Henrik Cederlöf; Svenska språket i Finland

HENRIK CEDERLÖF:
Svenska språket i Finland
Denna artikel om svenska språket i Finland
ingick i ett föredrag på Svenska dagen förra
året och publicerades i tidningen Västra
Nyland den 8 november. Författaren, fil dr
Henrik Cederlöf, känd som pedagog,
radioman och publicist, påpekar att
finlandssvenska förtroendemän har en
svårare ställning än sina finska
motsvarigheter. Det officiella
förvaltningsspråket har en tendens att bara
bli finska, och när det är svenska är det
dåliga översättningarfrån finskan. Men det
är en medborgerlig rättighet att
myndighetemas språk är rent och klart och
för finlandssvenskamas del begriplig
svenska.
Vårt modersmål – det svenska språket –
har i dag naturligtvis samma ställning i juridisk mening som det har haft alltsedan
språklagarnas tillkomst på 1920-talet.
Ändå är det ofrånkomligt att vårt pråk
utsätts för en tilltagande diskriminering i
vårt lands förvaltningsmaskineri, inom skolväsendet, i ministerierna, i de centrala ämbetsverken, i länsstyrelserna, inom affärsvärlden. Det är fråga om en utveckling de
facto, som inte i och för sig behöver innebä-
ra att gällande lagar, förordningar eller bestämmelser nonchaleras. Man kunde tala om
en attitydförskjutning, om en mer och mer
utpräglad likgiltighet för tvåspråkighetens
praktiska, vardagliga behov av information,
service – helt enkelt av go d viUa.
Exempel på denna negativa – i själva
verket mycket illavarslande – utveckling behöver ingen av oss söka länge efter. De finns
överallt i vår närhet, på flera olika nivåer i
samhället. Såsom så många gånger tidigare
har konstaterats är finlandssvenskarnas
egen flathet, ovillighet att kräva och hävda
sin rätt en väsentlig del av denna utveckling
– kanske rentav den allra viktigaste. En
mera militant minoritet skulle tydligen ha
tagit konfrontation och konflikter i stället
för undergivenhet och stilla resignation. Då
och då kan man visserligen uppfatta något
slags rytande: en tidning slår larm i anledning av att någon pekat på ett iögonenfallande missförhållande eller en politiker fin.
ner det opportunt att protestera mot ett
oförsynt uttalande. Men i allmänhet går
utvecklingen i vårt land mot en allt mer
tilltagande enspråkighet – alla officiella
ställningstaganden och välvilliga bedyranden till trots.
Det engelsk-dominerade språkprogrammet i dagens grundskola måste i all rimlighets namn f”i:t fatala konsekvenser för det
allmänna språkliga klimatet i morgondagens
finländska samhälle. Vilka märkliga krafter
är det som drivit sitt spel i kommuner,
eftersom man gett engelskan en dominerande plats i undervisningen, medan det svenska språket fått en undanskymd ställning, det
har placerats i ett slags skamvrå. Man ser
ofta fin ka kulturpersonligheter uttrycka sin
oro över vad som egentligen håller på att
hända, men några radikalt nya grepp hör
man inte talas om.
Man kan alltså med fullt fog hävda att vårt
modersmål misshandlas därför att det inte
amänds.
Jag ska ge ett exempel från ett område där
mycket har hänt under de senaste tio åren.
Jag avser förhållandet – kommunikation –
mellan centrala ämbetsverk och andra myndigheter å ena sidan och tvåspråkiga kommuner å den andra. Enligt språklagen har ju
enl’ar sakägare rätt att vända sig till myndighet eller domstol på sitt eget språk – denna
bestämmelse är också allmänt nyttjad.
Ekenäs stad, som är en tvåspråkig kommun
med venska som majoritetsspråk, avfattar
sålunda alla skrivelser och hänvändelser till
myndigheterna på svenska. Härom råder
ingen diskussion, tillvägagångssättet uppfattas som naturligt.
Förskjutningar
Den stora frågan: Hur ser den motgående
trafiken ut? Hur skriver myndigheter till
33
tvåspråkiga kommuner, exempelvis just till
Ekenäs. Det allmänna intrycket är att i detta
avseende väsentliga beteendeförskjutningar
har inträffat under de senaste åren. Tidigare var det mera allmänt att myndigheter
skrev till kommuner på deras majoritetsspråk – man kunde kanske tala om en
oskriven överenskommelse, en gest av god
viUa. Detta förfaringssätt är inte längre nå-
gon regel, det är tydligen på väg att snarare
bli ett undantag.
Man måste komma ihåg att det här inte är
fråga om några brott mot gällande bestämmelser. Myndigheterna kan hänvisa till stadgandet i språklagens tredje paragraf, enligt
vilken skrivelse till tvåspråkig kommun kan
avfattas på någotdera språket.
Man fäster sig vid att långtifrån alla statliga komminebetänkanden översätts till
svenska. De flesta utredningar om exempelvis skolväsendet har getts ut också i svensk
språkdräkt – de anses tydligen gälla hela
befolkningsgruppen – medan ett aktstycke
som nationalparkskommittens betänkande
ännu i denna stund inte har översatts, trots
att remisstiden för länge sedan har gått ut
och trots att flera kommuner med svenska
som majoritetsspråk berör av betänkandet.
Det är angeläget au betona au tyngdpunkten i språklagstiftningen – jag avser här
främst språklagen av den l juni 1922 –
tydligen ligger i de kommunala myndigheternas språkbruk. Då lagstiftaren här diskuterar vilket språk som skall användas av
myndighet i kommun nyttjas genomgående
följande tre begrepp: sakägarens språk, expeditionsspråket och det inre ämbetssprå-
ket.
34
Det som kommer närmast vårt problem är
naturligtvis expeditionsspråket, varmed
avses det språk på vilket den kommunala
myndighetens expedition – skrivelse – skall
vara avfattad i ett ärende, som angår enskild
person eller sammanslutning.
Såvitt man kan se fungerar systemet skäligen tillfredsställande på denna nivå: en två-
språkig kommun skriver till en medborgare
på dennes modersmål.
Men – som sagt – i kommunikationen
mellan högre myndigheter och tvåspråkiga
kommuner klickar det betänkligt. Eftersom
lagstiftningen här inte räcker till, måste man
få uttrycka den förhoppningen att centrala
ämbetsverk skulle inse sitt kolossala an var
när det gäller medborgargruppers och medborgares självklara rätt att få information på
sitt eget modersmål – det språk på vilket
informationen faktiskt kan bli meningsfull.
Flod av skrivelser
l själva verket ställs finlandssvenska förtroendemän-beslutsfattare i kommuner eller
i basorganisationer av vilket slag som helst
inför tilltagande svårigheter, när det gäller
att skaffa sig eller ta del av information. De
översköljs av en formlig flod av skrivelser;
cirkulär från centralorganisationerna, betänkanden och påminnelser från de statliga
myndigheterna, utredningar och statistik
från länsstyrelserna. En stor del av detta
överrika material är i dagens läge avfattat på
finska – väl att märka på snårig och svårbegriplig finska.
Det kan inte råda någon som helst tvekan
om all finlandssvenska kommunala förtroendemän har eu väsentligt svårare utgångsläge i sitt beslutsfattande än de finska.
Av någon egendomlig anledning har delta
problem – som dock på lång sikt kan visa sig
vara av oerhört stor betydelse – veterligen
inte uppmärksammats av delegationen för
jämlikhetsfrågor, som annars inte brukar
sväva på målet.
Situationen ä•· emellertid bedrövligare än
så. Jag vill hävda att också den svenska som
produceras av och för förvaltningsenheter i
vårt land i alltför många fall är ett misshandlat språk. Detta innebär att finlandssvenskar
får brottas med dubbla svårigheter; först blir
de utan information på sitt eget modersmål,
och om sådan någon gång bjuds, är den
alltför ofta dåligt översatt finska, vilket betyder osvensk, svårbegriplig svenska. Ingen
kan sedan egentligen förvåna sig över au
denna otillfredsställande, i verklig mening
odemokratiska språknorm sprider sig som
en gräsbrand också till situationer där ingen
översättning är i fråga utan där det faktiskt
skrivs svenska av svenskar.
Men då kan det också låta som i följande
förslag till arrendeavtal, som nyligen behandlades i ett västnyländskt kommunför·
bunds fullmäktige:
”Från och med den l januari 1979 är den
årliga legoavgiften beroende av det officiella
levnadskostnadsindexet, vari oktober 1951
uttrycks med 100, sålunda, att grundavgif.
ten 2 500 mk per år och grundindexet, varvid legoavgiften från ingången av ettvart
kalenderår höjes eller sänkes med så många
2% av grundavgiften, varmed det genom·
snittliga levnadskostnadsindexet under före·
gående kalenderår med fulla 2% över- eller
underskridit grundindexet, likväl så, att för·
höjningen under de fem första åren icke må
utgöra mer än hälften av indexförhöjningen”.
