Hans Bergström; Från Homo Sapiens till Homo Zapiens

E
:J
r::
r::
QJ
Hans Bergström om 1900- TALETS MEDIEUTVECKLING
Från text till bild:
Från Homo Sapiens
till Homo Zapiens
Information har alltid varit viktigt. Under 1900-talet har medias
betydelse ökat snabbt. Dess kanaler till människorna är idag oändliga.
Men har vi verkligen blivit klokare?
F
ÖR ER SOM RESER till Helsingfors, och vem
åker inte gärna till Nordens Europahuvudstad,
vill jag denna vinter rekommendera ett besök
på Moderna Museet, ”Kiasma”. Det ligger helt
centralt, alldeles bredvid huvudpoststationen,
och är ett par snäpp intressantare än den nya motsvarigheten i Stockholm.
Ett huvudtema i den nu pågående installationen är
upplösningen av det fasta förhållandet mellan medier
och människor. Som besökare ser Du kamerorna
och TV-skärmarna, dessa skärmar som har en sådan
magnetisk dragningskraft på det mänskliga ögat att man
-som Hans-Magnus Enzensberger konstaterar i essän
Nollmediet-kan sätta ett litet barn framför en flimrande testbild och få det att glo fascinerat. Men kamerorna ser också Dig. I en slags oändlig regress – en spegeleffekt – skapar kameror, skärmar, människor nya
världar där ingen riktigt vet vem som är ”sändare”
och ”mottagare”.
S
OM ALLTID ÄR FILM OCKSÅ KÄNSLIG för djup dramatik.
Låt mig nämna tre aktuella filmer, som alla säger
något på samma tema som i Helsingfors.
I Sean Penns The Game vet huvudpersonen Michael
Douglas ännu i slutscenen inte om det han då upplever
är ”verkligt” eller blott ”virtuellt”. Filmen går ut på att
både huvudpersonen och åskådaren tränger igenom skikt
efter skikt som de uppfattar som ”verklighet”, med ”fast
mark under fötterna”, men som visar sig ”bara” vara spelvärldar vilka konstruerats med hjälp av datorer för att ge
en illusion av verklighet.
I Wag the Dog fixar presidentens medierådgivare som
bekant ett krig för att elva dagar före valet avleda
uppmärksamheten från en sexskandal i Vita Huset. Men
ingen behöver föra kriget ”på riktigt”. ”Vi ordnar det
optiskt”, som den från Hollywood inlånade demonproducenten Dustin Hoffman uttrycker saken. Den nyhetsdramaturgiska berättarstrukturen är given. Även redaktören har vid det här laget blivit regissör. Uppgiften är att
hitta på ramberättelserna och bygga upp dramatiken.
Modern teknik gör lätt det som saknas av ”verklighet”.
Den inhyrda albanska flickan, som genom att fly från en
by med sin katt i famnen ska väcka ”human touch” inför
amerikansk TV-publik, springer i själva verket med en
chipspåse i famnen. Hoffman: ”De lägger in kattungen
optiskt efteråt”. ”Lägg in byn bakom henne.” ”Ta fram
Anne Frank-sirenerna.” ”Det här använde de i Schwarzeneggers senaste.” Rådgivarna tror nästan på resultatet
själva, ty vad är verklighet numera? ”Naturligtvis pågår
det ett krig. Jag ser det ju på TV?” säger presidentkonsulten Robert DeNiro.
DEN ~REDJE FILMEN ÄR Truman show. Truman, spelad
av hm Carrey, har redan som baby utvalts för att
vara huvudperson i ett TV-program, direktsänt dygnet
runt. Ämnet är ”ett liv” och tittarna runt om Amerika
kan på skärm följa allt vad Truman gör. Hans liv formas
under en jättekupa, där till och med solen, havet och
staden är ateljeskapelser. Och ända fram i vuxen ålder
tar Truman själv för givet att det han erfar är den ”verkliga” världen.
Truman show påminner om att människan präglas
av vad hon erfar med sina sinnen. Vad är det som säger
att den värld vi andra tror är ”riktig” är den enda giltiga.
~~ lSvensk Tidskrift 11999, nr 1l
”I Wag the Dog fixar presidentens medie-rådgivare som bekant
ett krig för att elva dagar före valet avleda uppmärk-samheten från en sexskandal i Vita Huset. Men ingen behöver föra kriget ”på riktigt”.
”Vi ordnar det optiskt”, som den från Hollywood inlånade demonproducenten
Dustin Hottman uttrycker saken.”
Kanske ingår vi, på samma sätt som Truman, i något
större sammanhang där hela jorden bara är en cell. Den
som enbart möter vissa förhållanden, vissa typer av människor, vissa slags normer och verklighetsbilder – hur
ska den kunna förmå sig att tolka ”verkligheten” i andra
kategorier än de han upplevt och präglats av?
HUR HAR MEKANISMERNA för att förstå verkligheten
förändrats under 1900-talet? Det bästa som har
skrivits i ämnet är fortfarande Gudmund Herrres uppsats
”Det medievridde sammfunn” (i boken Forhandlingsekonomi og blandingsadministrasjon, Universitetsforlaget
1978). Herrres påminner om de präglande förhållandena
i den gamla byn (som inte är äldre än att många av oss
minns den; den fanns för min del i långa stycken ännu på
50-talet). Herrres visar att fyra förhållanden utmärkte
upplärningen i att förstå världen i denna äldre miljö:
l. Erfarenheterna byggde på direkt deltagande. Ungdomar fick se konsekvenserna av sina egna handlingar i
ett arbetssammanhang där de vuxna var med. ”Det var
ett kort och enkelt samband mellan nödvändigheten av
att skaffa sig en utkomst och arbetsoperationer som
måste till för att göra det.”
2. Växten i erfarenheter skedde gradvis, från familj,
via grannar till lokalsamhället. Kunskapen växte i ungefär samma takt som individens förmåga att bemästra
omgivningen.
3. Inslaget av vikarierande erfarenhet var litet. Det
man ”fick nys om” förekom för det mesta i någons erfarenhet i miljön. Inslaget av nyheter utifrån var tunt, och
huvuddelen av det man hörde kom i flera steg- ”det
spurtes”. Brottet mellan direkt erfarenhet och vikarierande erfarenhet blev även på det sättet litet.
4. Ändringstakten i den vikarierande erfarenheten
var långsam, eftersom det mesta av den sorten baserades
på läsning. Läsning är en sen process för de flesta och
därtill fanns det ganska lite att läsa.
skolan, familjen och lokalsamhället hade stark inverkan
på de ungas värderingar, inte så mycket på grund av det
som sades utan på grund av det som uteslöts – ”de virkelighetsoppfatninger som ble ekskludert”.
Herrres sammanfattar denna uppväxtmiljö för de
unga i tre punkter:
a) Den var handlingsrik eftersom man lärde sig praktiskt vad man kunde göra i det verkliga livet som var av
betydelse för försörjningen.
b) Den var informationsfattig.
c) Den var värdeselektiv, eftersom få yttre krafter,
utanför byn, vände sig till de unga och konkurrerade om
deras uppmärksamhet eller lojalitet.
Dessa tre förhållanden har under loppet av 1900-talet
vänts till sin motsats:
– Uppväxtvärlden har blivit handlingsfattig (unga är
uteslutna allt längre från det verkliga yrkeslivet och från
insatser som är ”på riktigt”). Upplärningen sker genom
en skola utan praktiska uppgifter. Norsk läsövning: ”Det
er forskjell på å vite at årsveksten vil oke gjennom
kjemisk binding av fosfor og nitrogen, og å iaktta virkningen av gjodsel en selv har spredd.”
-Världen har blivit informationsrik Brottet mellan
egen erfarenhet och förmedlad erfarenhet har ökat drastiskt och mest för de unga, eftersom deras praktiska erfarenhet har försvagats samtidigt som medierna exploderat
i omfång.
-Information är numera värdepluralistisk ”Foreldre
eller lokalsamfunn har ikke kontroll over de impulser deres
barn skal mote, eller over de verdimessige utfordringer de
selv konfronteres med.” ”Det er få ting en laerer kan fortelie
som icke barn har hort for- og hort bedre fortalt.”
Herrres sammanfattar förändringen: ”Nå er de unges
naermiljo fattig på handling, rikt på informasjon og motsetningsfylt når det gjelder verdier.”
Redan dessa iakttagelser borde leda till en fundamental diskussion om hur vi organiserar de ungas inskolning
i livet. Är det höjden av förnuft att alla i en årskull ska
sitta i skolbänk tills de är 19 år? Är skolan som form bäst
för all kunskapsöverföring, även snickarlärlingens och
den blivande kockens? Kan kombinationen av att ha fått
så mycket information om vuxenlivet, men ändå vara så
fjärran från att på allvar få delta i det, vara en huvudförklaring till den tristess och oansvarighetskultur som
utmärker en del tonårskulturer idag?
M
EDIEPROFESSORN KENT ASP OCh andra forskare i samhälls- och medievetenskap har i Gudmund Herrres
efterföljd konstaterat att det finns olika sätt att få den kunskap och den information som gör det möjligt att försöka
tolka världen:
E
::J
s::
s::
QJ
lSvensk Tidskrift 11999, nr l III
E
::J
s::
s::
Q)
– Egenkommunikation. Att förstå med hjälp av vad
man själv erfarit.
– Personkommunikation. Att förstå och kunna ta
ställning med hjälp av personer vars kunnande, omdöme
och värderingar man litar på.
-Den intellektuella vägen. Bokläsning, kort uttryckt.
– Massmedier.
Vad som har hänt under loppet av 1900-talet är dels
att den relativa betydelsen av massmedier har växt i
förhållande till de andra kanalerna, dels att stora förändringar har skett inom massmedierna.
Egenkommunikationen som grund för att förstå samhällsfrågor har försvagats genom arbetsuppsplittringen
och genom att samhället har blivit mycket mer komplext. Bonden visste att sådd måste föregå skörd och att
naturen inte alltid går att styra med mänsklig vilja. Men
vad lär sig bankomatsamhällets människa om samband
och existentiella villkor?
Personkommunikationens roll har försvagats genom
sammanbrottet för folkrörelser, söndagsskola och politiska partier. Ingen tycks längre ha förtroende för någon,
och allt färre är själva förtroendemän.
Den intellektuella vägen har troligen försvagats under
de allra senaste åren, framförallt genom att den hårda
konkurrensen om tid har minskat utrymmet för att läsa
tjocka och djupa böcker. Andelen män som uppger att de
aldrig har läst en bok under de senaste tolv månaderna
har mellan 1983 och 1996 ökat från 28 procent till 35
procent bland LO-medlemmar, från 11 till 20 procent
bland TCO-medlemmar och från 2 till 9 procent bland
Saco-medlemmar.
Massmedierna har fått en förstärkt roll genom de
andra kanalernas försvagning och sin egen expansion
(inte minst över dygnets timmar). Men inom ruedievärlden har samtidigt tre stora förändringar skett:
a) Vi har gått från text till bild, med radion som mellanstation. TV-dominansen är ett mycket nyare fenomen
Il!] j Svensk Tidskrift 11999, nr 1 j
än vad vi normalt tänker på. Rapport kom först 1970,
mängden reklamkanaler och frukost-TV först på
1990-talet, vid århundradets avslutning.
M
EDIET ÄR BUDSKAPET, skrev Marshall McLuhan.
