Hans KR Lehmann; Norsk säkerhetspolitisk debatt
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HANS KR LEHMANN:
Norsk säkerhetspolitisk debatt
Enigheten mellan Hfj)yre och
Arbeiderpartiet i fråga om försvars- och
läkerhetspolitik har nu avbrutits, skriver
ltdarenför Hfj)yres kommunalavdelning,
Hans Kr Lehmann. I sin strävan att till
wuje pris undvika en splittring av
Arbeiderpartiet tycks de moderata
krafterna inom partiet ha accepterat
vänsterflygelns ståndpunkter. En annan
orsak är att man är så mån om att täcka
åfredsrörelserna då man behöver deras
röster för att kunna kämpa om
rtgeringsmakten 1985. Att
Arbeiderpartiet slagit in på en mer
vänsterorienterad utrikes- och
läkerhetspolitik är allvarligt nog. Värre
iratt de socialdemokratiska partierna i
Danmark, Nederländerna,
Storbritannien och Västtyskland tycks
NI slagit in på en liknande kurs.
Ser man på utvecklingen av den politiska
debatten i Norge under det sista året,
framstår avbrottet i den tvärpolitiska
enigheten om säkerhetspolitiken som det
mest dramatiska.
Ända sedan kriget har det de facta funnits en icke-angreppspakt mellan Höyre
och Arbeiderpartiet i fråga om försvarsoch säkerhetspolitiken. Båda partierna
har varit eniga om såväl mål som medel.
Har något av partierna velat ändra kurs,
har detta diskuterats med det andra.
Hjl.lyre har hela tiden sett som ett viktigt
mål att bevara enigheten, som är av så
avgörande nationell betydelse. Därför
har partiet låtit bli att angripa Arbeiderpartiets vänsterflygel av fruktan att skada dem inom detta parti, som har hållit
en stadig säkerhetspolitisk kurs.
Dessvärre är situationen nu en helt annan. Det råder definitivt inte längre enighet om medlen och man kan efter hand
börja tvivla på om det finns enighet om
målen. Utan att söka någon form för
tvärpolitisk kontakt har Arbeiderpartiet
lancerat en kärnvapenpolitik, som fundamentalt bryter mot hela NATOs nedrustningsstrategi.
Det är viktigt att påminna om att det
var en utrikesminister frän Arbeiderpartiet som 1979 deltog i det ministerrädsmöte i NATO, som fattade det s k dubbelbeslutet. Detta beslut går ut på utplacering av västliga medeldistansraketer i
Västeuropa kombinerat med ett erbjudande till Sovjetunionen om förhandlingar med sikte på att reducera antalet medeldistansvapen i Europa eller sädana
som kan nä Europa. Beslutet hade sin
bakgrund i att den sovjetiska SS-20-raketen började utplaceras 1977. Arbeiderpartiets nya politik framgår av det s k
288
raketförstageL Här går partiet bl a in för
att ”Sovjetunionen och USA godtar en
ömsesidig frysning av alla typer av kärnvapen på nuvarande nivå. Detta kan ske
i form av parallella principdeklarationer.”
Här får man intryck av att västsidan
skall avstå från nya kärnvapen i Europa,
även om Sovjetunionen inte reducerar
sina styrkor. Men därmed försvagar man
den press mot Sovjet som är en avgörande del av NATOs strategi, detta för att
uppnå en reducering av de sovjetiska
kärnvapenstyrkorna. Detta är också
tvärt emot de tre senaste norska regeringarnas ståndpunkt.
Men Arbeiderpartiet säger också att
det kan komma att acceptera utplacering
av nya kärnvapen i väst. Partiet vill att
västsidan skall avge en förklaring om att
icke öka sina kärnvapenstyrkor och samtidigt förbehålla sig att få göra det i alla
fall. Vidare kräver Arbeiderpartiet att
förberedelsearbetet till utplaceringen av
raketer på västsidan stoppas och att man
skall lova att ej placera ut nya vapen så
länge förhandlingarna pågår, även om
dessa drar ut över 1983. Men därmed har
man undanröjt två väsentliga medel för
att sätta press på Sovjet, som då inte
längre har något skäl att alls slutföra förhandlingarna.
