Hasse och Tage – flera kärlekshistorier

Dokumentärfilmaren Jane Magnusson har porträtterat 1900-talets mest kända svenska komikerduo Hasse & Tage. Hasse Alfredsson och Tage Danielsson, för dem som inte var med på den tiden. Frågan är hur begriplig filmen är för de senare, skriver Peter J Olsson.

Hon kallar samarbetet en kärlekshistoria. Eller kanske snarare flera kärlekshistorier:

Först den uppenbara sympatin och vänskapen mellan de två komikerna, som var ganska olika typer. En lång och försiktig, en kort och temperamentsfylld. En från Uppsala och en från Lund. Men som så uppenbart kunde samarbeta, med ett förträffligt resultat som slog i det svenska 60-talsfolkhemmet.

Och det är då den andra kärlekshistorien, enligt Magnusson, den mellan Hasse & Tage och det svenska folket. Deras humor gav sammanhållning och de kunde påverka hela landet genom den.

Det sistnämnda är intressant i och med att de var rätt väl knutna först till folkhemsbygget, men sedan på olika sätt kom att inlemma sig i vänsteropposition. Hasse med ett närmast anarkistiskt och grönt lokalsamhällsideal, Tage i en mer klassisk vänsterposition fast förenat med kärnkraftsmotstånd – men minns inte sannolikhetsmonologen om olyckan i Harrisburg?

Jane Magnusson menar att de påverkade ett helt folk. Delvis var det säkert rätt, samtidigt förlorade kärnkraftsmotståndarna och själva motståndet bidrog till att vi efter 44 år började ha borgerliga regeringar igen.

I dokumentärfilmen intervjuas moderaten Anders Björck som erkänner deras vänsterposition men samtidigt förklarar att de var lysande komiker, även när de skämtade om honom. Från andra sidan hyllas de i filmen av Ingvar Carlsson.

Samtidigt ska inte vänsterpositionen överdrivas. De agerade på underhållningsmarknaden och var så framgångsrika just för att de attraherade huvudfåran i svenska folket.

Ett klipp i dokumentären skildrar det ganska roligt, de intervjuas om att de slutat på Sveriges Radio och bildat AB Svenska Ord och om det var ekonomiskt fördelaktigt. Det lyckas de skämta bort, vilket inte hindrar att de som nöjesentreprenörer var ytterligt framgångsrika. Enligt den kunnige Kalle Lind som medverkar i filmen var Svenska Ord det största företaget på den svenska nöjesmarknaden. Och då huserade det i en liten stuga i Vitabergsparken och bestod mellan produktionerna av tre personer: Hasse och Tage samt Mona Haskel, sekreterare, ekonomichef, fixare och lunchordnare (oftast burkmat som värmdes).

Filmen driver en tes, men försöker också ge en mer övergripande bild av komikerparet och deras familjerelationer. Helt klart blir det inte, bortsett från några familjetragedier som påverkade inte minst Hasse Alfredsson starkt, samt att de noterade att båda hade synnerligen humoristiska mödrar.

Frågan är hur begriplig filmen är för dem som inte i likhet med mig växte upp med Hasse & Tage-humor. Vi som kan de flesta repliker och kupletter och som anser att filmerna Att angöra en brygga och Picassos äventyr är några av svensk films höjdpunkter.

Filmen plockades snabbt ner från de stora salongerna, när jag förra veckan såg den i Malmö gick den en gång per kväll i en salong med 60 platser, och bara en fjärdedel var fylld – de flesta av besökarna till och med äldre än jag.

Det är synd. Inte för filmen i första hand, utan för den del av den svenskaste kanonen som Hasse & Tage trots allt är. En bild av rekordåren och ett framgångsrikt och enhetligt Sverige, ett utslag av en tidsanda snarare än skaparna av den. Men ett förbaskat bra och roligt utslag.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och senior advisor (M) i Region Skåne