Historiska förfalskar historien

När Historiska Museet skriver om nya fynd efter flyktingförläggningen som låg på Lovön i mitten på fyrtiotalet ger de en alltigenom falsk bild av de umbärande de tiotusentals som flydde Sovjets förtryck i de ockuperade baltstaterna tvingades genomlida, skriver Gunnar Hökmark.

”När kriget var över valde några få att stanna och fick jobb och bostad i Sverige, men de flesta återvände till sina hemländer.”

Så skrev Historiska museet i en unik historieförfalskning på sin hemsida om de balter som under andra världskriget flydde från Sovjetunionens invasion, i en artikel om en av många flyktingförläggningar, den på Lovön i Stockholm. En förläggning som Historiska museet kallar för läger, som om de hade något samband med de läger som samlat judar och andra förföljda i krigets Europa.

Flyktingarna från Estland, Lettland och Litauen kom till Sverige i små båtar. Vintern 1944 var det ett under att de lyckades ta sig över Östersjön, till Sverige. När jag som liten pojke första gången såg några av dessa båtar upplagda som ett minne utanför Hotell Svea i Simrishamn förstod jag vad de hade flytt ifrån. De flydde därför att det inte fanns någon återvändo. Det är en av vår moderna historias tydligaste besked och kunskaper.

De flydde från Sovjetunionens ockupation och det grymma förtryck som där under årtionden kom att bli vardag. Alternativet, vilket drabbade så många av dem som inte lyckades fly, var just läger i Gulagarkipelagen. Läger som sannerligen inte var några förläggningar där flyktingar togs om hand efter bästa förmåga.

De länder de flydde ifrån var en del av det Europa som Stalin och Hitler delade upp genom Molotov-Ribentropppakten, den överenskommelse där nazister och kommunister förberedde andra världskriget, som sa att de baltiska staterna liksom huvuddelen av Polen skulle lyda under sovjetisk kontroll. Det var så inledningen till en av vår tids värsta grymheter startade.

Formuleringen att några få valde att stanna och fick jobb och bostad är lika missvisande som att de flesta återvände till sina hemländer. Den är ett hån både mot dem som flydde, de som gick under på flykten och de som, kvar under förtrycket, deporterades till läger.

De allra flesta av dessa flyktingar valde efter kriget att stanna i Sverige, men många andra valde att ta sig till andra delar av den fria världen. Det var sannerligen inga som återvände till ”sina hemländer”. Hemländerna fanns inte kvar, annat som som ockuperade folkrepubliker i Sovjetunionen.

De som stannade i Sverige till hör till en grupp av flyktingar som blev de mest integrerade i det svenska samhället, samtidigt som de upprätthöll sina nationella traditioner och drömmen om att deras länder åter skulle bli fria. Jag träffade dem så många gånger och det är en triumf för det goda att de till slut såg sina drömmar bli verklighet.

Men som sagt, inga av dem återvände frivilligt till förtrycket. Det är en ren historieförfalskning. Tragiskt nog och skamligt för Sverige utvisades däremot en annan grupp balter till Sovjetunionen, nämligen de soldater som hade stridit mot de sovjetiska trupperna. De begick antingen självmord innan de tvingades lämna Sverige eller blev likviderade när de återvände till Stalins diktatur. Det är en skam för Sverige att vi böjde oss för Stalins krav.

I en tid då Putin försöker skriva om historien och förneka Molotov-Ribentroppakten, hävdar att det var Polen som var skyldig till att andra världskriget startade, att de baltiska staterna frivilligt inträdde i Sovjetunionen och att de historiskt sett hör hemma i Ryssland är det ett uttryck inte bara för historieförfalskning utan också för en aggression mot dagens fredsordning och mot fria länders självständighet.

Hur kan då Historiska Museet av alla ens genom olycksfall i arbetet bidra till denna historieförfalskning? Jag ser att man nu har ändrat texten efter upprörda kommentarer. Men frågan kvarstår: varifrån kommer historieförfalskningen? Ur okunskap eller ur den desinformation som präglar Putinregimen?

I texten om flyktingförläggningen finns ytterligare desinformation som väcker förundran. Bland annat skrivs om Hédi Fried som en i gruppen av rumänska kvinnor som befriats ur koncentrationslägret Bergen-Belsen, som nu enligt texten hade kommit till ett annat läger.

Som om Historiska museet är helt ovetande om den historia som föregick de judiska fångarnas befrielse och deras ankomst till Sverige står det:

”Helst ville Hédi Fried fortsätta sitt liv där det avbrutits och studera på universitet, men som flykting ansågs hon inte längre som en människa med makt över sitt eget liv. Den makten hade nu överheten, som skulle styra var hon kunde bo, vilka sorters jobb hon kunde ta och vad hon gjorde av sin tid.”

Det är ett sätt att beskriva överlevande från nazismens utrotningsläger som om det inte fanns några läger. Som ”flykting ansågs hon inte längre som en människa med makt över sitt eget liv”.

För information till Historiska Museet kan sägas att de som befriades ur Nazitysklands koncentrationsläger fick kontroll över sina egna liv. I Sverige liksom i andra delar av det fria Europa var detta en självklar del i den frihet de hade återvunnit. De förlorade den inte.

Den friheten hade däremot förnekats dem i koncentrationslägren, inte när de kom befriade till Sverige. Det var i koncentrationslägren deras mänskliga värdighet förnekades dem, inte i svenska flyktingförläggningar. I Sverige fick de en möjlighet till ett nytt liv och de överlevande i dag bör vittnesbörd om detta.

Den som beskriver befrielsen från koncentrationslägren och flykten till Sverige som att någon har förlorat makten över sitt eget liv behöver läsa på om europeisk historia. Både om Nazityskland och Sovjetunionen. Historiska muséet bör bidra till kunskap om europeisk historia istället för att vara nyttiga vänner till dem som vill skriva om den.

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker