Hans Sandebring; SACO i partipolitiken
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HANS SANDEBRING:
SACO 1 partipolitiken
Det talas en del om korporatism i svensk
politik. Sant är att de stora organisationerna under senare år alltmer
engagerats i politiskt arbete: nya förslag
sänds nästan automatiskt på remiss till
i varje fall LO. Direktörsassistent Hans
Sandebring i SACO kan tala för sin
organisation. Han framhåller att SACO
inte är politiskt bestämt åt vare sig
höger eller vänster. Medlemmarna röstar
hur de behagar. M en han framhåller)
att alla frågor) som berör medlemmarnas
ekonomiska intressen) samtidigt är
politiska. Därför måste löntagarorganisationerna engagera sig. För SACO gäller
särskilt) att sedan konflikten 1971 har
det gällt att bygga upp ett nytt förtroendeförhållande till politikerna.
De fackliga organisationerna har vidgat
sin intressesfär till att omfatta allt fler frå-
gor som har politisk anknytning. Det gäller
skatter) socialpolitik, bostadsfrågor etc.
Många kritiserar organisationerna för att
de i dessa frågor inte vet om de har medlemmarnas stöd. Ett antal centralt placerade förtroendemän och tjänstemän yttrar
sig på miljoner löntagares vägnar. Det
finns en aspekt på detta problem, som inte
kommit fram så mycket i den offentliga
diskussionen men som man möter desto
mer i det vardagliga fackliga arbetet. Det
gäller alla de politiskt aktiva människor,
som i de fackliga organisationerna ser instrument för sina egna politiska önskemål.
Det kan vara socialdemokrater, som
gärna önskar att regeringen förankrar sina
förslag hos LO, TCO och SACO för att
därigenom ställa de borgerliga inför valet
att antingen acceptera regeringens åsikt
eller ”gå emot 2,8 miljoner löntagares uttalade önskemål”. Men det kan också gälla centerpartister, som försöker ”infiltrera”
LO på de lokala arbetsplatserna och därmed vinna LO-medlemmarnas stöd för
centerns politik.
Det kan också gälla människor med
sympatier för något borgerligt parti, som
önskar att framför allt TCO och SACO
skall medverka till att den socialdemokratiska regeringen tvingas avgå. Detta betyder att de organisationer, som önskar
vara politiskt obundna, i ökad utsträckning får se upp med medlemmar som primärt vill utnyttja de fackliga organisationerna för egna politiska syften.
Bland borgerligt sinnade utanför orga- 242
nisationerna möter man ofta förvåning,
när man deklarerar att dessa är politiskt
obundna och därför inte önskar medverka
i politiska aktioner. Många är bekymrade
över att de tycker sig ana tendenser till
allt mer intima närmanden mella~ TCO
och socialdemokratien. De föreslår därför
ofta att TCO och SACO skall gå samman
i en enad tjänstemannarörelse för att denna skall agera i linje med borgerliga politiska intressen som en motvikt mot det
socialdemokratiska LO.
Man hoppas då att SACO – som man
kallar borgerligt – i ett sammangående
med TCO skall komma att utgöra någon
sorts jämvikt i den nya stora tjänstemannaorganisationen och att den skall agera
mot SAP. Många av dem som talar om
en enad tjänstemannarörelse har alltså
inte som målsättning att skapa en effektiv
löntagarorganisation utan styrs helt av politiska motiv. Detta resonemang om den
enade tjänstemannarörelsen bygger på helt
felaktiga premisser.
SACO är inte borgerligt
Det avgörande missförståndet är att
SACO inte är någon borgerlig politisk
kraft i vårt samhälle. Visserligen röstar
troligen en majoritet av medlemmarna på
något av de borgerliga partierna. Efter
valet 1968 gjordes en undersökning, som
visade att cirka 70 % av akademikerna
röstade med h+ cp+ fp. Sedan dess har
dock mer än 85 000 unga akademiker lämnat universiteten. Man .kan med säkerhet
anta att andelen borgerliga sympatisörer
bland dessa är lägre, och därmed har hela
akademikerkollektivet blivit mindre bor·
gerligt dominerat.
Men även om medlemmarna har en
borgerlig inställning, kan inte den fackliga
organisationen agera utifrån några politiska värderingar. Alltsedan SACO bildades har det varit en allmän uppfattning
bland förbund och medlemmar att den
fackliga akademikerrörelsen skall stå
obunden i förhållande till politiska partier
och ideologier. En rimlig utgångspunkt är
att en facklig organisation alltid måste
vara beredd att diskutera med den sittande
regeringen för att eventuellt uppnå fack·
ligt politiska fördelar. Ledstjärnan måste
vara resultatet i fackligt hänseende, och
man får då bortse från de politiska effek·
ter ett handlande kan få.
Uppgörelsen om att folkpensionsavgif.
ten skulle slopas för 1974 är ett utmärkt
exempel på en situation då SACO lycka·
des uppnå väsentliga skattereduktioner för
medlemmarna, som ledde till att förhand·
lingsresultatet 1974 blev rätt hyggligt. Att
sedan Haga-överläggningarna mellan re·
geringen och organisationerna kom att
spela en betydelsefull roll i frågan om ny·
val fanns ingen anledning att från facklig
utgångspunkt ta någon hänsyn till.
Den andra komponenten i den felaktiga
tankegågen om en enad borgerlig tjänste·
mannarörelse är att en sådan aldrig skulle
agera politiskt gentemot LO. En politiskt
obunden tjänstemannaorganisation kan
inte ha som primär uppgift att fungera
som något slags opposition mot en annan
löntagarorganisation. Det finns naturligtvis tvärtom mycket av gemensamma intressen för löntagarna, där de bör handla
gemensamt mot arbetsgivarna och även i
viss mån politikerna. Det finns så mycket
som förenar, att man i vissa fall kan välja
att gå samman, även om man inte är
överens om alla detaljer i de reformförslag
man väljer att kämpa för.
Vi får i det sammanhanget acceptera
att den största löntagarorganisationen av
historiska skäl samarbetar med ett av de
politiska partierna. Andra löntagarorganisationer kan agera som LO utifrån ickepolitiska utgångspunkter. Uppfattningarna
i olika sakfrågor kan därmed bli samstämmiga, även om de bakomliggande bedömningarna kan skilja sig åt.
De politiska konsekvenserna
Som tidigare sagts måste det fackliga resultatet vara det avgörande oavsett vilka
politiska konsekvenser det kan tänkas få.
Men det är naturligtvis klart att de fackliga organisationerna i vårt land kommit
att bli betydelsefulla pjäser i det politiska
spelet. Detta är ’organisationsledningarna
medvetna om. Därför är det nödvändigt
att organisationerna markerar hur de ser
på sin roll i det politiska skeendet.
För SACO är detta kanske av särskilt
stort intresse, ·eftersom organisationen rå-
kade på kollisionskurs med det etablerade
samhället vid konflikten 1971. Vi gick då
in i en öppen konflikt på grund av att vi
inte såg någon annan möjlighet att få de
fackliga kraven tillgodosedda. Kraven var
framräknade på basis av det inkomstpoli- 243
tiska handlingsprogram SACO antagit ett
år tidigare. Målsättningen var att kompensera för den stora köpkraftsförsämring
som 1969 års avtalsrörelse givit till resultat.
Vi krävde ingen andel i standardstegringen men hamnade ändå en bit över
20 %- I det debattklimat som då rådde
blev det ett politiskt utmanande bud. Resultatet blev öppna konflikter, tvångslagstiftning och ett dåligt avtalsförslag, som
SACO avstod från att skriva på.
Konflikten 1971
Det kan kanske nu vara dags att fundera
över vad som hände och vad de erfarenheter man drog av 1971 års konflikt kan
betyda för det framtida handlandet.
Utgångspunkten för det fackliga arbetet
är klar: att genom olika möjliga åtgärder
förbättra medlemmarnas ekonomiska och
sociala situation och då i princip främst
köpkraften. För SACO :s del har detta
kunnat formuleras som ett minirnimål, där
vi säger att vi accepterar en utjämning av
löneskillnader men att deh inte får gå så
snabbt att vissa grupper får försämrad
köpkraft. Det har även sagts att vi helst
skall ha del – om ock mindre än andra
grupper – i standardstegringen.
För SACO:s del har det varit uppenbart, att köpkraften inte ’ behöver klaras
med enbart bruttolöneökningar. Som nu
blivit mer eller mindre godtaget kan man
mycket väl använda t ex skattepolitiken
för att förenkla förutsättningarna för avtalsrörelserna. Rent tekniskt har SACO:s
244
inkomstpolitik blivit allmänt accepterad,
trots att den kritiserades minst sagt intensivt bara för tre till fyra år sedan. Men
för SACO:s del räcker det inte med detta.
Det har också varit nödvändigt att visa
att arbetssättet vid konflikten 1971 var en
väg som inte bör väljas på nytt: vi önskar
spela med på samma villkor som andra.
Utgångspunkten måste vara vetskapen
om att alla frågor som rör SACO :s verksamhet också är politiska: skatter, priser,
utbildningsfrågor, arbetsmarknadsfrågor
och även delvis lönerna. Detta innebär
att de fackliga organisationernas företrä-
dare måste veta hur politikerna arbetar
och tänker. Politikerna vill i sitt arbete
gärna ha intresseorganisationernas medverkan. Det sker genom representation i
utredningar, besvarande av remisser och i
direkta överläggningar. Skall man lyckas
tillvarata medlemmarnas intressen krävs
sådan medverkan. Ställer man sig vid sidan om – som man ansåg att SACO
gjorde 1971 – får man finna sig i att
föra kampen med öppna konfliktmedel
även fortsättningsvis och det kan i det
långa loppet knappast leda till framgångar.
SACO i samhället
Vill man välja ”samförståndsvägen”,
måste man ställa sig innanför de toleransramar, som omfattas av en överväldigande
majoritet av politiker och andra opinionsbildare.
Skall en organisation lyckas förbättra
villkoren för sina medlemmar, måste den
bli en del av det ”etablerade” samhället.
Det innebär inte att den ensidigt måste
acceptera ett visst partis politik. Men den
måste agera inom ramarna för vissa be·
grepp som är mer eller mindre allmänt
accepterade: social rättvisa, ökat inflytan·
de för arbetstagarna, demokrati och frihet
etc. Detta innebär inte att man avsvär sig
möjligheten att använda fackliga kamp·
medel men att man lär sig leva med poli·
tikerna såsom stormakterna umgås. Man
håller fred och respekterar varandra, därför att man känner till varandras vapen.
Vid 1971 års konflikter skapades en för·
troendeklyfta mellan SACO och politiker·
na. För SACO:s del har det varit ange·
läget att slå en bro över denna. Det har
skett genom kontakter med politiker och
genom en allmän inriktning av den fack·
liga politiken. SACO:s nya syn är cirka
tre år gammal, och det är därför alldeles
för tidigt att säga om den har varit framgångsrik. Men i det korta perspektivet är
det uppenbart, att man kan påvisa vissa
resultat. När man bedömer SACO:s möj·
ligheter är det också viktigt att komma
ihåg att SACO är en liten organisation,
som företräder medlemmar som är hårt
utsatta i den politiska debatten.
SACO 1 partipolitiken
Det talas en del om korporatism i svensk
politik. Sant är att de stora organisationerna under senare år alltmer
engagerats i politiskt arbete: nya förslag
sänds nästan automatiskt på remiss till
i varje fall LO. Direktörsassistent Hans
Sandebring i SACO kan tala för sin
organisation. Han framhåller att SACO
inte är politiskt bestämt åt vare sig
höger eller vänster. Medlemmarna röstar
hur de behagar. M en han framhåller)
att alla frågor) som berör medlemmarnas
ekonomiska intressen) samtidigt är
politiska. Därför måste löntagarorganisationerna engagera sig. För SACO gäller
särskilt) att sedan konflikten 1971 har
det gällt att bygga upp ett nytt förtroendeförhållande till politikerna.
De fackliga organisationerna har vidgat
sin intressesfär till att omfatta allt fler frå-
gor som har politisk anknytning. Det gäller
skatter) socialpolitik, bostadsfrågor etc.
Många kritiserar organisationerna för att
de i dessa frågor inte vet om de har medlemmarnas stöd. Ett antal centralt placerade förtroendemän och tjänstemän yttrar
sig på miljoner löntagares vägnar. Det
finns en aspekt på detta problem, som inte
kommit fram så mycket i den offentliga
diskussionen men som man möter desto
mer i det vardagliga fackliga arbetet. Det
gäller alla de politiskt aktiva människor,
som i de fackliga organisationerna ser instrument för sina egna politiska önskemål.
Det kan vara socialdemokrater, som
gärna önskar att regeringen förankrar sina
förslag hos LO, TCO och SACO för att
därigenom ställa de borgerliga inför valet
att antingen acceptera regeringens åsikt
eller ”gå emot 2,8 miljoner löntagares uttalade önskemål”. Men det kan också gälla centerpartister, som försöker ”infiltrera”
LO på de lokala arbetsplatserna och därmed vinna LO-medlemmarnas stöd för
centerns politik.
Det kan också gälla människor med
sympatier för något borgerligt parti, som
önskar att framför allt TCO och SACO
skall medverka till att den socialdemokratiska regeringen tvingas avgå. Detta betyder att de organisationer, som önskar
vara politiskt obundna, i ökad utsträckning får se upp med medlemmar som primärt vill utnyttja de fackliga organisationerna för egna politiska syften.
