Handelshinder inte största boven

När allt fler inte längre ser biståndet som lösningen på fattigdomsproblematiken så förs internationell handel fram som det som ska stärka utvecklingen i fattiga länder. Men är det verkligen de rika ländernas ansvar att utvecklingsländerna ökar sin handel med omvärlden? Och om så är fallet, vad kan de rika länderna egentligen göra för att utvecklingsländerna ska bli betydelsefulla spelare på den globala handelsscenen? Det frågar sig Pär Krause som har intervjuat Stefan de Vylder och Fredrik Erixon

Få torde numera ha något att invända mot resonemanget att bara genom en större integration i det globala handelssystemet kan utvecklingsländerna nå ökad tillväxt och därmed ökat välstånd. Då de afrikanska ländernas andel av den globala handeln bara utgör ett par procent så framstår resonemanget som naturligt. När det gäller de minst utvecklade länderna, de så kallade LDC-länderna, varav en stor majoritet finns i Afrika, är andelen av världshandeln mindre än 1 procent.

Men samtidigt hävdas det ofta att en stor del av ansvaret fortfarande vilar på de rika länderna. Bara genom att avskaffa tullar och öppna upp våra marknader för utvecklingsländernas produkter kan de fattiga länderna få den uppgång i främst exporten som anses nödvändig för deras utveckling. Stor uppmärksamhet riktas mot EU:s och USA:s jordbrukspolitik, som ses som ett hinder för utvecklingsländernas möjligheter på den globala jordbruksmarknaden.

Fredrik Erixon

— Men lägre tullar och slopandet av andra handelshinder gör varken till eller från om länderna inte har något att exportera. Och det är det som är problemet bland många av de fattigaste länderna, säger Fredrik Erixon, som är ekonom på den Brysselbaserade tankesmedjan European Centre for International Political and Economy (ECIPE), och som främst sysslar med frågor rörande internationella handelsrelationer.

Enligt Erixon beror de fattiga ländernas begränsade handelsutbyte främst på inhemska faktorer. Erixon pekar på att de avtal om tullfritt tillträde till EU:s och USA:s marknader som de minst utvecklade länderna haft sedan flera år tillbaka faktiskt inte lett till någon verklig tillväxtboom för berörda länder.

Han får medhåll av nationalekonomen Stefan de Vylder, som med ett förflutet som chefekonom på Sida och ett flertal böcker om utveckling och handel bakom sig, har en bred erfarenhet av just de här frågorna. Han menar också att de fattigaste ländernas eftersläpning när det gäller handel beror mer på faktorer inom länderna än på de rika ländernas handelshinder. de Vylder pekar främst på bristfällig infrastruktur och låg utbildningsnivå. Andra negativa faktorer är det demokratiska underskottet i många länder samt utbredd korruption. Även om många afrikanska länder genomgått tämligen genomgripande reformeringar det senaste decenniet är det statliga inflytandet och direktstyrandet betydande. Den tillväxtuppgång som observerats i många afrikanska länder det senaste decenniet kan i många fall hänföras till utlandsägda företag inom råvarunäringen. De inhemska verksamheterna kännetecknas fortfarande av småskalighet och låg produktivitet, som i sin tur till stor del beror bristfälligt företagsklimat.

— I de fattiga länderna har det länge funnits en tendens på att fokusera på externa faktorer, trots att de interna är viktigare, säger han.

Stefan de Vylder

Även om förutsättningarna för ökad handel måste komma inifrån så är både Erixon och de Vylder överens om att industriländernas politik och agerande har betydelse för de fattiga ländernas möjligheter att öka sin handel. Vad kan då göras i den rika delen av världen för att i större grad inkludera utvecklingsländerna, och då främst de minst utvecklade länderna, i den globala handeln?

— Det finns andra handelshinder förutom höga tullar som de rika länderna borde ta itu med, säger Erixon, och pekar på bland annat tekniska handelshinder i form av strikta ursprungsregler samt nationella säkerhets- och hälsoföreskrifter, som tillåter länder att i vissa fall stoppa import av en viss vara om denna inte uppfyller vissa specifika kriterier. Ofta slår dessa regler mot just utvecklingsländernas exportmöjligheter, och ses därför av dessa länderna som förtäckt protektionism. Ursprungsreglerna – som gör det svårare och dyrare att exportera mer förädlade produkter – hindrar många gånger de fattiga länderna att komma längre upp i förädlingskedjan, vilket är ett måste om länderna på sikt ska kunna bryta sitt råvaruberoende.

