Hans Engman; Inflationens orsaker
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
L
HANS ENGMAN:
Inflationens orsaker
Hans Engman är en av de ledande ekonomerna på
TCO-kansliet. Av det skälet är det intressant au
ta del av hans förklaring av inflationen. Hans
Engmanforklarar inflationen bl a med tillväxten
av Eurodollarmarknaden, men avvisar samtidigt
den monetaristiska forklaringen till
världsinflationen.
Med inflation avses en allmän stegring av prisnivån i samhället. Efterfrågan skapas av inkomsterna och inkomsterna i sin tur skapas al’
arbetarnas och tiänstemännens och kapitalets
insatser i produktionen. Det är inte så ovanligt
att genom hänvisningar till produktionskostnadernas utveckling fårsöka fårklara den permanenta inflationen. Produktionskostnaderna består av kostnader får råvaror, kapital och arbetskraft. Att hänvisa till produktionskostnadsökningar innebär att man fårsöker fårklara inflation (den allmänna stegringen av prisnivån i
samhället) med inflation (stegringar av priserna på råvaror, kapital och arbetskraft). En så-
dan utveckling kan tänkas uppstå om det råder
brist på en eller flera produktionsfaktorer. En
annan vanlig förklaring till inflation är s k efterfrågeinflation, vilken kan tänkas uppstå då den
samlade efterfrågan (totalt eller inom viss sektor eller får en viss produkt) överstiger det tillgängliga varuutbudet. Ofta framfårs exemplet
att om staten ger ut får mycket pengar (trycker
får mycket sedlar= lånar i Riksbanken), när
produktionsresurserna används fullt ut, blir det
inflation. Sker det medvetet kan man säga att
staten har inflationsfinansierat de aktiviteter
får vilka man gav ut de pengar som skapade
inflationen.
Man skulle kunna urskilja följande fem huvudtyper av inflation:
l Knapphetsinflation som förekommer när tillgången på enstaka varor eller grupper al’
varor är otillräcklig.
2 Efterfrågeinflation varmed avses att efterfrå-
gan i samhällsekonomin generellt sett är
större än tillgången på varor och tiänster.
3 Strukturell inflation som betecknar det forhållandet att olika produktivitetsutveckling i
olika sektorer (den s k EFO-rnodellen skiljer
mellan skyddad respektive får internationell
konkurrens utsatt sektor) kan skapa inflation
om lönestegringen är ungefår likartad i de
olika sektorerna.
4 Kostnads- eller löneinflation som kan uppstå
om inkomststegringarna i samhällsekonomin
går utöver det utrymme som den ekonomiska
tillväxten medger.
5 Maktinflation som betecknar de stora – i
allmänhet internationella – foretagens makt
att höja sina priser och därmed sina vinster
efter eget gottfinnande liksom de internationella bankernas möjligheter att utan begränsningar skapa pengar.
En engelsk ekonom vid namn Phillips studera-.
de sambandet mellan inflation och arbetslöshet. Han ansåg att dessa foreteelser var negativt fårbundna med varandra: Ju lägre arbetslöshet – desto högre inflation och omvänt.
Genombrottet får Keynes’ tankar och massarbetslöshetens avskaffande var kännetecknande
för den ekonomisk-politiska utvecklingen närmast efter kriget. Men under 1960-talet började
inflationen öka – utan att arbetslösheten avtog. Man myntade uttrycket ”stagflation’.
1970-1976 ökade priserna i OECD-området
med i genomsnitt 8 procent per år samtidigt
som arbetslösheten steg kraftigt. Idag är inflationen inom OECD-ländergruppen tvåsiffrig.
Under hela 1970-talet har inflationen legat
på en avsevärt högre nivå än tidigare under
efterkrigstiden. Det karaktäristiska får denna
uppdrivna inflation har varit att den drabbat
alla industrialiserade länder. Av denna anledning brukar man säga att vi är utsatta får en
391
internationell inflation. Denna internationella
inflation har internationella förklaringsfaktorer. Detta innebär dock inte att det inte kan
existera nationella inflationsfaktorer samtidigt
med den internationella inflationen.
De nordiska ekonomierna är öppna ekonomier, dvs de nordiska länderna deltar i det
internationella ekonomiska samarbetet och har
en stor internationell handel. Den motsvarar
över en fjärdedel av bruttonationalprodukten.
Genom detta forhållande har de nordiska länderna inte heller kunnat undgå att drabbas av
den internationella inflationen. De omfattande
varu- och kapitalrörelserna över våra gränser
har inneburit att den internationella inflationen sköljt in och påverkat såväl den inhemska
konsumtionen som exporten (exporten av bearbetade varor har ofta ett stort importinnehåll).
USA:s underskott
Hur kan då den internationella inflationen förklaras? Här är det viktigt att framhålla att inflation av den storleksordning jag diskuterar
inte är ett tekniskt utan ett politiskt problem.
Ytterst är det fråga om makten över penningutgivningen. I läroböckerna talar man gärna om
två maktcentra som möjliga inflationshärdar –
staten (genom att ge ut får mycket pengar) och
fackforeningarna (genom får höga lönekrav).
Man glömmer dock i allmänhet det maktcentrum som idag är det ledande – nämligen storbankerna – som har möjlighet att skapa pengar genom sin kreditgivning. Det senaste årtiondets höga internationella inflation är en foljd av
de internationella storbankernas verksamhet
som genom sin helt okontrollerade internationella kreditgivning skapar krediter (pengar) i
l
392
en sådan omfattning att inflation blir fciljden.
USAs bestående och allt större betalningsbalansunderskott har spelat en viktig roll för uppkomsten av den helt okontrollerade internationella kreditmarknad – eurodollarmarknaden
– där de multinationella företagen finansierar
en stor del av sin handel och sina investeringar.
På senare år har även stater – såväl industriländer som u-länder – tvingats till omfattande
internationell skuldsättning.
Andra viktiga faktorer som bidragit till den
uppdrivna inflationstakten är det flytande växelkurssystemet samt en tilltagande monopolisering av viktiga marknader som en fciljd av
den ständigt fortgående koncentrationen av
västländernas näringsliv vilket inneburit en
djupgående förändring av konkurrensvillkor
och prisbildning. Det faktum att de multinationella företagen vuxit bortom regeringarnas möjligheter till kontroll har starkt bidragit till vår
tids stora ekonomiska problem. De politiska
konsekvenserna av multinationaliseringen av
världsekonomin har varit genomgripande och
inneburit helt ändrade förutsättningar fcir de
demokratiska institutionerna i västvärlden.
I takt med den stegrade inflationen har löntagarorganisationernas möjligheter att värna
om medlemmarnas köpkraft och standard fcirsvårats. Den höjda inflationstakten tvingar löntagarorganisationerna att kräva i motsvarande
mån höjda nominella löneökningar fcir att medlemmarnas standard skall kunna bibehållas i
reala termer. Den internationella inflationen
tvingar de nationella staterna på reträtt och in i
stora budgetunderskott och en anpassning av
de sociala prioriteringarna i enlighet med utländska långivares och Internationella Valutafondens önskemål.
En ohämmad utveckling av världspenningmängden har ägt rum alltsedan slutet av 1960-
talet. De privata internationella storbankernas
penningskapande verksamhet har fått en
snabbt ökande omfattning på senare år. Vid
utgången av 1970 uppgick eurodollarmarknadens storlek netto till ca 70 mi~jarder dollar –
vid utgången av 1979 hade den niodubblats till
drygt 600 miljarder dollar.
Brutto – dvs inklusive lån inom banksystemet – uppgick eurodollarmarknaden till över
l 000 miljarder dollar vid utgången av 1979.
Eurodollarmarknaden är idag världens utan
jämfcirelse största banksystem – avsevärt större än t ex USAs inhemska penningmarknad.
Varje inflationsbekämpande politik måste
inriktas på att få kontroll över de olika faktorer
som ligger bakom den snabba tillväxten av
världspenningmängden. Därvid framstår upprättandet av kontroll över den idag okontrollerade privata internationella penningutgivning
som bedrivs på eurodollarmarknaden som en
av de mest angelägna uppgifterna.
De multinationella företagen (MNF)
Men·även de multinationella företagens prispolitik har bidragit till den förhöjda inflationstakten. Vad som är av avgörande betydelse när
MNF bestämmer priserna på sina produkter är
hur mycket ”kontantflöde” de behöver för
kommande investeringar. Med ”kontantflöde”
menas avskrivningar och vinstmedel minus utdelning till aktieägarna. De allt högre kraven
på investeringar, som den tygellösa utvecklingen av teknologi kräver, gör att MNF sätter sina
priser allt högre och upprätthåller sin produktion endast på områden med rikligt kontantflöde.
Denna prispolitik utgör en annan viktig primär orsak till inflation. Att MNF kan driva en
sådan politik beror naturligtvis först och främst
på att de skaffat sig makten att göra det genom
att de befriat sig från nationalstaternas kontroll
och böljat alltmera styra den ekonomiska och
teknologiska utvecklingen själva.
Denna förklaring av MNFs roll i inflationen
vänder upp och ner på en del ekonomers omtyckta löne-prisspiraL Det blir nämligen inte
lönestegringen som utlöser prisstegringen hos
MNF utan tvärtom. Lönerna måste höjas för
att lönearbetarna skall få råd att köpa alla de
varor som tillverkas till allt högre priser- dock
med ständig eftersläpning varigenom ett överskott kan genereras kontinuerligt.
Denna analys av de multinationella företagens prispolitik är ett viktigt komplement till de
inflationsfaktorer som framhållits ovan. De
multinationella företagen och bankerna har
inte bara makten att driva en egenmäktig penning- och kreditpolitik på internationell nivå
(vilket framhållits ovan), dc har dessutom
makten att driva en egenmäktig prispolitik.
Finansiellt sammanbrott
Ryggraden i det multinationella bankväsendets
tillväxt har varit den s k curodollar- eller eurovalutamarknaden. Dc multinationella bankernas snabba tillväxt beror på olika faktorer.
Frånvaron av regleringar rörande det internationella kreditväsendet har emellertid haft ett
avgörande inflytande på denna utveckling. En
kommitte vid det amerikanska representanthuset framhöll i en rapport att de multinationella
bankernas tillväxt ”har uppmuntrats genom
frånvaron av tvingande regler”. En annan
393
kommitte – Joint Economic Committee – vid
den amerikanska kongressen har konstaterat
att ”motivet som låg bakom eurodollarmarknadens begynnelse var önskan att undvika reglering …” Joint Economic Committee vid den
amerikanska kongressen har vidare konstaterat
att: ”Banker i London och andra finansiella
centra har funnit att insättningar i dollar .. .
och långivning i dessa valutor är vinstgivande
därför att inga reserver erfordras mot sådana
insättningsskulder och därför att dessa transaktioner kan tillfogas deras normala verksamheter till blygsamma kostnader”.
I en rapport från den amerikanska bankirfirman Salomon Brothers framhölls att ”den
högst komplicerade, sofistikerade och oreglerade marknad där multinationella banker tar,
placerar och återplacerar eurovalutor är större
än varje inhemsk penningmarknad i världen”.
Genom det förhållandet att en omfattande
låneverksamhet äger rum inom det internationella bankväsendet ges ofta lån i andra länder
än där insättningen skett. De internationella
bankernas interna lånemarknad inbegriper inte
bara lån mellan två banker utan även överfö-
ring av medel mellan två filialer i samma bank.
Det ömsesidiga beroende, som härigenom
råder mellan bankerna i det internationella
banksystemet, innebär att en banks konkurs får
återverkningar genom hela det finansiella systemet. I den ovan nämnda rapporten från det
amerikanska representanthusets kommitte rö-
rande bankverksamhet m m underströks att
”en banks problem förs oundvikligen vidare till
andra”. Vidare framhölls att ”en konkurs vid
någon av dessa banker skulle kunna förorsaka
ett högst allvarligt sammanbrott på de finansiella marknaderna inte bara i USA utan även i
394
andra länder” och att ”den andel av de totala
tillgångarna som dessa banker ställde till forfogande fOr andra banker 1974 gjorde dem mycket utsatta for en konkurs hos andra banker”.
De multinationella bankernas verksamhet
och det internationella kreditväsendet är idag
utan någon som helst kontroll. Därigenom är
riskerna fOr ett internationellt finansiellt sammanbrott överhängande, vilket – .om det inträffade – skulle få katastrofala återverkningar
på såväl sysselsättningen som levnadsstandarden i världen. Att dessa farhågor inte är ett
enbart hypotetiskt problem framgår av de
många bankkrascher som ägde rum 1973-74.
Franklin National Bank i USA och Herstatt
Bank i Västtyskland är de mest omtalade.
Monetarist, jag?
Vid flera tillfållen har frågan uppkommit om
inte de inflationsfOrklaringar som jag lägger
huvudvikt vid innebär ett närmande till monetarismen. Jag vill gärna ta detta tillfälle fOr att
klara ut denna missuppfattning.
Monetarismen är en i grunden konservativ
åskådning. Inget direkt ingripande på penningmarknaden från statens sida, ingen direkt styrning av utgifter och beskattning, och framfOr
allt, minsta möjliga statsbudget. Monetarismen är en formel for att minimera statens roll,
for att återvända till den gamla ”goda” och
enklare tillvaron då fOretagen själva styrde den
samhällsekonomiska utvecklingen. Monetarismen bygger på bl a fOljande fOreställningar:
framfOr allt penningmängdens tillväxt bestämmer BNPs nominella tillväxt, vilket betyder att skattepolitiken har liten inverkan
på nominella BNP,
– penningpolitiken bör foras uteslutande med
avseende på penningmängdens fOrändring,
– den ekonomiska politiken medfOr en ständigt accelererande inflation om den söker
hålla arbetslösheten under den ” naturliga”
nivån och ständigt accelererande deflation
om arbetslösheten hålls över den ” natur·
liga” nivån,
– penningmängden bör växa en Jamn takt
som är lika med BNPs potentiella öknings·
takt (plus ev målsatt inflation) .
De inflationsfOrklaringar som jag pekat på
ovan har intet gemensamt med den monetaristiska skolan. Vad jag lyft fram är hur det okontrollerade internationella kreditväsendet skapar inflationspengar samt hur de internationel·
la fOretagen bedriver en inflationistisk prispolitik. På grund av framväxten av ett multinationellt eller transnationellt industriellt system
blir det allt svårare att upprätthålla sysselsättningen och bekämpa inflationen. I själva verket
är den internationella inflationen en avgörande
fOrutsättning fOr de transnationella fåretagens
snabba expansion.
Vad som krävs fOr att komma till rätta med
dessa problem enligt min uppfattning är –
tvärtemot vad moneraristerna skulle anse – att
nationerna återtar initiativet i och styrningen
över den ekonomiska utvecklingen. Ekonomin
måste styras via nationernas demokratiska institutioner – inte från de multinationella fOretagens slutna styrelserum.
En gång i tiden utgjorde värnande! av nationen en integrerande del av den politiska hö-
gerns ideologi. Idag synes man helt ha kapitu·
lerat fOr exportforetagen, de multinationella fci.
retagen och de internationalistiska inflationisterna – till forfång for inte bara småfåretagen
och arbetstagarna utan även fOr demokratin.
HANS ENGMAN:
Inflationens orsaker
Hans Engman är en av de ledande ekonomerna på
TCO-kansliet. Av det skälet är det intressant au
ta del av hans förklaring av inflationen. Hans
Engmanforklarar inflationen bl a med tillväxten
av Eurodollarmarknaden, men avvisar samtidigt
den monetaristiska forklaringen till
världsinflationen.
Med inflation avses en allmän stegring av prisnivån i samhället. Efterfrågan skapas av inkomsterna och inkomsterna i sin tur skapas al’
arbetarnas och tiänstemännens och kapitalets
insatser i produktionen. Det är inte så ovanligt
att genom hänvisningar till produktionskostnadernas utveckling fårsöka fårklara den permanenta inflationen. Produktionskostnaderna består av kostnader får råvaror, kapital och arbetskraft. Att hänvisa till produktionskostnadsökningar innebär att man fårsöker fårklara inflation (den allmänna stegringen av prisnivån i
samhället) med inflation (stegringar av priserna på råvaror, kapital och arbetskraft). En så-
dan utveckling kan tänkas uppstå om det råder
brist på en eller flera produktionsfaktorer. En
annan vanlig förklaring till inflation är s k efterfrågeinflation, vilken kan tänkas uppstå då den
samlade efterfrågan (totalt eller inom viss sektor eller får en viss produkt) överstiger det tillgängliga varuutbudet. Ofta framfårs exemplet
att om staten ger ut får mycket pengar (trycker
får mycket sedlar= lånar i Riksbanken), när
produktionsresurserna används fullt ut, blir det
inflation. Sker det medvetet kan man säga att
staten har inflationsfinansierat de aktiviteter
får vilka man gav ut de pengar som skapade
inflationen.
Man skulle kunna urskilja följande fem huvudtyper av inflation:
l Knapphetsinflation som förekommer när tillgången på enstaka varor eller grupper al’
varor är otillräcklig.
2 Efterfrågeinflation varmed avses att efterfrå-
gan i samhällsekonomin generellt sett är
större än tillgången på varor och tiänster.
3 Strukturell inflation som betecknar det forhållandet att olika produktivitetsutveckling i
olika sektorer (den s k EFO-rnodellen skiljer
mellan skyddad respektive får internationell
konkurrens utsatt sektor) kan skapa inflation
om lönestegringen är ungefår likartad i de
olika sektorerna.
4 Kostnads- eller löneinflation som kan uppstå
om inkomststegringarna i samhällsekonomin
går utöver det utrymme som den ekonomiska
tillväxten medger.
5 Maktinflation som betecknar de stora – i
allmänhet internationella – foretagens makt
att höja sina priser och därmed sina vinster
efter eget gottfinnande liksom de internationella bankernas möjligheter att utan begränsningar skapa pengar.
En engelsk ekonom vid namn Phillips studera-.
de sambandet mellan inflation och arbetslöshet. Han ansåg att dessa foreteelser var negativt fårbundna med varandra: Ju lägre arbetslöshet – desto högre inflation och omvänt.
Genombrottet får Keynes’ tankar och massarbetslöshetens avskaffande var kännetecknande
för den ekonomisk-politiska utvecklingen närmast efter kriget. Men under 1960-talet började
inflationen öka – utan att arbetslösheten avtog. Man myntade uttrycket ”stagflation’.
1970-1976 ökade priserna i OECD-området
med i genomsnitt 8 procent per år samtidigt
som arbetslösheten steg kraftigt. Idag är inflationen inom OECD-ländergruppen tvåsiffrig.
Under hela 1970-talet har inflationen legat
på en avsevärt högre nivå än tidigare under
efterkrigstiden. Det karaktäristiska får denna
uppdrivna inflation har varit att den drabbat
alla industrialiserade länder. Av denna anledning brukar man säga att vi är utsatta får en
391
internationell inflation. Denna internationella
inflation har internationella förklaringsfaktorer. Detta innebär dock inte att det inte kan
existera nationella inflationsfaktorer samtidigt
med den internationella inflationen.