Här är modersmålet gjort till ett slags
sammelsurium – ända därhän att man med
fullt fog kan fråga sig om n å g o n av beslutsfattarna i den aktuella situationen
egentligen hade klart för sig vad de fattade
beslut om.
Verkligheten
Exemplet ovan må vara extremt, men det
risar inte desto mindre på en verklighet som
förefaller bli mer kusligt påtaglig för varje år
som går.
Vi borde helt enkelt utlysa ett allmänt
korståg mot oskicket att producera dålig
svenska, klumpig och otydlig svenska. Min
uppfattning är den att det här är fråga om
uttryck för slentrian och tankelättja: man
skriver sina instruktioner och direktiv i överensstämmelse med vissa stelbenta mallar och
bl’) r sig fiiga om, huruvida man verkligen
gör sin text begriplig, tillgänglig, användbar.
För några dagar sedan fick jag i min hand
ett förslag till instruktion för någonting som
kallas ”specialomsorgsdistrikt”, det skall bildas ett ”kommunalförbund för specialomsorger”. Man skall ”bereda specialomsorger
för den svenskspråkiga befolkningen”. Vad
är nu detta för språkliga missfoster, där man
för första gången ser ordet ”omsorg” böjt i
pluralis.
Lägg märke till att begreppen s o m s å-
da n a inte ger någon antydan om vad frå-
gan egentligen avser. Det är först efter det
man har läst sig ganska långt ner i texten
——————-=-
35
som man kommer underfund med all det är
fråga om vård av utvecklingsstörda, som nu
skall organiseras på länsnivå.
Nyligen har länsstyrelsen sänt ut ett digert
aktstycke som kallas ”preliminär regional
utvecklingsplan”. Det är tydligt att här följer
mycket tung text. Därför blir man inte förvå-
nad när man sedan stupar över fraser som
”Länets produktionsverksamhets allmänna utvecklingsmålsättningar är liknande
som för hela landet allmänt taget, ehuru
produktionsverksamhetens arbetslöshetsoch andra problem på lång sikt annorstädes
i landet och i synnerhet i utvecklingslänen
kommer att vara svårare än i Nyland.”
Detta är alltså vad som skrivs officiellt i det
tvåspråkiga yland i nådens år 1977. Det
måste vara fråga om uttryck för en språksynd, som i det långa loppet kan visa sig ha
en oerhörd genomslagskraft. Den nya kommunallagen hade som en generalprincip
den tanken, att allt flera medborgare skall
dras med in i beslutsfattarmekanismen. Detta har också skett.
:’vlen vad är det vi ~juder dessa tiotals tusen finlandssvenskar, som är med om au dra
upp riktlinjer för hembygelens framtid i r.-å-
ga om elen språkliga utformningen av material som skallligga till grund fiir behandlingen.
Min uppfattning är att vi här har att göra
med försyndelser mot hela vår språkliga
kultur, vår språkliga identitet, som inte kan
undgå att påverka vår framtid. Dels är det
uppenbart att klumpig och oklar förvaltningssvenska förvårar folks möjlighet att ta
ställning till det ärende som det är fråga om,
dels pågår här en innötningsprocess, en inmatning av en språkuppfattning som är för- ———–
36
därvlig, därför att den är så
osvensk.
grunden begripa, kommunala tvistefrågor att ta ställning till.
Myndigheterna dirigerar
Vad kan skolundervisning och kulturkonferenser åstadkomma om finlandssvensken i
gemen i hela sitt liv och i nästan allt sitt
handlande dirigeras av myndigheters språkbruk?
Medelsvensson är inte någon skönlitterär
föt·fattare, han är inte ens artikelskribent –
han är en medborgare som har cirkulär att
fylla i, blankettft·ågor att besvara, deklarationer att göra upp, föredragningslistor att
Vad är det för ett språk som kommer till
honom och vad är det föt· ett språk som han
svarar med, som han artikulerar sina tankar
med, som hjälper honom att bygga upp en
världsbild och en livssyn. Alla de här funktionerna är mödosamma – ofta tränger de
djupt ner i mänskans innersta skrymslen.
Hur viktigt är det då inte att tankar av det
här slaget kan formas rent, utan förkonstling eller tillsatser av i grunden främmande
språksyn.
Vad vi talar om är en medborgerlig rättighet, kanske den viktigaste av dem alla.