Håkan Svensson; En dåligt fungerande arbetsmarknad
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HÅKAN SVENSSON:
En dåligt fungerande arbetsmarknad
Den svenska arbetsmarknaden visar
många brister. Tre fjärdedelar av de
arbetslösa utgöres av dem som ej
kommit in på arbetsmarknaden.
Lönebildningen utgör ett grundläggande
problem. Det nuvarande systemet leder
till att blomstrande företag har brist på
arbetskraft. Monopolen på
arbetsmarknaden måste brytas upp och
prisbildningen börja fungera.
Håkan Svensson studerar vid
Handelshögskolan i Stockholm.
Den svenska arbetsmarknaden fungerar
dåligt. Trots, eller kanske på grund av,
en ambitiös arbetsmarknadspolitik sysselsätts allt fler genom olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder inklusive skyddad
sysselsättning. Samtidigt stiger den öppna arbetslösheten så att den numera to m
är större i en högkonjunktur än i lågkonjunkturen dessförinnan. Läget på arbetsmarknaden tycks inte kunna förbättras
på något avgörande sätt genom stora och
fortsatta offentliga utgifter för den typ av
.arbetsmarknadspolitik som får representeras av AMS. I nuvarande statsfinansiella läge finns knappast heller möjlighet
till ytterligare miljardsatsningar på arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Problemen på arbetsmarknaden tycks
speciellt stora för de unga och för de
äldre. Större delen av arbetslösheten består faktiskt inte av människor som blivit
uppsagda från sina jobb. I själva verket
är tre fjärdedelar av de arbetslösa personer som har problem med inträdet på
arbetsmarknaden. Detta befäster misstanken att arbetstagarorganisationerna i
alltför liten grad lyckas beakta intresset
hos dem som ännu inte är medlemmar.
Men många äldre tvingas också sluta sitt
yrkesverksamma liv tidigare än de skulle
önska för att, som det brukar heta, bereda plats för de unga. Sverige har en stor
och underutnyttjad tillgång i äldre, yrkeskunniga som nu är förtidspensionerade (vanligen erkänner man inte att det
verkliga skälet till förtidspensioneringen
är arbetsmarknaden) eller i deltidspension. Våra rigida regler för pensionering
gör att den enskildes självklara frihet att
välja sin pensionsålder är mycket liten.
Lönebildningen
Arbetsmarknadens grundläggande problem är lönebildningen. Självklart är inte
maskiner och människor jämförbara och
det kan verka cyniskt att tala om den
existerande lönebildningen som ett exempel på en dåligt fungerande prisbildning. Men priser, i form av löner eller
andra, är väsentliga instrument för kommunikation mellan aktörerna på en
marknad. På arbetsmarknaden behövs
också en fungerande prisbildning, både
för arbetsgivaren och arbetstagaren.
Vi vet att denna insikt om lönebildningens vikt och problem till någon del
redan nåtts. Många är medvetna om konsekvenserna av att vi kollektivt prissätter oss ur de internationella marknaderna, som skedde i mitten av 70-talet.
Tre fjärdedelar av de
arbetslösa är personer som har
problem med inträdet på
arbetsmarknaden.
Trots bittra erfarenheter förefaller det
som om det skulle finnas risk för att
misstaget håller på att upprepas. Löneavtalen sluts åter på en nivå som är ungefår den dubbla i förhållande till våra konkurrenter, även om den nominellt är lägre än 1974-76.
Devalveringspolitik för att rätta till
kostnad läget kräver, precis som t ex
den förre finansministern många gånger
framhållit men inte lyckats genomföra,
en framgångsrik inflationsbekämpning.
Men därutöver måste oundgängligen till
en icke-ackommoderande politik så att
365
arbetsmarknadens parter börjar sluta avtal på nivåer som medger full sysselsättning. Detta är en nödvändig förutsättning. Den förra regeringens ackommodationspolitik kom att förta en betydande
del av devalveringens vinster.
Det finns också en växande förståelse
för att de fackliga organisationerna alla
tjänar på att reducera sina anspråk på
höga nominella löneökningar. Vad som
räknas för medlemmarna är ju ändå det
som blir kvar efter inflationen.