En djup splittring
Det bör framgå av ovanstående att det
föreligger en djup splittring inom partiet i
raketfrågan. ståndpunkterna är inte nya
för så vitt som vänsterflygeln hela tiden
har haft dem. Det nya är att moderata
krafter inom partiet nu tycks acceptera
den politik, som de tidigare tog starkt
avstånd ifrån.
Skälen från partiledningens sida
dubbla. För det första önskar man undj
en splittring inom partiet. Man milli
med oro vad som hände i slutet av J
talet och i början av 60-talet och sea
ledde till bildandet av Sosialistisk Folkt
parti. Sammanhållningen inom p ·
räknas som viktigare än att hålla fast
principiella ståndpunkter.
Vidare önskar Arbeiderpartiet al
täcka in fredsrörelsen. Hittills har di
bara varit ett par av småpartierna sea
fullt ut har ställt upp för rörelsens liqa
Nu önskar Arbeiderpartiet utnyttja
väljarpotential, som det tror finns ·
fredsrörelsen. Det kan bli till nytta
kampen om regeringsmakten 1985.
Landsmötet säger nej till utplacerings
Före Arbeiderpartiets landsmöte i siliii
av april var huvudfrågan om partiet fm
sättningsvis förmådde visa upp enigM
utåt i säkerhetspolitiken. Vänsterflygell
lade fram förslag om att Arbeiderpartill
redan nu skulle säga nej till utplacerilf
en av nya västliga medeldistansraket&
Den skulle inte bli missräknad. P
daren Gro Harlem Brundtland, som
mästare i att konstruera självmotsäg
uttalanden, klarade också detta. Hm
lade fram ett förslag till uttalande, se.
fick enigt godkännande av landsmöte!.
Här heter det bl a: ”De förslag som kOlt
mit från USA och från SovjetunioneRt
emellertid inte tillräckliga. Arbeiderpar·
tiet kommer i samarbete med andra socialdemokratiska partier att öva press
mot parterna och kan därfor inte ge ar
stöd till förhandlingar som syftar till g.
placering av nya vapen. Arbeiderpartil
håller fast vid målet i nedrustnings~
met: nedskärning i öst och ingen
lacering i väst.”
Detta betyderju ingenting annat än att
iderpartiet säger nej till utplacering
vsett vad förhandlingarna leder fram
. Visserligen försökte Gro Harlem
dtland själv bortförklara detta efter
dsmötet – utan att lyckas. Partiets
sterflygel och telegrambyrån Tass
lade, men så var också uttalandet helt
linje med Sovjetunionens eget förhandsprogram. Samtidigt bryter det klart
t den strategi, på vilken NATO bygrsina förhandlingar och som Arbeideriet på sin tid var med om att utarbe- . Hur Arbeiderpartiet i regeringsställ- . g skulle handskats med ärendet och
tidigt bevarat Narges trovärdighet
h sammanhållningen med NATO förWir en olöst gåta.
Utur NATO?
Arbeiderpartiets vänsterflygels långsiktiga strategi avser att få ut Norge ur
NATO och in på en neutralistisk utrikespolitisk kurs. De moderata krafterna
ilom partiet håller fast vid medlemskapet i NATO och Norges förankring västerut. Även om de fortfarande är i majoritet har man sista året sett hur de pres- 289
sats bakåt från en försvarslinje till en
annan. Det vore en illusion att tro att
vänsterflygeln nu skulle sluta att pressa
på. Att Arbeiderpartiet som potentiellt
regeringsparti slagit in på en mer vänsterorienterad utrikes- och säkerhetspolitik är allvarligt nog.
Värre är att de socialdemokratiska
partierna i länder som Danmark, Nederländerna, Storbritannien och Västtyskland tycks ha slagit in på en liknande
kurs. Med denna splittring inom de västeuropeiska staterna behöver ryssarna
inte bedriva särskilt energiska förhandlingar. Varför skulle de anstränga sig för
att komma en västlig motpart till mötes,
om denna inte själv vet vad den vill?
Socialdemokraternas brist på ryggrad i
säkerhetspolitiken kan i värsta fall bidra
till att västsidans nedrustningspolitik
förs över till en fastfrysningspolitik, där
den sovjetiska övermakten i vapen kan
bli fastställd i ett avtal.
I inledningen till Arbeiderpartiets uttalande på landsmötet heter det: ” Den internationella situationen har under de senaste månaderna blivit ytterligare förvärrad.” Om detta är riktigt, är det socialdemokraterna själva som bidragit därtill.
Norsk säkerhetspolitisk debatt
Enigheten mellan Hfj)yre och
Arbeiderpartiet i fråga om försvars- och
läkerhetspolitik har nu avbrutits, skriver
ltdarenför Hfj)yres kommunalavdelning,
Hans Kr Lehmann. I sin strävan att till
wuje pris undvika en splittring av
Arbeiderpartiet tycks de moderata
krafterna inom partiet ha accepterat
vänsterflygelns ståndpunkter. En annan
orsak är att man är så mån om att täcka
åfredsrörelserna då man behöver deras
röster för att kunna kämpa om
rtgeringsmakten 1985. Att
Arbeiderpartiet slagit in på en mer
vänsterorienterad utrikes- och
läkerhetspolitik är allvarligt nog. Värre
iratt de socialdemokratiska partierna i
Danmark, Nederländerna,
Storbritannien och Västtyskland tycks
NI slagit in på en liknande kurs.
Ser man på utvecklingen av den politiska
debatten i Norge under det sista året,
framstår avbrottet i den tvärpolitiska
enigheten om säkerhetspolitiken som det
mest dramatiska.
Ända sedan kriget har det de facta funnits en icke-angreppspakt mellan Höyre
och Arbeiderpartiet i fråga om försvarsoch säkerhetspolitiken. Båda partierna
har varit eniga om såväl mål som medel.
Har något av partierna velat ändra kurs,
har detta diskuterats med det andra.
Hjl.lyre har hela tiden sett som ett viktigt
mål att bevara enigheten, som är av så
avgörande nationell betydelse. Därför
har partiet låtit bli att angripa Arbeiderpartiets vänsterflygel av fruktan att skada dem inom detta parti, som har hållit
en stadig säkerhetspolitisk kurs.
Dessvärre är situationen nu en helt annan. Det råder definitivt inte längre enighet om medlen och man kan efter hand
börja tvivla på om det finns enighet om
målen. Utan att söka någon form för
tvärpolitisk kontakt har Arbeiderpartiet
lancerat en kärnvapenpolitik, som fundamentalt bryter mot hela NATOs nedrustningsstrategi.
Det är viktigt att påminna om att det
var en utrikesminister frän Arbeiderpartiet som 1979 deltog i det ministerrädsmöte i NATO, som fattade det s k dubbelbeslutet. Detta beslut går ut på utplacering av västliga medeldistansraketer i
Västeuropa kombinerat med ett erbjudande till Sovjetunionen om förhandlingar med sikte på att reducera antalet medeldistansvapen i Europa eller sädana
som kan nä Europa. Beslutet hade sin
bakgrund i att den sovjetiska SS-20-raketen började utplaceras 1977. Arbeiderpartiets nya politik framgår av det s k
288
raketförstageL Här går partiet bl a in för
att ”Sovjetunionen och USA godtar en
ömsesidig frysning av alla typer av kärnvapen på nuvarande nivå. Detta kan ske
i form av parallella principdeklarationer.”
Här får man intryck av att västsidan
skall avstå från nya kärnvapen i Europa,
även om Sovjetunionen inte reducerar
sina styrkor. Men därmed försvagar man
den press mot Sovjet som är en avgörande del av NATOs strategi, detta för att
uppnå en reducering av de sovjetiska
kärnvapenstyrkorna. Detta är också
tvärt emot de tre senaste norska regeringarnas ståndpunkt.
Men Arbeiderpartiet säger också att
det kan komma att acceptera utplacering
av nya kärnvapen i väst. Partiet vill att
västsidan skall avge en förklaring om att
icke öka sina kärnvapenstyrkor och samtidigt förbehålla sig att få göra det i alla
fall. Vidare kräver Arbeiderpartiet att
förberedelsearbetet till utplaceringen av
raketer på västsidan stoppas och att man
skall lova att ej placera ut nya vapen så
länge förhandlingarna pågår, även om
dessa drar ut över 1983. Men därmed har
man undanröjt två väsentliga medel för
att sätta press på Sovjet, som då inte
längre har något skäl att alls slutföra förhandlingarna.
En djup splittring
Det bör framgå av ovanstående att det
föreligger en djup splittring inom partiet i
raketfrågan. ståndpunkterna är inte nya
för så vitt som vänsterflygeln hela tiden
har haft dem. Det nya är att moderata
krafter inom partiet nu tycks acceptera
den politik, som de tidigare tog starkt
avstånd ifrån.
Skälen från partiledningens sida
dubbla. För det första önskar man undj
en splittring inom partiet. Man milli
med oro vad som hände i slutet av J
talet och i början av 60-talet och sea
ledde till bildandet av Sosialistisk Folkt
parti. Sammanhållningen inom p ·
räknas som viktigare än att hålla fast
principiella ståndpunkter.
Vidare önskar Arbeiderpartiet al
täcka in fredsrörelsen. Hittills har di
bara varit ett par av småpartierna sea
fullt ut har ställt upp för rörelsens liqa
Nu önskar Arbeiderpartiet utnyttja
väljarpotential, som det tror finns ·
fredsrörelsen. Det kan bli till nytta
kampen om regeringsmakten 1985.
Landsmötet säger nej till utplacerings
Före Arbeiderpartiets landsmöte i siliii
av april var huvudfrågan om partiet fm
sättningsvis förmådde visa upp enigM
utåt i säkerhetspolitiken. Vänsterflygell
lade fram förslag om att Arbeiderpartill
redan nu skulle säga nej till utplacerilf
en av nya västliga medeldistansraket&
Den skulle inte bli missräknad. P
daren Gro Harlem Brundtland, som
mästare i att konstruera självmotsäg
uttalanden, klarade också detta. Hm
lade fram ett förslag till uttalande, se.
fick enigt godkännande av landsmöte!.
Här heter det bl a: ”De förslag som kOlt
mit från USA och från SovjetunioneRt
emellertid inte tillräckliga. Arbeiderpar·
tiet kommer i samarbete med andra socialdemokratiska partier att öva press
mot parterna och kan därfor inte ge ar
stöd till förhandlingar som syftar till g.
placering av nya vapen. Arbeiderpartil
håller fast vid målet i nedrustnings~
met: nedskärning i öst och ingen
lacering i väst.”
Detta betyderju ingenting annat än att
iderpartiet säger nej till utplacering
vsett vad förhandlingarna leder fram
. Visserligen försökte Gro Harlem
dtland själv bortförklara detta efter
dsmötet – utan att lyckas. Partiets
sterflygel och telegrambyrån Tass
lade, men så var också uttalandet helt
linje med Sovjetunionens eget förhandsprogram. Samtidigt bryter det klart
t den strategi, på vilken NATO bygrsina förhandlingar och som Arbeideriet på sin tid var med om att utarbe- . Hur Arbeiderpartiet i regeringsställ- . g skulle handskats med ärendet och
tidigt bevarat Narges trovärdighet
h sammanhållningen med NATO förWir en olöst gåta.
Utur NATO?
Arbeiderpartiets vänsterflygels långsiktiga strategi avser att få ut Norge ur
NATO och in på en neutralistisk utrikespolitisk kurs. De moderata krafterna
ilom partiet håller fast vid medlemskapet i NATO och Norges förankring västerut. Även om de fortfarande är i majoritet har man sista året sett hur de pres- 289
sats bakåt från en försvarslinje till en
annan. Det vore en illusion att tro att
vänsterflygeln nu skulle sluta att pressa
på. Att Arbeiderpartiet som potentiellt
regeringsparti slagit in på en mer vänsterorienterad utrikes- och säkerhetspolitik är allvarligt nog.
Värre är att de socialdemokratiska
partierna i länder som Danmark, Nederländerna, Storbritannien och Västtyskland tycks ha slagit in på en liknande
kurs. Med denna splittring inom de västeuropeiska staterna behöver ryssarna
inte bedriva särskilt energiska förhandlingar. Varför skulle de anstränga sig för
att komma en västlig motpart till mötes,
om denna inte själv vet vad den vill?
Socialdemokraternas brist på ryggrad i
säkerhetspolitiken kan i värsta fall bidra
till att västsidans nedrustningspolitik
förs över till en fastfrysningspolitik, där
den sovjetiska övermakten i vapen kan
bli fastställd i ett avtal.
I inledningen till Arbeiderpartiets uttalande på landsmötet heter det: ” Den internationella situationen har under de senaste månaderna blivit ytterligare förvärrad.” Om detta är riktigt, är det socialdemokraterna själva som bidragit därtill.