Hellre gorillor än guerillor
Den östliga bergsgorillan finns bara inom två starkt begränsade områden. Oturligt nog bebor de ett av världens mest konfliktfyllda områden, och har ofta varit utsatta för våldsamma störningar. Men det finns hopp för gorillorna – tack vare turismen, skriver Emil Uddhammar.
Den östliga bergsgorillan (Gorilla beringei beringei) finns bara inom två starkt begränsade områden: det dimhöljda Virungamassivet i skärningspunkten mellan östra Kongo, norra Rwanda och sydvästra Uganda, samt ett närliggande område i södra Uganda, Bwindi. Oturligt nog bebor de alltså ett av världens mest konfliktfyllda områden, och har ofta varit utsatta för våldsamma störningar. Guerillagrupper – att skilja från gorillagrupper – från alla tre länder har då och då tagit sin tillflykt till dessa skyddande bergstrakter.
För 30 år sedan fanns totalt 300 bergsgorillor, idag har de ökat till 880 individer. Hur har denna framgång varit möjlig, mot alla odds?
Ett antal internationella organisationer är engagerade för att skydda gorillorna. Forskare som Dian Fossey har gjort de dimhöljda bergens gorillor världsberömda. Det som dock tycks ha fällt avgörandet i detta fall är – ekoturismen. Få djur i Afrika är så övervakade som de östliga bergsgorillorna. Några gorillagrupper är tillvanda till besökande människor, och varje dag vandrar ett begränsat antal turister med guider upp till dem.
Studier visar att skyddet av dessa gorillor är starkt, och att nativiteten är högre (3-4%) hos de grupper som övervakas och besöks av turister, jämfört med de ”helt vilda” grupperna (1%). Två erkända gorillaforskare vid Max Plankinstitutet, Martha och Andrew Robbins, har framhållit den vitala roll som turismen spelar för bevarandet av bergsgorillorna, genom att den finansierar de anställda i nationalparkerna och ger lokalbefolkningen ekonomiska incitament för att bevara gorillorna.
Det är idag lång kö för att få gorillatillstånd som besökare, vilket kostar mellan 550 och 750 dollar per vandring. Gorillorna i Uganda bidrar på så sätt med cirka 100 miljoner kr i intäkter till Ugandas naturvårdsmyndighet per år, och de i Rwanda ungefär lika mycket. Dessa avgifter går huvudsakligen till centralregeringarnas kassor som välkomna tillskott i utländsk valuta, men till dels bekostar de också löner för parkvakter och övrig administration av parkerna. Dessutom tillkommer intäkter och arbetstillfällen från turismen som går direkt till lokala företag i form av hotell, guider, vakter, restaurangpersonal, livsmedel, transporter, byggnation och infrastruktur.
Såväl myndigheter som parkanställda och lokalbefolkning inser att de långsiktiga intäkterna från levande, vilda och väl skyddade bergsgorillor vida överstiger den kortvariga vinst som tjuvskytte skulle inbringa.
Sammantaget förklarar detta varför bergsgorillorna har tredubblats i antal under de senaste 30 åren, trots att de lever i en av de mest oroliga och våldsamma regionerna i världen. Övervakning genom ekoturism och en kraftfull monetär intäkt för varje besökare innebär att gorillorna i praktiken tjänar in till sin egen säkerhetsorganisation. Den omgivande lokalbefolkningen motiveras att bevara gorillorna och deras habitat. Utan den internationella turismen vore detta ett omöjligt projekt.
I en rapport till Föreningen Svenskt Flyg har jag presenterat forskning om turismens och särskilt ekoturismens betydelse för Afrika söder om Sahara. Ekoturism fungerar genom att ge naturen ett konkret, lokalt ekonomiskt värde, vilket minskar risken att skyddsvärd natur exploateras för andra ändamål.
I bergsgorillornas fall har det bokstavligen inneburit skillnaden mellan liv och död. (SNB)
Emil Uddhammar är professor i statsvetenskap, verksam vid Uppsala Universitet, samt vd för rese- och konsultföretaget Mitt Afrika.