Hitch-22: A Memoir

Christopher Hitchens
Hitch-22: A Memoir
Twelve 2010

En av samtidens mest intressanta intellektuella, Christopher Hitchens, har synts en hel del i media den senaste tiden. Dessvärre har huvuddelen av nyheterna handlat om hans mycket svåra cancer och hans tankar kring sin egen dödlighet (läs ”Topic of Cancer” av Hitchens i Vanity Fair). Den som vill lära känna den skarpa hjärnan bakom fenomenet ”the Hitch” gör klokt i att läsa hans relativt nyutkomna memoarer, Hitch-22, som torde tilltala både Hitchens trogna fans (och kanhända några av hans otaliga fiender) och de som kommit att stifta bekantskap med honom först i och med hans sjukdom.

Historien om Hitchens är dubbelnaturens historia. Han är elev på en brittisk privatskola där han samtidigt tillhör ultravänstern, han är Vietnamkrigsdemonstranten som har stött alltifrån Falklandskriget till befrielsen av Irak, han är kvinnokarlen som påstår sig ha haft homosexuella relationer med fler än en minister i Thatchers regering och han är ärkeateisten som funderar oerhört mycket över sin judiska identitet (Hitchens mor var judinna men dolde det för alla i sin närhet).

Boken är formligen sprängfylld med anekdoter från ett liv som onekligen verkar vara väl levt, i flera bemärkelser. Det är bordellbesök, spritdränkta middagar, en episod där Margaret Thatcher smiskar (!) honom, intellektuella ordlekar med kollegor och vänner och en nära döden-upplevelse från Syrien då Hitchens river ned syrianska nazisters posters. Vänner som Martin Amis, Salman Rushdie, Gore Vidal och Ian McEwan ägnas mycket stor uppmärksamhet och på samma sätt passerar de sedvanliga hatobjekten revy: påven, moder Teresa, Henry Kissinger, prins Charles, Jerry Falwell och paret Clinton lustmördas om och om igen med sådan kyla att det inte skulle förvåna mig om denna nästan kusliga känsla för hur man förintar en fiende i skrift är vad the Hitch främst kommer att minnas för.

Hitchens kommenterade sin cancer med att den var att vänta då han ”bränt sitt ljus i båda ändarna” men lägger snabbt till ”men vilket underbart sken det gav!”. Cigaretterna och spriten som varit hans följeslagare under lång tid avhandlas ganska kort. Han röker inte längre och dricker mer eller mindre enligt schema (förvisso tämligen stora mängder, en flaska vin och två doser av ”Mr. Walker’s amber restorative” om dagen). Mer detaljerade är de många reseskildringarna från Polen, där han delar ut jeans till dissidenter; Argentina, där han träffar medlemmar ur juntan; Kuba, där hans illusioner om en ny form av socialism börjar dö samt Irak, en historia som mynnar ut i en otroligt vacker och rättfram dödsruna över en ung man som, inspirerad av Hitchens, stupar i kampen för demokrati och frihet för Iraks folk.

På var och varannan sida återfinns fotnoter som i bästa Hitchens-stil svämmar över med elaka angrepp på fiender, ordvitsar, referenser till klassisk engelsk litteratur men även ett par sexskämt och andra plumpheter. Hitchens behandlar ämnet ”Christopher Hitchens” precis som han alltid har behandlat de otaliga ämnen han har skrivit om, med lika delar humor och patos och ständigt med den intellektuella hedern i förarsätet. Inget skämtas bort och känsloargument tillåts aldrig ta överhanden. Författaren ställer själv frågan om han hade kunnat skriva samma bok om han istället för att ha ägnat sig åt att supa, konspirera och diskutera med sina trotskistiska vänner hade varit en svartskjorta som senare till hälften kritiskt och till hälften nostalgiskt drog sig dessa tider till minnes? Nej, för då hade jag helt enkelt inte varit the Hitch, är det mycket enkla svaret på frågan.

Barndomen i författarens liv skildras som en tämligen tragisk historia med en bitter far ”a tory who had very little to be tory about” och en deprimerad och till slut suicidal mor. Hitchens bror figurerar i stort sett endast som barn, med undantag för när den vuxne Hitchens nyligen läste en klokhet i en av broderns böcker (även om han inte glömmer att påpeka att han kände sig frestad att bära ett halsband av vitlök när han läste den). Detta är bokens enda stora brist (förutom en opassande och okaraktäristisk fotnot till en bild där Hitchens menar att han förmodligen inte är värdig att vara i Richard Dawkins, Daniel Dennetts och Sam Harris sällskap för att diskutera ateism), även om det säkert finns goda skäl till detta. Förvisso kommer den som hoppas på att få läsa något om Hitchens fruar (eller andra kvinnor han har haft relationer med) eller barn att bli besviken men att Hitchens memoarer inte följer branschstandard är både uppfriskande och tämligen väntat.

Inga enkla svar på frågor som ”vad fick dig att ändra dig om X”, vilka frågor kommer framtidens Hitch att ägna sig åt (eller vad hoppas du att de kommer att ägna sig åt) eller hur Hitchens själv tror att han kommer att bli ihågkommen. Det hade heller inte passat in i narrativet, Hitchens är på tok för komplex för att bli tolkad på det sättet, till och med av sig själv. Ingen grupp (utom ateisterna) kan räkna med hans ständiga och helhjärtade stöd.

Hitchens memoarer innehåller långt färre mer eller mindre väl dolda självförhärligande episoder och anektoder än de flesta böcker i genren, ändå lämnar boken mig med känslan att Hitchens liv är ett liv jag gärna hade levt. Vem vill inte umgås med i stort sätt varenda spännande kulturpersonlighet, frihetskämpe och tänkare i världen? Vem vill inte kunna använda ord som ”oleaginous”,” arrivisme” och ”pulchritudinous” i skrift som vore det en självklarhet? Vem vill inte kunna yttra sig med auktoritet på ett antal områden värdigt en renässansmänniska? Själv svarar Hitchens ”nej” på frågan om han hade levt samma liv en gång till om han hade fått chansen. Precis som väntat.

Danjell Elgebrandt är civilekonom och arbetar som kommunikationskonsult. Han har tidigare varit viceordförande för Fria Moderata Studentförbundet och redaktör för Svensk Linje.