Hets!

Sven-Eric Liedman
Hets!
Bonniers 2011

Professorn och vänsterdebattören Sven-Eric Liedman behöver förmodligen ingen närmare presentation för läsarna av Svensk Tidskrift. De flesta politiskt intresserade svenskar har läst en eller två böcker av honom. Många som studerat till exempel statsvetenskap har stött på hans lärobok om politisk idéhistoria Från Platon till Lenin som kommit i nya upplagor sedan tidigt 70-tal.

Den nu aktuella boken ”Hets” är en kritik mot många av trenderna inom den moderna utbildningen. Titeln anspelar naturligtvis på spelfilmen från 1944. Den här gången är det dock inte Stig Järrel som får symbolisera ondskan, utan Jan Björklund, som får stå symbol för mycket av det som är fel i samtiden.

Boken är en politisk bok. Den går också att kritisera för alla de svagheter som Liedman brukar få kritik för. Urvalet av forskning och även tänkande som boken refererar till är snävt. De egna husfilosoferna anses som självklara auktoriteter medan meningsmotståndarnas tolkas på sämsta tänkbara sätt. Komplicerade orsakssamband utreds aldrig utan anges som självklara. Motorn i själva kritiken tycks inte vara någon vilja att utreda eller problematisera, snarare använder professorn symbolspråk som för de invigda ska vara självförklarande. 1600-talets herrar sägs ha sina efterföljare i dagens liberala politiker, OECD bryr sig bara om pengar, Margaret Thatcher hade ett styre som var ”hårdfört”, var man än tittar i dagens samhälle uppmanas man att konsumera. Liedmans värld är bekvämt svartvit.

Att boken sällan hinner problematisera kan dock till viss del försvaras med att Liedman tar ett jättegrepp kring utbildningsfrågorna. Han börjar redan hos sumererna. Och han hinner ta upp både utvecklingen av universiteten och de vanliga skolorna.

Sakfrågor som ägnas särskild uppmärksamhet är lärarprofessionen, svårigheten att jämföra kvalité i utbildning, humanioras tillbakagång och alla problem kring betygssättning. Inte sällan är Liedmans ställningstagande nästan reaktionärt. ”Det var bättre förr” kunde varit en perfekt undertitel till boken.

Särskilt rolig är en episod där professorn förfasas över samtidens ”lättvindighet” då en åhörare till ett av hans föredrag säger ”Jaha, då vet vi vad Marx tyckte”. Ett lite väl profant sätt att uttrycka sig i sällskap av en marxistisk teolog.

Märkligt nog skulle många konservativa läsare hålla med Liedman i de väsentliga delarna av hans utbildningskritik. Även här finns ju vurmen för det mystiska. Bildningen som inte kan mätas. Och det självklara i att vissa människor ska få ligga vid universitetet och förkovra sig medan någon annan arbetar. Att vänsterradikala och högerkonservativa perspektiv ibland kan sammanfalla i frågor om högre studier är också något som Liedman själv påpekar i sin bok.

Den enda jag skulle vilja rekommendera att läsa Hets är den som ämnar ta strid både mot vänsterteologerna och punschromatikerna. Kanske är det dags att den moderna utbildningen, där man åtminstone strävar efter öppenhet, tillgänglighet, objektivitet och mätbara resultat får försvarare. Liedman vill att betyg endast ska sättas ”som mått på mänsklig mognad och djupare insikt”. Vem skulle vilja ha betyg i mänsklig mognad av en person som kallade sig kommunist medan kommunismen förtryckte och mördade som värst? Nej tack. Då är det nog bättre med betyg i objektiva kunskaper.

Mathias Bred är ledarskribent på Svenska Nyhetsbyrån.