Hans Bergström; Försvaret av demokratin

HANS BERGSTRÖM:
Försvaret av demokratin
Det grundläggande skyddet av vår
demokrati mot diktaturtryckfrån Sovjet
och diktaturläror i Sverige är det
ojämförligt viktigaste i försvaret av
demokratin, understryker
chefredaktörenför Nerikes Allehanda
(liberal), Hans Bergström. Han
arbetade under åren 1972-1980 som
politisk assistent hos folkpartiets
ordförande, Gunnar Helen, Per Ah/mark
och Ola Ullsten. Med utgångspunkt i
Bertil Ohlins varningar för snart 50 år
sedanför att de politiska organen skulle
ta på sig för stora beslutsuppgifter
diskuterar Bergström trovärdigheten hos
våra demokratiska företrädare. Han
belyser slutligen massmedias roll i fråga
om de villkor som skapasför politikernas
agerande.
En artikel om demokratins ställnirw
känns detta år mest angelägen att starta
där demokratin saknas. Inte på lång lit
har väl händelser i vår omvärld gjort si
starkt intryck på svenska folket som det
senaste året. Många har nog gjort re;
flexionen att ofullkomligheter i vlr
svenska demokrati, och brister hos vAra
ledare, ändå är småttigheter jämfört mef
vad människor tvingas stå ut med
länder där förtryck är själva systemet.
Polens vinter
13 december 1981 vaknade vi i
till Lucia. Vi tände ljus för att värma
lysa. Många hade egna ·
hemma. Om inte annat strålade de
TV:n.
Samma natt som Lucia tände ljus
värme i Sverige sänktes mörker och
över Polen. Det vi i det längsta
skulle undvikas hände. stridsvagnar
lade ut på gatorna. Frihetsledare
nattliga besök och internerades.
tillstånd förklarades i ett land som
fred. Människor fick inte gå ut
stora delar av dygnet. Gränser
flyg stoppades, telefoner blo1:ker-adlrl
radio och tidningar tystades -ja ett
land med 36 miljoner invånare i
des, som om det varit en öde liten
snöstorm.
Genom svenska folket gick en
lostorm. Polackerna är våra grannar.
har mer än en gång slitits sönder av
giriga diktatorer, med Hitler och
färskt minne. Vi hade unnat dem en
hetens vår. Och vi ville inte tro att
friare luft som ett helt folk lärt sig
under 15 månader skulle kunna
över en natt.
Behovet att göra något kändes starkt.
De mest lidande för det katastrofala
mmmunistiska försörjningsmisslyckanet kunde vi hjälpa direkt. Dit hörde de
(11000 barn som föddes varje månad une Polens vinter: till lägenheter utan
arme i ett land fyllt av kol, till brist på
*ing i en nation med något tiotal miljiiiler jordbrukare, till avsaknad av barnllåder, tvål och medicin i ett industriland
ti1 Östersjön i norra Europa.
Politiskt fanns inte mycket annat än
vrede och protester, tyvärr alltför ofta
t~pen av vanmakt mot cynismen hos en
drldsmakt.
Om Polens affärer verkligen fått vara
*ss egen sak hade polackerna förmodiiltD kunnat nå framgång i sin strävan till
*mokratisering. ”Polens kommunistputi skulle inte klara en fyraprocenttpärr, om man hade haft någon”, skrev
Aftonbladets förre chefredaktör Gunnar
Fredriksson efter att ha besökt Warszan och Krakow.
På samma sätt hade Östtyskland på
liligt 50-tal, Ungern 1956, Tjeckoslovatien 1968 – om inte förr – befriat sig
flin de kommunistiska quislingregitema, om dessa länders utveckling
terkligen fått vara deras egen sak.
Men Sovjetunionen har krävt lydstater
runtomkring sig, med Finland som unikt
andantag. Så har kulsprutorna smattrat,
lanksen rullat, bannrullorna dundrat,
förtrycket permanentats. Gamla kulturIltioner mitt i Europa, som skulle kunna
Ila en blomstrande industri, ett växande
rilstånd och en levande demokrati har
Iiilits i en förkvävande träldom. lngenling är mera onaturligt än detta.
Ändå har diktatursystemen i Östeuropaverkat så orubbliga att många känt det
305
som nästintill meningslöst att kräva att
de ersätts av demokratier. Hela vår
världsbild utgår ifrån att Sovjetunionen
ligger där som en kommunistisk Kremlkoloss, lika förkalkad som sina åldrande
ledare.