De nordiska ekonomierna är öppna ekonomier, dvs de nordiska länderna deltar i det
internationella ekonomiska samarbetet och har
en stor internationell handel. Den motsvarar
över en fjärdedel av bruttonationalprodukten.
Genom detta forhållande har de nordiska länderna inte heller kunnat undgå att drabbas av
den internationella inflationen. De omfattande
varu- och kapitalrörelserna över våra gränser
har inneburit att den internationella inflationen sköljt in och påverkat såväl den inhemska
konsumtionen som exporten (exporten av bearbetade varor har ofta ett stort importinnehåll).
USA:s underskott
Hur kan då den internationella inflationen förklaras? Här är det viktigt att framhålla att inflation av den storleksordning jag diskuterar
inte är ett tekniskt utan ett politiskt problem.
Ytterst är det fråga om makten över penningutgivningen. I läroböckerna talar man gärna om
två maktcentra som möjliga inflationshärdar –
staten (genom att ge ut får mycket pengar) och
fackforeningarna (genom får höga lönekrav).
Man glömmer dock i allmänhet det maktcentrum som idag är det ledande – nämligen storbankerna – som har möjlighet att skapa pengar genom sin kreditgivning. Det senaste årtiondets höga internationella inflation är en foljd av
de internationella storbankernas verksamhet
som genom sin helt okontrollerade internationella kreditgivning skapar krediter (pengar) i
l
392
en sådan omfattning att inflation blir fciljden.
USAs bestående och allt större betalningsbalansunderskott har spelat en viktig roll för uppkomsten av den helt okontrollerade internationella kreditmarknad – eurodollarmarknaden
– där de multinationella företagen finansierar
en stor del av sin handel och sina investeringar.
På senare år har även stater – såväl industriländer som u-länder – tvingats till omfattande
internationell skuldsättning.
Andra viktiga faktorer som bidragit till den
uppdrivna inflationstakten är det flytande växelkurssystemet samt en tilltagande monopolisering av viktiga marknader som en fciljd av
den ständigt fortgående koncentrationen av
västländernas näringsliv vilket inneburit en
djupgående förändring av konkurrensvillkor
och prisbildning. Det faktum att de multinationella företagen vuxit bortom regeringarnas möjligheter till kontroll har starkt bidragit till vår
tids stora ekonomiska problem. De politiska
konsekvenserna av multinationaliseringen av
världsekonomin har varit genomgripande och
inneburit helt ändrade förutsättningar fcir de
demokratiska institutionerna i västvärlden.
I takt med den stegrade inflationen har löntagarorganisationernas möjligheter att värna
om medlemmarnas köpkraft och standard fcirsvårats. Den höjda inflationstakten tvingar löntagarorganisationerna att kräva i motsvarande
mån höjda nominella löneökningar fcir att medlemmarnas standard skall kunna bibehållas i
reala termer. Den internationella inflationen
tvingar de nationella staterna på reträtt och in i
stora budgetunderskott och en anpassning av
de sociala prioriteringarna i enlighet med utländska långivares och Internationella Valutafondens önskemål.
En ohämmad utveckling av världspenningmängden har ägt rum alltsedan slutet av 1960-
talet. De privata internationella storbankernas
penningskapande verksamhet har fått en
snabbt ökande omfattning på senare år. Vid
utgången av 1970 uppgick eurodollarmarknadens storlek netto till ca 70 mi~jarder dollar –
vid utgången av 1979 hade den niodubblats till
drygt 600 miljarder dollar.
Brutto – dvs inklusive lån inom banksystemet – uppgick eurodollarmarknaden till över
l 000 miljarder dollar vid utgången av 1979.
Eurodollarmarknaden är idag världens utan
jämfcirelse största banksystem – avsevärt större än t ex USAs inhemska penningmarknad.