Avtalsförhandlingarna
Om denna förståelse ska få faktiska konsekvenser måste, i ett system med centrala förhandlingar, arbetsgivarorganisationerna agera samfällt. Stat och kommun är tvungna att samordna sig med
den privata sektorn och i synnerhet inte
gå före i avtalsrörelserna. De måste vidare deklarera att klausuler som binder
löneutvecklingen i offentlig ektor till
den i privat på förhand är uteslutna.
Lönebildningen, som den nu bedrivs i
monopoliserade former, utan rätt för individen att förhandla ett eget kontrakt,
utan hänsyn till företags konkurrensförmåga, förmår inte fördela produktionen
och styra dess förändring på bästa sätt.
Lönen fungerar inte som ett allokeringsinstrument. Därför lider blomstrande fö-
retag brist på arbetskraft, därför blir utslagningen på arbetsmarknaden så stor
när ett företag slutligen går under.
Många människor begränsas i sitt val av
arbete och ersättning för arbete.
Rättsligt fungerar arbetsmarknaden
inte heller tillfredsställande. Den enskildes avtalsfrihet är starkt inskränkt till
förmån för organisationer med av lagstif- 366
taren givna privilegier. Endast skyldigheten, ej rättigheten gentemot den fackliga organisationen är garanterad. Förhandlings- och representationsmonopol
av det slag vi möter på arbetsmarknaden
saknar i stort sett motstycke i andra delar av samhället. Till och med berörda
domstolar är partssammansatta i stället
för att bestå av oväldiga jurister.
På arbetsmarknaden som på andra
områden måste monopol brytas upp och
prisbildningen börja fungera. Friheten
att sluta avtal kollektivt är lika självklar
som friheten att sluta avtal individuellt.
Friheten att organisera sig får aldrig förvandlas till ett tvång att vara organiserad. På en dynamisk arbetsmarknad
med fungerande lönebildning har individen den bästa möjligheten att, sett över
sin livstid, skapa goda livsvillkor.
ANALYSAV
BUDGETUNDERSKOTTET
1970-1982
Ett bakgrundsmaterial till SVENSK TIDSKRIFTS
”PM till en blivande statsminister”.
Broschyren kan beställas från Svensk Tidskrift,
Linnegatan 28-30, IV, 11447 Stockholm
Telefon: 08/67 59 55 Postgironummer: 7 27 44-6
Pris: kr 17 inkl moms och porto
En dåligt fungerande arbetsmarknad
Den svenska arbetsmarknaden visar
många brister. Tre fjärdedelar av de
arbetslösa utgöres av dem som ej
kommit in på arbetsmarknaden.
Lönebildningen utgör ett grundläggande
problem. Det nuvarande systemet leder
till att blomstrande företag har brist på
arbetskraft. Monopolen på
arbetsmarknaden måste brytas upp och
prisbildningen börja fungera.
Håkan Svensson studerar vid
Handelshögskolan i Stockholm.
Den svenska arbetsmarknaden fungerar
dåligt. Trots, eller kanske på grund av,
en ambitiös arbetsmarknadspolitik sysselsätts allt fler genom olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder inklusive skyddad
sysselsättning. Samtidigt stiger den öppna arbetslösheten så att den numera to m
är större i en högkonjunktur än i lågkonjunkturen dessförinnan. Läget på arbetsmarknaden tycks inte kunna förbättras
på något avgörande sätt genom stora och
fortsatta offentliga utgifter för den typ av
.arbetsmarknadspolitik som får representeras av AMS. I nuvarande statsfinansiella läge finns knappast heller möjlighet
till ytterligare miljardsatsningar på arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Problemen på arbetsmarknaden tycks
speciellt stora för de unga och för de
äldre. Större delen av arbetslösheten består faktiskt inte av människor som blivit
uppsagda från sina jobb. I själva verket
är tre fjärdedelar av de arbetslösa personer som har problem med inträdet på
arbetsmarknaden. Detta befäster misstanken att arbetstagarorganisationerna i
alltför liten grad lyckas beakta intresset
hos dem som ännu inte är medlemmar.
Men många äldre tvingas också sluta sitt
yrkesverksamma liv tidigare än de skulle
önska för att, som det brukar heta, bereda plats för de unga. Sverige har en stor
och underutnyttjad tillgång i äldre, yrkeskunniga som nu är förtidspensionerade (vanligen erkänner man inte att det
verkliga skälet till förtidspensioneringen
är arbetsmarknaden) eller i deltidspension. Våra rigida regler för pensionering
gör att den enskildes självklara frihet att
välja sin pensionsålder är mycket liten.
