Håkan Hagwall; Ingemar Mundebo
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens namn
HÅKAN HAGWALL
Ingemar Mundeho
Skenet bedrar som bekant. Det är förklaringen till au Ingemar Mundebo i kretsar till
1änster och höger om hans parti då och då
kommit att kallas ”en typisk folkpartist”, varmed brukar avses en ganska tråkig, kall person, med oomkullrunkeliga åsikter i ett antal
frågor av skiftande vikt och i övrigt intagande ståndpunkter efter interpolering mellan
kringliggande partiers positioner.
Inget av detta stämmer särskilt bra på
~1undebo. Han är liberal. Han är en livsbejakare. De som känner honom närmare hävdar att han är en glad skämtare.
Han vågar också ha åsikter som nog uppfat~as som ganska aparta inom partiet, och
han vågar stå för dem. Men det är klart att
det finns gränser för vilken heroism man
kan tillåta sig. Mundebo kunde t ex inte gå så
långt att han också i riksdagen i fjol gav sig
på att hävda detsamma som han sagt i riksdagsgruppen, nämligen att beslutet att ta
bort mellanölet från livsmedelsbutikerna var
fånigt. Nej, detta var en fråga, där alla folkpartister måste böja sig för partidisciplinens
krav.
~len vid första anblicken förefaller inte
~lundebo alltför munter, låt oss erkänna
det. För att nu inte tala om det första åhö-
randet. Mundebos tal saknar alla retoriska finesser, uppiggande fräckheter och överdrifter. Han är förfärligt saklig. Därtill är han
utrustad med dialekt, som färgats med helt
personliga drag. Mundebos idiom må kallas
säreget eller gräsligt, alltefter hur fördomsfull man själv är.
Det tar tid att vänja sig vid att lyssna till
~lundebo. Men gör man det, upptäcker man
att han i själva verket är en förträfflig debattör, framförallt därför att han kan sin sak så
väl. Han är faktiskt övertygande. Det har
hän t förr att svensk politik sett till synes helt
omöjliga typer bli direkt folkkära. Det skulle
knappast förvåna om också Ingemar Mundebo efter en tillvänjningstid kommer att ingå i den gruppen.
Ingemar Mundebo är en s k långvägare.
Han är från början bondson från Mundekulla i trakterna av gränsen mellan Småland
och Blekinge. Som artonåring knäckte han
faderns förhoppningar om att han en gång
skulle överta gården. Det blev i stället folkhögskola, för Ingemar skulle bli kommunalkamrer hade han bestämt.
Det befanns att Ingemar hade både läshuvud och flit. Efter folkhögskolan tog han sig
in på Sopis i Stockholm och blev socionom.
Därefter slog han sig på statskunskap och
blev omsider licentiat i ämnet. I den vevan
blev han också anställd byråkrat på Stockholms universitet. Och så blev han riksdagsman.
Alltsedan han kom till Stockholm hade
Ingemar Mundebo umgåtts i den lilla grupp
Stockholms-liberaler som nu utgör folkpartiets regeringsledamöter, parti- och gruppledning. Ingemar Mundebo blev gängets
första riksdagsman.
Han har därefter och fram till regeringsskiftet varit en av folkpartiets mest betydelsefulla doldisar. Så fort man bara hann gjorde
man denne förvaltningsexpert och arbetsnarkoman till ordförande i partiets arbetsutskott. (Folkpartiet har som bekant alltid varit
i starkt behov av organisatoriska talanger vid
sidan av den vida mer ymnigt förekommande typen av liberaler med pratets gåva.)
188
Vidare gjordes Mundebo till expert på litet av vatje. Han satt i utredningar och kommittt~er. Oftast gällde det skatter eller socialpolitik. Men det kunde också röra sig om utbildningsfrågor. Ingemar Mundebo var
med i Kompetensutredningen och skrev under majoritetsförslaget. Hans egen mindre
vanliga väg till universitetsstudierna har ofta
åberopats som förmildrande omständighet.
