Hans von Friesen; EG efter Maastricht
1992
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HANS VON FRIESEN:
EG efter Maastricht
Vid EG:s toppmöte i Maastricht i
december drogs riktlinjerna upp
för en långtgående integration
inom EG i och med besluten om
en ekonomisk och valutapolitisk
union.
Frågan om en politisk union
sköts på framtiden men marschriktningen är nu utstakad.
Hans von Friesen är känd från
bl a Sveriges Radio.
E
G:s toppmöte i Maastricht den
9-10 december har betecknats
som historiskt. Beslutet om en
ekonomisk och valutapolitisk union är ett
av de mest långtgående som gemenskapen någonsin har fattat. Men allt beror på
om och hur de uppgjorda planerna förverkligas. Redan den ratificeringsprocess
som förestår i de tolv medlemsländernas
nationella parlament kan bjuda på överraskningar. Den tyska förbundsregeringen har således utsatts för hård kritik på
hemmaplan för sitt aktiva stöd åt tanken
att invanda nationella valutor skall ersättas med ett för hela EG gemensamt betalningsmedel. Många tyskar känner oro för
att de gångna årtiondenas välstånd kan
hotas om D-marken byts ut mot EG:s ecu.
Finansminister Theo Waigels försäkran
att Tyskland inte alls vill avskaffa D-marken utan tvärtom exportera den till hela
EG har inte vunnit större tilltro.
Viktigare än detta är att företrädare för
tysk industri har anmält betänkligheter.
De har pekat på behovet av ekonomisk
stabilitet och sagt sig tvivla på att detta
mål går att uppnå med hjälp av politiska
medel. Trots dessa och andra invändningar är valutaunionen en logisk konsekvens
av den inre marknaden. Även när all
gränskontroll har försvunnit kan växlingskostnader försvåra det inomeuropeiska
varuutbytet. Detta hinder kan endast undanröjas med hjälp av en gemensam valuta som i sin tur förutsätter en gemensam
ekonomisk politik.
Den tilltänkta valutaunionen står öppen endast för länder som uppfyller hårda
villkor på ekonomisk stabilitet som främst
har dikterats av Tyskland. Men ännu så
länge klarar flertalet EG-länder inte dessa krav. Dit hör ironiskt nog Tyskland vars
skuldsättning just nu är mycket hög till
följd av kostnaderna i östra Tyskland. Om
läget år 1999 då valutaunionen skall träda
i kraft går det ännu så länge endast att
spekulera.
I Maastricht sköts frågan om en politisk union på framtiden. Det blev heller
inga väsentligt utökade befogenheter för
EG-parlamentet. Lika mycket som beslutet om den ekonomiska och valutapolitiska unionen var en otvetydig framgång för
Helmut Kohl var oförmågan att samla de
tolv EG-Iänderna kring nya gemensamma
Den tilltänkta valutaunionen står
öppen endast för länder som uppfyller hårda villkor på ekonomisk
stabilitet.
politiska strukturer ett lika klart bakslag
för den tyske förbundskanslern. Kohl
hade veckorna före toppmötet gång på
gång upprepat att de båda unionerna
kompletterade varandra och att den ena
därför inte var tänkbar utan den andra.
Han lyckades inte övertyga tillräckligt
många av sina kolleger om att han hade
rätt.
Marschriktningen är utstakad
Oavsett om tidtabellen för den ekonomiska och valutapolitiska unionen håller
eller inte och oavsett hur lång tid det tar
innan den politiska unionen kan förverkligas är EG:s marschriktning utstakad.
Arbetet på att smälta samman medlemsländernas politiska och ekonomiska system kommer att fortsätta. En annan viktig
förändring är värd att observera. De medlemsländer som vill gå snabbare fram är
17
inte längre beredda att låta den långsammaste bestämma takten. Storbritannien
har fått rätt att åtminstone tills vidare stå
utanför den ekonomiska unionen men
tillåts inte hindra andra från att förverkliga sina ambitioner. Detta kan antingen
leda till ett Europa med två hastigheter
eller till att britterna snart inser att det ligger i deras eget intresse att aktivt medverka i den europeiska integrationsprocessen. Regeringen i London har också vägrat att ansluta sig till kravet på gemensamma arbetsmarknadsregler. Aven här är det
möjligt att den i sinom tid kommer på
andra tankar.