Varje inflationsbekämpande politik måste
inriktas på att få kontroll över de olika faktorer
som ligger bakom den snabba tillväxten av
världspenningmängden. Därvid framstår upprättandet av kontroll över den idag okontrollerade privata internationella penningutgivning
som bedrivs på eurodollarmarknaden som en
av de mest angelägna uppgifterna.
De multinationella företagen (MNF)
Men·även de multinationella företagens prispolitik har bidragit till den förhöjda inflationstakten. Vad som är av avgörande betydelse när
MNF bestämmer priserna på sina produkter är
hur mycket ”kontantflöde” de behöver för
kommande investeringar. Med ”kontantflöde”
menas avskrivningar och vinstmedel minus utdelning till aktieägarna. De allt högre kraven
på investeringar, som den tygellösa utvecklingen av teknologi kräver, gör att MNF sätter sina
priser allt högre och upprätthåller sin produktion endast på områden med rikligt kontantflöde.
Denna prispolitik utgör en annan viktig primär orsak till inflation. Att MNF kan driva en
sådan politik beror naturligtvis först och främst
på att de skaffat sig makten att göra det genom
att de befriat sig från nationalstaternas kontroll
och böljat alltmera styra den ekonomiska och
teknologiska utvecklingen själva.
Denna förklaring av MNFs roll i inflationen
vänder upp och ner på en del ekonomers omtyckta löne-prisspiraL Det blir nämligen inte
lönestegringen som utlöser prisstegringen hos
MNF utan tvärtom. Lönerna måste höjas för
att lönearbetarna skall få råd att köpa alla de
varor som tillverkas till allt högre priser- dock
med ständig eftersläpning varigenom ett överskott kan genereras kontinuerligt.
Denna analys av de multinationella företagens prispolitik är ett viktigt komplement till de
inflationsfaktorer som framhållits ovan. De
multinationella företagen och bankerna har
inte bara makten att driva en egenmäktig penning- och kreditpolitik på internationell nivå
(vilket framhållits ovan), dc har dessutom
makten att driva en egenmäktig prispolitik.
Finansiellt sammanbrott
Ryggraden i det multinationella bankväsendets
tillväxt har varit den s k curodollar- eller eurovalutamarknaden. Dc multinationella bankernas snabba tillväxt beror på olika faktorer.
Frånvaron av regleringar rörande det internationella kreditväsendet har emellertid haft ett
avgörande inflytande på denna utveckling. En
kommitte vid det amerikanska representanthuset framhöll i en rapport att de multinationella
bankernas tillväxt ”har uppmuntrats genom
frånvaron av tvingande regler”. En annan
393
kommitte – Joint Economic Committee – vid
den amerikanska kongressen har konstaterat
att ”motivet som låg bakom eurodollarmarknadens begynnelse var önskan att undvika reglering …” Joint Economic Committee vid den
amerikanska kongressen har vidare konstaterat
att: ”Banker i London och andra finansiella
centra har funnit att insättningar i dollar .. .
och långivning i dessa valutor är vinstgivande
därför att inga reserver erfordras mot sådana
insättningsskulder och därför att dessa transaktioner kan tillfogas deras normala verksamheter till blygsamma kostnader”.
I en rapport från den amerikanska bankirfirman Salomon Brothers framhölls att ”den
högst komplicerade, sofistikerade och oreglerade marknad där multinationella banker tar,
placerar och återplacerar eurovalutor är större
än varje inhemsk penningmarknad i världen”.
Genom det förhållandet att en omfattande
låneverksamhet äger rum inom det internationella bankväsendet ges ofta lån i andra länder
än där insättningen skett. De internationella
bankernas interna lånemarknad inbegriper inte
bara lån mellan två banker utan även överfö-
ring av medel mellan två filialer i samma bank.