Diktatorers krig
1982 är nedrustningskonferensernas och
fredsdemonstrationernas år. ”Ned med
vapnen” skallar Parisvandrerskor och
New Yorkdemonstranter, Palme-kommission och FN:s extra generalförsamling. Det är lätt att dela fasan för kärnvapenkriget och känslan för freden.
En fredssträvan som analyserar orsakerna till krigen kan dock inte gå förbi
den helt centrala anledning som ligger i
diktatorers maktbegär, nationella prestige och paranoia, behov att avleda
intresset från interna problem, avskärmning från folklig påverkan, fri information och debatt. Det är inte vapnen som
startar krigen. Det är regimer och politiska ledare. Det är som regel diktatorer.
För relationerna i Europa gör det stor
skillnad om Tyskland leds av Hitler eller
Schmidt, Frankrike av en maktfullkomlig kejsare eller en folkvald president. På
motsvarande sätt är den enstaka förändring i världen idag som skulle betyda
mest av allt för att nå en förtroendefull
fred att bolsjevikerna tvingades lämna
diktatorskapet över Sovjetunionen till
förmån för demokratiska ledare. När uttryckte Olof Palme senast tydligt den
tanken?
Men tänk tanken, att Sovjetunionen
förvandlades till demokrati, med fria
partier och fria val, med fri opinionsbildning och fri rätt för människor att röra
306
sig över gränser, med nationell självständighet för Estland och andra länder som
Sovjet införlivat och förslavat. Vad skulle då hända?
En mirakulös förändring skulle inträda
för dem som nu bor i Sovjetunionen.
Förmodligen skulle det inte dröja länge
innan friheten nådde också länder som
Polen, Östtyskland, Tjeckoslovakien
och Ungern.
Ekonomiska och mänskliga barriärer
skulle kunna brytas mellan öst och väst i
Europa. Mellan demokratier och öppna
ekonomier vävs täta band på alla nivåer.
Frihandelsavtal och stöd till uppbyggnad
skulle kunna ersätta kärnvapenraketer.
En fred byggd på förtroende och inte
rädsla skulle äntligen råda i Europa. En
stor del av militärutgifterna kunde omvandlas till insatser för ett effektivare
jordbruk och för att ge människorna
varor de vill kunna köpa.
Att öst och väst ska hota varandra
med ömsesidig utplåning är inget av naturen givet. Västtyskland och Frankrike
samarbetar numera intimt trots, och delvis på grund av, erfarenheterna från
gamla motsättningar och krig. Japan och
USA har idag – 40 år efter Pearl Harbour – relationer fria från andra farhå-
gor än ibland de ekonomiska.
Varför skulle inte Polen och Ungern
kunna delta i ett avspänt alleuropeiskt
samarbete? Varför skulle inte socialdemokrater, liberaler och konservativa
kunna stråla samman med partikamrater
i ett demokratiskt Östeuropa och knyta
kontakter som väver förtroende?
Varför skulle inte USA och ett demokratiskt Ryssland kunna samverka ekonomiskt och för att främja demokrati och
utveckling även i världen i övrigt?
Två dominerande uppgifter
Vad har det jag nu skrivit med endeball
om demokratin i Sverige att göra? J
som demokrater har vi anledning al
markera frihetens betydelse för att
förtroendefull fred i världen. Den inte.
siva nedrustningsdebatten kommer •
nars alldeles snett.
Och när det gäller demokratins framiM
i Sverige finns det anledning slå fast
två dominerande demokratiska vämupf
gifterna:
• Att hålla ett tillräckligt starkt
mot yttre påtryckningar och hot
Sveriges oberoende.
• Att tillräckligt effektivt i den inre
batten bemöta anhängarna av
turläror, så att de inte böljar få
farligt stort fäste bland t ex
mar.
För alla som vill närmare studera
taktiska opportunism som präglat
svenska kommunistpartiets hållning
demokratin – samtidigt som man
rätthållit samma leninistiska och
mokratiska grundåskådning som sitt
jetiska broderparti – vill jag re
dera Håkan Holmbergs färska
avhandling vid Uppsala Unilll•niiiiB
”Folkmakt, folkfront, fol””’”’”’v””’u
de svenska kommunisterna och
kratifrågan 1943-77”.
Jämfört med de här båda
är diskussion om politikerförakt,
våldsbegränsningar m m trots allt
avgörande demokratifrågor för
Man kan väl då också konstatera
vänsterpartiet
ning, inte minst i ungdomsop1mto1nen.-a
ett glädjande sätt nu tycks ha fiir,ov••••
under intryck av lärdomarna från
Ilarsynt Ohlin
len demokrati av vår typ finns två huvudvägar för det politiska ledarskapet att
tappa i förtroende hos medborgarna:
l Att förhålla sig passivt inför proIllem människor upplever som helt cennla, typ omfattande arbetslöshet.
2 Att vara så överdrivet aktivt och inltn•enerande att det tar på sig mer uppjfter än det har kompetens och resurser
llt framgångsrikt hantera.
Båda dessa risker diskuterade Bertil
Ohlin i boken ”Fri eller dirigerad ekonaIIi” 1936. Ännu snart 50 år efteråt framIlår den som märkligt klarsynt och förutseende.
Staten måste intressera sig för försörjlingsproblemen i långt större utsträckling än tidigare antagits, hävdade Ohlin i
polemik mot en gammalliberal syn (som
Yäl idag skulle kallas nyliberal). ”Särskilt gäller detta under depressionsperioderna, då produktionsförmågan endast
mycket ofullständigt tages i anspråk
110m näringslivet. Arbetslöshet och brist
på många varor, som de arbetslösa skulle kunna framställa med hjälp av stillastående maskiner, verkar så oförnuftigt,
llt den statsmakt som blott sutte med
linderna i kors, snart skulle ersättas
med en annan.”
l allt vidare kretsar, konstaterade BerIii Ohlin, ”betraktas det som samhällets
plikt att garantera ej blott en viss frihet
utan även en viss trygghet och en rimlig
levnadsstandard åt medborgarna”. Ohria hävdade att en höjning av de fattigare
folkgruppernas ekonomiska standard
IIDltidigt var ett arbete för friheten.
’Den fattige råkar ofta i ekonomiskt beroende av leverantörer eller arbetsgiva- ~. Detta medför en känsla av ofrihet. .
307
Friheten är väsentligen något pos1t1vt
och ej blott frihet från förtryckande
band. Den bör vara en frihet till värdefulla upplevelser.”
”Den offentliga interventionspolitikens tillväxt är en direkt konsekvens av
människornas ändrade inställning ·till
trygghet och levnads tandard”, menade
Ohlin, ”och är såtillvida naturlig för den
åskådning som anser, att samhället är till
för människornas skull och ej tvärtom.”
Risker med politisk allmakt
Ohlin vände sig med samma skärpa mot
ett framtidssamhälle där de politiska organen skulle ställa och styra med allt.
Det är intressant att läsa vilka risker Bertil Ohlin av 1936 såg med en sådan ansamling av ekonomiska och andra beslut
hos stat och kommun, i ljuset av vad vi
idag upplever.
• Följden skulle enligt Ohlin för det
första bli ”en rent kvantitativ överbelastning av dessa organ, i det de led~nde
personerna på olika håll finge mer att
sköta än de kunde klara med effektivitet”. ”Historien visar att de offentliga
organen blir starkare och effektivare när
de begränsa sig och ej gapa efter alltför
mycket. Man behöver blott jämföra den
växande effektiviteten hos 1800-talets
statsmakt med den tidigare kontrollstatens, för att bli övertygad om att vägen
till vishet är en begränsning ifråga om
arbetsuppgifterna.’ ’
• Ohlins andra oro var ”att i samma
mån som de av politiska myndigheters
beslut och administration beroende ekonomiska avgörandena växa i omfattning
och vikt, ökas naturligtvis riskerna för
att korruptionstendenser framträda på en
308
eller annan punkt. Blir detta fallet i större utsträckning, kan en rent katastrofal
utveckling följa. De ekonomiska svårigheterna i länder där demokratien misslyckats ha till stor del sammanhängt med
de politiska organens ineffektivitet och
bristande hederlighet och pålitlighet.”
Ohlin konstaterade samtidigt att Sverige i sin hederliga förvaltning och politik
haft en oskattbar fördel även rent ekonomiskt. ”Det synes vara viktigare att denna fördel ej uppoffras än att de offentliga
organen försöka sig på att i detalj dirigera det ekonomiska livet, med resultat att
de digna under för stora bördor.”
• Bertil Ohlins tredje stora farhåga var
att en i myndighetsutövning och ekonomiskt styre allsmäktig statsmakt skulle
tvingas in i den mycket vanskliga uppgiften ”att skipa rättvisa mellan de stora
gruppbildningarna i samhället, vilka givetvis ej kunde tillåtas att genom förödande konflikter på arbetsmarknaden
eller annorstädes sticka käppar i hjulen
för den offentliga ekonomiska politiken
och dirigeringen.”
I stället för det ”klasslösa” samhälle
som allmänt eftersträvas skulle man, förutspådde Ohlin, ”få ett samhälle där
gruppernas påtryckning på de olika politiska partierna och andra organ bleve än
hårdare än för närvarande. Skärpta ekonomiska intressemotsättningar skulle
dominera det politiska livet.”
”Ofrånkomligt torde vara att de politiska striderna – ej minst vid valtillfällena – skulle tilltaga i häftighet. Då det
är fara värt att gränserna mellan partierna i rätt hög grad skulle sammanfalla
med gränserna mellan vissa sociala grupper, skulle dessa strider bidraga till att
skärpa de sociala motsättningarna. Hur
det under sådana omständigheter skulle
vara möjligt att skapa en anda av ’folkge.
menskap’ eller ’samling’ är svårt att se.’
Bertil Ohlin sammanfattade sin kJi.
tiska genomgång av ett system med ai
styrande politiska organ: ”Den somsäJ.
ter värde på demokratin och önskar del
funktionsduglig, måste se med skep
på en organisation, som skulle betydaca
farlig överbelastning av de bärande Ofll’
nen och medföra risker för hela sysfo.
mets hållbarhet.”
Bakom denna slutsats fanns hos Ohit
också en mer grundläggande uppfatt
om hur mycket makt några få beslu
tare förmår hantera väl: ”Männi
äro ofullkomliga varelser. Det finn ej ca
lång rad så framstående individer till
position, att de kunna klara oerhuppgifter, sådana som den soc
formen av central dirigering skulle
la dem. Härpå falla en rad fina
miska reformsystem, som skulle vara
märkta ifall ett antal övermänniskl
finge sköta dem.”
Varför minskat förtroende?
Många hävdar, och statsvetarna
ger, att partierna och de politiska
nen tappat i förtroende under de
tio åren. Det synes mig som om
Ohlins analys för 46 år sedan har
att säga om orsakerna till detta, även
den konkreta bakgrunden med
talskrisen och massarbetslösheten
en annan.
Å ena sidan upplever inte
garna att de politiska beslu
effektiva lösningar på de helt
problemen: nu kriserna i oljeek.on~•
spår, underskotten i bytesbalans
statsbudget.
Även om regeringen tycker sig ha en
tlllldlingslinje har knappast svenska folkten känsla av att de demokratiska parlierna tydligt och samfällt kan ange vä-
lell ur krisen, trovärdigt visa hur vi med
• kraftinsats kommer rätt igen och förå samla nationen till denna insats.
Här finns idag, i många länder, ett
tiolande ifråga om inriktningen av den
llonomiska politiken och en osäkerhet
• nästa störning (ny oljekris?; ny ränlekris?; ny dollarkris?; kris i det internalionella banksystemet?) som inte kan
jlra annat än försvaga förtroendet för
III de politiska ledarna vet vad de gör
och kan nå resultat.
Ett uttryck för den nya osäkerheten
m när riksbankschefen Lars Wohlin inlircenterns riksstämma ijuni förklarade
III man inte ens kunde vara säker på att
*t skulle komma en konjunkturuppalng, som det gjort sju gånger tidigare
IIIder efterkrigstiden.
Förtroendet och förankringen förstärks givetvis inte av att den socialdeIOkratiska oppositionen tagit vatje tillIDe att angripa även helt ofrånkomliga
llprder för att få den svenska ekonomin
• diket, istället för att medverka till att
lirklara varför sådana åtgärder är nöddndiga.
Aandra sidan finns en förtroendekris
10111 har sin grund i att de politiska orgaDell rest anspråk på att ha alla frågor i sin
Iland. Kris i ett företag, utveckling av en
produkt, ont om hushållspengar, problem med alkohol , för mycket videotitIlode i hemmen – det är till statsmaklerna i Stockholm som kraven på åtgärcriktas.
Och politikerna själva bidrar till förfintningarna genom att se kluriga ut och
309
säga förnumstiga saker typ ”vi ska noga
granska den. här viktiga frågan”, ”det
här ska vi låta en arbetsgrupp titta på”,
” regeringen ska ta ett samlat grepp”.
Oppositionen, oavsett vilka partier
den består av, skyller alla brister på regeringens usla politik. Regeringen låter
sina politiska åtgärder få äran för allt
som går bra. Båda parter bidrar till föreställningen att politikerna har allt i sin
hand – och bäddar därmed för besvikelser när det visar sig att de inte har det.
För i själva verket finns det ju inte
skuggan av en chans för 20 statsråd, ens
med hjälp av duktiga statssekreterare,
att överblicka och sätta sig in i allt som
händer i ett komplicerat och avancerat
industrisamhälle som det svenska. Om
den information och det beslutsbehov
som finns hos miljoner individer ute i
företag och förvaltningar, i bostadsområ-
den och kommuner, ska föras upp till
några få personer i toppen så dränks de
centrala beslutsfattarna. Hur mycket de
än försöker simma i informationshavet
kan de knappast hålla näsan över vattnet.
Svårigheten att i almanackan och i
skallen tränga in allt det som våra toppolitiker förväntas behärska och besluta är
åtskilligt större än vad folk i allmänhet är
medvetna om. Ekonomiska krisfrågor,
resor i partilandet och som statsråd, riksdagsgrupper som vill ha omtanke och information, intervjuer, hundratals små-
ärenden som tränger på varje vecka i ett
departement, personalfrågor av olika
slag, telefon, brev och uppvaktningar –
en oändlig mängd krav riktas på de ledande politikernas tid och uppmärksamhet.
Ärenden som är krisartade och kräver
·’
l
310
omedelbara ingripanden är tillräckligt
många för att nästan ingen tid och ork
ska bli över för det mer långsiktiga och
kanske väl så viktiga.
En följd av det här är att ”planmässiga” beslut i själva verket blir planlösa,
en annan att många ärenden i praktiken
avgörs av andra än de folkvalda politikerna. Mats Svegfors, som också har erfarenhet från det praktiska arbetet i
kanslihuset, beskriver det här utmärkt i
sin bok ”Revolution i små steg” (Timbro).
Ragnar Lassinantti brukade som
landshövding säga att när ärenden blir
tillräckligt viktiga, då flyttas besluten
från honom till en byrådirektör eller departementssekreterare i Stockholm.
Men chimären upprätthålls att det är
”folkets valda företrädare”, ”samhället”, ”statsmakterna” som ingriper utifrån en genomtänkt plan i hela folkets
intresse.
Politiker vet inte allt
Begränsar man inte de politiska beslutsorganens uppgifter och anspråk får man
de effekter som Bertil Ohlin pekade på:
att demokratins apparat tar på sig mer än
den orkar sköta väl, att förmåga till effektiva påtryckningar blir viktigare än
skicklighet att sköta företag väl och tillgodose konsumenterna, att redan mäktiga särintressens ställning stärks på helhetens bekostnad.
Politiker vet inte allt. De har inte tid
att lära sig allt. Och de kan inte framgångsrikt besluta om allt. En naturlig
slutsats av det är att inte allt i ett samhälle bör göras till föremål för politiska beslut. Det bör finnas en stor sfär där vi
som individer, konsumenter, graiUIK
medarbetare i företag och medlem~q
organisationer själva har frihet att !Jo,
stämma.
Politikerna bör koncentrera sitt
och sitt tänkande till de viktiga uppgiftr
som ingen annan kan lösa i deras stält.
Hur ekonomin ska föras ur krisen. 111r
skattesystemet ska utformas så att ..
främjar arbete och sparande. Vilka
linjer som behöver dras upp för att milt
ka det skadliga oljeberoendet. Hur
bildningen ska bli tillräckligt bra.
På så sätt når man två goda ettc:ktiltl
dels att regering och riksdag kan
de verkligt stora frågorna bättre,
de låter bli att trassla till uppgifter
andra hanterar bättre.
Misstron växer
Den reglerande och totalpolitiserande•
riktningen ökar misstron mot de
tiska beslutsfattarna på två sätt:
Dels genom att politikerna reser
språk som de inte kan motsvara.
en tror medborgarna på de
politikerna skapar, och då blir de
nöjda när förväntningarna inte ·
Eller också inser människor att
kerna lovar och tar på sig mer än de
klara, och då växer misstron mot
kernas ord.
Dels genom att politikerna ger sig
områden där flertalet människor inte
kollektiva beslut som den naturliga
ningen på sina problem. Att rpo,oriiiOIA
lägger fram ett konjunkturprogram
arbetslöshet eller ett förslag till
stem tycker de flesta säkert är
Men av vilket skäl ska riksdagen,
socialdemokraterna föreslagit,
att 30 procent av tandvården ska
vas hos folktandläkarna? Eller att jag
inte skall kunna göra upp med en köpare
om min bostadsrätt utan att en bostadsrättsförening eller kommun först fått
llembud eller prövat det pris vi båda är
6verens om? Eller vilka tider jag och
!CA-handlaren ska göra upp om ett köp i
lians butik? Eller hur mycketjag ska sparaav min inkomst i riskkapital?