Men Bertil Ohlin var inte särskilt lycklig i sitt
utbildningspolitiska avskedstal till riksdagen.
Som folkpartiets skatteexpert blev Mundebo en av partiets delegater vid de förhandlingar på Haga slott, som tillkom för att rädda regeringen Palmes existens. Därvid medverkade Mundebo bl a i konstruktionen av
den sedermera så ryktbara pomperipossaeffekten. Men den blev det som bekant andra
som fick svara för.
Verkligt känd för allmänheten blev inte
Mundebo förrän den olycksaliga dag, då
han satt och åt frukost i riksdagsrestaurangen, medan riksdagen voterade om AP-fondens aktieköp. Mundebos frukost medförde
all det som Gunnar Helen en gång kallat
”den största socialiseringsaktionen i svensk
historia” kunde genomföras utan att det ens
blev lottning.
På sådant kommer man i TV och tidningsrubriker. Därtill avförs man från diskussioner i partiledarfrågan. Om det var den omskrivna voteringsmissen eller något annat –
i vart fall beslöt sig Mundebo för att hoppa
av från politiken och inte ställa upp i 1976
års val. Men Ahlmark övertalade honom au
stanna kvar.
Så blev det och Mundebo blev budgetminister. Han för ta uppgift var att komma
med en skatteproposition. Dagen innan denna skulle diskuteras i riksdagen höll folkpartiets riksdagsgrupp ett långdraget möte. Efteråt gick det vanliga uteätargänget på Operakällaren. Klockan halv två frågade Petterson i Röstånga om inte Munde~o kanske
borde gå hem och lägga sig. Han skulle ju
ändå ha sitt elddop nästa dag. ”Näe, häe e
såe tevlätt att ja stannae te te (3).”
Det låter ju förskräckligt, men sanningen
är att Mundebo ändå aldrig sover mer än ett
par timmar, så han var precis som vanligt i
debatten dagen därpå.
Mundebos nästa stora uppgift blev att signera den sista socialdemokratiska budgeten.
Nu väntar vi alla med spänning på när han
skall lägga fram den första borgerliga.
HÅKAN HAGWALL
Ingemar Mundeho
Skenet bedrar som bekant. Det är förklaringen till au Ingemar Mundebo i kretsar till
1änster och höger om hans parti då och då
kommit att kallas ”en typisk folkpartist”, varmed brukar avses en ganska tråkig, kall person, med oomkullrunkeliga åsikter i ett antal
frågor av skiftande vikt och i övrigt intagande ståndpunkter efter interpolering mellan
kringliggande partiers positioner.
Inget av detta stämmer särskilt bra på
~1undebo. Han är liberal. Han är en livsbejakare. De som känner honom närmare hävdar att han är en glad skämtare.
Han vågar också ha åsikter som nog uppfat~as som ganska aparta inom partiet, och
han vågar stå för dem. Men det är klart att
det finns gränser för vilken heroism man
kan tillåta sig. Mundebo kunde t ex inte gå så
långt att han också i riksdagen i fjol gav sig
på att hävda detsamma som han sagt i riksdagsgruppen, nämligen att beslutet att ta
bort mellanölet från livsmedelsbutikerna var
fånigt. Nej, detta var en fråga, där alla folkpartister måste böja sig för partidisciplinens
krav.
~len vid första anblicken förefaller inte
~lundebo alltför munter, låt oss erkänna
det. För att nu inte tala om det första åhö-
randet. Mundebos tal saknar alla retoriska finesser, uppiggande fräckheter och överdrifter. Han är förfärligt saklig. Därtill är han
utrustad med dialekt, som färgats med helt
personliga drag. Mundebos idiom må kallas
säreget eller gräsligt, alltefter hur fördomsfull man själv är.
Det tar tid att vänja sig vid att lyssna till
~lundebo. Men gör man det, upptäcker man
att han i själva verket är en förträfflig debattör, framförallt därför att han kan sin sak så
väl. Han är faktiskt övertygande. Det har
hän t förr att svensk politik sett till synes helt
omöjliga typer bli direkt folkkära. Det skulle
knappast förvåna om också Ingemar Mundebo efter en tillvänjningstid kommer att ingå i den gruppen.
Ingemar Mundebo är en s k långvägare.
Han är från början bondson från Mundekulla i trakterna av gränsen mellan Småland
och Blekinge. Som artonåring knäckte han
faderns förhoppningar om att han en gång
skulle överta gården. Det blev i stället folkhögskola, för Ingemar skulle bli kommunalkamrer hade han bestämt.
Det befanns att Ingemar hade både läshuvud och flit. Efter folkhögskolan tog han sig
in på Sopis i Stockholm och blev socionom.
Därefter slog han sig på statskunskap och
blev omsider licentiat i ämnet. I den vevan
blev han också anställd byråkrat på Stockholms universitet. Och så blev han riksdagsman.
Alltsedan han kom till Stockholm hade
Ingemar Mundebo umgåtts i den lilla grupp
Stockholms-liberaler som nu utgör folkpartiets regeringsledamöter, parti- och gruppledning. Ingemar Mundebo blev gängets
första riksdagsman.
Han har därefter och fram till regeringsskiftet varit en av folkpartiets mest betydelsefulla doldisar. Så fort man bara hann gjorde
man denne förvaltningsexpert och arbetsnarkoman till ordförande i partiets arbetsutskott. (Folkpartiet har som bekant alltid varit
i starkt behov av organisatoriska talanger vid
sidan av den vida mer ymnigt förekommande typen av liberaler med pratets gåva.)
188
Vidare gjordes Mundebo till expert på litet av vatje. Han satt i utredningar och kommittt~er. Oftast gällde det skatter eller socialpolitik. Men det kunde också röra sig om utbildningsfrågor. Ingemar Mundebo var
med i Kompetensutredningen och skrev under majoritetsförslaget. Hans egen mindre
vanliga väg till universitetsstudierna har ofta
åberopats som förmildrande omständighet.
Men Bertil Ohlin var inte särskilt lycklig i sitt
utbildningspolitiska avskedstal till riksdagen.
Som folkpartiets skatteexpert blev Mundebo en av partiets delegater vid de förhandlingar på Haga slott, som tillkom för att rädda regeringen Palmes existens. Därvid medverkade Mundebo bl a i konstruktionen av
den sedermera så ryktbara pomperipossaeffekten. Men den blev det som bekant andra
som fick svara för.
Verkligt känd för allmänheten blev inte
Mundebo förrän den olycksaliga dag, då
han satt och åt frukost i riksdagsrestaurangen, medan riksdagen voterade om AP-fondens aktieköp. Mundebos frukost medförde
all det som Gunnar Helen en gång kallat
”den största socialiseringsaktionen i svensk
historia” kunde genomföras utan att det ens
blev lottning.
På sådant kommer man i TV och tidningsrubriker. Därtill avförs man från diskussioner i partiledarfrågan. Om det var den omskrivna voteringsmissen eller något annat –
i vart fall beslöt sig Mundebo för att hoppa
av från politiken och inte ställa upp i 1976
års val. Men Ahlmark övertalade honom au
stanna kvar.
Så blev det och Mundebo blev budgetminister. Han för ta uppgift var att komma
med en skatteproposition. Dagen innan denna skulle diskuteras i riksdagen höll folkpartiets riksdagsgrupp ett långdraget möte. Efteråt gick det vanliga uteätargänget på Operakällaren. Klockan halv två frågade Petterson i Röstånga om inte Munde~o kanske
borde gå hem och lägga sig. Han skulle ju
ändå ha sitt elddop nästa dag. ”Näe, häe e
såe tevlätt att ja stannae te te (3).”
Det låter ju förskräckligt, men sanningen
är att Mundebo ändå aldrig sover mer än ett
par timmar, så han var precis som vanligt i
debatten dagen därpå.
Mundebos nästa stora uppgift blev att signera den sista socialdemokratiska budgeten.
Nu väntar vi alla med spänning på när han
skall lägga fram den första borgerliga.