Hans Wallmark: 30 år sedan måndagsmötena

I takt med att begränsningar och restriktioner lättas efter pandemin ökar möjligheten till utbyte. Inte minst politiker och parlament emellan. Sveriges riksdag utgör inget undantag. Tvärtom. Det finns en utbredd insikt om de personliga mötenas och relationernas stora betydelse. Särskilt för att hålla samman närområdet – Norden och Baltikum.

I närtid har också presidenterna från Lettland respektive Litauen under värdskap av talman Andreas Norlén tagits emot. 16-18 september har delegationer från alla de tre baltiska republikerna under ledning av sina respektive talmän besökt riksdagen. Det har handlat om att manifestera och fira 30 år av återupptagna diplomatiska förbindelser efter 50 år av ockupation. Det har varit viktigt att understryka denna samhörighet efter att den svenska delegationen till Nordiska rådet för något år sedan uppmärksammade det faktum att de tre grannländerna åren runt 1918 för första gången erövrade självständighet och tog plats i kretsen av fria nationer.

I den gamla förstakammarsalen arrangerades på torsdagen ett seminarium. Både tillbakablickande och framåtspejande. Det följdes av att ett Måndagsmöte genomfördes på Norrmalmstorg precis som skett klockan 12 varje vecka 1990-91.

Av tidigare arrangörer och aktivister talade Cecilia Brinck, nu fullmäktiges ordförande i Stockholm och då anställd på Timbro. För det var från tankesmedjans lokaler mycket planerades och utfördes. Av de ursprungliga initiativtagarna är det endast Gunnar Hökmark som är kvar i livet. Med sin sedvanliga retoriska förmåga greppade han mikrofonen. Dessutom har han i dagarna utkommit med en bok om den viktiga Måndagsrörelsen (utgiven av Frivärld). Till de namn som ska räknas upp är även de andra som såg till att mötesverksamheten kom i gång; Andres Küng, Håkan Holmberg samt Peter Lukseep.

Måndagsmöten arrangerades för 30 år sedan inte bara i huvudstaden utan runt om i hela landet. Ibland med bara några få deltagare. Andra gånger, givet dramatisk händelseutveckling på andra sidan Östersjön, anslöt stora människomassor för att med flaggor i hand kräva Sovjetunionens och Röda arméns uttåg.

Även vid seminariet talade Gunnar Hökmark. Han rekapitulerade de argument som användes för 30 år sedan och konstaterade sedan att alla som kämpade för balternas sak och frihet fick rätt. Och Kreml samt personer som förnekade det faktum att det handlade om ockupation fick fel!

I en första panel deltog tre frihetshjältar från förr. Nu lite äldre. Då utsättande sig själva för stora risker. I dag bortses från den fara det var förenat med att tala om ett fritt Baltikum. Före 1970-talet kunde man räkna med rättegångar, straff, övergrepp och tortyr. Tidigare än så enkelbiljett till Sibirien eller avrättning. De sista dagarna innan kampen gick mot sitt slut 1991 dödades av soldaterna demonstrerande människor vid TV-tornet i Vilnius och strider utkämpades i centrala Riga.

Velta ?ebotarenoka från Lettland deltog i Folkfronten. I mars 1990 erövrade denna rörelse 131 av 201 platser i det val som arrangerades till landets Högsta sovjet. Därefter påbörjades arbetet med att utropa självständighet. Een Eesmaa var som TV-journalist och nyhetsuppläsare ett känt ansikte i Estland. Han kom att symbolisera det nya och sitter sedan ett antal år tillbaka i parlamentet i Tallinn, för närvarande som ordförande i försvarsutskottet och tidigare i utrikesutskottet. Aleksandras Abišala var aktiv i S?j?dis som omformade Litauen och kom att vara premiärminister under en kort period; juli till december 1992.

I den andra panelen deltog de tre talmännen som på olika sätt underströk närheten till Sverige och hur viktigt det synliga stödet, bland annat genom Måndagsmöten, hade varit. Ambassadör Lars Peter Fredén kom att bli den första utländska diplomaten tillbaka i Riga 1990 sedan 1940. Han kom i ett mycket passionerat anförande att prisa balternas egen kamp som inspirerande för sanning, rätt och anständighet.

Bland deltagarna både på Norrmalmstorg och i riksdagshusets lokaler fanns också insikten om att den frihetskamp som rasade för 30 år sedan i Estland, Lettland och Litauen på sitt sätt pågår i vår egen tid, här och nu. I Belarus där en regim ger sig på ett folk som kräver rättfärdighet och söker en nationell identitet att vara stolt över. I Ukraina som attackeras av Ryssland i landets östra delar och fått se Krim annekteras. Hong Kong där jalusierna som stänger ute rättsstat och yttrandefrihet snabbt och ljudligt dragits ned av maktens män i Peking som redan förnekar folket i Kina mänskliga fri- och rättigheter. Till det kan adderas länder som Georgien och Moldavien som står under tryck från Moskvas sida.

Så det finns alla möjligheter att upprepa engagemanget för Baltikum med nu när det gäller andra delar av världen.

När företrädare för Estland, Lettland och Litauen kommer till Sveriges riksdag blir det ett slags familjesammankomst. En närhet som annars endast kan kännas tillsammans med nordbor. Länderna runt Östersjön är också del av samma väv: Politiskt, värderingsmässigt, kulturellt och historiskt. Vår säkerhet är deras säkerhet. Deras fred och framgång är vår fred och framgång.

För moderaterna är det extra viktigt att värna denna del av Sveriges historia genom att inse det uppfordrande krav det ställer på fortsatt engagemang för frihet världen över. Gunnar Hökmark och andra var instrumentella för Måndagsrörelsen. Mats Johansson var fram till sin död den ständiga påminnaren i svensk offentlig debatt om vikten av att fördjupa samarbetet med Baltikum. Carl Bildt som Sveriges statsminister 1991-94 avgörande för att knyta kontakter i Östersjöområdet men också förhandlare i bakgrunden så att Röda armén drogs tillbaka med Margaretha af Ugglas som viktig vapendragare i form av utrikesminister.

Det handlar först och främst om Baltikums historia. Om Estland, Lettland och Litauen. Men faktiskt även om moderaternas egen historia och viktiga bidrag till svensk politik.

Hans Wallmark är riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson (M)