen regeringens mest omskrivne ledamot. Ofta inblandad i bisarra situationer. Lättpratat intervjuobjekt. Bildredigerarnas favorit, man kan alltid hitta något
med bastkjol, lokfårarmössa, tennisracket eller
rätt och slätt ettjättelikt garv.
Av samma och allsköns andra skäl är han
helt fåUdriktigt diverse dödskallars hatobjekt
par excellence.
l somras höll han låda och spelade skivor i
radioprogrammet Sommar. Olle Svenning i Aftonbladet vred sig i kväljningar över Adelsohns
ytliga och smaklösa skivval. Han hade minsann
spelat någon medioker popsångare från sextitalet, Evert Taube, Albinoni och Mahler. Allra
värst var väl att denna vulgära överklassdrummel dessutom tillåtit sig att låta trevlig.
Det har tecknats åtskilliga porträtt av Ulf
Adelsohn. Det brukar berättas att han kommer
från ett typiskt borgarhem på Östermalm. Man
brukar nämna den pikanta detaljen att han
hade ett sosseryck som gymnasist. Hans aktiviteter i Högerstudenterna och Konservativa
studentfårbundet omnämns alltid. Då och då
berättas om hans kampanj mot riksdagens
” nykterhetsterrorister” . lnfOr valet 1964 distribuerade han listor över vilka dessa var får att
vanligt folk skulle kunna stryka dem från sina
valsedlar.
1968 var han med och käftade mot kårhusockupanterna och var därefter med om att organisera borgerlighetens övertagande av studentkåren i Stockholm efter detta tokvänsterns
offentliga självmord.
Om sin tid i Konservativa studentfårbundet
har Ulf Adelsohn i en intervju berättat att den
var tråkig; man ägnade sig mest åt att diskutera ledaren i dagens nr av Svenska Dagbladet’
1970 tackade han nej till att bli riksdagsman.
Man måste ha ett hederligt arbete först, sade
han. Och blev direktörsassistent åt Bertil Östergren i SACO.
Sedan 1966 satt han i Stockholms stadsfullmäktige och efter det någorlunda framgångsrika valet 1973 kom han tillbaka till politiken.
Nu på heltid . Han blev gatuborgarråd i Stockholm. Han ville mycket och stod i med hjärtans
lust. Felet var bara att han inte fårfogade över
någon politisk majoritet. Därfår lyckades han
inte få undan ett enda av de betonghinder som
under namn av trafiksanering lagts att trassla
till trafiken på Östermalm. Däremot fårsäkrar
han att han i tysthet lyckades fårhindra andra
liknande planerade galenskaper.
Catuborgarrådet Adelsohn gjordes också ansvarig får de skandalösa taxiförhållandena i huvudstaden och fick ta emot mycket framvällande ilska.
Arga blev också en del högljudda minoritetsgrupper som av Adelsohn kallades så.
Likafullt blev han mer och mer uppskattad.
Och när det blev borgerlig majoritet i Stockholms stadshus kunde inte de små mittenpartierna stå emot det i och får sig självklara kravet från moderaterna på finansborgarrådsposten, när det blev klart att det var Ulf Adelsohn
som var kandidaten.
om finansborgarråd sanerade han kommunens ekonomi, lärde sina medarbetare att rensa
bort onödiga utgifter ur budgetfårslag och lät
bli att höja skatten.
1979 var han självklar som ledamot i den nya
trepartiregeringen. Därmed fick han en grann
möjlighet att med bibehållen värdighet uppfylla sitt löfte från 1979 om att inte fårbli finansborgarråd i mer än tre år. Annars hade han ju
trots den stora moderata valframgången kunnat tvingas bort av Stockholms nya socialistiska majoritet bestånde av s, vpk och Stockholmspartiet.
Nu blev han kommunikationsminister. Som
sådan har han framträtt i diverse spektakulära
sammanhang. Ulf Adelsohn kan t ex konsten
att få en provåkning med inlandsbanan att te
sig som en Eriksgata. För mycket jippon, inte
tillräckligt seriös, suckar hans fåreträdare som
partiledare Gösta Bohman och skakar på huvet.
Men samtidigt är det lika ofrånkomligt att
139
Ulf Adelsohn är en av regeringens mest effektiva ledamöter. Han vet att hålla sig inom den
ekonomiska ram han tilldelas. Han håller efter
offentliga utredningar som ödslar papper, tid,
krafter och pengar. Han vågar säga nej – numera den mest nödvändiga fårutsättningen får
att duga som statsråd.
Och han är en av de bästa debattörerna i
svensk politik. Hans sätt att klämma till en
debattmotståndare är oöverträffat. En stor del
av hemligheten ligger nog i hans formåga att –
om formuleringen tillåts – bli fårbannad utan
att tappa humöret.
Ulf Adelsohn har i en intervju medgivit att
han någon gång kan känna ångest inför de
förväntningar han möter.
Sant är att han aldrig bett om de politiska
uppdrag han hittills !att. Det hindrar inte att
han tagit sig dem an med bedövande entusiasm, när det väl avgjorts. Så blir det väl i
framtiden också.
1975 skrev signaturen Pictor i Medborgaren
att den som levde skulle la se Ulf Adelsohn
både som finansborgarråd och statsråd. Det
tedde sig då som en vågsam gissning.
Skall man våga sig på en spådom nu, finns
det ju inte så mycket kvar att ta till. Den här
skulle man kanske våga stå får:
Om vi fåre sekelskiftet !ar se en moderat
statsminister, är det Ulf Adelsohn …