Det ömsesidiga beroende, som härigenom
råder mellan bankerna i det internationella
banksystemet, innebär att en banks konkurs får
återverkningar genom hela det finansiella systemet. I den ovan nämnda rapporten från det
amerikanska representanthusets kommitte rö-
rande bankverksamhet m m underströks att
”en banks problem förs oundvikligen vidare till
andra”. Vidare framhölls att ”en konkurs vid
någon av dessa banker skulle kunna förorsaka
ett högst allvarligt sammanbrott på de finansiella marknaderna inte bara i USA utan även i
394
andra länder” och att ”den andel av de totala
tillgångarna som dessa banker ställde till forfogande fOr andra banker 1974 gjorde dem mycket utsatta for en konkurs hos andra banker”.
De multinationella bankernas verksamhet
och det internationella kreditväsendet är idag
utan någon som helst kontroll. Därigenom är
riskerna fOr ett internationellt finansiellt sammanbrott överhängande, vilket – .om det inträffade – skulle få katastrofala återverkningar
på såväl sysselsättningen som levnadsstandarden i världen. Att dessa farhågor inte är ett
enbart hypotetiskt problem framgår av de
många bankkrascher som ägde rum 1973-74.
Franklin National Bank i USA och Herstatt
Bank i Västtyskland är de mest omtalade.
Monetarist, jag?
Vid flera tillfållen har frågan uppkommit om
inte de inflationsfOrklaringar som jag lägger
huvudvikt vid innebär ett närmande till monetarismen. Jag vill gärna ta detta tillfälle fOr att
klara ut denna missuppfattning.
Monetarismen är en i grunden konservativ
åskådning. Inget direkt ingripande på penningmarknaden från statens sida, ingen direkt styrning av utgifter och beskattning, och framfOr
allt, minsta möjliga statsbudget. Monetarismen är en formel for att minimera statens roll,
for att återvända till den gamla ”goda” och
enklare tillvaron då fOretagen själva styrde den
samhällsekonomiska utvecklingen. Monetarismen bygger på bl a fOljande fOreställningar:
framfOr allt penningmängdens tillväxt bestämmer BNPs nominella tillväxt, vilket betyder att skattepolitiken har liten inverkan
på nominella BNP,
– penningpolitiken bör foras uteslutande med
avseende på penningmängdens fOrändring,
– den ekonomiska politiken medfOr en ständigt accelererande inflation om den söker
hålla arbetslösheten under den ” naturliga”
nivån och ständigt accelererande deflation
om arbetslösheten hålls över den ” natur·
liga” nivån,
– penningmängden bör växa en Jamn takt
som är lika med BNPs potentiella öknings·
takt (plus ev målsatt inflation) .
De inflationsfOrklaringar som jag pekat på
ovan har intet gemensamt med den monetaristiska skolan. Vad jag lyft fram är hur det okontrollerade internationella kreditväsendet skapar inflationspengar samt hur de internationel·
la fOretagen bedriver en inflationistisk prispolitik. På grund av framväxten av ett multinationellt eller transnationellt industriellt system
blir det allt svårare att upprätthålla sysselsättningen och bekämpa inflationen. I själva verket
är den internationella inflationen en avgörande
fOrutsättning fOr de transnationella fåretagens
snabba expansion.
Vad som krävs fOr att komma till rätta med
dessa problem enligt min uppfattning är –
tvärtemot vad moneraristerna skulle anse – att
nationerna återtar initiativet i och styrningen
över den ekonomiska utvecklingen. Ekonomin
måste styras via nationernas demokratiska institutioner – inte från de multinationella fOretagens slutna styrelserum.
En gång i tiden utgjorde värnande! av nationen en integrerande del av den politiska hö-
gerns ideologi. Idag synes man helt ha kapitu·
lerat fOr exportforetagen, de multinationella fci.
retagen och de internationalistiska inflationisterna – till forfång for inte bara småfåretagen
och arbetstagarna utan även fOr demokratin.