EG och Jugoslavien
EG är inflytelserikt men kan inte bestämma utvecklingen i hela Europa. Rent politiskt var 1991 inte ett särskilt framgångsrikt år för gemenskapen. I samband med
toppmötet i Luxemburg ijuni inleddes ett
ambitiöst försök att förhindra ett öppet
inbördeskrig i det sönderfallande Jugoslavien. Avsikten var att låta europeer
lösa en europeisk konflikt utan inblandning från utomstående som Förenta staterna, Sovjetunionen och FN. Det är möjligt att EG-medlingen till en början välkomnades av alla parter i det jugoslaviska
dramat. Det sätt på vilket framför allt
Tyskland stödde Kroatiens och Slaveniens självständighetssträvanden framkallade dock snart stor misstro från serbisk sida och omöjliggjorde därmed fortsatta EG-insatser.
När den tyske utrikesministern HansDietrich Genscher en vecka efter Maastricht förmådde samla sina kolleger inom
EG kring en formel för hur Kroatien och
Slovenien skulle erkännas som självstän- 18
diga stater, fann de serbiska ledarna sina
farhågor besannade. Ledningen i Belgrad
kunde ännu en gång frammana minnena
av de oförrätter som Tyskland under historiens gång anses ha tillfogat den serbiska nationen. Därefter var det bara FNmedlaren Cyrus Vance som kunde hoppas på framgång i försöken att få till stånd
en varaktig vapenvila i det bittra och blodiga inbördeskriget.
Belutet att erkänna Slovenien och
Kroatien och möjligen också andra delrepubliker i det sönderfallande Jugoslavien som suveräna stater var inte reservationslöst. Det försågs med politiska villkor som inte tidigare har förekommit i det
internationella umgänget. EG kräver garantier för att vissa grundläggande
mänskliga fri- och rättigheter inklusive
skyddet för nationella minoriteter skall
respekteras. Därmed vidgade gemenskapen sin vakthållning kring demokratiska
värden. Ett demokratiskt styrelseskick
har från början varit ett oavvisligt villkor
för medlemskap. Nu har EG sagt sig
vägra erkänna odemokratiska regimer i
andra europeiska stater.
De forna öststaterna
Först Grekland och sedan Spanien och
Portugal togs upp som medlemmar i EG i
den klart uttalade avsikten att befästa en
demokratisk nydaning i dessa länder. Nu
begär Polen, Tjeckoslovakien och Ungern
att få samma internationella garanti för
sin nyvunna frihet. Men gemenskapen
tvekar. Det råder inget tviv.el om att de nya
demokratierna i det tidigare kommunistiska Östeuropa i dagens läge har mycket
små om ens några förutsättningar att
klara de ekonomiska påfrestningar som
ett EG-medlemskap skulle utsätta dem
för. Men deras önskan att erkännas som
fullvärdiga europeer går inte att avfärda.
Sovjetunionens sönderfall ökar osä-
kerheten i EG:s omedelbara närhet i om
möjligt ännu högre grad än inbördeskriget i Jugoslavien. Även denna kris nödvändiggör en långsiktig strategi som ännu
så länge låter vänta på sig. Det räcker inte
med aldrig så välbehövliga hjälpsändningar för att lindra den mest akuta
nöden. Gemenskapen måste mer än tidigare ta på sig rollen som både pådrivare
EG vägrar erkänna odemokratiska
regimer i andra europeiska stater.
och stabiliserande kraft i Europa. Sammanhållningen mellan dess medlemsländer har blivit den främsta om inte rentav
enda garantin för en lugn och fredlig utveckling i det tidigare Sovjetunionen och
dess gamla östeuropeiska imperium.
Varken politiskt eller ekonomiskt finns
det något alternativ till EG. Gemenskapen må ha sina brister men den är oumbärlig. Den som vill påverka dess fortsatta
utveckling kan endast göra detta inifrån,
inte utifrån. Den som har trott något
annat bör ha kommit på bättre tankar
sedan EG-domstolen vägrat godkänna
vissa institutionella bestämmelser i EESavtalet.
En tysk politiker sammanfattade nyligen EG:s betydelse på följande sätt: de
gamla europeiska nationalstaterna är för
små för de stora uppgifterna och för stora
för de små. Det betyder att nationella regeringar och parlament i framtiden måste
överlåta befogenheter inte endast till
överstatliga organ och institutioner utan
också till regionala instanser. Länder med
en federal maktstruktur som Tyskland
eller med en lång tradition av kommunal
självstyrelse som Sverige kommer att ha
lättare att klara denna omställning än mer
centralistiskt styrda stater.
Storbritannien vägrade till en början
att gå med i EG. Detta gav gemenskapen
en administrativ och rättslig struktur som
skilde sig från brittisk och även skandinavisk tradition. Detta förklarar de svå-
righeter som uppstod efter det brittiska
De gamla europeiska nationalstaterna ärför små för de stora uppgifterna och för stora för de små.
inträdet år 1973. En svensk anpassning
till EG:s regelverk kommer heller inte att
bli problemfri. Detta är inte ett argument
mot medlemskap utan en konsekvens av
en alltför lång svensk tvekan. För 20 år
sedan hade Sverige kunnat komma med i
gemenskapen på närmast ideala villkor.
Detta tillfälle försattes. Det var en ödesdiger felbedömning som kan skapa betydande svårigheter när nu Sverige äntligen
har bestämt sig för att spela en aktiv roll i
Europa.
En fortlöpande process
Toppmötet i Maastricht drog upp riktlinjerna för en långtgående integration
inom EG. Gemenskapen gör inte halt i
19
och med att den inre marknaden har förverkligats utan vill gå vidare. Denna process måste även nya medlemmar godta.
Sverige, Österrike och andra ansökningsIänder kan inte komma med i gårdagens
EG utan endast i morgondagens. Och
1990-talets gemenskap kan se helt annorlunda ut än 1980-talets.
EG står inför stora förändringar bl a på
det personella planet. Viktiga personskiften kan komrna i enskilda medlemsländer. Av minst lika stor betydelse är att
Jacques DeJors’ mandat som kommissionens president går till ända i och med
1992 års utgång. Han har varit en kraftfull
ledare och har gett gemenskapen och dess
medlemsländer en ny framtidstro. Mer än
någon annan har han personifierat ansträngningarna att fördjupa det europeiska samarbetet. Han kommer att bli
svår att ersätta.
Ett viktigt budskap från Maastricht är
att EG aldrig blir ”färdigt” utan befinner
sig i ständig omvandling. Den europeiska
integrationen är en fortlöpande process.
Till skillnad från EFTA, som fullgjorde
sin främsta uppgift redan i slutet av 1960-
talet då tullfriheten mellan medlemsländerna blev ett faktum, är EG en dynamisk
organisation och därmed underkastad en
fortlöpande förändring. De 34 år som har
gått sedan gemenskapen började fungera
har bjudit på både framgångar och besvikelser. Framtiden kommer inte att bli annorlunda.
EG efter Maastricht
Vid EG:s toppmöte i Maastricht i
december drogs riktlinjerna upp
för en långtgående integration
inom EG i och med besluten om
en ekonomisk och valutapolitisk
union.
Frågan om en politisk union
sköts på framtiden men marschriktningen är nu utstakad.
Hans von Friesen är känd från
bl a Sveriges Radio.
E
G:s toppmöte i Maastricht den
9-10 december har betecknats
som historiskt. Beslutet om en
ekonomisk och valutapolitisk union är ett
av de mest långtgående som gemenskapen någonsin har fattat. Men allt beror på
om och hur de uppgjorda planerna förverkligas. Redan den ratificeringsprocess
som förestår i de tolv medlemsländernas
nationella parlament kan bjuda på överraskningar. Den tyska förbundsregeringen har således utsatts för hård kritik på
hemmaplan för sitt aktiva stöd åt tanken
att invanda nationella valutor skall ersättas med ett för hela EG gemensamt betalningsmedel. Många tyskar känner oro för
att de gångna årtiondenas välstånd kan
hotas om D-marken byts ut mot EG:s ecu.
Finansminister Theo Waigels försäkran
att Tyskland inte alls vill avskaffa D-marken utan tvärtom exportera den till hela
EG har inte vunnit större tilltro.
Viktigare än detta är att företrädare för
tysk industri har anmält betänkligheter.
De har pekat på behovet av ekonomisk
stabilitet och sagt sig tvivla på att detta
mål går att uppnå med hjälp av politiska
medel. Trots dessa och andra invändningar är valutaunionen en logisk konsekvens
av den inre marknaden. Även när all
gränskontroll har försvunnit kan växlingskostnader försvåra det inomeuropeiska
varuutbytet. Detta hinder kan endast undanröjas med hjälp av en gemensam valuta som i sin tur förutsätter en gemensam
ekonomisk politik.
Den tilltänkta valutaunionen står öppen endast för länder som uppfyller hårda
villkor på ekonomisk stabilitet som främst
har dikterats av Tyskland. Men ännu så
länge klarar flertalet EG-länder inte dessa krav. Dit hör ironiskt nog Tyskland vars
skuldsättning just nu är mycket hög till
följd av kostnaderna i östra Tyskland. Om
läget år 1999 då valutaunionen skall träda
i kraft går det ännu så länge endast att
spekulera.
I Maastricht sköts frågan om en politisk union på framtiden. Det blev heller
inga väsentligt utökade befogenheter för
EG-parlamentet. Lika mycket som beslutet om den ekonomiska och valutapolitiska unionen var en otvetydig framgång för
Helmut Kohl var oförmågan att samla de
tolv EG-Iänderna kring nya gemensamma
Den tilltänkta valutaunionen står
öppen endast för länder som uppfyller hårda villkor på ekonomisk
stabilitet.
politiska strukturer ett lika klart bakslag
för den tyske förbundskanslern. Kohl
hade veckorna före toppmötet gång på
gång upprepat att de båda unionerna
kompletterade varandra och att den ena
därför inte var tänkbar utan den andra.
Han lyckades inte övertyga tillräckligt
många av sina kolleger om att han hade
rätt.
Marschriktningen är utstakad
Oavsett om tidtabellen för den ekonomiska och valutapolitiska unionen håller
eller inte och oavsett hur lång tid det tar
innan den politiska unionen kan förverkligas är EG:s marschriktning utstakad.
Arbetet på att smälta samman medlemsländernas politiska och ekonomiska system kommer att fortsätta. En annan viktig
förändring är värd att observera. De medlemsländer som vill gå snabbare fram är
17
inte längre beredda att låta den långsammaste bestämma takten. Storbritannien
har fått rätt att åtminstone tills vidare stå
utanför den ekonomiska unionen men
tillåts inte hindra andra från att förverkliga sina ambitioner. Detta kan antingen
leda till ett Europa med två hastigheter
eller till att britterna snart inser att det ligger i deras eget intresse att aktivt medverka i den europeiska integrationsprocessen. Regeringen i London har också vägrat att ansluta sig till kravet på gemensamma arbetsmarknadsregler. Aven här är det
möjligt att den i sinom tid kommer på
andra tankar.
EG och Jugoslavien
EG är inflytelserikt men kan inte bestämma utvecklingen i hela Europa. Rent politiskt var 1991 inte ett särskilt framgångsrikt år för gemenskapen. I samband med
toppmötet i Luxemburg ijuni inleddes ett
ambitiöst försök att förhindra ett öppet
inbördeskrig i det sönderfallande Jugoslavien. Avsikten var att låta europeer
lösa en europeisk konflikt utan inblandning från utomstående som Förenta staterna, Sovjetunionen och FN. Det är möjligt att EG-medlingen till en början välkomnades av alla parter i det jugoslaviska
dramat. Det sätt på vilket framför allt
Tyskland stödde Kroatiens och Slaveniens självständighetssträvanden framkallade dock snart stor misstro från serbisk sida och omöjliggjorde därmed fortsatta EG-insatser.
När den tyske utrikesministern HansDietrich Genscher en vecka efter Maastricht förmådde samla sina kolleger inom
EG kring en formel för hur Kroatien och
Slovenien skulle erkännas som självstän- 18
diga stater, fann de serbiska ledarna sina
farhågor besannade. Ledningen i Belgrad
kunde ännu en gång frammana minnena
av de oförrätter som Tyskland under historiens gång anses ha tillfogat den serbiska nationen. Därefter var det bara FNmedlaren Cyrus Vance som kunde hoppas på framgång i försöken att få till stånd
en varaktig vapenvila i det bittra och blodiga inbördeskriget.
Belutet att erkänna Slovenien och
Kroatien och möjligen också andra delrepubliker i det sönderfallande Jugoslavien som suveräna stater var inte reservationslöst. Det försågs med politiska villkor som inte tidigare har förekommit i det
internationella umgänget. EG kräver garantier för att vissa grundläggande
mänskliga fri- och rättigheter inklusive
skyddet för nationella minoriteter skall
respekteras. Därmed vidgade gemenskapen sin vakthållning kring demokratiska
värden. Ett demokratiskt styrelseskick
har från början varit ett oavvisligt villkor
för medlemskap. Nu har EG sagt sig
vägra erkänna odemokratiska regimer i
andra europeiska stater.
De forna öststaterna
Först Grekland och sedan Spanien och
Portugal togs upp som medlemmar i EG i
den klart uttalade avsikten att befästa en
demokratisk nydaning i dessa länder. Nu
begär Polen, Tjeckoslovakien och Ungern
att få samma internationella garanti för
sin nyvunna frihet. Men gemenskapen
tvekar. Det råder inget tviv.el om att de nya
demokratierna i det tidigare kommunistiska Östeuropa i dagens läge har mycket
små om ens några förutsättningar att
klara de ekonomiska påfrestningar som
ett EG-medlemskap skulle utsätta dem
för. Men deras önskan att erkännas som
fullvärdiga europeer går inte att avfärda.
Sovjetunionens sönderfall ökar osä-
kerheten i EG:s omedelbara närhet i om
möjligt ännu högre grad än inbördeskriget i Jugoslavien. Även denna kris nödvändiggör en långsiktig strategi som ännu
så länge låter vänta på sig. Det räcker inte
med aldrig så välbehövliga hjälpsändningar för att lindra den mest akuta
nöden. Gemenskapen måste mer än tidigare ta på sig rollen som både pådrivare
EG vägrar erkänna odemokratiska
regimer i andra europeiska stater.
och stabiliserande kraft i Europa. Sammanhållningen mellan dess medlemsländer har blivit den främsta om inte rentav
enda garantin för en lugn och fredlig utveckling i det tidigare Sovjetunionen och
dess gamla östeuropeiska imperium.
Varken politiskt eller ekonomiskt finns
det något alternativ till EG. Gemenskapen må ha sina brister men den är oumbärlig. Den som vill påverka dess fortsatta
utveckling kan endast göra detta inifrån,
inte utifrån. Den som har trott något
annat bör ha kommit på bättre tankar
sedan EG-domstolen vägrat godkänna
vissa institutionella bestämmelser i EESavtalet.
En tysk politiker sammanfattade nyligen EG:s betydelse på följande sätt: de
gamla europeiska nationalstaterna är för
små för de stora uppgifterna och för stora
för de små. Det betyder att nationella regeringar och parlament i framtiden måste
överlåta befogenheter inte endast till
överstatliga organ och institutioner utan
också till regionala instanser. Länder med
en federal maktstruktur som Tyskland
eller med en lång tradition av kommunal
självstyrelse som Sverige kommer att ha
lättare att klara denna omställning än mer
centralistiskt styrda stater.
Storbritannien vägrade till en början
att gå med i EG. Detta gav gemenskapen
en administrativ och rättslig struktur som
skilde sig från brittisk och även skandinavisk tradition. Detta förklarar de svå-
righeter som uppstod efter det brittiska
De gamla europeiska nationalstaterna ärför små för de stora uppgifterna och för stora för de små.
inträdet år 1973. En svensk anpassning
till EG:s regelverk kommer heller inte att
bli problemfri. Detta är inte ett argument
mot medlemskap utan en konsekvens av
en alltför lång svensk tvekan. För 20 år
sedan hade Sverige kunnat komma med i
gemenskapen på närmast ideala villkor.
Detta tillfälle försattes. Det var en ödesdiger felbedömning som kan skapa betydande svårigheter när nu Sverige äntligen
har bestämt sig för att spela en aktiv roll i
Europa.
En fortlöpande process
Toppmötet i Maastricht drog upp riktlinjerna för en långtgående integration
inom EG. Gemenskapen gör inte halt i
19
och med att den inre marknaden har förverkligats utan vill gå vidare. Denna process måste även nya medlemmar godta.
Sverige, Österrike och andra ansökningsIänder kan inte komma med i gårdagens
EG utan endast i morgondagens. Och
1990-talets gemenskap kan se helt annorlunda ut än 1980-talets.
EG står inför stora förändringar bl a på
det personella planet. Viktiga personskiften kan komrna i enskilda medlemsländer. Av minst lika stor betydelse är att
Jacques DeJors’ mandat som kommissionens president går till ända i och med
1992 års utgång. Han har varit en kraftfull
ledare och har gett gemenskapen och dess
medlemsländer en ny framtidstro. Mer än
någon annan har han personifierat ansträngningarna att fördjupa det europeiska samarbetet. Han kommer att bli
svår att ersätta.
Ett viktigt budskap från Maastricht är
att EG aldrig blir ”färdigt” utan befinner
sig i ständig omvandling. Den europeiska
integrationen är en fortlöpande process.
Till skillnad från EFTA, som fullgjorde
sin främsta uppgift redan i slutet av 1960-
talet då tullfriheten mellan medlemsländerna blev ett faktum, är EG en dynamisk
organisation och därmed underkastad en
fortlöpande förändring. De 34 år som har
gått sedan gemenskapen började fungera
har bjudit på både framgångar och besvikelser. Framtiden kommer inte att bli annorlunda.