Det var inte en cynism. Innebörden var att olika
mediala former i sig ger olika kunskapsarter. Ett och
samma budskap får olika innebörd om det förmedlas i
text, i tal eller i TV-bilder. Tryckta medier befordrar
rationalitet i vårt sätt att tänka, menade McLuhan, eftersom hjärnan tvingas att behandla information i sekvenser,
orsak/verkan, före/efter. Bildmediet befordrar däremot
emotionalitet, eftersom hjärnan tvingas behandla information mer omedelbart och i helheter där informationens logiska ordning inte är ett viktigt inslag i tänkandet.
Herbert Söderström har uttryckt något liknande när
han refererat studier av den relativa vikten hos de faktorer som gör intryck när man ser en person i en nyhetssändning i TV: 63 procent mimik och plastik, 30 procent
tonfall, 7 procent verbalt innehåll. Vad händer när vi
som dominerande ruedieform i ett samhälle går från ett
medium dominerat av innehåll (tidningen), över ett
medium starkt utmärkt av tonfall (radion) till ett medium
präglat av mimik och plastik (televisionen)? Ingen vet
ännu, men det ligger nära till hands att tro att den typ av
abstrakta tankekategorier som är en viktig del av texten,
och som konstituerar förklaringsdjup och principiellt
tänkande, faller tillbaka till förmån för mer av personoch känslotänkande och hastiga opinionsvindar.
b) Den journalistiska egenföreställningen har förändrats. Grovt uttryckt har vi gått från en föreställning om
journalisten som rapportör och folkbildare till ”journalismens” uppfattning av journalisten som ”avslöjare”.
”Journalismen” är en egen världsåskådning, av mycket
enkelt slag men med stark övertygelsekraft inom kåren.
Världen består av tre stora aktörsgrupper: folket, eliten
och journalisterna. Journalisternas roll är att avslöja för
folket att det är bedraget av eliten. Journalismen, särskilt
när den använder TV:s emotionella kraft, sår misstro (”a
elimate ofsuspicion” för att citera den amerikanske statsvetaren Thomas E Patterson) utan att ge förklaringsdjup.
Den är på så sätt populistisk. Och när den inte bidrar
till intellektuell förståelse kommer populismen som journalistisk form lätt att främja populismen som politiskt
program, även när journalisterna inte hade det som avsikt.
c) En dramatisk volymexpansion har lett till budskapsinflation. Alltfler sänder budskap utan att människors förmåga att ta emot budskap har ökat. Vår hjärna
är densamma som tidigare. Dygnet består fortfarande
av 24 timmar. Sömn, näring, kärlek och andra basala
behov tar fortfarande sin tid. Följden blir ett växande
uppmärksamhetsunderskott; alltfler av de utsända
budskapen finner inte mottaga re eller möter sänkt
uppmärksamhet. I denna ökande konkurrens om uppmärksamhet tillgriper alltfler aktörer- inte bara medier
utan även företag, reklambyråer, organisationer och
myndigheter- nya dramaturgiska grepp, i syfte att övertrumfa de andra budskapen och lyckas tränga sig igenom
larmet.
ETT UTSLAG FÖR DETTA I MEDIERNA är den stora och
växande rädslan för ”tråkigheten”; människor måste
hela tiden ”underhållas” med något nytt för att inte tappa
intresse (även Rapports nyhetssändningar gick av detta
skäl ner från 30 till13 sekunder i sammanhängande taletid hos intervjuoffer mellan år 1984 och år 1994 och från
14 till 3,4 sekunder i tid mellan bildväxlingarna, kommande rockvideon nära). En kamp uppstår också om
att ta sig in i medierna, ungefär som motsvarande kamp
mellan varor om hyllmetrarna i dagligvaruhandeln.