En grundregel för att majoritetsbeslut
ska mötas av förståelse och förtroende
lr att de inriktas på områden där människor vill ha kollektiva lösningar i stället
för frivilliga kontrakt. Stig Strömholm
har utrett detta på ett förtjänstfullt sätt i
en tidigare artikel i Svensk Tidskrift (nr
411982).
I annat faiJ inskränker statsmakterna
individens frihet i stället för att vidga den
– och det utan att det påtagligt går att
110tivera med att några andras frihet krä-
ver det. statsmakten förvandlas från att
vara ett redskap för att tillgodose behov
hos den enskilde till att bli organ för
6vervakning och förmynderi.
medias roll
u agerar ju inte partier och politiker i
ett vakum. En del vill visserligen av
ileologiska skäl vidga statens maktut- 6vning. Men andra gör det utan att ha
det motivet. För en person verksam på
en större landsortstidning kan det vara
värt att göra några kritiska reflexioner
om hur massmedia påverkar den miljö i
vilken politiker verkar.
Låt mig genast säga att jag i många
tvseenden är starkt kritisk. Den nya retpektlösheten inför makthavare, som är
tn, har ibland förenats med en ny respektlöshet också inför fakta och grund- 311
dokument. Det är mindre bra. I stället
för att ge allmänheten det underlag som
krävs för att den ska kunna göra en egen
bedömning har många storstadsjournalister valt att göra bedömningen åt allmänheten.
Egna bedömningar kan ha ett värde
om de är insiktsfulla. Problem blir det
när allmänheten inte samtidigt förses
med redskapen för sin självständiga
prövning. Många av dessajournalister är
också omåttligt roade av själva spelet
och personerna på bekostnad av sakfrå-
gorna.
När allmänheten får bilden av renodlat
tekniska turer, ”politisk cirkus”, hårda
personmotsättningar etc så bygger det
ofta i första hand på vad delar av massmedia väljer att intressera sig för och hur
de väljer att tolka ett skeende.
Jag minns från arbetet med regeringsförklaringen 1979 hur kvällstidningarna
hade stora rubriker på temat ”ska mitten
kasta ut Bohman” med dramatiska
bilder från en förhandlingsomgång. Vid
det sammanträdet ägnades i själva verket två timmar åt en mycket noggrann
och saklig genomgång av riktlinjerna för
en ny regerings arbete med den fysiska
riksplaneringen och miljön.
Betydligt mer möda läggs ner på sakfrågorna i politikernas verkliga värld än i
den skenvärld som allmänheten ofta får
del av.
Samtidigt ska sägas att en del tidningar
och journalister idag också gör mer ambitiösa bakgrunder och faktagenomgångar än förr.
”Vargar på vargars vis”
TV har inte minst bidragit till en ny när- 312
gångenheL Huvudintrycket från en stor
politisk händelse formas inte längre av
innehållet i tal och överenskommelser.
Det är inte säkert att det ens förmedlas
nämnvärt. Det som fastnar på näthinnan
är i stället bilden av en Fälldin som svettas eller av en Bohman som uppträder
förorättad.
Svenska Dagbladets TV-krönikör Urban Andersson skrev i en artikel att en
politiker numera gentemot storstadsmassmedia måste vara ”vargar på vargars vis och villkor. Han måste låta
flocken följa med in i hissen, in i köket,
ut till skärgårdsön. Han måste låta sig
väckas av den mitt i natten, för ting den
tycker är viktiga. Han måste finna sig i
att det han säger ständigt rumphuggs,
förvrängs en smula eller förvrids till oigenkännlighet. Han måste stå ut med att
bli oförskämt behandlad i allas åsyn och
att med jämna mellanrum ställas till
svars, som inför en folkdomstol.”
Om än något överdrivet finns här ett
kom av sanning. Det stora problemet
med den här utvecklingen är inte att politikerna fått det mänskligt svårare utan
att allmänheten får en överdramatiserad
och ytlig bild av vari det politiska arbetet
består och varom den politiska striden
står.
I USA fördes en stor debatt om det här
i anslutning till senaste presidentvalet.
Presidenten hårdbevakas numera av TV.
Det ger honom många chanser att framträda – men samtidigt stora risker att
slita ut sitt ansikte och sitt renomme.
Han väljer inte längre scen, tid och pjäs
på samma sätt som förr.
