Hemvärnet

HEMVÄRNET
Av överste GUSTAF PETRI, Stockholm
DA MAN talar om faran från luften menar man i de flesta fall
riskerna för beskjutning och bombfällning mot mål på marken.
Hittills ha också åtgärderna för hemortsförsvaret främst tagit
sikte härpå. Luftvärnet skall sålunda genom beskjutning av flygplanen förhindra eller försvåra deras verksamhet och det passiva
luftskyddet skall genom allehanda åtgärder lämna civilbefolkningen allt skydd, som är möjligt, därest luftangrepp kommer till
stånd.
På senaste tid har man hos oss emellertid, särskilt med erfarenheterna från Finland och Norge för ögonen, allt mer börjat uppmärksamma det hot mot hemorten, som fallskärmstrupper och
från flygplan direkt landsatta trupper innebära, liksom också
faran för sabotage. Det kan vara onödigt att här närmare beröra
dessa risker och faror; major Arvid Eriksson har i radioföredrag
och sin ypperliga lilla skrift »Spioner, sabotörer, panikmakare»
på ett suggestivt sätt åskådliggjort detta frontavsnitt av ett modernt krig.
Under det att en väl förberedd organisation redan finnes tillgänglig för luftförsvaret i tidigare bemärkelse, sakna vi hittills
någon sådan, då det gäller mötarrdet av luftlandsatta styrkor.
Denna brist är det, som nu skall fyllas genom det under uppsättning varande hemvärnet.
Det har icke utan fog gjorts gällande att hemortens skydd borde
ordnas enhetligt och icke som nu blir fallet uppdelas på olika
organisationer. Svårigheterna att organisatoriskt samordna de
vitt skilda verksamhetsHiit det här är fråga om ha emellertid
ansetts så betydande, att man med hänsyn till den korta tid, som
nu står till förfogande, avstått från försöket.
Det uppdrag, Kungl. Maj :t för någon tid sedan givit chefen för
armen rörande skyndsamt förberedande av uppsättandet av en
hemvärnsorganisation, begränsar också hemvärnets uppgift främst
222
Hemvärnet
till bekämpandet av från luftfarkoster genom fallskärmshopp eller
på annat sätt landsatta fiender. Verksamheten skall även omfatta oskadliggörandet av sabotörer av vad slag de må vara samt
betjänandet i viss utsträckning av luftvärnspjäser, som ej kräva
permanent eldberedskap. Uppgifterna äro alltså av sådan art att
de måste lösas genom strid, enskilt eller i militära förband.
Hemvärnets rekrytering, såväl beträffande menige man som befälet, skall ske på frivillighetens grund. Hemvärnet kommer alltså
att bestå av militärt organiserade frivilliga grupper, i krig avsedda för särskilda stridsuppgifter.
Därigenom kommer hemvärnet att principiellt skilja sig från
de frivilliga skytte- och landstormsorganisationerna, vilkas verksamhet uteslutande rör sig på utbildningens område och icke omfattar några stridsuppgifter i krig. Ett organisatoriskt samordnande av hemvärnet med skytte- och landstormsorganisationerna
synes otvivelaktigt ligga nära till hands och har också från flera
håll påyrkats. Emellertid är denna fråga av så vittomfattande
natur, att även den för närvarande måste skjutas på framtiden.
Detta utesluter emellertid icke att hemvärnet, såväl beträffande
rekrytering som utbildning, kommer att intimt samarbeta med
såväl skytte- som landstormsförbunden.
De åtgärder, som i avvaktan på den i dagarna avlämnade
propositionens behandling i riksdagen anbefallts, äro främst förberedandet av hemvärnets rekrytering och av organisationens utformning.
Armechefen har sålunda hemställt till överståthållarämbetet och
länsstyrelserna att dessa myndigheter ville uppmana kommunerna
i städerna och på landet att omedelbart igångsätta registrering
av de personer, som anmäla sig som hemvärnsmän. Genom tidningar och radio samt massvis distribuerade cirkulär har en omfattande propaganda lagts upp.
stadsförbundet och landskommunernas förbund, de redan befintliga frivilliga försvarsorganisationerna, arbetsgivareföreningen och landsorganisationen, de fyra stora politiska ungdomsorganisationerna och andra sammanslutningar medverka
aktivt på olika vägar till stimulerande av anmälningarna. Det
förefinnes också anledning antaga att anslutningen skall bli stor.
För det lämpliga urvalet svara vederbörliga kommunala myndigheter, som i sinom tid befordra inkomna anmälningar med på-
tecknat yttrande till vederbörande militära myndigheter. Hem- 223
Gustaf Petri
värnsman skall vara laglydig och känd för medborgarsinne samt
icke vara krigstjänstskyldig i linje eller landstorm.
Med utgångspunkt från antalet anmälningar och de blivande
hemvärnsmännens bostadsorter verkställer sedan vederbörande
inskrivningsbefälhavare (infanteriregementschef) förslag till hemvärnsområdesindelningen, varvid i regel en eller ett par kommuner torde komma att bilda ett hemvärnsområde. Hemvärnsmännen inom varje område indelas därefter i grupper om i regel12-15
man. Grupperna sammanföras så till plutoner och där så blir
lämpligt plutonerna till hemvärnskompanier.
Så snart ske kan utses hemvärnsbefälet. Detta uttages i första
hand bland de hemvärnsmän, som tidigare åtnjutit militär utbildning. Det är utan vidare klart, att befälsuttagningen kommer
att få avgörande betydelse för hemvärnets användbarhet och fortsatta utveckling. Samtidigt som befälhavaren måste äga goda
militära kvalifikationer och ledareförmåga, måste han åtnjuta
hemvärnsmännens odelade förtroende. Det gäller särskilt för en
inskrivningsbefälhavare att vid uttagningen på lämpligt sätt,
t. ex. genom samråd med de kommunala myndigheterna, försäkra
sig härom.
För samordnandet av hemvärnets utbildning och verksamhet i
krig sammanföras ett antal hemvärnsområden till en hemvärnskrets. Kretsbefälhavarna utses i första hand bland f. d. aktiva
officerare eller f. d. landstormsofficerare och f. d. underofficerare.
Hemvärnets beväpning och övriga utrustning måste snarast tillhandahållas. Viktigt är att automatvapen i viss utsträckning
kunde utdelas. Uniformer torde komma att utgöras av överdragsdräkt och mössa försedda med hemvärnsmärken.
Så snart ske kan efter genomförd organisation skall hemvärnets
övningar begynna. Därvid planeras vissa centrala befälskurser,
varjämte brevskolans medverkan påräknas. Men viktigt är att
hemvärnsmännen själva omedelbart på eget initiativ genom
skytte- och landstormsorganisationerna igångsätta sin utbildning
främst i skjutning men även i fältsport.
Hemvärnets verksamhet i krig kan förutses i stort sett bliva följande. För lösandet av hemvärnets uppgifter i krig kräves icke nå-
gon permanent tjänstgöring. Endast då fientliga flyglandningsföretag förestå träder hemvärnet i funktion som militär organisation.
Dessemellan sköta hemvärnsmännen sina civila befattningar.
Möjligheten till snabb utryckning till tjänstgöring och snabb för- 224
,-·
Hemvärnet
flyttning till hotade orter måste samtidigt utöva inflytande på
hemvärnets organisatoriska utrustning, utbildning och verksamhetssätt.
Hemvärnsförbanden måste sålunda ha en starkt decentraliserad
indelning. Gruppen, som utgör den lägsta enheten, måste snabbt
kunna samlas. Alarmeringen måste vara väl förberedd och beväpning samt övrig utrustning nära till hands.
Varje hemvärnsman skall, liksom soldaten i den schweiziska milisarmen, ha sitt vapen hemma hos sig. Han måste själv sörja
för sitt underhåll under bortvaron från hemmet och sålunda ha
matsäck för en eller ett par dagar lätt tillgänglig. Slutligen måste
transportmedel, helst bilar, finnas i beredskap. Då det gäller uppspårandet av fiender kunna väl dresserade patrullhundar göra
stor nytta.
Om fienden uppträder i svaga avdelningar, bör han anfallas
och oskadliggöras. Större styrkor böra uppehållas till dess tillkallade förstärkningar hinna fram. Hemvärnet kan alltså uppträda antingen i enskilda grupper eller i högre förband, plutoner
och kompanier. Då det är fråga om mera omfattande fientliga
luftlandsättningsföretag, blir det tillkallade linje- eller landstormsförband, som fullfölja striden.
Bland hemvärnets uppgifter förutsättes också i vissa fall betjä-
ning av luftvärnspjäser, som ej kräva ständig eldberedskap.
Sådan verksamhet synes kunna förekomma, då enskilda industriföretag eller kommuner anskaffa luftvärnspjäser av mindre kaliber, för vilkas betjänande särskilda serviser ur landstormen ej
anses nödvändig. De hemvärnsmän, som finna användning i
. sådan tjänstgöring, måste givetvis erhålla därför avpassad utbildning och ha sitt dagliga arbete förlagt till pjäsplatsernas
omedelbara närhet.
Otvivelaktigt äro de uppgifter, som åvila det blivande hemvärnet, maktpåliggande. Det har också ifrågasatts, om dessa uppgifter icke borde anförtros fastare organiserade förband till
exempel ur landstormen. Emellertid erbjuder en organisation på
frivillighetens grund säkerligen så stora fördelar, att någon tvekan knappast kan ifrågakomma. Sålunda frigör hemvärnet, som
ju helt rekryteras av personal utanför den reguljära armen, betydande delar av densamma, som eljest skulle bindas för hemvärnsuppgifterna. Men den främsta fördelen med den frivilliga
225
’,.,;. ,; ”
Gustaf Petri
organisationen är dess betydelse för försvarsviljans vidmakthållande och stärkande. Rätt utnyttjad och utvecklad kan säkerligen
hemvärnsverksamheten få motsvarande betydelse för rikets försvarskraft som skyddskårsorganisationen har i Finland. Kännare
av den finska försvarsorganisationen förklara enstämmigt att det
finska folkets enastående försvarskraft under det senaste kriget i
stor utsträckning är att tillskriva skyddskårens verksamhet.
Grundförutsättningen för att den blivande hemvärnsorganisationen skall få motsvarande effektivitet är att den från början
fast förankras i folkets förtroende samt att dess förband få sådan
utrustning och utbildning att deras värde blir det eftersträvade.
Rekrytering av hemvärnsmän och hemvärnsbefäl måste därför ske
med den yttersta omsorg.
Den frivilliga krigstjänstgöringen till hembygdens försvar är
ett uttryck för urgammal svensk demokratisk uppfattning. Medborgerliga rättigheter motsvaras av självklara plikter för det
allmännas väl. Ingen kan undgå att vid studerandet av hemvärnsorganisationens uppbyggnad erinra sig hur våra förfäder
tryggade hem och härd. Varje man hade sitt vapen till hands i
stugan; personlig träning och färdighet i vapnets bruk skaffade
han sig själv genom trägen övning. Då det gällde försvar mot
rikets fiender tog han vapnet från väggen och iordningställde
utrustning och proviant samt inställde sig på överenskommen
samlingsplats. Efter väl förrättat värv återvände han till sin
fredliga sysselsättning, där han förblev tills ny kallelse kom.
Hemvärnsiden är alltså icke någon nyhet i svenskt samfundsliv. Nu liksom i gångna tider är den ett starkt och oförtydbart
uttryck för det svenska folkets vilja att bevara sin frihet och sitt
oberoende.
226