Herbert Hoover – ett epokgörande preludium

Coolidge kallade honom för The Wonder Kid. Torbjörn Kvist följer upp artikeln om den bortglömde Coolidge med en om Herbert Hoover.

När Herbert Hoover första gången steg in i Vita huset var han en tämligen unik företeelse. Det var den 20 mars 1929 och kväkarsonen från Iowa hade vunnit en övertygande seger över demokraternas kandidat, guvernören från New York, Alfred E Smith, med 444 elektorsröster mot 87. Bortsett från William Howard Taft var Hoover den ende presidenten i amerikansk historia som tidigare inte varit folkvald till en officiell funktion, eller framstående militär. Han var även udda i det att han äntrat presidentskapet från en ministerpost i företrädarens regering. Vidare var Hoover den förste av två presidenter som kontinuerligt skänkte sin lön till välgörande ändamål, den andre blev John F Kennedy.

Herbert Hoover vann sin seger därför att han representerade det republikanska parti som framgångsrikt styrt Amerika under hela 1920-talet. I eget majestät hade man sedan 1921 styrt från både Vita huset och från kongressens båda kamrar. Det fanns ingen anledning för amerikanerna att tro annat än att det glada 20-talet skulle fortsätta även med Hoover som president. Att det inte blev så kan inledningsvis inte klandras honom. Men han kom att göra de problem han fick på sitt bord att bli betydligt större än de borde ha varit. Herbert Hoover har fått bära det största ansvaret för den stora, amerikanska depressionen, men av helt fel anledningar.

Den historiska misstolkningen av Hoovers gärningar som president kommer utav två anledningar. Först har den amerikanska berättelsen sedan 1930-talet tillåtits lägga skuld på Franklin D Roosevelts företrädare, de tre republikanska presidenterna under 1920-talet, Warren G Harding, Calvin Coolidge och Hoover. Därefter har man medvetet ignorerat Hoovers position i det republikanska partiet och hans politiska incitament. Man har lyckats utmåla Hoover som en kontinuitet av Hardings och Coolidges laissez-faire politik. På så vis har man skapat en skarp skiljelinje mot Roosevelts New Deal och erbjudit en enklare förklaring till börskraschen och den stora depressionen som följde därefter.

När Herbert Hoover satte sig i Vita huset var Amerikas förenta stater i ett formidabelt skick. Den federala statsbudgeten var 3.3 miljarder dollar, medan intäkterna räknade 4,1 miljarder, d.v.s. ett överskott på 700 miljoner dollar, eller plus 0,8 procent av BNP. Den högsta inkomstskatten var 25 procent och arbetslösheten låg på 3,1 procent.

Börskraschen i slutet av oktober 1929, inte fullt åtta månader efter Herbert Hoovers makttillträde, var en följd av en allt kraftigare nedgång i den amerikanska marknaden med början i augusti. Nedgången var i sin tur en reaktion på en klassisk finansbubbla. Under 1920-talet hade USA haft den största ekonomiska tillväxten någonsin. Med närmast full sysselsättning och låga inkomstskatter hade amerikanerna spenderat pengar på det egna hemmet. De köpte det som först nu var tillgängligt för dem, bilar, tvättmaskiner, diskmaskiner, elektriska ugnar, radioapparater, grammofoner. Tusentals nya branscher och företag poppade upp som svampar ur jorden för att tillfredsställa den växande efterfrågan.

Ett exempel på en explosiv bransch var biograferna. De flesta stora biografbolagen startades av fastighetsägare som tidigt sett biografernas potential. Under 1920-talet genomgick filmbranschen sitt stora genombrott, Hollywood blev drömstaden och män som Marcus Loew och Louis B Mayer blev i dagens penningvärde miljardärer på några få år. Med vinsterna startade man 1924 Metro Goldwyn Mayer – med fler stjärnor än på himlavalvet. Biografen var den tidens IT-bubbla med börsvärdering långt utöver det vanliga. Likheten med IT är också tydlig genom att efterfrågan på deras produkt var fortsatt solid även efter kraschen. Folk vill underhållas, kanske mer så i svåra tider.

Börskraschens orsaker har alltid tillskrivits 1920-talets laissez-faire och beskrivits som en kapitalistisk sjuka. Sant är att ekonomiska bubblor ständigt drabbar olika branscher, det är en ofrånkomlig följd av den inneboende positiva andan i det kapitalistiska systemet, man vill fortsätta växa. Mer sällan händer det att en hel nationell marknad går ner sig i en kollektiv hybris. Orsaken till att 1929 års kris blev så allmän och djup, likt samtliga följande under 1900- och 2000-talet, stavas statlig centralbank.

US Federal Reserve, upprättad 1913, hade svarat på 1920-talets glada dagar genom att sänka sin utlåningsränta. Detta hade spätt på tillväxtkraften ytterligare, särskilt då snabbt växande branscher är kapitalberoende. När ekonomin i slutet av sommaren 1929 visade tecken på att slakna, valde den federala banken att höja utlåningsräntorna för att skydda sina tillgångar. Detta skedde under influens från Vita huset. Börskraschen kom som ett resultat av ett fullständigt ras i förtroendet för penningtillgången på marknaden, alla tryckte samtidigt på nödstoppen, alla ville sälja tillgångar medan tid fanns. En ny trend var satt under Herbert Hoovers första 100 dagar i makten.