Skulle en Roosevelt ha kunnat framstå
som så oerhört kraftfull och som så moraliskt inspirerande som nationell ledare
om TV och tidningar dag efter dag ·
hans svåra fysiska handikapp och s
lerat i hans kvinnohistorier? Eller sk~
– för att återgå till Sverige – Hed!
och Erlander ha stått sig i så många
om de vaJje dag synts i TV, om v
sammanträde, vaJje tur under regeri
spelet 1955-56 hårdbevakats och h
vinklats av en Olle Söderlund?
Den inre politiska processen fick fiM
fortgå ganska ostörd. Massmedia ac
terade i högre grad att politikerna kom
med det färdiga resultatet. Det är ett
skälen till att ”turerna” inte av all
beten upplevdes som lika många, ”
kusen” som lika vild. Ett annat skäl
att kraven växt på inre partidemo
Fler måste dras in i besluten. Tu
blir därför också fler. Massmedias
särskilt TV:s nya roll rymmer också
omvänd risk: att smarta försäljare
politikerna kan utnyttja mediet, ut
vad som svarar mot deras verkliga
stationer och ledarförmåga. Eller
grupper som uppfinner dramatiska
monstrationsformer ges större upp
samhet än sådana som utvecklar vi
synpunkter. Massmedia kan bidra till
upptrappning av yttre effekter och
val på bekostnad av inre samm
och saklig tyngd.
Mycket i den här utvecklingen
inte göras ogjort. Den gamla ordni
hade sina avigsidor, med bl a en hlighet från medias sida i behandling
makthavare som satte dem på pied
Men politiker idag borde oftare
klart att de inte finner sig i allt. Ingen
t ex tvinga en invandrarminister att
diointervjuas om ett ärende mitt i
innan hon hunnit undersöka oms –
heterna med sina handläggare.
ia utnyttjas
massmedia själva har anledning se
de inte låter sig utnyttjas av persooch grupper som väljer massmedialt
ma metoder men som inte har en
lse eller originalitet som motistort utrymme. Massmedia bör
självkritiskt granska om de ger en
kt och relevant beskrivning av
· eten – och hur de klarar rollen
kritiska och oberoende granskare.
ir kommunalpolitiker, företagsledoch fackklubbar trycker på för att
ssubsidier till en ort eller för att
-.nen konkurs – ska lokaltidningarbara ställa in sig i ledet av påtryck- ~ Har de inte också till uppgift att
öka om den insats som begärs är
· rimlig, att ställa även de kritiska
ma och belysa de svåra målkonflik- ?Bör de inte beskriva hur marknaser ut för företagets produkter, inte
vilka miljoner som begärs av sta- ?
en kommunal budget bereds, ska
en enbart spegla alla de särintressom anser sig få för små anslag? Har
inte en skyldighet att även undersö-
Gill det slösas i onödan med kommumedel?
det en riktig avvägning av riksmeatt ägna huvuddelen av sitt utrymme
vmaskinernas eviga larmande när
fristående iakttagare kan se att
· es huvudproblem är att vi konsulillnrt03 procent av vad vi producerar?
n grupp står utanför Systembolaoch samlar namn eller pengar för en
bytesbalans, har någon konstateMen har inte massmedia ett ansvar
skriva och analysera centrala pro- ’ även när de gäller helheten och
313
inte aktualiseras av någon intressegrupp? Ocli att se risken att bli en del av
modetrender i beskrivningen av verkligheten?
Förtalet av kompromissen
Ett speciellt problem gäller synen på och
beskrivningen av politiska kompromisser. Demokrati är allmän och lika
rösträtt under fri opinionsbildning. Människor med gemensamma ideer – och
ibland intressen – sammansluter sig i
partier som söker väljarnas stöd. Särskilt
i stora frågor om vårt samhällssystem,
som löntagarfondsfrågan, är det viktigt
att partierna redovisar en klar hållning
inför väljarna och låter dessa fälla avgö-
randet.
Mellan valen är det partiernas uppgift
att i parlament och regering nå fram till
kloka majoritetsbeslut, utifrån den sammansättning väljarna gett parlamentet.
För att slå vakt om den värdegemenskap
som en stark demokrati förutsätter bör
också majoriteten ta hänsyn till minoriteten – och har rätt att förvänta sig samma
hänsyn när den själv försätts i minoritet.
Det här förutsätter att man jämsides
med en tydlig debatt i ideologiskt grundläggande frågor förmår sammanjämka
och kompromissa i många ärenden. Om
alla nöjde sig med att upprepa sina egna
program utan att tala och förhandla med
andra partier skulle riksdagen lamslås så
snart ett parti inte har egen majoritet.
Och även när ett parti har majoritet är
.det positivt om det regerande partiet
lyssnar också på vad de andra har att
säga, eftersom de företräder en stor del
av folket.