Lönebildningen
Arbetsmarknadens grundläggande problem är lönebildningen. Självklart är inte
maskiner och människor jämförbara och
det kan verka cyniskt att tala om den
existerande lönebildningen som ett exempel på en dåligt fungerande prisbildning. Men priser, i form av löner eller
andra, är väsentliga instrument för kommunikation mellan aktörerna på en
marknad. På arbetsmarknaden behövs
också en fungerande prisbildning, både
för arbetsgivaren och arbetstagaren.
Vi vet att denna insikt om lönebildningens vikt och problem till någon del
redan nåtts. Många är medvetna om konsekvenserna av att vi kollektivt prissätter oss ur de internationella marknaderna, som skedde i mitten av 70-talet.
Tre fjärdedelar av de
arbetslösa är personer som har
problem med inträdet på
arbetsmarknaden.
Trots bittra erfarenheter förefaller det
som om det skulle finnas risk för att
misstaget håller på att upprepas. Löneavtalen sluts åter på en nivå som är ungefår den dubbla i förhållande till våra konkurrenter, även om den nominellt är lägre än 1974-76.
Devalveringspolitik för att rätta till
kostnad läget kräver, precis som t ex
den förre finansministern många gånger
framhållit men inte lyckats genomföra,
en framgångsrik inflationsbekämpning.
Men därutöver måste oundgängligen till
en icke-ackommoderande politik så att
365
arbetsmarknadens parter börjar sluta avtal på nivåer som medger full sysselsättning. Detta är en nödvändig förutsättning. Den förra regeringens ackommodationspolitik kom att förta en betydande
del av devalveringens vinster.
Det finns också en växande förståelse
för att de fackliga organisationerna alla
tjänar på att reducera sina anspråk på
höga nominella löneökningar. Vad som
räknas för medlemmarna är ju ändå det
som blir kvar efter inflationen.
Avtalsförhandlingarna
Om denna förståelse ska få faktiska konsekvenser måste, i ett system med centrala förhandlingar, arbetsgivarorganisationerna agera samfällt. Stat och kommun är tvungna att samordna sig med
den privata sektorn och i synnerhet inte
gå före i avtalsrörelserna. De måste vidare deklarera att klausuler som binder
löneutvecklingen i offentlig ektor till
den i privat på förhand är uteslutna.
Lönebildningen, som den nu bedrivs i
monopoliserade former, utan rätt för individen att förhandla ett eget kontrakt,
utan hänsyn till företags konkurrensförmåga, förmår inte fördela produktionen
och styra dess förändring på bästa sätt.
Lönen fungerar inte som ett allokeringsinstrument. Därför lider blomstrande fö-
retag brist på arbetskraft, därför blir utslagningen på arbetsmarknaden så stor
när ett företag slutligen går under.
Många människor begränsas i sitt val av
arbete och ersättning för arbete.
Rättsligt fungerar arbetsmarknaden
inte heller tillfredsställande. Den enskildes avtalsfrihet är starkt inskränkt till
förmån för organisationer med av lagstif- 366
taren givna privilegier. Endast skyldigheten, ej rättigheten gentemot den fackliga organisationen är garanterad. Förhandlings- och representationsmonopol
av det slag vi möter på arbetsmarknaden
saknar i stort sett motstycke i andra delar av samhället. Till och med berörda
domstolar är partssammansatta i stället
för att bestå av oväldiga jurister.
På arbetsmarknaden som på andra
områden måste monopol brytas upp och
prisbildningen börja fungera. Friheten
att sluta avtal kollektivt är lika självklar
som friheten att sluta avtal individuellt.
Friheten att organisera sig får aldrig förvandlas till ett tvång att vara organiserad. På en dynamisk arbetsmarknad
med fungerande lönebildning har individen den bästa möjligheten att, sett över
sin livstid, skapa goda livsvillkor.
ANALYSAV
BUDGETUNDERSKOTTET
1970-1982
Ett bakgrundsmaterial till SVENSK TIDSKRIFTS
”PM till en blivande statsminister”.
Broschyren kan beställas från Svensk Tidskrift,
Linnegatan 28-30, IV, 11447 Stockholm
Telefon: 08/67 59 55 Postgironummer: 7 27 44-6
Pris: kr 17 inkl moms och porto