Massmediernas kriterier för intag förvandlas därmed till
andra aktörers kriterier för utbud. Detta fenomen har
under slutet av 1900-talet skapat vad som brukar kallas
”det ruedievridna samhället”. Innebörden är att ruedielogiken har gått från att vara ett av många element i samhället till att bli den helt dominerande handlingslogiken;
dess logik och tänkesätt har blivit präglande för alla viktiga aktörer.
Beskrivningen låter kanske familjär vid det här laget,
måhända rentav lite föråldrad. Vi har hört den under
några år nu. Men i ett sekelperspektiv blir det lättare att
förstå att vi ännu inte har sett de fulla effekterna. Utöver
att bildmediets dominans är av sent datum har två andra
mycket starka fördröjningsfaktorer verkat:
l. Det tar lång tid innan ett nytt medium utvecklar
sin särart. Det går att se ett tidsmönster i hur nya medier brukas av dem som fyller dem med innehåll (utvecklat i en uppsats för Nerikes Allehandas jubileumsskrift
1993).
a) Först används de efter förebild från föregående
medium: radioprogrammen gjordes som tidningsartiklar, de första TV-programmen som talradio.
b) Efter några år frigör sig det nya mediet och söker
utveckla sina egna egenskaper, dock med betydande tröghet så länge det sker inom ramen för en och samma
redaktion (TV l på 60-talet, Dagens Eko på 70-talet,
DNet på 90-talet).
c) I ett tredje steg kommer helt nya redaktioner, som
fria från traditionen bryter fram och drastiskt omskapar
användningen. Rapport är ett exempel på detta från
70-talet, nya radiokanaler samt TV4 på 90-talet. Vad
förebådar det nya användningssättet, mediets eget naturliga, för Internet?
d) I ett fjärde stadium kopierar gamla redaktioner
den typ av journalistik som har utvecklats av de nya.
Rapport blev till exempel stilbildande, även i viss mån för
en tidning som DN. Först de allra senaste åren börjar vi
se den typ av ”infotainment” som bygger på TV-mediets
komparativa särart av puls och emotionalitet, frigjord
från andra journalistiska traditioner och förebilder.
2. Det tar lång tid innan generationsvanor bryts.
Robert Putnam visade detta i sin uppmärksammade
uppsats om hur televisionen bidragit till att försvaga det
civila samhällets Amerika. Först kring 1990 fanns det en
majoritet av vuxna amerikaner som hade växt upp med
TV. Först vid millennieskiftet 1999/2000 finns denna
majoritet i Sverige.
FÖR ATT TA ETT JORDNÄRA EXEMPEL ur min egen
bakgrund (jag var 11 år när jag första gången såg en
TV-apparat och är nu 50): I samband med nykterhetslogen IOGT:s 100-årsjubileum i somras hemma i en
skogsby i Norra Värmland gick jag igenom 1940- och
1950-talets protokollsböcker för godtemplarungdomen.
De gav förbluffande läsning, även om jag kunde återkalla i minnet att den hade verklighetstäckning. I en by
på 700 invånare totalt var 120 medlemmar i SGU, i praktiken alla ungdomar. Dessa ungdomar stod för en enorm
aktivitet: amatörteater, konstcirklar, naturstudier, parkverksamhet, kurser av alla möjliga slag, cykelutflykter
och läger, etcetera. Alkohol förekom inte, TV fanns inte
på kvällarna, kommunen hade en halvtidsanställd och
förväntades inte ge några bidrag till någonting. Ungdomarna fick lov att ta sitt liv och sitt umgänge i egna
händer. Och det gjorde de, med en förmåga och ansvarighet som står i skarp kontrast till dagens förlängda
barnslighets-, gnäll- och tristessklimat Detta var levande
svensk verklighet så sent som på 50-talet, före TV:n, välfärdsstaten och kommunsammanslagningarna. Därför
har det gått ganska lätt nu på 90-talet i mina hembygder
att åter skapa byalag, röja upp och skapa ett vitalt kulturliv, när man väl genomskådat att staten var en bluff.
Det kulturella minnet lever, ungefär som i Polen efter
E
:J
·-t:
r::
Q)
j Svensk Tidskrift 11999, nr 1 lIl]
”Personkommunikationens roll har försvagats genom sammanbrottet för
folkrörelser, söndagsskola och politiska partier. Ingen tycks längre ha förtroende
för någon, och allt färre är själva förtroendemän.”
kommunismen till skillnad från i Ryssland efter kommunismen.
På medieområdet är generationseffekten allra tyd]jgast
ifråga om radiolyssnande; i åldersgruppen 30-39 år lyssnar dagligen 4 procent på Pl, i åldersgruppen 60-75 år
26 procent. Men den finns även ifråga om tidningsläsning.
Här vet vi dock ännu inte hur mycket som har samband
med försenad hushållsbildning på grund av arbetslöshet med mera.
Sverige bärs alltjämt av generationer som har växt
upp med söndagsskola, dagstidning, kunniga och engagerade lärare, riksradio (minns ni Gunnel Lindes deckarklubb och Francis Durbridges radiodeckare; starka upplevelser genom att radion som medium lät dem bearbetas
i mottagarens egen fantasi, till skillnad från televisionen
som medium), och som minns mycket av det gamla samhällets fattigdom.
Vi vet ännu inte vad som händer när samhället i
stället domineras av generationer som har växt upp utan
våra präglande erfarenheter och minnen. Vad händer till
exempel i arbetslivet när ingen längre kan acceptera
hierarki, att någon är chef? Vad sker när nästan ingen
kan stava? Vad händer när få minns det samhälle som
föregick det materiella överflödets och därmed saknar
inte bara relief till värderingen av ekonomi utan också
drivkraft för att arbeta hårt? Vad sker när de starka
normer vi har växt upp med ersätts av generation X:s
totala illusionsfrihet? Sådana konservativa frågor kan jag
själv ställa mig, utifrån näraliggande dagliga erfarenheter.
Men kommande generationer bär förstås andra präglande erfarenheter, har också större frimodighet och
social kompetens för det nya rörliga fixarsamhället Likväl: vad är det idag som reproducerar värden, om allt
det som reproducerade vår generations värden (som en
bra skola och tidningsläsning) skulle vara borta?
ETT SAMHÄLLE HAR INGET SLUT. När man har gått för
långt i en riktning tenderar detta att föda motkrafter
som är svåra att bedöma i nuet. Och en ny teknik som
såg ut på ett visst sätt i födelsemomentet kommer, enligt
all historisk erfarenhet, att få användningar och sociala
konsekvenser som blir helt annorlunda än vad de flesta
från början tror. Vill man söka positiva tecken inför
sekelskiftet skulle jag vilja peka på tre:
l. Journalistiken. Den inre självkritiken har tagit fart,
delvis under mottot ”public journalism”. När mediesamhället har blivit så starkt som det är, uppstår en växande medvetenhet om att man inte bara kan fortsätta
[fJ lSvensk Tidskrift 11999, nr 1 l
att blåsa på misstron utan att själv ta något ansvar för
vad som händer med vår demokrati. Den nya journalistiken, med dess nödvändiga distansering från en tidigare
ofta naiv tro på makten, har på ett nyttigt sätt skärpt
kontroll och ansvarsutkrävande i Sverige. Medierna
behöver samtidigt idag tillföra mer av element som
bidrar till att bygga den goda demokratin och medborgarkulturen. På Dagens Nyheter har den unge stockholmsreportern Petter Beckman tagit initiativ till en serie seminarier och nätdiskussioner med starkt genomslag även på
det praktiska arbetet.
EN KÄRNPUNKT I DET NYA TÄNKANDET är att det inte
räcker att attackera och avslöja, att beskriva medborgarna som ”offer” och alla beslutsfattare som ”skurkar’:
Redaktionerna bör ha en aktiv strävan både att spegla
människors normala liv och att ge medborgarna del av
politikens beslutsunderlag, redovisa även målkonflikter
och allt det komplexa i stället för att bibringa allmänheten en falsk föreställning om politikens beslutssituation
och beslutsutrymme.