— Och även om de rika ländernas jordbrukssubventioner inte är det största problemet för de allra fattigaste länderna så skulle ett avskaffande av subventionerna tillsammans med slopade tullar för jordbruksprodukter generellt betyda mycket för länderna i Asien och Latinamerika, fortsätter Erixon, som alltså menar att de utvecklingsländer som främst kan dra nytta av en reformerad jordbruksmarknad inte är de minst utvecklade.

Också de Vylder anser att EU:s och USA:s jordbrukspolitik är till nackdel för många länder.

— Framförallt dumpningen av de rika ländernas överskott. Det förstör de inhemska marknaderna i många utvecklingsländer, och är därför värre än tullarna, säger han.

de Vylder menar att om inget händer inom jordbrukspolitiken så blir exempelvis en eventuellt slutförd Doharunda – den pågående förhandlingsrundan om friare världshandel inom världshandelsorganisationen WTO – att likna vid ett ”slag i luften”.

— Ett avtal blir då mest av symbolisk betydelse, säger han.

Fredrik Erixon är inne på samma linje, och han anser att fördelarna av en slutförd Doharunda är överdrivna, även om han anser att ett avtal är bättre än inget avtal alls.

— Men ett eventuellt avtal kommer att vara mindre ambitiöst än vad som tidigare diskuterats, och då blir de positiva effekterna också mindre, säger han.

Niels Krabbe, som är analytiker vid Kommerskollegium, är av en annan uppfattning när det gäller de möjliga konsekvenserna av Doharundan.

— Våra uppskattningar visar att det är de minst utvecklade länderna som har mest att vinna på en slutförd Doharunda, säger han.

Enligt de analyser som Kommerskollegium hänvisar till är det bland annat enklare handelsprocedurer och lägre jordbrukstullar som kommer att gagna utvecklingsländerna om Doharundan slutförs.

Krabbe menar att ett nytt WTO-avtal också kan påskynda inhemska reformer i många fattiga länder.

— Det skapar ett incitament för länderna att effektivisera många handelsprocedurer.

Vissa analyser, bland annat från Världsbanken, gör gällande att en stor utvecklingspotential ligger i att de afrikanska länderna ökar handeln sinsemellan, och att denna inomafrikanska handel kan öka till följd av ett nytt WTO-avtal.

— Det är viktigt att afrikanska länder handlar mer med varandra, men samtidigt mindre viktigt än vad som ofta påstås. Problemet är att det inte finns tillräcklig köpkraft i Afrika, så företag med något att sälja måste söka sig till marknader med köpkraft, säger Erixon.

Den generella uppfattningen tycks således vara att inhemska politiska och ekonomiska reformer är av avgörande betydelse för att utvecklingsländerna i större utsträckning än tidigare skall integreras i de globala handelsutbytet. Ökad handel till följd av liberalare handelsregler kan innebära en välbehövlig positiv injektion, men är isolerat inte tillräkligt för att lösa de långsiktiga problemen.

— Mer frihandel ökar nettovinsten för de utvecklingsländer som för en bra politik, samtidigt som handelshinder och EU:s jordbrukspolitik minskar nettovinsten för samma länder. För de länder som för en dålig politik, utan några inhemska strukturella reformer, betyder mer frihandel nästan ingenting, säger Fredrik Erixon.

Kan då de rika länderna understödja nödvändiga interna reformer i utvecklingsländerna?

— Jag är luttrad när det gäller våra möjligheter att bygga upp institutioner i fattiga länder, säger Stefan de Vylder, som menar att initiativen främst måste komma inifrån.

Pär Krause är ekonom och frilansskribent. Läs hans tidigare texter, om bland annat utvecklingsfrågor, i Svensk Tidskrift:
Små lån ger stora vinster (30/10)
Sverige långt ifrån bäst på frihandel (25/9)
Klimatåtgärder bidrar till fattigdomen (15/5)
Slopa biståndspolitiken (9/4)
Bistånd till Afrika gör mer skada än nytta (27/3)