Hannah Stutzinsky: Faktatungt och torrt om makten över religionen

Nyligen fick regeringen två nya statsråd, men ingen av dem uppbär epitetet ”ecklesiastikminister”; ett ord som tillsammans med ”husförhör” och ”statskyrka” tillhör det förgångna. Något utanför vår tid, då i stället ord som ”koranbränning”, ”Hillsong” och ”reformförsamling” tagit deras plats. Under den gamla tiden fanns det ett stort maskineri för att valla in medborgarna religionens famn. I den nya tiden är maskinen programmerad för att optimera frihet från religionen. Ingen gång har maskineriet fungerat.

I Anders Johnssons nyutkomna essä En ofullkomlig resa mot religionsfrihet, utgiven på Timbro förlag, tas man med på en resa genom Sveriges religionshistoria, betraktad ur en byråkrats ögon. Den tar sin början under reformationen och landar i 2023 års definition av trossamfund.

Historien kännetecknas genomgående av kampen om makten. Först genom kyrkans makt över skattefinanser och utbildningssystem. Därefter genom makten över kyrkan. I början av 1930-talet drog Socialdemokraterna fördel av kyrkans egenskap som samlingsplats och gjorde den till en arena för politik. Socialdemokratiska politiker sjösatte Folkkyrkan, vilken ställdes mot Prästkyrkan, som i relation till den förstnämnda alltså var mycket ofolklig. Vidare drevs lagen om församlingsstyrelser igenom och gjorde inrättandet av kyrkofullmäktigen på många ställen till ett lagkrav. Detta medförde att kyrkoherden inte längre var självskriven i kyrkans beslutande organ. Makten i den lokala kyrkan tilltog och landade gissningsvis framförallt hos dem som redan var politiskt i initierade, det vill säga – hos Socialdemokraterna.

I takt med att befolkningen blev mer pluralistisk, idealen mer sekulära och folkpartister i första kammaren fler, devalverades kyrkans ställning. Man kan då fråga sig om makten över samma institution också blev mindre åtråvärd. Svaret är något fluktuerande, men makten över medborgarnas trosbekännelse visar sig ändå till slut vara minst lika åtråvärd idag som under den gamla tiden.

En del av förklaringen till besattheten av att kontrollera just kyrkan är gissningsvis tillgången på befolkningsstatistik och informationsutbyte. Längre fram i historien utkristalliserar sig en annan problembeskrivning; en besatthet av likhet. En önskan att hålla medborgarna lika djupt besjälade av respektive livsåskådning; en pluralism där alla är samma.

I strävan att optimera religionsfriheten har värnandet om judiskt liv oftast kommit att handla om döda judar. Ty de levande kan ju kräva saker som koscherkött och konfessionell skola, krav som inte anses förenliga med optimeringskalkylen. Judar får vara judar om de inte är för mycket judar. Helst ska de vara så mycket judar som de kristna är kristna. Då är alla inom samma räckhåll för att tyglas. Kristna får gärna ordna julkonserter, men helst inte hålla på med bön. En muslim får gärna visa sin tro i dikter och poesi, men helst inte visa den i klädseln.

Den som är bekant med Anders Johnsons författarskap förvånas inte över den sterila berättartekniken. Den är faktatung och föga inbjudande. Stundtals förekommer humoristiska inslag, vilka egentligen utgör det enda argumentet för varför den ges ut på ett bokförlag och inte av Skolverket.

Frågeställningen om religionsfrihetens faktiska införlivande och samtida paradoxer har stor tyngd och inbjuder till en mångfacetterad diskussion. Frågeställningen har också en intressant historiebakgrund. Det finns med andra ord många anledningar att läsa essän. Synd bara att den är så tråkig.

Hannah Stutzinsky är liberal skribent