Denna fredliga, demokratiska metod
att lösa de konflikter som finns i vaije
314
samhälle har alltid varit under attack,
från kommunister som vill skapa proletariatets diktatur, från fascister som
istället för prat har velat ha en stark man,
från andra som upplevt den politiska
processen i en demokrati som alltför
handlingströg.
Fraserna i attackerna mot demokratin
har alltid varit desamma. Man har, som
statsvetaren Alf Ross visat i sin klassiska
bok ”Varför demokrati”, talat högröstat
”om den parlamentariska politikens
uselhet, dess hållningslösa ackorderande, dess schackrande och köpslå-
ende, dess oförenlighet med hederlighet
och manlig rätlinjighet.”
Men, som Alf Roos också slår fast,
”Kompromissen är demokratins väsen.
Kompromissen har intet att göra med
halvhet i tanke eller slapphet i vilja. För
ett demokratiskt tänkesätt finns det inget
komprometterande kompromissen,
tvärtom.”
Att kompromisser, förhandlingar,
”politiska turer” är nödvändiga inslag i
en demokrati betyder självfallet inte att
varje kompromiss har ett bra innehåll.
Det måste givetvis bedömas från fall till
fall. Och det finns grundprinciper som
ett parti inte kan vika ifrån utan att förlora sin själ och sin uppgift.
Men i massmedias spegling – och
ibland även i omdömen från partier som
står utanför en viss förhandling eller en
viss kompromiss – sker idag ofta ett förlöjligande av den politiska processen
som sådan och av förhandlingen och
kompromissen som arbetsmetod.
Det slags politiker som vägrar förhandla seriöst eller som i nya partibildningar står vid sidan om ”de etablerade
partierna” sägs vara ”att lita på”. De
däremot som är beredda att ta häns
också till andra partier och intres
som förhandlar med sikte på att
överens, som är beredda attjämka på
för att nå gemensamma lösningar –
framställs som mjäkiga,
taktikspelande,
dödgrävare för demokratin.
Flertalet människor begär att de
tiska organen ska samla sig och nati
till krafttag mot de ekonomiska svå ·
ter som präglar 80-talet. Men de
inte förstå och acceptera den ..,v.,,..,…
process som krävs för att nå en
samverkan. Massmedia och politiker
här ett gemensamt ansvar att ·
om demokratins arbetsvillkor. Man
inte på en och samma gång bejaka
verkan och begabba samtal.
Ytterligare ett problem är den
gorisering som ofta sker av ”~
kerna” som grupp. Det värsta .-A~””~’~..·•
den genren hörde jag hos en jou
som kåserade i radion på 20-årsdagen
Berlin-muren och om denna kOJnmiiJii.•l
mens mur utbrast: ” Ja, tänk vad
kerna kan hitta på!” Denne ·
kunde uppenbarligen inte skilja på
bricht och Ullsten.
Politiker och partier är olika. Det
lika orimligt att med en fras döma ut
politiker eller göra samtliga nnlifilr.Prlilal
ansvariga för alla beslut och åsikter
ogillar som det är att i en
avrätta alla fackliga
journalister, alla läkare och alla dire
rer.
Många fackföreningstoppar
hårt för sina medlemmars och k
t o m landets bästa – andra har
maktblinda. Många journalister är …
niga, ambitiösa och samvetsgran111
lllra mera ytliga och vinklade. De flesta
lare är skickliga och trygga – några
ta ha svårt att nå kontakt med sina
tmenter. Många företagsledare är duktitaoch framsynta – andra låter sig över•plas av utvecklingen. Kategoriska
lilalanden om hela yrkeskategorier är
!lid farliga. Journalistiken rymmer t ex
tWe Mtonbladet och Nerikes Allehan• såväl Gnistan som Svensk Tidskrift.
En annan sak är att man diskuterar
erna med snedrekryteringen till poliien, den farliga underrepresentationen
• grupper som har viktiga erfarenheter
tln verkligheten att tillföra, typ företapre.
315
Men det finns idag en slapp tendens att
skylla ”politikerna” för allt man ogillar
utan att ta sig mödan att ta reda på vad
olika partier ansett, vad skilda politiker
gjort. Om den bilden sprider sig bidrar
den till att väljarna inte tycker sig se
någon skillnad mellan partier och politiker som motiverar att man stöder det ena
framför det andra.
Om man väl börjar godta allmänna
klyschor som verkliga sanningar är jag
inte säker på att journalister skulie klara
sig så mycket bättre i allmänhetens ögon
än vår demokratis politiker.