Henrik Ramel; Diplomati och historia
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HENRIK RAMEL:
Diplomati och historia
Festskrift tillägnad Gunnar Hägglöf
För att hylla förre London- och Parisambassadören Gunnar Hägglöf på hans 80-årsdag i
december förra året har vänner och kolleger
gjort en skrift med minnen från sitt samarbete
med honom och uppsatser i utrikespolitiska
frågor, som kunde intressera honom. Skriften
har följdriktigt fått titeln ”Diplomati och historia”. Då flera av bidragen torde ha ett
allmänt intresse kan det vara värt att i korthet
ange innehållet. Det rör sig om tio uppsatser
och inleds med en essä om Tocqueville, Geijer och supermakterna av docenten i statskunskap och folkrättsexperten i UD Krister
Wahlbäck.
För att börja med den mest lättlästa uppsatsen ”Läromästaren och rebellen” ställer
Kaj Falkman här frågan om Gunnar Hägglöf:
”Vad var nu hemligheten bakom hans spännande rapportering, denna enkla lätta stil.
Inte ett onödigt ord, inte en enda sten som
stoppade upp flödet. Vad var hemligheten
bakom hans eleganta föredragningar, dessa
svepande exposeer med historiska överblickar som gav sammanhang åt till synes
oförenliga händelser?”
Beträffande rebellen är det väl så, att Gunnar Hägglöf hade en sund förmåga att sätta
sig över beskäftiga instruktioner hemifrån.
I sitt bidrag tar Krister Wahlbäck upp frå-
gan hur den franske statsvetaren och politikern Alexis de Tocqueville i ”De la democratie de l’Amerique” (1840) lanserade tesen, att
Amerika och Ryssland i framtiden skulle bli
dominerande eller vad vi idag kallar supermakter. Tocqueville var samtidigt väl medveten om motsatsen i respektive samhälles
struktur. Wahlbäck har nu kunnat leda i bevis, att Erik Gustaf Geijer tjugo år tidigare i
en föreläsning kommit till samma slutsatser.
Forskarna tycks inte ha observerat att vår
landsman Geijer var först med att lansera
teorin. Den andre, som kommit på det, är
”vår mest beläste statsminister i modern
tid”, Tage Erlander, som använt upptäckten i
ett föredrag.
Chefen för UD:s arkiv professor Wilhelm
Carlgren kommenterar i sitt bidrag ”Europa
och Sverige 1923” en promemoria den avgående chefen för politiska avdelningen Torwald Höjer skrev då om vårt politiska läge
och Nationernas Förbund.
Höjer visade stor klarsynthet och insåg
våra begränsade aktionsmöjligheter bl a beroende på vår militära svaghet. Inför Nationernas Förbund var han skeptisk och berör i
promemorian även dess upplösning. Det blev
ju ett faktum redan inom 16 år i och med
andra världskriget. Carlgren beklagar, att
mellankrigstidens utrikesledning ej fått ta del
av promemorian. Men Höjer hade gett den en
mycket begränsad spridning, då han inte ville
skapa någon irritation, när flertalet trodde att
NF var ett slags universalmedel för freden.
Örjan Berner, nu ambassadör i Warszawa,
har lämnat sitt bidrag i form av den rapport
om kulturrevolutionen han skrev 1969 från
Peking ”Opium för intellektuella? Om Kina,
kulturrevolutioner och 60-talets västerland.”
Uppslaget hade han fått vid besök hos Gunnar Hägglöf i Paris 1968. Här interfolieras
skildringen av vissa faser i kulturrevolutionen med citat från Clarte – inledningsvis
konstaterar författaren ”att entusiasmen (för
kulturrevolutionen) torde ha stått i ungefåriigen omvänd proportion till hemlandets ekonomiska och sociala släktskap med Kina”.
Nuvarande ambassadören i Damaskus Gö-
ran Berg, som tjänstgjorde i Paris 1967-71
skildrar ingående majoroligheterna 1968 i Paris och hur Hägglöf inte nöjde sig som många
av sina kollegor att följa händelseförloppet i
Le Monde utan i stället på sitt eget sätt iakttog vad som hände från barrikaderna.
Sverker Åström, fd FN- och Parisambassadör, är den ende som berör dagsaktuella
problem. ”Inblandning i ovjetisk och amerikansk tappning – och i svensk” heter hans
bidrag. Han framhåller där, att det onekligen
föreligger vissa likheter mellan de ideologiska
bevekelsegrunderna på bägge sidor. ”Den
sovjetiska doktrinen bygger på tesen om en
historisk lagbundenhet, som inte medger och
inte får medge några undantag. Den amerikanska doktrinen är ett utflöde och en variation, stundom en karikatyr och en förvrängning av den demokratiska optimismen.” Eller om jag fattat rätt, är de lika goda kålsupare bägge två med ett B+ för Väst och kanske ett B- för Öst. Och Sverige någonstans
mitt emellan.
Docenten i statskunskap vid Lunds universitet och departementsrådet Mats Bergquist
— – –
l
l
l
l
282
granskar i sin uppsats, som är den längsta,
” Sex ambassadörer söker en roll” de memoarer amerikanska ambassadörer i Moskva
skrivit alltsedan Averill Harriman (1943-46)
till Jacob Beam (1969-73). Frånsett George
Kennan får de sex memoarförfattarna knappt
godkänt av Bergquist.
Festföremålets broder Ingemar, som efterträdde Gunnar i Paris 1971 , ger i sin uppsats
” England och Europa” en översikt över de
olika turerna innan England efter att ha varit
med om att dra igång frihandelsorganet
EFTA 1961 sökte medlemskap i EG. Man får
där en bra bild av fransk förhandlingsskicklighet och hur England till slut iklädde sig
” Europas dräkt”.
R Hichens Bergström, förut i Oslo och
Rom och nu bosatt på Rivieran, berättar om
sina och andras diktarmödor – diplomater är
ju ett skrivande släkte. Ett fint prov på de
Gaulles goda nerver får man i en rapport (C J
Rappe) från hans besök i Rumänien mitt under majoroligheterna i Paris 1968.
Det är beklagligt, att skriften kommit ut i
en så begränsad upplaga. Då det inte är vanligt med hyllningsskrifter till fd ambassadörer finns det, så vitt jag kan förstå, all
anledning att överväga en ny upplaga. Skriften har uppmärksammats bl a i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter samt Hufvudstadsbladet i Helsingfors. Med hänsyn till det
intresse Hägglöfs memoarböcker rönt och
inte minst med tanke på framgången med TVframträdena i september och oktober förra
året tror jag säkert man skulle kunna räkna
med många läsare.
Pärmar för inbindning av årgång 1984
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, te! 08-67 59 55, eller genom insättning av kronor 45:- på
postgiro 7 27 44-6.
Diplomati och historia
Festskrift tillägnad Gunnar Hägglöf
För att hylla förre London- och Parisambassadören Gunnar Hägglöf på hans 80-årsdag i
december förra året har vänner och kolleger
gjort en skrift med minnen från sitt samarbete
med honom och uppsatser i utrikespolitiska
frågor, som kunde intressera honom. Skriften
har följdriktigt fått titeln ”Diplomati och historia”. Då flera av bidragen torde ha ett
allmänt intresse kan det vara värt att i korthet
ange innehållet. Det rör sig om tio uppsatser
och inleds med en essä om Tocqueville, Geijer och supermakterna av docenten i statskunskap och folkrättsexperten i UD Krister
Wahlbäck.
För att börja med den mest lättlästa uppsatsen ”Läromästaren och rebellen” ställer
Kaj Falkman här frågan om Gunnar Hägglöf:
”Vad var nu hemligheten bakom hans spännande rapportering, denna enkla lätta stil.
Inte ett onödigt ord, inte en enda sten som
stoppade upp flödet. Vad var hemligheten
bakom hans eleganta föredragningar, dessa
svepande exposeer med historiska överblickar som gav sammanhang åt till synes
oförenliga händelser?”
Beträffande rebellen är det väl så, att Gunnar Hägglöf hade en sund förmåga att sätta
sig över beskäftiga instruktioner hemifrån.
I sitt bidrag tar Krister Wahlbäck upp frå-
gan hur den franske statsvetaren och politikern Alexis de Tocqueville i ”De la democratie de l’Amerique” (1840) lanserade tesen, att
Amerika och Ryssland i framtiden skulle bli
dominerande eller vad vi idag kallar supermakter. Tocqueville var samtidigt väl medveten om motsatsen i respektive samhälles
struktur. Wahlbäck har nu kunnat leda i bevis, att Erik Gustaf Geijer tjugo år tidigare i
en föreläsning kommit till samma slutsatser.
Forskarna tycks inte ha observerat att vår
landsman Geijer var först med att lansera
teorin. Den andre, som kommit på det, är
”vår mest beläste statsminister i modern
tid”, Tage Erlander, som använt upptäckten i
ett föredrag.
Chefen för UD:s arkiv professor Wilhelm
Carlgren kommenterar i sitt bidrag ”Europa
och Sverige 1923” en promemoria den avgående chefen för politiska avdelningen Torwald Höjer skrev då om vårt politiska läge
och Nationernas Förbund.
Höjer visade stor klarsynthet och insåg
våra begränsade aktionsmöjligheter bl a beroende på vår militära svaghet. Inför Nationernas Förbund var han skeptisk och berör i
promemorian även dess upplösning. Det blev
ju ett faktum redan inom 16 år i och med
andra världskriget. Carlgren beklagar, att
mellankrigstidens utrikesledning ej fått ta del
av promemorian. Men Höjer hade gett den en
mycket begränsad spridning, då han inte ville
skapa någon irritation, när flertalet trodde att
NF var ett slags universalmedel för freden.
Örjan Berner, nu ambassadör i Warszawa,
har lämnat sitt bidrag i form av den rapport
om kulturrevolutionen han skrev 1969 från
Peking ”Opium för intellektuella? Om Kina,
kulturrevolutioner och 60-talets västerland.”
Uppslaget hade han fått vid besök hos Gunnar Hägglöf i Paris 1968. Här interfolieras
skildringen av vissa faser i kulturrevolutionen med citat från Clarte – inledningsvis
konstaterar författaren ”att entusiasmen (för
kulturrevolutionen) torde ha stått i ungefåriigen omvänd proportion till hemlandets ekonomiska och sociala släktskap med Kina”.
Nuvarande ambassadören i Damaskus Gö-
ran Berg, som tjänstgjorde i Paris 1967-71
skildrar ingående majoroligheterna 1968 i Paris och hur Hägglöf inte nöjde sig som många
av sina kollegor att följa händelseförloppet i
Le Monde utan i stället på sitt eget sätt iakttog vad som hände från barrikaderna.
Sverker Åström, fd FN- och Parisambassadör, är den ende som berör dagsaktuella
problem. ”Inblandning i ovjetisk och amerikansk tappning – och i svensk” heter hans
bidrag. Han framhåller där, att det onekligen
föreligger vissa likheter mellan de ideologiska
bevekelsegrunderna på bägge sidor. ”Den
sovjetiska doktrinen bygger på tesen om en
historisk lagbundenhet, som inte medger och
inte får medge några undantag. Den amerikanska doktrinen är ett utflöde och en variation, stundom en karikatyr och en förvrängning av den demokratiska optimismen.” Eller om jag fattat rätt, är de lika goda kålsupare bägge två med ett B+ för Väst och kanske ett B- för Öst. Och Sverige någonstans
mitt emellan.
Docenten i statskunskap vid Lunds universitet och departementsrådet Mats Bergquist
— – –
l
l
l
l
282
granskar i sin uppsats, som är den längsta,
” Sex ambassadörer söker en roll” de memoarer amerikanska ambassadörer i Moskva
skrivit alltsedan Averill Harriman (1943-46)
till Jacob Beam (1969-73). Frånsett George
Kennan får de sex memoarförfattarna knappt
godkänt av Bergquist.
Festföremålets broder Ingemar, som efterträdde Gunnar i Paris 1971 , ger i sin uppsats
” England och Europa” en översikt över de
olika turerna innan England efter att ha varit
med om att dra igång frihandelsorganet
EFTA 1961 sökte medlemskap i EG. Man får
där en bra bild av fransk förhandlingsskicklighet och hur England till slut iklädde sig
” Europas dräkt”.
R Hichens Bergström, förut i Oslo och
Rom och nu bosatt på Rivieran, berättar om
sina och andras diktarmödor – diplomater är
ju ett skrivande släkte. Ett fint prov på de
Gaulles goda nerver får man i en rapport (C J
Rappe) från hans besök i Rumänien mitt under majoroligheterna i Paris 1968.
Det är beklagligt, att skriften kommit ut i
en så begränsad upplaga. Då det inte är vanligt med hyllningsskrifter till fd ambassadörer finns det, så vitt jag kan förstå, all
anledning att överväga en ny upplaga. Skriften har uppmärksammats bl a i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter samt Hufvudstadsbladet i Helsingfors. Med hänsyn till det
intresse Hägglöfs memoarböcker rönt och
inte minst med tanke på framgången med TVframträdena i september och oktober förra
året tror jag säkert man skulle kunna räkna
med många läsare.
Pärmar för inbindning av årgång 1984
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, te! 08-67 59 55, eller genom insättning av kronor 45:- på
postgiro 7 27 44-6.