Håll ögonen på Klaus
Vaclav Klaus
Blauer Planet in grünen Fesseln. Was ist bedroht: Klima oder Freiheit
Carl Gerolds´s Sohn Verlagsbuchhandlung, Wien 2007
Från årsskiftet är Tjeckien ordförandeland i EU och det finns flera anledningar att hålla ögonen på landet och dess stridbare president Vaclav Klaus. Tyska Die Welt och engelska The Daily Telegraph har nyligen rapporterat om hur det gick till när ett antal Europaparlamentariker kom på besök på slottet Hradcany i Prag inbjudna av presidenten.
I stället för att diskutera utmaningar för ordförandeskapet fick Klaus ta emot rena utskällningar av de inbjudna parlamentarikerna under ledning av Hans-Gert Pöttering (EPP). De grönas ordförande Daniel Cohn-Bendit ifrågasatte Klaus syn på klimatfrågan, arbetsrätten och det nya EU-fördraget. Irländaren Brian Crowley kritiserade Klaus för uttalanden han gjort om fördragsomröstningen på Irland. Även Klaus positiva syn på Natos robotförsvar renderade kritik från parlamentarikerna. Klaus sade sig inte ha varit med om något liknande under de 19 år som gått sedan kommunistdiktaturens fall. Till saken hör att Vaclav Klaus var den som skrev under Tjeckiens ansökan om EU-medlemskap och han anser sig vara en varm anhängare av EU. Klart är att Vaclav Klaus är en person som väcker känslor och som vågar gå emot etablerade sanningar.
Boken ”Blauer Planet in grünen Fesseln” (ungefär ”Blå planet i gröna kedjor”) är inget undantag. I boken ställer Klaus den retoriska frågan: Vad är hotat; klimatet eller friheten?
Klaus svar på frågan är att det största hotet mot frihet och demokrati inte längre är socialismen, utan den skrupelfria ideologin ”environmentalismen”. Denna ideologi vill radikalt förändra världsordningen till priset av inskränkningar av mänsklig frihet och människoliv. Människans viktigaste uppgift är att skilja på realiteter och fantasier, samt sanning och propaganda. Klaus kommer fram till att environmentalismen faktiskt inte har med naturvetenskap att göra.
Klaus skriver att hans uppfattning bygger på översiktliga kunskaper i naturvetenskap, vilket han inte ser som något handikapp. Tvärtom menar Klaus att klimatfrågan mer är en fråga för samhällsvetare än för naturvetare. Klaus är själv nationalekonom på forskarnivå och har bland annat arbetat som ekonom vid tjeckiska vetenskapsakademin.
Enligt Klaus är det fel att försöka slå vakt om vårt nuvarande klimat. Det finns inget optimalt tillstånd för världen, utan tillståndet ändras hela tiden beroende på ett enormt antal faktorer som ligger helt utanför mänsklighetens kontroll.
Försök att politiskt planera klimatet jämför Klaus med marxistisk planhushållning. Det är lika orimligt att tro att man med global centralistisk planering kan styra klimatet som att man kunde styra ekonomin med planhushållning. En miljöplanhushållning skulle på samma sätt som sin marxistiska förebild leda till att alla folk skulle få sin frihet begränsad av en liten, självutvald elit.
Det faktiska tillståndet i världen är enligt Klaus inte så viktigt för environmentalisterna. De försöker skapa en bild av att världen just nu står inför enorma hot som måste undanröjas. I grunden handlar allt om makt. Som med andra ideologier är det i grunden en fråga om att förändra världen, skriver Klaus och citerar Al Gore: ”Skyddet av naturen är den bästa centrala organisationsprincipen för den moderna staten”.
Som ekonom sågar Klaus även Romklubbens tal om ändliga naturresurser. För Klaus som genomlevt kommunistdiktaturen, där alla prismekanismer sattes ur spel, är marknadsekonomin lösningen. Att Al Gore inte genomlevt planekonomi kan möjligen ursäkta honom, skriver Klaus.
Klaus går även in på frågan om prissättning av luft och hav, så kallade externaliteter. Enligt Klaus är prissättning det centrala för alla ekonomer. Världen domineras dock inte av externaliteter. Fundamentet för marknadsekonomin är internaliteter, det vill säga det som människor möts för att göra affärer med. Marknadsekonomin måste därför utgå från internaliteterna, inte externaliteterna.
Oavsett hur man ser på klimatfrågan är ett kapitel särskilt läsvärt. Det handlar om risker med alltför ensidig klimatforskning. Klaus har en poäng i att det behövs en större bredd och öppenhet i forskningen om klimatfrågan och han citerar ett antal forskarappeller som han menar inte får någon uppmärksamhet. Många är nog beredda att hålla med Klaus om att ”okunskap och brist på fria tankar är hotet, inte vetenskap, teknologi och industri som kan lösa människans problem”. Frågan är dock om någon vågar ta upp Vaclav Klaus tankar detta år.