2. Publiken. Ett tillräckligt kulturellt minne har visat
sig finnas kvar från folkrörelse-Sverige för att det inte
skulle bli framgångsrikt för kvällstidningarna att förfalla
till ren skandaljournalistik, för TV att förvandla nyhetsprogram till rockvideos eller för DN att ge ut Avisen
(trots att samma annonsprodukt fungerar i Köpenhamn). Publikreaktionen har i alla dessa fall, och några
liknande, tvingat till återtåg. Och, ännu mer glädjande,
ungdomar visar sig alltjämt ha som stark norm inför
framtiden att läsa morgontidning (medan kvällstidningen och TV är starkt misstrodda).
I den nya generation X finns ett drag som kan visa
sig bli viktigt för framtiden, nämligen en starkt uppövad
förmåga att genomskåda det falska och det falskt
insmickrande (därav ”den ironiska generationen”; den
har sett tillräckligt mycket reklam i TV för att känsligt
uppfatta när den utsätts för försök till påverkan som inte
är äkta). Att stå för något genuint och samhälleligt betydelsefullt av värden, däribland en verklig övertygelse,
blir snarast viktigare för trovärdigheten, inte minst för en
tidning, inför en generation av skeptiker.
Detta genomskådande av det falska och manipulativa
skulle aktivt kunna främjas genom undervisning. Janerik
Larsson har, i en skrift för Ohlin-institutet, för svensk
publik introducerat det amerikanska begreppet ”Media
literacy”. Detta är en viktig insats. Ty trots vad jag nyss
beskrev som hoppfullt om ungdomarna lever bildillusionen stark hos svenska folket i gemen. De flesta tenderar tro att det de ser i TV är sant, eftersom de själva kan
se bilderna. Hur bilder kan manipuleras och impressioner
medvetet skapas, i synnerhet numera, förstår de inte.
Seija Rideli visar i en färsk doktorsavhandling i informationsvetenskap vid Tammerfors universitet att tittarna
som regel uppfattar verkligheten som given och opå-
verkbar. ”övertygelsen om nyheternas objektiva natur
har sin grund i tittarnas okunnighet om det journalistiska, retoriska och tekniska kunnande som krävs vid
nyhetsförmedling.” Rideli rekommenderar ”rikliga doser
av mediakunskap och en skärpning av medborgarnas
förmåga att genomskåda illusionen”. Detta borde gå att
åstadkomma på ett praktiskt plan, i skolan, i tidningen,
i ABF, i utbildnings-TV.
3. Tekniken. Positivt sedd återskapar Internet tidningen på skärm, och gör televisionens dominans i våra
liv till en historisk parentes. Internet bygger liksom tidningen på text och kräver att användaren själv är aktivt
tänkande och handlande.
V
ART INTERNET FÖR VET ännu ingen. Min tro utifrån
erfarenheterna så här långt är att vår föreställning om
Internet som ett massmedium är felaktig, bygger på en
falsk analogi med introduktionen av radio och senare TV.
Internet får säkert fantastiska följder, men mest i andra
avseenden än massmediets. Dess största sociala effekt är
förmodligen e-posten och dess utraderande av såväl fördröjningstid som geografiska gränser när det gäller
närkontakt mellan människor. Därnäst kommer den professionella användningen i olika sammanhang, vilket
kräver användare som vet vad de söker (något som i sin tur
förutsätter läsning!). slutligen den elektroniska handeln,
inklusive egenkontroll över bankkonton och dylikt.