Bland borgerligt sinnade utanför orga- 242
nisationerna möter man ofta förvåning,
när man deklarerar att dessa är politiskt
obundna och därför inte önskar medverka
i politiska aktioner. Många är bekymrade
över att de tycker sig ana tendenser till
allt mer intima närmanden mella~ TCO
och socialdemokratien. De föreslår därför
ofta att TCO och SACO skall gå samman
i en enad tjänstemannarörelse för att denna skall agera i linje med borgerliga politiska intressen som en motvikt mot det
socialdemokratiska LO.
Man hoppas då att SACO – som man
kallar borgerligt – i ett sammangående
med TCO skall komma att utgöra någon
sorts jämvikt i den nya stora tjänstemannaorganisationen och att den skall agera
mot SAP. Många av dem som talar om
en enad tjänstemannarörelse har alltså
inte som målsättning att skapa en effektiv
löntagarorganisation utan styrs helt av politiska motiv. Detta resonemang om den
enade tjänstemannarörelsen bygger på helt
felaktiga premisser.
SACO är inte borgerligt
Det avgörande missförståndet är att
SACO inte är någon borgerlig politisk
kraft i vårt samhälle. Visserligen röstar
troligen en majoritet av medlemmarna på
något av de borgerliga partierna. Efter
valet 1968 gjordes en undersökning, som
visade att cirka 70 % av akademikerna
röstade med h+ cp+ fp. Sedan dess har
dock mer än 85 000 unga akademiker lämnat universiteten. Man .kan med säkerhet
anta att andelen borgerliga sympatisörer
bland dessa är lägre, och därmed har hela
akademikerkollektivet blivit mindre bor·
gerligt dominerat.
Men även om medlemmarna har en
borgerlig inställning, kan inte den fackliga
organisationen agera utifrån några politiska värderingar. Alltsedan SACO bildades har det varit en allmän uppfattning
bland förbund och medlemmar att den
fackliga akademikerrörelsen skall stå
obunden i förhållande till politiska partier
och ideologier. En rimlig utgångspunkt är
att en facklig organisation alltid måste
vara beredd att diskutera med den sittande
regeringen för att eventuellt uppnå fack·
ligt politiska fördelar. Ledstjärnan måste
vara resultatet i fackligt hänseende, och
man får då bortse från de politiska effek·
ter ett handlande kan få.
Uppgörelsen om att folkpensionsavgif.
ten skulle slopas för 1974 är ett utmärkt
exempel på en situation då SACO lycka·
des uppnå väsentliga skattereduktioner för
medlemmarna, som ledde till att förhand·
lingsresultatet 1974 blev rätt hyggligt. Att
sedan Haga-överläggningarna mellan re·
geringen och organisationerna kom att
spela en betydelsefull roll i frågan om ny·
val fanns ingen anledning att från facklig
utgångspunkt ta någon hänsyn till.
Den andra komponenten i den felaktiga
tankegågen om en enad borgerlig tjänste·
mannarörelse är att en sådan aldrig skulle
agera politiskt gentemot LO. En politiskt
obunden tjänstemannaorganisation kan
inte ha som primär uppgift att fungera
som något slags opposition mot en annan
löntagarorganisation. Det finns naturligtvis tvärtom mycket av gemensamma intressen för löntagarna, där de bör handla
gemensamt mot arbetsgivarna och även i
viss mån politikerna. Det finns så mycket
som förenar, att man i vissa fall kan välja
att gå samman, även om man inte är
överens om alla detaljer i de reformförslag
man väljer att kämpa för.
Vi får i det sammanhanget acceptera
att den största löntagarorganisationen av
historiska skäl samarbetar med ett av de
politiska partierna. Andra löntagarorganisationer kan agera som LO utifrån ickepolitiska utgångspunkter. Uppfattningarna
i olika sakfrågor kan därmed bli samstämmiga, även om de bakomliggande bedömningarna kan skilja sig åt.
De politiska konsekvenserna
Som tidigare sagts måste det fackliga resultatet vara det avgörande oavsett vilka
politiska konsekvenser det kan tänkas få.
Men det är naturligtvis klart att de fackliga organisationerna i vårt land kommit
att bli betydelsefulla pjäser i det politiska
spelet. Detta är ’organisationsledningarna
medvetna om. Därför är det nödvändigt
att organisationerna markerar hur de ser
på sin roll i det politiska skeendet.
För SACO är detta kanske av särskilt
stort intresse, ·eftersom organisationen rå-
kade på kollisionskurs med det etablerade
samhället vid konflikten 1971. Vi gick då
in i en öppen konflikt på grund av att vi
inte såg någon annan möjlighet att få de
fackliga kraven tillgodosedda. Kraven var
framräknade på basis av det inkomstpoli- 243
tiska handlingsprogram SACO antagit ett
år tidigare. Målsättningen var att kompensera för den stora köpkraftsförsämring
som 1969 års avtalsrörelse givit till resultat.
Vi krävde ingen andel i standardstegringen men hamnade ändå en bit över
20 %- I det debattklimat som då rådde
blev det ett politiskt utmanande bud. Resultatet blev öppna konflikter, tvångslagstiftning och ett dåligt avtalsförslag, som
SACO avstod från att skriva på.
Konflikten 1971
Det kan kanske nu vara dags att fundera
över vad som hände och vad de erfarenheter man drog av 1971 års konflikt kan
betyda för det framtida handlandet.
Utgångspunkten för det fackliga arbetet
är klar: att genom olika möjliga åtgärder
förbättra medlemmarnas ekonomiska och
sociala situation och då i princip främst
köpkraften. För SACO :s del har detta
kunnat formuleras som ett minirnimål, där
vi säger att vi accepterar en utjämning av
löneskillnader men att deh inte får gå så
snabbt att vissa grupper får försämrad
köpkraft. Det har även sagts att vi helst
skall ha del – om ock mindre än andra
grupper – i standardstegringen.
För SACO:s del har det varit uppenbart, att köpkraften inte ’ behöver klaras
med enbart bruttolöneökningar. Som nu
blivit mer eller mindre godtaget kan man
mycket väl använda t ex skattepolitiken
för att förenkla förutsättningarna för avtalsrörelserna. Rent tekniskt har SACO:s
244
inkomstpolitik blivit allmänt accepterad,
trots att den kritiserades minst sagt intensivt bara för tre till fyra år sedan. Men
för SACO:s del räcker det inte med detta.
Det har också varit nödvändigt att visa
att arbetssättet vid konflikten 1971 var en
väg som inte bör väljas på nytt: vi önskar
spela med på samma villkor som andra.
Utgångspunkten måste vara vetskapen
om att alla frågor som rör SACO :s verksamhet också är politiska: skatter, priser,
utbildningsfrågor, arbetsmarknadsfrågor
och även delvis lönerna. Detta innebär
att de fackliga organisationernas företrä-
dare måste veta hur politikerna arbetar
och tänker. Politikerna vill i sitt arbete
gärna ha intresseorganisationernas medverkan. Det sker genom representation i
utredningar, besvarande av remisser och i
direkta överläggningar. Skall man lyckas
tillvarata medlemmarnas intressen krävs
sådan medverkan. Ställer man sig vid sidan om – som man ansåg att SACO
gjorde 1971 – får man finna sig i att
föra kampen med öppna konfliktmedel
även fortsättningsvis och det kan i det
långa loppet knappast leda till framgångar.
SACO i samhället
Vill man välja ”samförståndsvägen”,
måste man ställa sig innanför de toleransramar, som omfattas av en överväldigande
majoritet av politiker och andra opinionsbildare.
Skall en organisation lyckas förbättra
villkoren för sina medlemmar, måste den
bli en del av det ”etablerade” samhället.
Det innebär inte att den ensidigt måste
acceptera ett visst partis politik. Men den
måste agera inom ramarna för vissa be·
grepp som är mer eller mindre allmänt
accepterade: social rättvisa, ökat inflytan·
de för arbetstagarna, demokrati och frihet
etc. Detta innebär inte att man avsvär sig
möjligheten att använda fackliga kamp·
medel men att man lär sig leva med poli·
tikerna såsom stormakterna umgås. Man
håller fred och respekterar varandra, därför att man känner till varandras vapen.
Vid 1971 års konflikter skapades en för·
troendeklyfta mellan SACO och politiker·
na. För SACO:s del har det varit ange·
läget att slå en bro över denna. Det har
skett genom kontakter med politiker och
genom en allmän inriktning av den fack·
liga politiken. SACO:s nya syn är cirka
tre år gammal, och det är därför alldeles
för tidigt att säga om den har varit framgångsrik. Men i det korta perspektivet är
det uppenbart, att man kan påvisa vissa
resultat. När man bedömer SACO:s möj·
ligheter är det också viktigt att komma
ihåg att SACO är en liten organisation,
som företräder medlemmar som är hårt
utsatta i den politiska debatten.