Hieroglyfernas gåta

En stentavla upptäckt av en slump i utkanten av den Egyptiska hamnstaden Rosetta kom att utgöra nyckeln till vår förståelse av tusentals år av faraonsk civilisation, men vägen dit visade sig kantad av felöversättningar. Sten Niklasson berättar om den slingriga vägen till att lösa hieroglyfernas gåta.

En sommarnatt 1798 seglade en fransk flotteskader sakta sydöstut över Medelhavet mot Egypten. Ombord fanns den så kallade Orientarmén med 38 000 man, 1 230 hästar och ett hundratal fältkanoner. Den hade samlats ihop under bara sex veckor. Eskadern leddes av den tjugoåttaårige Napoleon Bonaparte. Den unge generalen präglades av en stark ambition att lära av historien och med hjälp av nya vetenskapliga rön förändra sin omvärld. ”De segrar som aldrig kommer att glömmas, vinns mot okunnigheten”, förkunnade han trosvisst. Och, konsekvent nog, hade han på expeditionen till Egypten tagit med sig ett hundrasextiotal vetenskapsmän av olika slag, vilkas uppgift var att dokumentera alla märkvärdigheter man räknade med att stöta på. Deras arbete skulle så småningom resultera i ett jätteverk om tjugotre volymer med titeln Déscription de l´Égypte, som skulle komma att bli ett av de få bestående värdena från invasionsföretaget.

Utkikarna på den franska flottan med flaggskeppet l´Orient i spetsen rapporterade förrädiska klippor vid landstigningsplatsen ett tiotal kilometer öster om Alexandria. Napoleon beslutade att fartygen skulle ankra upp, och trots den grova sjön försöka landsätta hästar och manskap i småbåtar. Landstigningen blev en mardröm. Båtar kapsejsade, tunga fältkanoner förlorades i havet, män och djur drunknade eller slogs ihjäl mot klipporna. Befälen skrek order men lyckades inte bringa ordning i kaos. Musikkåren, som med instrumenten i famnen landsatts bland de första, försökte mitt i larmet spela välkända hymner för att ljuta mod i de genomvåta soldater som lyckats ta sig in till stranden.

Efter att enligt sin plan ha intagit Alexandria, avsåg Napoleon att snabbt inleda nästa steg i invasionen, marschen genom öknen mot Kairo. Planen förutsatte emellertid att ett par andra viktiga hamnar längs kusten först erövrades. En av dem var Rosetta (nu Rashid), fem mil öster om Alexandria.

Den lilla hamnstaden intogs utan strid under ledning av den ansvarige generalen Menou. Obesvärad av de sår han fått i samband med stormningen av Alexandria satte han i gång med att förvandla en gammal befästning i utkanten av Rosetta till ett franskt fort. En av de soldater som satts att röja undan rester av en lermur hörde plötsligt hur hans hacka träffade något hårt. Han rafsade undan gruset och upptäckte en drygt meterhög svartgrå sten med underliga inristade bilder och tecken. Eftersom Napoleon hos alla inpräntat vikten av att ta vara på och undersöka märkliga föremål som påträffades under expeditionen, anmälde soldaten omedelbart fyndet.

Menou anade att stenen skulle intressera forskarna, men visste inte att man hittat ett av världens viktigaste kulturföremål. Försiktigtvis lät han kopiera inskriften på Rosettastenen med hjälp av skokräm som smetades på dess yta, varpå papper pressades mot den. Detta skulle visa sig välbetänkt. När Napoleon en augustinatt 1799 ensam lämnat Egypten för att bevaka sina intressen i hemlandet, dröjde det inte mer än två år innan resterna av den franska invasionsstyrkan tvingades kapitulera för fientliga brittiska trupper. Som ett av kapitulationsvillkoren krävde den brittiske befälhavaren att få Rosettastenen. Fortfarande förvaras detta märkliga historiska föremål på framträdande plats i British Museum och kan beses av envar som har ärende till London.

Hade inte Menou låtit ta avtryck av stenen från Rosetta, hade säkerligen inte tjugotre år senare en ung fransman genom ett veritabelt språkligt detektivarbete lyckats lösa hieroglyfernas gåta. Inte heller hade en svensk diplomat fått uppleva en intensiv, men kortvarig, berömmelse i forskarvärlden.

Rosettastenens ena sida är täckt av tre olika sorters tecken bestående av 54 rader grekiska bokstäver, 32 rader demotiska tecken och 14 rader hieroglyfer. Hieroglyfer är de tecken som användes i formella sammanhang, och som man inte minst finner på palats- och tempelväggar, medan de demotiska tecknen är en ”folklig” variant, som utnyttjades i vardagsslag av skrivarna.

1800-talets forskare hade inga problem med att tyda den antika grekiskan. Man kunde därför snabbt fastställa att texten var ett dekret, enligt vår tideräkning daterat den 27 mars år 196 f. Kr., och författat av prästerna i Memphis. Innebörden var att en staty av den egyptiske kungen Ptolemaios Epifanes skulle resas i varje större tempel. Kungen hade nämligen, efter att ha lämnat stora bidrag till templen och prästerskapet, begåvats med gudomlig status. För forskarna låg slutsatsen nära till hands att de övriga två texterna innehöll samma beslut, och att den grekiska versionen därför kunde vara en nyckel till förståelse av de två andra obegripliga varianterna.

I Frankrike kastade sig landets främste orientalist, professorn i arabiska vid École spéciale des langues orientales vivantes, Silvestre de Sacy, över Menous kopia av Rosettastenens tecken. Han började med de vanligaste egennamnen i den grekiska versionen, Ptolemaios och Alexander, och försökte hitta dess motsvarigheter i den demotiska varianten. Han lyckades bara delvis och beslöt därför att anlita en bekant, den 42-årige svenske språkforskaren och diplomaten Johan David Åkerblad, för den fortsatta analysen.

På grund av sina språkkunskaper hade Åkerblad 1783 av Kungliga kansliet i Sverige sänts till Konstantinopel och under de följande sex åren gjort vidsträckta resor i Mindre Asien och Nordafrika.

Åkerblads anteckningar från sina resor finns arkiverade i Vatikanens arkiv. Han korresponderade under hela tiden obehindrat på franska, tyska och italienska med vetenskapsmän runt Europa. Enligt den svenske konsuln i Turkiet, där Åkerblad varit stationerad, kände han dessutom ”till den grad af fullkomlighet turkiskan, persiskan och arabiskan, att man i talet ej kunde skilja honom från infödingarna”. De Sacy visste att Åkerblad också skaffat sig betydande kunskaper i egyptiska fornspråk, inte minst koptiska, vilket kunde komma väl till pass vid tolkningen av Rosettastenen.

Åkerblad tog sig an sin uppgift med entusiasm och började, precis som de Sacy, med namnen. Efter två månader hade han lyckats hitta samtliga personnamn i den demotiska texten och även identifierat tecken för ”grekisk”, ”egyptisk” och ”tempel”. Med hjälp av sina kunskaper om koptiskan kunde han visa att dessa ord var skrivna med fonetiska symboler, det vill säga tecken för språkljud, precis som bokstäverna i ett alfabet. Åkerblads slutsatser sammanfattades 1802 i ett brev till uppdragsgivaren de Sacy, vilket innehöll ett alfabet med tjugonio demotiska skrivtecken. Visserligen visade det sig senare att han begått misstaget att beteckna alla demotiska tecken som språkljud, men hans alfabet kom ändå att ha avgörande betydelse för det fortsatta tolkningsarbetet.

Med denna insats försvinner Johan David Åkerblad i historiens töcken. Han bröt med sina arbetsgivare i Sverige och bosatte sig i Italien, där han fortsatte sin språkforskning. Enligt ett brev från poeten Atterbom utvecklade Åkerblad på grund av misshälligheter en sådan ovilja mot sitt hemland, att han skildrade svenskarna som barbariska dumskallar och själv utgav sig för att vara dansk.

I England, som sedan flera år befann sig i krig mot Frankrike och som hemfört Rosettastenen från Egypten som krigsbyte, utgjorde tolkningen av stenen en oemotståndlig utmaning för en ung vetenskapsman vid namn Thomas Young. Detta universalgeni hade gjort en rekordsnabb karriär som professor i ”naturvetenskaplig filosofi” och utnämnts till utlandssekreterare i ärevördiga Royal Society. Inget forskningsfält tycks ha varit honom främmande. Han gjorde betydande vetenskapliga insatser på så skilda områden som mekanik, optik, kemi, fysiologi och harmonik. Han beskrev bland annat ögonåkomman astigmatism, men ansåg själv att hans främsta prestation var en vågteori om ljuset, en tes som gick stick i stäv mot Newtons förklaring att ljuset var partiklar.

Naturligtvis intresserade sig Young också för språkens mystik. Redan till sin doktorsavhandling från 1796 hade han fogat ett appendix om fyra sidor, i vilket han föreslog ett universellt alfabet. Ne vacuae hae starent paginae (”för att inte lämna dessa sidor tomma”), som han lättsinnigt uttryckte saken på de lärdes latin. I en artikel i Encyclopedia Britannica, betitlad ”Språk”, tog sig Young för att jämföra vokabulär och grammatik i 400 olika språk. Han var således väl kvalificerad för att ta sig an tolkningen av Rosettastenen.

Youngs arbete visade att fjorton av de tecken Åkerblad tagit upp i sitt demotiska alfabet byggde på misstag, och att stora delar av denna textversion på Rosettastenen består av tecken som representerar hela ord eller begrepp och inte enskilda ljud. 1814 hade Young tolkat 89 demotiska ord, i praktiken översatt hela den demotiska texten, och gjort vissa framsteg i fråga om hieroglyferna. Men där blev det stopp. Young trodde felaktigt att den demotiska texten var en exakt översättning av hieroglyferna.

Nu var det dags för fransmannen Jean-François Champollion att beträda scenen. Detta språksnille hade redan som barn visat prov på en enastående språkbegåvning. Vid sexton års ålder behärskade han ett flertal språk och hade presenterat en lärd uppsats om koptiska vid Grenobles universitet. Bara nitton år gammal utnämndes han till biträdande professor i historia och kunde då uttrycka sig på bland annat latin, grekiska, hebreiska, amhariska, persiska, syriska och avestanska. Det var Champollions brinnande intresse för orientaliska språk som gjorde att han 1822 anförtroddes uppgiften att tolka Rosettastenens hieroglyfer.

Två år senare publicerade han sina slutsatser i boken Précis du système hiéroglyphique. Verket bygger på Åkerblads och Youngs forskning men innehåller en fullständig tolkning av hieroglyferna och en nyckel till det fornegyptiska grammatiska systemet som visar att den faraonska skriften är en kombination av symboler – fonetiska (ljudtecken), pikto- eller logografiska (bildtecken) och determinativa (bestämmande tecken). Det är ingen överdrift att beteckna Champollions arbete som grunden för den moderna egyptologin.

1827 företog Champollion tillsammans med den italienske egyptologen Ippolito Rosellini en resa till Egypten för att bekräfta tolkningen av hieroglyferna. Man for uppströms längs Nilen och studerade otaliga inskriptioner och reliefer i de många templen längs floden. Resan finns beskriven i ett lärt jätteverk med titeln Monuments de l´Égypte et de la Nubie (1847).

Men Champollions och Rosellinis rykte fläckas av expeditionens plundring av ett antal gravar och tempel. Bland annat avlägsnades ett stort stycke av en väggpanel i Seti I:s grav i Konungarnas dal. Bytet från denna kulturhistoriska vandalism kan nu bland annat beskådas i Louvren.

Under Champollions besök erbjöd sig för övrigt den egyptiske ståthållaren Muhammad Ali att till Frankrike skänka de två 23 meter höga och 3 300 år gamla obelisker som stod vid ingången till templet i Luxor. Bara den ena skeppades iväg, lastad på en pråm som drogs tvärsöver Medelhavet av en fransk hjulångare, och har sedan 1836 prytt Place de la Concorde i Paris.

Champollion dog i en stroke bara fyrtioett år gammal och är begravd i ett mausoleum på kyrkogården Père Lachaise.

Hieroglyfernas gåta löstes alltså till slut, och därmed levandegjordes efter flera tusen år faraonernas värld. Den forntida egyptiska civilisationens illusioner och dårskaper företer tankeväckande likheter med vår egen tids.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör