Har Sverige gått på värdegrundet?

Vad har vi för värdegrund egentligen? Det är nog ingen som riktigt vet, konstaterar Peter J Olsson, som funderar över konsekvenserna av att ha en lika oskriven som odefinierad kod som rättesnöre.

Få saker kan ge en sådana rysningar som ordet värdegrund. Det används väldigt ofta som ett allmänt begrepp av en makthavare för att kunna kritisera en medarbetare som gjort något som uppfattats som störande av någon annan. Inte minst när denne någon annan framträder i media.

Ofta saknas dokumentation om denna värdegrund i någon skriven form, eller är ytterst allmänt skriven. Men det fungerar uppenbarligen att hänvisa till värdegrunden.

Vad är då värdegrund? I princip finns det bara i Sverige, och är inte så gammalt. Faktiskt är det en borgerlig uppfinning, för att inte säga kristdemokratisk. Lyftet kom vid Alf Svenssons stora framgång i valet 1998 när han lyfte ”värden” i kontrast till mer ekonomiskt käbbel, Det kom först in i skolarbetet som en markering när Kristdemokraterna lyckades få in ”kristen tradition” i portalen till läroplanen – där den fortfarande finns.

Sedan 90-talet används därmed värdegrund och värdegrundsarbete som ett uttryck för att skolan ska fostra elever till moraliska och ansvarskännande medborgare. En ambition som är vacker, men som nu fått konkurrens av tanken att normkritik är det väsentliga. En helt motsatt inställning.

Ska man se det från ett moralfilosofisk perspektiv är båda idéerna tvivelaktiga. Absolut normkritik är en anarkistiskdröm eller mardröm – utan normer kan vi inte leva tillsammans med andra människor. Värdegrunden är då bättre, men antyder att den är enhetlig och oföränderlig. Snarare är det så att världen inte enbart består av goda värden som står emot onda handlingar, alla som inte är psykopater har oftast lätt att ta ställning när ont på allvar ställs emot gott. Snarare gäller moraliska diskussioner att väga goda saker emot varandra. Och då kanske inser att vissa saker nästan alltid väger tyngre: till exempelindividers autonomi, integritet och yttrandefrihet, medan andra värden ibland får vika för dessa.

Även i skolan har den odefinierade ”värdegrunden” som en obestämd materia att hålla sig till vunnit inträde. När den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali attackerades för att ha visat upp en bild när han besöker en skytteklubb som fanns i en sporthall vad en skola och poserat med ett gevär på skjutbanan, så hävdade skolans rektor att han ogillade det eftersom det ”stred mo” värdegrunden”. Jag skrev till rektorn och efterfrågade ett exemplar av denna värdegrund samt var och när den antagits. Svaret blev att det fanns det ingen utom det som står i läroplan och skollag.

Självfallet står det inget där som hindrar att man ägnar sig åt sportskytte eller visar vapen på bild. Men det visar hur värdegrunden kan bli något man slappt hänvisar till för att exkludera otäcka moderater och kritisera deras yttrandefrihet.

Under alliansregeringen fördes värdegrundstanken in en värdegrund för statsanställda som faktiskt är betydligt bättre. Den understryker att statens verksamhet bygger på legalitet – den sker under lagarna – och demokrati. Samt ska präglas av objektivitet, effektivitet och service. Samt att den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning.

På det sättet när man en bättre balans. Man slipper flum om solidaritet och allmänt mysande. Staten vilar på lagen och ska behandla alla lika. Och yttrandefriheten ger man tusan i att nalla på även om någon blir så kallat kränkt.

Nu lever ju inte det allmänna upp till denna tanke. Men nog är det bättre att vårt samhälle vilar på fasta lagtexter än på allmänt tyckande?

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne