Handel och autonomi hör inte ihop

Klassiska liberala åskådningar, som säger att utbyte över gränserna och multilateralism skapar ömsesidigt beroende och gör världen säkrare, utmanas allt mer. Två tendenser är särskilt tydliga i den europeiska debatten, skriver Jörgen Warborn.

Den första handlar om att handelspolitiken förändras. Den europeiska handelspolitiken är som utrikespolitik, men med ekonomiska muskler. Detta gör att handelspolitiken allt oftare förväntas bidra till att även andra av EU:s politiska målsättningar uppfylls, såsom att säkra hållbar utveckling. EU, särskilt Europaparlamentet, vill i allt större utsträckning använda handelspolitiken gentemot andra länder för att trycka på för önskvärda förändringar, till exempel vad gäller mänskliga rättigheter. 
Den stora frågan är då om man ska välja morot eller piska: det vill säga ingå handelsavtal och på så vis påverka genom närvaro och utbyte, eller avstå eller ställa in avtal om vissa kriterier inte uppfylls.

Det finns både bra och dåliga sidor med detta. Med denna utveckling blir handelspolitiken allt viktigare och kan bidra till en bättre utveckling globalt, samtidigt blir handelspolitiken också svårare att utföra i sitt faktiska syfte – att förenkla för företag att exportera och handla mer med marknader utanför EU.

Trots att EU:s handelspolitik har fått större geopolitisk betydelse behöver den vara långsiktig och syfta till att underlätta export.

Den andra tendensen vad gäller handelspolitik är sprungen ur coronakrisen.

Under pandemin har produktion och handel tagit rejäl skada. Samhällen och gränser stängdes och regeringar världen över satte in exportförbud på kritiska produkter som personlig skyddsutrustning. Resultatet för globala integrerade värdekedjor blev då att inte alla leveranser kom fram. 
Hittills är de samlade konsekvenserna av krisen en minskning i den globala handeln och att EU och många andra ekonomier backar i BNP, medan Kina väntas öka.

Med anledning av pandemins inverkan på den globala handeln har EU-kommissionen sjösatt en översyn av handelspolitiken. Det är viktigt att det inte blir en inåtvänd handelsstrategi där protektionism får råda, utan en framåtlutad sådan som underlättar för europeiska företag att handla, vilket är nödvändigt för att skjutsa igång ekonomin igen.

Konceptet öppen strategisk autonomi är en bärande del av den nya handelspolitiken. Det syftar till att EU bör bli mer självförsörjande och mindre beroende av omvärlden genom att flytta hem produktion, förkorta värdekedjor och göra dem mer motståndskraftiga.

Jag menar att vara motståndskraftig snarare handlar om att ha diversifierade handelsrelationer och inte vara alltför beroende av import från enbart ett fåtal aktörer – inte om att vara helt självförsörjande.

På makronivå är EU:s handel med omvärlden väldigt väl diversifierad. Den har inte heller blivit mindre diversifierad över tid, till exempel sedan Kina gick med i Världshandelsorganisationen, WTO. 
USA har däremot blivit mer beroende av ett fåtal stora leverantörer utanför landet, tveklöst delvis på grund av Donald Trumps protektionistiska handelspolitik de senaste fyra åren.

Bidens seger i det amerikanska presidentvalet tyder också på att Trumps politik inte gett det stöd han hade hoppats på, exempelvis i det amerikanska rostbältet. Allmänhetens inställning till internationell handel har till och med blivit mer positiv under hans styre. 79 procent tycker i dag att de gynnas av frihandel. 

Med Biden som ny president finns det faktiskt en chans att vända de syrliga handelsrelationerna mellan EU och USA. Även om ett större frihandelsavtal är att hoppas på mycket, så skulle vi kunna se en avveckling av tullar och mer engagemang i Världshandelsorganisationen från våra transatlantiska vänner, tillika världens största ekonomi.

Fler frihandelsavtal hjälper naturligtvis till att diversifiera ytterligare genom att handeln ökar. Till exempel kan avtal med fler asiatiska länder minska risken att bli alltför beroende av Kina. Vi behöver också godkänna EU:s frihandelsavtal med Mercosur, som skulle öppna upp en marknad om 260 miljoner konsumenter för europeiska företag. 

Hemflyttning av produktion kan däremot leda till mindre diversifiering bland leverantörerna, vilket i stället ökar sårbarheten.

Att flytta hem produktion, särskilt sådan där lönekostnader väger tungt, kommer inte att bli ekonomiskt hållbart. Men om hemflyttning är nödvändig bör det beslutas av företagen och inte politiskt.

Det är tydligt att handeln i dag influeras alltmer av geopolitik, och att vi bara ska handla med utvalda länder.

Men är det verkligen så illa att vara beroende av varandra, även från ett geopolitiskt perspektiv?

Med den inre marknaden tar vi oss visserligen långt, men vi får inte glömma att den minskar med en femtedel vid årsskiftet när Storbritannien inte längre ingår.

EU:s nya handelspolitik bör därför fortsatt fokusera på fler frihandelsavtal, så att handeln kan bli förutsägbar för företagen och reglerna enkla att följa. Så säkrar vi tillväxt, välstånd och så småningom en återhämtning i ekonomin. Det är inte minst viktigt för Sveriges del, då vi är en exportberoende ekonomi.

Vi ska inte vara naiva angående tillgång till vissa produkter. Men en storskalig hemflyttning av produktion är det sämsta vi kan göra för vår säkerhet och motståndskraft. Det är viktigt att vi håller EU öppet och står upp för multilateralism.

I tider av kris är det lätt att göra misstag baserat på rädsla och kortsiktighet. Att tolerera protektionistisk politik, såsom öppen strategisk autonomi, tror jag är just ett stort misstag. Handel och ökat välstånd hör helt enkelt inte ihop med autonomi.

Jörgen Warborn är europaparlamentariker för Moderaterna