USA hade 1929 två tidigare erfarenheter av vad som nu hände. Den närmaste var depressionen 1921, en följd av första världskrigets ekonomiska ruin, vilket lade grunden till Hardings och Coolidges presidentperioder. Före den var det den världsomfattande börskraschen 1873, som var en följd av att den nya stormakten Tyskland, i samband med kriget mot Frankrike, avvecklade silverstandarden som säkerhet för Riksmarkens värde. I den amerikanska versionen av krisen hägrade massiva investeringar i järnvägar, den största affären vid sidan av jordbruket, där den federala staten deltog som aktiv partner. Den traditionella synen på staten i USA är den av en business med ett starkt särintresse. President Ulysses S Grant lyfte heller inte ett finger när väl krisen var ett faktum. Hans ansvar var att skydda den federala staten. Denna tradition gällde även 1921. Woodrow Wilsons administration inledde arbetet med att rädda den federala staten genom att skära i utgifter, en process som stärktes under Harding och fördjupades ytterligare under Coolidge. I båda fallen, 1873 och 1921, kan man tydligt se hur den amerikanska modellen, att lämna marknaden ifred, ledde till en snabb återhämtning för ekonomin. Krisen 1873 tog fem år att lägga sig, den 1921 mindre än två år.

President Herbert Hoovers första trevande åtgärder på sensommaren 1929, innebar startskottet för en förödande process som skulle få graverande följder ända fram till 1941 och USA:s inträde i andra världskriget. Vi talar här om tolv långa år av hårda tider i en ekonomi som just blivit den ledande i världen.

Så, varför gjorde han det?

Herbert Hoover må ha varit partikamrat med Harding och Coolidge, men han var en annan sorts republikan och konservativ. Hoover var en progressiv politiker. Han hade tidigt sällat sig till de socialkonservativa och tjänat president Theodore Roosevelts progressiva administration i början av 1900-talet. Han deltog i Roosevelts brytning med republikanerna, The Progressive Party, och i att förlora valet för båda partierna 1913. Därefter hade han arbetat för valets segrare, Woodrow Wilson, i samband med nödhjälpen till Europa efter första världskriget.

Harding gjorde honom till ekonomiminister, antagligen för att blidka den progressiva falangen i det republikanska partiet. I denna funktion propagerade han ständigt för statliga ingripanden i syfte att stimulera och styra, något han inte fick gehör för. Hoover var en aktiv person inom det s.k. Efficiency Movement. Effektivitetsrörelsen manade till statlig verksamhet i enlighet med industriell effektivitet. Centralt i deras filosofi stod enskilda politikers och industriledares positiva inverkan på samhällsutvecklingen, vilket givetvis inkluderade även honom själv.

I och med börskraschen på hösten 1929 inledde Herbert Hoover något han kallade New Economics, ett arbete som gick stick i stäv med sina föregångares policys. Det var ett kraftigt trendbrott i den amerikanska erfarenheten och hade ytterst lite med laissez-faire att göra. Hans process ner i jämmerdalen kan delas in i fyra delar.

1. Höjda löner.

Med början den 18 november höll Hoover ett antal konferenser med USA: s industriledare där han propagerade för att behålla lönernas nivåer. Detta för att depressionens effekt skulle drabba företagens vinster först, därefter de anställda. Dessutom skulle de nödvändiga nerdragningarna i arbetstid fördelas lika bland de anställda. De flesta industrialister svarade entusiastiskt på presidentens initiativ. En del, som Henry Ford, gick längre än så och höjde lönerna. Henry Ford var ju också en man med vurm för europeisk fascism och korporatism. Denna politik skulle Hoover vidmakthålla under hela sin mandatperiod.

Forskning har visat att de amerikanska industrilönerna höjdes successivt under inledningen av 1930-talet. Detta skedde på bekostnad av alla dem som friställts från arbete. Det hindrade nyanställningar, eftersom löneläget var så högt. Den direkta följden av Hoovers politik blev att hundratusentals små och medelstora företag, som sammantaget anställde de flesta människor, gick i konkurs, med radikalt ökad arbetslöshet som följd.

Det måste ha varit en bisarr upplevelse för de industriledare, som trodde på kapitalistisk fair play, när de såg kollegor applådera den affärsdestruktiva politiken. Tänkvärt även idag kanske?

2. Stympa internationell handel.

1930 genomförde Hoover Smoot-Hawley Tariff Act, en lag som reglerade importen till fördel för exporten. Målsättningen var att skydda amerikansk industri från utländsk konkurrens. Smoot-Hawley anses vara en av de mest destruktiva lagarna i amerikansk historia, eftersom den också chockhöjde priset på tillverkningskomponenter som amerikansk industri var tvungna att importera. Lagen fick rakt motsatt verkan, med minskad internationell konkurrenskraft, vilket innebar fler konkurser och än fler arbetslösa.

Även immigrationen reglerades och för första gången, under Hoovers mandatperiod, emigrerade fler människor från USA än vad som flyttade in.

3. Beskatta och spendera.

Det finns en myt om Herbert Hoover, att han skulle ha skurit hårt i federala skatter och utgifter för att stimulera ekonomin. Det är en lögn. Hoovers politik gick i motsatt riktning. Siffrorna visar klart och tydligt att Hoover höjde skatterna rejält för att öka statens intäkter, samtidigt som han radikalt ökade statens spenderande. Redan sitt första budgetår, 1930, hade han svängt Coolidges överskott till ett underskott på en halv miljard dollar. Tillsammans med nästkommande år exploderade den federala budgeten med 42 procent, samtidigt som intäkterna minskade, trots högre skatter. Färre skattebetalare, fler nedlagda företag, fler arbetslösa människor, desto mindre intäkter. Enkel matematik.

4. ”New Deal”.

Orsaken till Hoovers ökade federala spendering låg i de olika stimulansprogram som hans administration startade. Han var en vän av jordbrukssektorn och redan sommaren 1929 hade han bildat Federal Farm Board. FFB initierade omedelbart 500 miljoner dollar till föredömliga lån till jordbrukare. De subventionerade även jordbruksprodukter för att mildra prisökningarna. 1930 fick FFB ytterligare 500 miljoner att leka med. Resultatet blev, som med alla statliga stimulansprogram för utvalda sektorer, att den naturliga avgången uteblev, mediokra bönder kunde fortsätta hanka sig fram med allt mindre produktion som följd. FFB försökte även pressa de amerikanska bomullsproducenterna att minska sina arealer, för att rädda de minst produktiva.

Enbart dagar efter börskraschen initierade Hoover omfattande arbetsprogram på delstatsnivå och han manade kongressen att snabba på federala byggprogram. Byggnader som uppfördes genom statliga initiativ under Hoover var t.ex. Empire State Building i New York, Golden Gate Bridge i San Fransisco, Los Angeles akvedukter och Boulderdammen i Colorado, mer känd som Hooverdammen.

1932, i slutet av hans mandatsperiod, skapade han det federala Reconstruction Finance Corporation. Under dess första fem månader i drift lånade RFC ut en miljard dollar till banker på dekis, ett klassiskt koncept i samband med finansbubblor.

Herbert Hoovers politik föregick John Maynard Keynes genombrott som nationalekonomiskt orakel på 1930-talet. Man har frågat sig om det funnits någon koppling mellan dem i historisk mening. Vad som finns är fredsprocessen i Versailles efter första världskriget, där båda männen ingick i sina nationers representationer, Hoover för USA och Keynes för Storbritannien. Det behöver å andra sidan inte finnas någon direkt beröring mellan dem, båda var produkter av en påfallande bred politisk och ekonomisk rörelse som sett ljuset redan under 1800-talets slut.

Presidentvalet 1932 blev en enkel match för den demokratiske kandidaten Franklin D Roosevelt. Han gick till val med ett frontalangrepp mot Hoovers misslyckade politik. Han angrep allting, de höga skatterna, de statliga företagen, den omfattande offentliga spenderingen, som allihop renderats verkningslösa. Han erbjöd inte mycket alternativ, annat än tal om hopp och att det enda man behövde vara rädd för var rädslan i sig. Bristen på realpolitik betydde dock ingenting, amerikanerna hade fått nog. FDR gick till Vita huset i mars 1933 med 472 elektorsröster mot Hoovers 59, 42 delstater mot endast 6. Han kom att sitta som president till sin död 1945, tolv år senare, även det ett brott mot den amerikanska traditionen.

När Herbert Hoover lämnade Vita huset var Amerikas förenta stater i ett uselt skick. Den federala statsbudgeten var 6,5 miljarder dollar, medan intäkterna låg på 3 miljarder, d.v.s. ett underskott på 3.6 miljarder dollar, eller minus 5,9 procent av BNP. Den högsta inkomstskatten var 63 procent och arbetslösheten låg på 28,3 procent.

FDR tog vid där Herbert Hoover slutade, likt perfekta kuggar i ett väloljat maskineri. I fullständig motsats till kritiken mot sin föregångare, fördjupade Roosevelt den federala statens inblandning i den amerikanska marknaden, så pass att många företagare till sist fruktade en amerikansk fasciststat. Han mångdubblade den federala budgeten genom en mångfald av stödprogram och statliga företag, varav många gjort sig gällande till våra dagar. Man kommer att tänka på Freddie Mac och Fannie Mae, de federala hypoteksinstituten, som spelade huvudroller i den ekonomiska kraschen 2008.

Endast med politisk vilja och en medveten mytbildning genom undervisning och media har FDR framställts som en hjälte under sju hela decennier. Detta har fått ske medan Warren Harding och Calvin Coolidge, presidenter vars gärningar var att inte lägga sig i, belagts med skulden för FDR:s politik, och det därför att deras gamle handelsminister, Herbert Hoover, inte kunde hålla fingrarna i styr.

Torbjörn Kvist driver den militärhistoriska bloggen Krigshistoria.