Inga av dessa funktioner rubbar tidningen som
massmedium. Däremot kan en del intäktskällor möjligen
försvagas för tidningarna, eller i vart fall priser tryckas
ner i den gratiskultur som Internet utvecklar. Och så
skärps möjligen konkurrensen om tid; dock finns gott
om tid att ta från TV-tittandet (ingen vill rimligen vakna
med dataskärm till morgonkaffet).
Det fält där jag är pessimist, utifrån klassiska demokratiföreställningar, gäller fragmenteringen. Jag har svårt
att se hur vi framöver skulle kunna ha något som liknar
verkligt gemensamma offentliga torg, även om vi
försöker (inte minst från en tidning som DN, som har en
tradition av att nå i lika mån till alla sociala grupper).
Tendenserna till fragmentering är mycket starka. Människor tar i växande grad del av olika information via
olika kanaler beroende på var de bor, vilken klass de tillhör,
var de har sitt etniska ursprung men också beroende på
var de har sina intressen och sina åsikter. Som Johannes
Åman påpekat har Internet som en effekt att varje galning lätt kan hitta en grupp av andra som delar hans
verklighetssyn. Och så tenderar de att bygga en egen
värld, där de förstärker varandras komplex och konspirationer och slipper besväras av motperspektiv. Politiska
veganer är ett exempel, rasister ett annat.
D
EN STARKT FR!HETSLIBERALE kan säga att detta väl
är ett utmärkt uttryck för det nya samhällets valfrihet och människors växande oberoende av staten. Och
visst finns det ett sådant element, som kan vara värdefullt
inte minst i en traditionellt så homogen statskultur som
den svenska. Men demokratin är trots allt ett system för
kollektiva beslutsprocesser. I ett misstrosamhälle med
starka individualister är färre människor än tidigare
beredda att överlämna beslut till förtroendemän, bara i
kraft av att de har förtroende för beslutsfattarna. Därför
behöver viktiga beslut, som nu frågan om EMU-medlemskap, mer än förr förankras hos medborgarna.
Detta är inte en enkel fråga om beslutsformer eller
om förhållandet mellan ”massa” och ”elit”. Det handlar
i stor utsträckning om goda processer för kunskapsbildning. Man kan i komplicerade frågor inte tala om ”opinion” utan att samtidigt beakta hur medborgarna får del
av det relevanta beslutsunderlaget. Hur klarar vi det utan
gemensamma medborgerliga arenor?
En annan oro gäller den upplösning av förhållandet
mellan verklighet och medierad verklighet som vi ser
idag, och som jag lyfte fram som inledning på denna
artikel. Den franske sociologen Jean Baudrillard skrev
om det här redan 1983 och gav det beteckningen ”hyperrealitet”. Baudrillard beskriver det som ”försvinnandet
av referenten”, det finns inte längre något som speglingen
refererar till i en ”verklig” värld skild från mediet självt.
”Det är sant för jag har sett det på TV.” Föreställningen
om verkligheten är i sig en verklighet. Massmedierna
inte bara skildrar, de ingriper, skapar och förändrar innebörden av skeenden och beteenden, förskjuter prismor,
snickrar tolkningsramar.
Detta fält blir en stor fråga för 2000-talets samhällsdiskussion. Många av oss kommer att inför överflödet
av virtuella bilder och hyperrealiteter, av dimensioner
som kan skalas av likt löken utan att någonsin kärnan
framträder, känna behov av att återknyta till en äkta sinnlighet: ekens livsrytm, smekningens påtaglighet, hjärtats
rytm och syrets mättnad under löprundan, yxans hugg
när jag klyver björken, tomatplantans växt under
omvårdnad, tonens underbara drill från tvärflöjten, vattnets porl under skogspromenaden, leendet att utväxla
med en medmänniska, det nära samtalets ton, tidningens
prassel, bokens sinnlighet.
Hans Bergström (hans.bergstrom@dn.se) är chefredaktör på Dagens Nyheter.
E
::J
s::
s::
Q)
lSvensk Tidskrift 11999, nr l IIIJ