Håller DÖ hela tiden ut?

Decemberöverenskommelsen ska gälla till 2022. Men vad händer om Alliansen blir det största blocket efter valet 2018? Örjan Hultåker analyserar överenskommelsen ur ett sociologiskt maktperspektiv.

Den så kallade decemberöverenskommelse som regeringen träffade med den borgerliga alliansen kan förstås utifrån ett maktperspektiv. Två motstående grupper i riksdagen försökte genom ett avtal säkra möjligheten till eget maktinnehav. Men det kan resas tvivel huruvida relationen är stabil.

Den ena parten, regeringen, fick som belöning att få utöva makt genast. Den andra parten, Alliansen, fick en eventuell belöning i framtiden givet att överenskommelsen består, vilket inte kan tas för givet.

Parterna är oense om historieskivningen, det vill säga berättelsen om hur överenskommelsen kom till och varför den inte kunde nås tidigare. Det är ett blame game som urholkar respekten mellan de avtalsslutande parterna och därmed också för själva uppgörelsen.

Auktoritet

Denna tvist om historien och händelseförloppet blir särskilt kritisk när avtalsparterna utgörs av medlemsorganisationer där ledarna inte har relativt begränsad handlingsfrihet, de måste övertyga sina medlemmar om att de handlat korrekt, hedervärt och taktiskt riktigt. Annars undergrävs de avtalsslutande ledarnas auktoritet, vilket också försvagar överenskommelsen.

Striden om händelseförloppet riskerar att undergräva överenskommelsens överlevnad.

Direkt efter överenskommelsen är det Alliansens ledare som fått mest kritik eftersom de borgerliga partierna i dagsläget lämnar över makt till de rödgröna. När priset för de rödgröna partiernas sympatisörer blir tydligare och mer aktuellt, till exempel efter valet 2018, kan det mycket väl hända att kritiken växer även mot deras ledare. Eventuellt kan ledarna för båda de avtalsslutande parterna stå svagare efter en tid vilket kan minska medlemmarnas uppslutning och engagemang.

Överenskommelsen kan hotas av att någon eller flera av partiledningarna mister sin auktoritet.

En annan konsekvens kan vara att Sverigedemokraterna gynnas genom ökat röststöd. Det finns även en sannolikhet att det uppstår nya partier som lovar att alltid rösta för de egna eller näst bästa förslagen i riksdagens omröstningar.

Skilda synsätt

Parternas beskrivning av överenskommelsen lyfter fram en differens i grundläggande synsätt och en skillnad i tidsperspektiv.

De borgerliga allianspartierna lyfter fram att de har en garanti att få bilda regering efter nästa riksdagsval om de blir större än de tre rödgröna partierna, S, V och MP. Alliansens partiledare betonar att man skall kunna regera Sverige även i minoritet.

Socialdemokraterna har en annan betoning. För dem var det en fråga om att lösa en akut regeringskris. I en intervju i Dagens Nyheter den 28 december svarade statsminister Stefan Löfven: ”Vi sa att vi visst kunde diskutera spelregler. Jag har aldrig nekat till det. Däremot har vi haft några principiella utgångspunkter. Vi tänker inte ändra reglerna i lagen på ett sådant sätt att vilken minoritetsregering som helst kan sätta sig och styra Sverige i fyra år.”

I efterspelet till decemberuppgörelsen har frågan om dess ”bäst före-datum” endast fått marginell uppmärksamhet. Ämnet har dock lyfts av Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. I Svenska Dagbladet framhöll han ”att den uppgörelse som nu sluts inte är bindande. Om man i stället hade gjort regeländringar för att skapa förutsättningar för en minoritetsregering hade demokratin varit i större fara. Det är ju hela tiden så att man kan bryta den här uppgörelsen om de ändrar sig. Det kommer givetvis de rödgröna tycka är förfärligt, men det är Alliansen fria att göra”..

Uppgörelser om makt är inte eviga och i politiken är åtta år nästan en evighet. Möjligheten att bryta uppgörelsen gäller inte bara för Alliansen utan även för Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Taktik

Rent taktiskt blir det allt mindre lockande för Alliansen att bryta uppgörelsen ju närmare man kommer nästa riksdagsval, troligen år 2018. Om Alliansen då tror sig bli större än de rödgröna partierna så har de under fyra år betalat priset att släppa fram en budget som de tror är skadlig för Sverige och motverkar allianspartiernas intressen. De vill därför få betalt genom att själva få regera ostört i minoritet.

För Socialdemokraterna och Miljöpartiet gäller det omvända. De kan under hela perioden fram till år 2018 dra fördel av uppgörelsen genom att de ostört kan föra en ekonomisk politik som de tror gagnar Sverige och är i linje med deras intressen. Om de inför eller efter 2018 års riksdagsval blir mindre än den borgerliga alliansen är avtalet inte längre till deras fördel.

Statsministern redovisade i DN-intervjun att Socialdemokraterna inte ville lagreglera uppgörelsen ”på ett sådant sätt att vilken minoritetsregering som helst kan sätta sig och styra Sverige i fyra år”. Därmed reses frågan om vad som händer om nya partier kommer in i Sveriges riksdag efter nästa val eller något parti går över blockgränsen.

Det blir särskilt aktuellt om det i riksdagen kommer in partier som inte avser att i opposition lägga ned rösterna i voteringar om statsminister eller budget.

Ett nytt parti kan åberopas för att ge legitimitet åt att säga upp decemberuppgörelsen.

Skulle flera partier kunna blockeras genom decemberuppgörelsen eller är den specifikt riktad mot Sverigedemokraterna därför att de andra partierna ogillar det såsom varande odemokratiskt?

Dåvarande Sveriges kommunistiska parti blockerades inte ut trots att det var ett stalinistiskt parti. Vad krävs för att blockera ett parti?

Hjärtefrågor

Decemberöverenskommelsen fick åtminstone tillfällig legitimitet hos delar av de politiskt aktiva och hos delar av den allmänna opinionen därför att Sverigedemokraterna deklarerade sin vilja att rösta ned varje budget som inte stöder deras krav på minskad invandring.

Slagordet blev ”Sverige måste kunna styras i minoritet” varför Sverigedemokraterna måste isoleras från varje inflytande över statens budget.

Ett test på argumentets styrka blir om det finns någon fråga som skulle kunna få övriga partier att rösta ned ”varje” budget som går emot deras hjärtefrågor. Om det finns sådana frågor så finns det öppningar för att bryta överenskommelsen och maktspelet riskerar att bli ett chickenrace om hur radikala och utmanande förslag de kommande regeringarna vågar presentera utan att riskera att decemberöverenskommelsen bryts upp till deras nackdel.

Det finns säkert partisekreterare utanför Sverigedemokraternas led som har en eller flera hjärtefrågor för vilka de skulle säga ”hit men inte längre”. Det kanske är förslag om kraftigt utbyggd kärnkraft, minskning av försvarsanslagen, sänkt skatt på vinster i privata välfärdsföretag, banksocialisering, förstatligande av arbetslöshetskassorna eller någon annan hjärtefråga.

Om så är fallet så upphör decemberöverenskommelsen att vara ett passivt stöd för sittande regering.

Genom att ha en gräns för hur långt parterna är redo att lägga ned sina röster så har de gjort en aktiv utvärdering av regeringens förslag och blir åtminstone på marginalen en del av regeringsunderlaget.

Legitimitet

Alla maktrelationer som inte bygger på direkt eller indirekt våld måste baseras på legitimitet. Den som har underläge i en maktrelation måste acceptera maktutövningen, det vill säga erkänna att maktutövaren har legitimitet. För stabilitet krävs att legitimiteten är långsiktig.

Frågan är om den just nu uppnådda legitimiteten för decemberöverenskommelsen kan förbli långsiktig när belöningarna varierar över tiden, i synnerhet före respektive efter 2018 års riksdagsval.

Ett överlevnadsproblem för decemberöverenskommelsen kan bli att den upplevda legitimiteten inte är lika stark hos väljarna, det vill säga den allmänna opinionen, som hos de maktutövande partiledningarna.

Legitimiteten riskerar dessutom att variera mellan den grupp som sympatiserar med det rödgröna blocket och den grupp som sympatiserar med alliansen. Det kan i endera blocket uppstå en kraftig opinion som hotar uppgörelsens legitimitet när olika politiska frågor aktualiseras och de upplevda belöningarna varierar från tid till annan.

Legitimiteten kan också komma att utmanas om det dyker upp nya aktörer i form av nya politiska partier. Under en stor del av 1900-talet ansågs den svenska partistrukturen nästan av gud given. Så är det inte längre vilket hotar att undergräva partiledningarnas handlingsfrihet, deras maktutövande men i synnerhet deras auktoritet och legitimitet hos väljarna.

För att decemberöverenskommelsen skall överleva krävs åtminstone ett minimum av förtroende mellan de avtalsslutande partiledningarna och att partiledningarna anser att fördelarna även fortsättningsvis uppväger det pris som deras parti får betala.

Framför allt krävs att regeringarnas maktutövning anses vara legitim av valmanskåren och att partiledningarna lyckas bevara sin auktoritet vilket kan vara svårt när partisympatierna svänger.

Örjan Hultåker är vetenskaplig ledare för SKOP-research AB.