Herbert Hoover – hållbarhetspionjären

Mänskligheten står som bekant inför stora miljömässiga utmaningar. Växande befolkning och stigande konsumtion per capita sitter i framsätet på ett färdmedel som verkar skena mot avgrunden. Att försöka bromsa eller backa tycks lönlöst. Enda verkningsfulla åtgärden är att förbättra motorn och avgassystemet under gång så att driften blir effektivare och utsläppen mindre. En åtgärd som kan bidra till att hålla avgrunden på avstånd är eliminering av slöseri med våra begränsade resurser, skriver Benny Carlson.

Slöseriet är, kan man nog påstå utan att gå in på detaljer, utbrett i såväl produktion som konsumtion. Matsvinnet är ett tydligt och numera ofta diskuterat exempel. Diskussionen om slöseri är emellertid långtifrån ny. Så till exempel gick begreppet slit och släng från positiv laddning på 1960-talet till negativ laddning för rätt länge sen och det senaste årtiondet har hållbarhet har varit ett ord på mångas läppar (och inte minst i många policydokument). Jag skulle vilja gå hundra år bakåt i tiden och lyfta fram en underskattad pionjär på området, den amerikanske handelsministern (1921-28) och presidenten (1929-33) Herbert Hoover.

Republikanen Herbert Hoover (1874-1964) har blivit ihågkommen som presidenten som inte lyckades styra USA genom den stora depressionens stormbyar. Han kom att likna kaptenen på oceanångare i sjönöd som slutligen spolades bort från kommandobryggan av Franklin D. Roosevelts (1882-1945) framgångsvåg i presidentvalet 1932. Jag ägnade en gång (2007) ett kapitel åt Hoover i boken Den sociala ingenjörskonstens rörelser och har sedan dess hyst viss beundran för den ”store ingenjören” som i flera avseenden var långt före sin tid.

Ett område på vilket Hoover var före sin tid gäller indikativ planering. Han såg som handelsminister till att med hjälp av statistik, rapporter, kommittéer och konferenser sprida information om den ekonomiska utvecklingen för att därigenom få företagare och andra aktörer att agera mera förtänksamt och rationellt. Tanken var närmast att med sådan indirekt statlig styrning undvika problem som kunde påkalla direkt statligt ingripande. Den stora depressionen välte Hoovers spelplan över ända och utmynnade i en omfattande New Deal-arsenal av statsingripanden, den så kallade bokstavssoppan (AAA, NRA etc). Hoovers strategi framstår inte desto mindre i efterhand som en för sin tid klok och förutseende metod för att smörja det ekonomiska maskineriet under normal gång. Han nådde redan på 1920-talet den insikt som hjärnan bakom de svenska långtidsutredningarna Ingvar Svennilson (1908-1972) kom att ge uttryck åt på 1960-talet.

Det andra området på vilket Hoover var föregångare, intimt förknippat med det första, handlar om hans kamp mot slöseri (”waste”). Hösten 1920, alltså för exakt hundra år sen, bildade ett stort antal amerikanska ingenjörsföreningar en paraplyorganisation, Federated American Engineering Societies, och valde Herbert Hoover som sin första ordförande. Hoover tillsatte genast en kommitté för att undersöka slöseri i industrin. Kommitténs arbete resulterade sommaren 1921 i rapporten Waste in Industry som vittnade om ett stort slöseri i produktionen beroende på kortsiktighet och dålig företagsledning och gav förslag på åtgärder. Anslaget var brett, från effektivitet i produktionen i Frederick Taylors (1856-1915) anda (scientific management) och standardisering av produkter till arbetslöshet och relationer mellan arbetsmarknadens parter. Här kom den ekonomiska informationen in i bilden som ett medel för att skapa en jämnare produktionsrytm och eliminera de kriser som gjorde arbetarna och deras fackföreningar avoga mot kapitalismen. Hoover uppmuntrade bland annat bildandet av en organisation för att öka samarbetet i tillverkningsindustrin i syfte att mildra dess cykliska påverkan på samhället. Dess ordförande: Franklin Roosevelt.

Hösten 1921 genomfördes, på Hoovers förslag, en arbetslöshetskonferens. Hoover organiserade därefter en kommitté om arbetslöshet och konjunkturcykler som lade fram sin rapport 1923. En del av rapporten, genomförd av National Bureau of Economic Research (NBER), sammanfattade kunskapen om konjunkturcykler. En annan del presenterade policyrekommendationer formulerade av en kommitté under ordförandeskap av Owen D. Young (1874-1962), samme Young som sex år senare gav namn åt en berömd plan för reglering av det tyska krigsskadeståndet. Rekommendationerna kretsade kring penningpolitik, långsiktig planering av offentliga arbeten och det privata näringslivets egen reglering av investeringar och sysselsättning; allt skulle underbyggas med ökad tillgång till ekonomisk statistik. Hoover uppskattade konjunkturforskare som Wesley Mitchell (1874-1948) men förlitade sig i stor utsträckning på progressiva företrädare för näringslivet som just Owen Young.

Hoover fortsatte efter att hans politiska karriär var mer eller mindre över att predika mot slöseri. Så här lät det i ett tal i Denver, Colorado, 1936, återgivet i Hoovers Addresses upon the American Road 1933-1938:

”Vi anser att vi måste rikta nationens uppmärksamhet mot elimineringen av slöseri. Det råder slöseri i staten. Det råder slöseri med naturresurser. Det råder slöseri i produktion och distribution. Det råder slöseri genom arbetsmarknadskonflikter. Där finns det värsta slöseriet med människor. Om vi inriktar våra nationella ansträngningar på detta i stället för att lyssna på förslag om hur man ska få någonting för ingenting, kommer vi att uppnå inte bara trygghet, utan vi kommer också att höja välbefinnandet till nivåer som man aldrig tidigare kunnat föreställa sig. Och vi kan framför allt göra detta och förbli fria.”

I andra volymen av sina memoarer, The Cabinet and the Presidency 1920-1933 från 1952, sammanfattade Hoover vad han såg som de fundamentala principerna för ”det amerikanska systemet”. Han betonade att ekonomiskt och socialt framåtskridande kräver att arbetsbesparande teknik utvecklas genom vetenskaplig forskning, att slöseri i produktionen oavlåtligt elimineras och att arbetarnas och företagsledarnas skicklighet hela tiden förbättras.

Hoover kunde inte förutse de miljömässiga konsekvenserna av ständigt stegrad mänsklig aktivitet i form av utsläpp och avfall. På hans tid talades det knappast om produktionens och konsumtionens externa effekter på miljön. Hans vision gick ut på att slöseri måste elimineras för att möjliggöra stigande levnadsstandard. Hur det nu är så strävar större delen av mänskligheten efter ökad levnadsstandard och för att minska de negativa effekterna av denna strävan måste slöseri bekämpas. Det låg något hållbart i Hoovers vision.

Benny Carlson är professor emeritus (i coronatider eremitus) i ekonomisk historia vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet