Historiska gestalter och småaktig samtid

Det skrivs alldeles för litet essäer på svenska. Glädjande då att man kan vända blicken mot vårt östra grannland, där genren fortfarande lever. C.J. Erixon har läst Leif Salméns Det orientaliska rummet.

Det skrivs alldeles för litet essäer på svenska. Genrens falnande popularitet (och kvalitet) utgör en sorglig påminnelse om vår egen samtids andliga fattigdom och står i pinsam kontrast till andra europeiska länder. I Frankrike lever genren alltjämt (där den ju återupplivades av Montaigne med Plutarchos som förebild).

Därför är det alltid glädjande att se hur man i vårt östra grannland ännu publicerar sig i genren. Nu senast har den finlandssvenske författaren Leif Salmén (född 1952) utkommit med en essäsamling med titeln Det orientaliska rummet (2017, Förlaget)

Lysande är Salméns skildring av Georg August Wallins (1811-1852) liv och resor i Mellanöstern. Wallin, som utgav sig för att vara en muslim från det då av Ryssland behärskade Centralasien, dristade sig färdas genom såväl Palestina, Egypten som Syrien för att så slutligen också besöka den heliga staden Mecka. Med sin briljanta språkbegåvning lärde sig han arabiska och blev år 1851 utnämnd till professor i orientaliska språk i Helsingfors. Tragiskt nog avled han kort efter sin återkomst till hemlandet, där han plågades av sin eviga äventyrslust.

Lyckligtvis har hans anteckningar från och skildringar av sina många resor bevarats för eftervärlden och kom att publiceras postumt i fyra band mellan åren 1864-866. Nyligen har dessa också för en modern läsekrets utgivits av Svenska litteratursällskapet i Finland.

Behaglig är också Salméns skildring av Stefan Zweig (1881-1942) och dennes yttre såväl som inre exil under krigsåren, som ju beskrivs med sakligt lugn i novellen Schachnovelle. Här möter den nya, teknokratiska tidsandan, representerad av schackmästaren Czentowic, den äldre europeiska högkulturen i den blide och fint bildade Doktor B.; utfallet blir, som ju är allom känt, katastrofalt.

Det är i dessa skildringar av historiens större gestalter – och till dessas skara måste man räkna både Zweig och Wallin – som Salmén gör sig bäst som essäist. När han däremot väljer att kommentera sin samtid och i synnerhet det politiska läget, slås man endast av den fadda eftersmaken. Den småaktiga politiska samtidsjournalistiken är just det man i en essäsamling vill undvika. Detta är också Salméns svaghet och försämrar avsevärt intrycket av en i övrigt fin bok.

C. J. Erixon är fri skribent