Henrik Ramel; En bra utrikesminister
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LIIIERATUR
HENRIK RAMEL:
En bra utrikesminister
K
enne Fant har många strängar på
sin båge. Han har bl a varit filmregissör och produktionschef på
Svensk Filmindustri i flera år. Och slutligen romanförfattare. Särskild framgång
har han haft med s k dokumentärromaner. Han har bl a skrivit om Kreugerkoncernen, ”Torkpojken”. För några år
sedan gjorde han en fin analys av den
frisinnade politikern C G Ekmans fall i
Kenne Fant: Utrikesministern
Norstedts 1986
”Ångerstolen” (1978). Nu har han publicerat en bok om Christian Giinthers
utrikesministertid. Den heter kort och
gott ”Utrikesministern” . Förutom med
titelinnehavaren får vi här göra närmare
bekantskap med alla dem som var med
om att utforma vår utrikespolitik under
andra världskriget. Alltså, Per Albin
Hansson, Erik Boheman och Gunnar
Hägglöf från UD, statsråden Per Edvin
Sköld, Ernst Wigforss, Gustav Möller
och sovjetiska ministern Alexandra Kollantaj. Chefredaktören för Handelstidningen professor Torgny Segerstedt spelar en stor roll som Giinthers värste motståndare. Andra som uppträder på
arenan är Karl Gerhard som tvingades
stryka sin mot Hitler riktade kuplett
”Den ökända hästen från Troja”, den
finske fysioterapeuten Felix Karsten
som hos Himmler förberedde frigivandet
av danska och norska fångar, Wilhelm
Moberg och Raoul Wallenberg, som anställdes av Giinther.
Fant skriver en lättläst och spänstig
svenska. Genom att han använder tekniken från filmen med ”flash-back” får
man snabbskisser från Giinthers barndom – han tyckte inte om läxläsning,
men var slagfärdig, när lärarna ställde
dumma frågor – och ungdomsåren i
Lund, då han fick ge upp planerna på att
skriva poesi och skönlitterära verk, trots
backning av sedermera svågern och akademiledamoten Anders Österling.
Han böljade sin administrativa bana i
första världskrigets kristidsförvaltning
och hamnade efter något år, på Brantings begäran, som hans handsekreterare
i utrikesförvaltningen. Därefter gick det
snabbt. Chefför UD:s handelsavdelning,
minister i Buenos Aires, kabinettsekreterare, minister i Oslo, varifrån han kallades till utrikesministerposten efter
Richard Sandlers utspel om ökat engagemang för Finland 1939.
Ett huvudtema i boken är Segerstedts
kamp för det fria ordet och Giinthers
försök att moderera hans utfall mot
Tredje Rikets herrar. Det verkar på nå-
got vis nästan överdimensionerat. Men
saken får sina rätta proportioner när författaren låter Mia Leche Löfgren efter en
hetsig diskussion mellan Segerstedt och
Giinther i hennes våning fälla repliken:
”För mig är det hela skäligen enkelt.
Folk gillar att det skrivs och talas i
Torgnys anda. Men handlas som regeringen gör” .
Och en viss nytta hade Giinther av
Segerstedts ”Idag”-spalt – gentemot de
allierade kunde han hävda att som han
skriver tänker svenskarna i själ och hjärta.
Personteckningen är genomgående
styvt gjord. Per Albins ledaregenskaper
och den skicklighet med vilken han gentemot egna partigruppen spelar ut Gustav
V:s vaga abdikationshot efter begäran
om transit för en division från Norge till
340
Finland 194I, Wigforss blåögda idealism, Mobergs rättspatos, Brarostorps
tveksamhet och Karl Gerhards kvicka
och satiriska konversation, för att bara
nämna några exempel. Och replikerna
bär genomgående sannolikhetens prägel.
Som exempelvis när Per Albin säger:
”jag gillar häradshövdingens (Marcus
Wallenberg S:r 1864-1943) söner. De
jamsar aldrig utan sjunger ut med vad de
har på hjärtat”.
Eller när Madame Kollantaj utmattad
efter sjukdom, sedan freden efter Finlands andra vinterkrig syntes säkrad,
viskar till Giinther att Sverige under dessa påfrestande år haft en stormakts personella resurser på det diplomatiska planet åsyftande först och främst honom
själv, men också Boheman och Hägglöf.
För den stora allmänheten var och är
Christian Giinther på något sätt anonym.
Beträffande Giinthers svårigheter att
handskas med pressen gör Fant den reflektionen att det finns människor som är
intellektuellt avancerade och oantastliga
till karaktären. Ändå har de en förvånande förmåga att reta gallfeber på andra.
Franklin Roosevelts diametrala motsats
ma o.
Gunnar Hägglöf karakteriserar Christian Giinther som ”tillbakadragen men
full av glädje och humor, kunnig i mycket men aldrig mästrande andra, en små-
leende skeptiker men full av pliktkänsla i
allt som rörde hans folk och land”.
Trots att man sitter med facit i hand –
man vet ju hur det gick, Sverige kom inte
med i kriget – är boken fascinerande.
Slå ett slag för
Svensk Tidskrift
Hjälp till att sprida Svensk Tidskrift!
Beställ prenumeration eller provnummer till vänner och bekanta.
Ring in beställningen på telefon 08/67 59 55.
HENRIK RAMEL:
En bra utrikesminister
K
enne Fant har många strängar på
sin båge. Han har bl a varit filmregissör och produktionschef på
Svensk Filmindustri i flera år. Och slutligen romanförfattare. Särskild framgång
har han haft med s k dokumentärromaner. Han har bl a skrivit om Kreugerkoncernen, ”Torkpojken”. För några år
sedan gjorde han en fin analys av den
frisinnade politikern C G Ekmans fall i
Kenne Fant: Utrikesministern
Norstedts 1986
”Ångerstolen” (1978). Nu har han publicerat en bok om Christian Giinthers
utrikesministertid. Den heter kort och
gott ”Utrikesministern” . Förutom med
titelinnehavaren får vi här göra närmare
bekantskap med alla dem som var med
om att utforma vår utrikespolitik under
andra världskriget. Alltså, Per Albin
Hansson, Erik Boheman och Gunnar
Hägglöf från UD, statsråden Per Edvin
Sköld, Ernst Wigforss, Gustav Möller
och sovjetiska ministern Alexandra Kollantaj. Chefredaktören för Handelstidningen professor Torgny Segerstedt spelar en stor roll som Giinthers värste motståndare. Andra som uppträder på
arenan är Karl Gerhard som tvingades
stryka sin mot Hitler riktade kuplett
”Den ökända hästen från Troja”, den
finske fysioterapeuten Felix Karsten
som hos Himmler förberedde frigivandet
av danska och norska fångar, Wilhelm
Moberg och Raoul Wallenberg, som anställdes av Giinther.
Fant skriver en lättläst och spänstig
svenska. Genom att han använder tekniken från filmen med ”flash-back” får
man snabbskisser från Giinthers barndom – han tyckte inte om läxläsning,
men var slagfärdig, när lärarna ställde
dumma frågor – och ungdomsåren i
Lund, då han fick ge upp planerna på att
skriva poesi och skönlitterära verk, trots
backning av sedermera svågern och akademiledamoten Anders Österling.
Han böljade sin administrativa bana i
första världskrigets kristidsförvaltning
och hamnade efter något år, på Brantings begäran, som hans handsekreterare
i utrikesförvaltningen. Därefter gick det
snabbt. Chefför UD:s handelsavdelning,
minister i Buenos Aires, kabinettsekreterare, minister i Oslo, varifrån han kallades till utrikesministerposten efter
Richard Sandlers utspel om ökat engagemang för Finland 1939.
Ett huvudtema i boken är Segerstedts
kamp för det fria ordet och Giinthers
försök att moderera hans utfall mot
Tredje Rikets herrar. Det verkar på nå-
got vis nästan överdimensionerat. Men
saken får sina rätta proportioner när författaren låter Mia Leche Löfgren efter en
hetsig diskussion mellan Segerstedt och
Giinther i hennes våning fälla repliken:
”För mig är det hela skäligen enkelt.
Folk gillar att det skrivs och talas i
Torgnys anda. Men handlas som regeringen gör” .
Och en viss nytta hade Giinther av
Segerstedts ”Idag”-spalt – gentemot de
allierade kunde han hävda att som han
skriver tänker svenskarna i själ och hjärta.
Personteckningen är genomgående
styvt gjord. Per Albins ledaregenskaper
och den skicklighet med vilken han gentemot egna partigruppen spelar ut Gustav
V:s vaga abdikationshot efter begäran
om transit för en division från Norge till
340
Finland 194I, Wigforss blåögda idealism, Mobergs rättspatos, Brarostorps
tveksamhet och Karl Gerhards kvicka
och satiriska konversation, för att bara
nämna några exempel. Och replikerna
bär genomgående sannolikhetens prägel.
Som exempelvis när Per Albin säger:
”jag gillar häradshövdingens (Marcus
Wallenberg S:r 1864-1943) söner. De
jamsar aldrig utan sjunger ut med vad de
har på hjärtat”.
Eller när Madame Kollantaj utmattad
efter sjukdom, sedan freden efter Finlands andra vinterkrig syntes säkrad,
viskar till Giinther att Sverige under dessa påfrestande år haft en stormakts personella resurser på det diplomatiska planet åsyftande först och främst honom
själv, men också Boheman och Hägglöf.
För den stora allmänheten var och är
Christian Giinther på något sätt anonym.
Beträffande Giinthers svårigheter att
handskas med pressen gör Fant den reflektionen att det finns människor som är
intellektuellt avancerade och oantastliga
till karaktären. Ändå har de en förvånande förmåga att reta gallfeber på andra.
Franklin Roosevelts diametrala motsats
ma o.
Gunnar Hägglöf karakteriserar Christian Giinther som ”tillbakadragen men
full av glädje och humor, kunnig i mycket men aldrig mästrande andra, en små-
leende skeptiker men full av pliktkänsla i
allt som rörde hans folk och land”.
Trots att man sitter med facit i hand –
man vet ju hur det gick, Sverige kom inte
med i kriget – är boken fascinerande.
Slå ett slag för
Svensk Tidskrift
Hjälp till att sprida Svensk Tidskrift!
Beställ prenumeration eller provnummer till vänner och bekanta.
Ring in beställningen på telefon 08/67 59 55.