Handbok i konservatism

Stefan Olsson
Handbok i konservatism
Atlantis, 2011

En bok om konservatism med några slitna men rejäla verktyg ur en verktygslåda på omslaget – kan det stämma? Jo, på många sätt stämmer omslaget med Stefan Olssons rätt så personligt hållna Handbok i konservatism (Atlantis). Syftet med den är dels att vara en debattbok – ungefär halva boken innehåller förslag till praktisk politik inom områdena familj, nation, könsroller, religion och ekonomisk politik – och dels att ge ord åt de tankar många konservativa människor bär omkring på. Ytterligare ett syfte som författaren anger är att ”ge en uttolkning av den konservativa ideologin avpassad för vår tid”.

Omslagets verktyg kommer in, när vi läser om Olssons syn på vad ideologier är. De är hjälpmedel för tanken att hitta kloka svar på hur politiska problem ska lösas, ”verktyg för att bringa klarhet i politiska frågor”. Men, menar Olsson – inte helt olikt Herbert Tingsten – de tre dominerande ideologierna (demokratisk) socialism, liberalism och konservatism är inte dogmatiska, utan har en förmåga att anpassa sig i tiden. Dogmatiska ideologier som t ex kommunismen har inte denna förmåga.

Pragmatismen, att laga efter läglighet och att vara måttfull i de politiska visionerna så att man inte brådstörtat förändrar samhällets institutioner utan att se till konsekvenserna, är en lärdom som konservatismen fört till andra reformistiska partier. Men Olsson diskuterar också människosynen, där han menar att konservatismen kritiserar upplysningstidens övertro på människors intellektuella kapacitet både vad avser förmågan att tänka ut politiska projekt och att agera moraliskt. Girigheten och högmodet, oförmågan att se alla konsekvenser, sätter tydliga begränsningar.

Olsson vänder sig mot att detta skulle vara en pessimistisk människosyn; han menar att den är realistisk. Människor är inte omoraliska för det mesta, men de kan vara det. Därför behövs samhälleliga institutioner – till exempel lagar, grundlagar och olika myndigheter – som gör det svårare för enskilda personer i olika positioner att missbruka sin ställning.

Traditioner och konventioner lyfts fram som en annan grundprincip. Intressant är, att just detta blivit en hörnsten i den moderna samhällsvetenskapen. Från March & Olsens bok Rediscovering Institutions 1989 och framåt har termer som konventioner, det lämpligas logik (i förhållande till vad institutionerna förväntar sig) och institutioners allmänna normativa betydelse blivit närmast kanon inom statsvetenskapen. Nobelpristagaren Elinor Ostrom har i sitt seminarium alltid betonat, att samhällsvetenskap bör handla om att bygga institutioner för ofullkomliga människor. Hon säger att institutioner är som kanaler i landskapet, som begränsar handlingsutrymmet och leder våra handlingar i en viss riktning. Är inte detta en konservativ arbetsseger, så vet jag inte vad som är det.

Edmund Burkes och andra konservativas tes, att fördomar innehåller värdefull kunskap, tas också upp av Olsson. Det kan verka stötande idag, men det handlar delvis om en felöversättning och missuppfattning, framhåller han. Ett bättre uttryck vore ”förutfattade meningar”. Vi har många intuitiva föreställningar och erfarenheter som representerar en klokskap som ofta är bättre vägledning för handlingar, än dagsaktuella och för stunden populära teorier.

Ett exempel Olsson tar upp, är att barn normalt uppfostras i hemmet och bor hos föräldrarna. Men varför skall det vara så? Säkert skulle en upplysningstänkare och jämställdhetsivrare kunna tänka ut sätt att uppfostra barn mer professionellt eller vetenskapligt på annat sätt. Det har gjorts i olika totalitära samhällsexperiment under 1900-talet. Men få skulle säga att det är bättre.

Olsson diskuterar också den så kallade liberalkonservatismen. Det är en syn som han menar har funnits inom moderaterna åtminstone från Arvid Lindman och framåt. En kärna där är att låta enskilda bestämma en hel del över sina egna liv, i stället för att staten eller det offentliga skall göra det. En modern exponent för detta är de olika valfrihetsreformer inom skolan och andra områden som genomförts av moderaterna och övriga borgerliga partier. Reformerna har gjort det möjligt att starta verksamheter som borgerliga gillar – som skolor med högre kunskapskrav – under skyddet av valfriheten.

Genom hela boken kontrasterar Olsson olika aspekter av konservatismen mot ”sagan om upplysningen”. Den senare hyllar det rationella förnuftet som den enda vägen till sanning, och Olsson menar att detta fortfarande dominerar samhällsdebatten. Det är ett bra grepp, men samtidigt svårt och möjligen ofullständigt. Det finns ju mycket – det skulle Olsson säkert hålla med om – i upplysningen som varit bra och synnerligen positivt, liksom modern naturvetenskap. Världen har ju med dess hjälp på så många sätt blivit mycket bättre. Och Poppers kritiska rationalism, som Olsson med rätta berömmer, kan svårligen tänkas utan upplysningen.

Ett område som sannolikt skulle vinna mycket på att inkluderas i modern liberalkonservativ politik, är natur- och miljövård. Alla vi borgerligt sinnade som har en stark känsla för naturen, som är intresserade av djur och vildmark, som gärna vistas där och finner stor glädje i detta, och som tar avstånd från onödiga gifter i mat och miljö, borde kunna finna ett välavvägt engagemang för detta i ett parti som moderaterna. David Cameron har i Storbritannien också framhållit att de som är intresserade av ”conservation” självklart hör hemma hos ”Conservatives”.

Det finns delar i Olssons bok, där jag anmäler avvikande mening. När han påstår att vi huvudsakligen är inspirerade av engelsk konservatism, faller han på eget grepp. De texter vi läser om konservatism är nog huvudsakligen engelskt inspirerade, men det finns en long duree som är mycket mer påverkad av tysk eller snarare preussisk ämbets- och vetenskapsanda, än vad vi är rationellt medvetna om.

När Olsson säger, att ingenting bör hindra en från att ifrågasätta ens de mest grundläggande idéerna i sin ideologi, kan det låta fullt rimligt och bra ur ett personligt perspektiv. Men det riskerar ju också att helt sudda ut alla gränser och definitioner. Olssons föreställningar om nationalism och nationella högtider finner jag direkt opassande. Nationalism är en synnerligen destruktiv tankekonstruktion, som gjort mycket mer ont än gott under dess drygt tvåhundraåriga historia. Vår monarki, liksom vårt samhälle i övrigt, har fått några av sina viktigaste vitamininjektioner genom personer och idéer från andra länder.

Likväl vill jag rekommendera Olssons verktygslåda till var och en som är politiskt intresserad, och som gått och grunnat på om det inte ändå ligger någonting i detta med konservatismen.

Emil Uddhammar är professor i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet och VD för Mitt Afrika / Mitt Indien AB.