Hitler som fältherre
1947
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HITLER SOM FÄLTHERRE
I.
DEN TYSKA KRIGSMAKTENS NEDERLAG I BELYSNING AV NY LITTERATUR
Av fil. d:r THEDE PALM, Stocklzolm
ÄNNU är det för tidigt att skriva det andra världskrigets historia.
Nya dokument komma ständigt i dagen, och de äro nödvändiga för
att man fullt skall förstå allt det som skedde under åren 1939 till
1945. Sålunda ha, för att blott nämna ett enda fall, bilagorna till den
norska undersökningskommissionens redogörelse för hiindelserna 1940
shillt det tyska överfallet på Norge i ny och för många överraskande
belysning. Ingenting har ändrats i det faktum, att tyskarna planerade och genomförde ett anfall på ett neutralt land. Men engelsmän
och fransmän förberedde också en intervention i Norge. Sedan denna
bringats till ett snabbt och lyckligt slut, skulle en del av den använda
styrkan gå in i Sverige för att sätta sig i besittning av de lappländska
malmfälten. Planläggningen av den sistnämnda operationen förefaller visserligen att döma av de publicerade dokumenten ha varit
orimligt optimistisk och verklighetsfrämmande. Men redan ett försök att sätta den i verket skulle kunnat medföra att Sverige under
försvar av sin neutralitet mot sin vilja dragits in i kriget på Tysklands sida.
Men detta är blott ett exempel på vad som inte hänt. Till det som
faktiskt hänt finns åtskilligt att tillägga, även om man håller sig
till den rena krigshistorien. Enligt vad som sagts på västallierad
sida finnas där krigsdagböcker, rapporter, order och andra dokument väl samlade, så att en historiker på grundval av dem i framtiden skall kunna beskriva och förklara både nederlag och slutliga
segrar. Det flitiga memoarförfattande, som är så typiskt för engelsk
tradition, har kommit igång, med Churchills egna memoarer som
största nummer. Vänder man sig till den andra segrarsidan, den
östra, finns väl endast små förhoppningar om att därifrån skall
komma andra skildringar än de officiella. I de hittills kända är
propagandainslaget så starkt, att de säkert göra mindre verkan än
vad som skulle framkallas av osminkade redogörelser för den ryska
armens stora initialnederlag, kraftsamling och ofantliga segrar under
320
Hitler som fältherre
skicklig ledning liksom för det ryska folkets lidanden och uppoffringar.
Men varje sak kan ses från minst två håll. Tyskarna äro tills vidare och komma viil också att i fortsättningen i stor utsträckning bli
orepresenterade, niir det gäller att producera autentiska dokument
till förklaring av världskrigets senare del. Tyska generaler ha stupat,
avrättats eller dömts till långvariga fängelsestraff för krigsförbrytelser. Tyska arkiv ha bombats och förstörts. Krigsdagböcker ha
särskilt under krigets slutskede omöjligt kunnat föras. Och redan
nu har en felkälla i eventuellt förefintliga sådana kunnat på,visas.
Vid ett tillfälle hade Hitler beordrat en pansarkår till någon rysk
stad. Följden blev en förvirrad koncentration av pansar till en obetydlig sektor av fronten. Hitler ville ställa kårchefen inför krigsrätt, varvid det påpekades för honom, med hänvisning till krigsdagboken, att orsaken till det hela var hans egen order. Efter detta
förbjöd Hitler att någon hänvisning till hans egna order eller ingripanden i pågående operationer finge göras i högkvarterets krigsdagbok.
Den som berättat detta är en kanadensisk jurist och officer, Milton
Shulman, vilken under kriget bl. a. tjänstgjorde som underrättelseofficer och som sedan fått i uppdrag att samla material för den officiella redogörelsen för Kanadas krigsdeltagande. Han har därvid,
utom den tillgång han haft till skrivna dokument som fallit i de
allierades händer, intervjuat ett stort antal tillfångatagna tyska officerare av alla grader. Bland de mest kända av dessa befinna sig
fältmarskalk von Rundstedt och SS-pansargeneralen Sepp Dietrich.
Shulman har medvetet gjort försöket att från tysk sida följa de
allierade operationerna i väster efter invasionen, att finna fram det
tyska överkommandots bedömningar och därav följande beslut om
motåtgärder, att se hur dessa beslut omsatts i praktiken av förbanden
vid fronten och att avlyssna reaktionerna, både generalers och menigas, infiir återtåg och nederlag. En del av sitt material och sina
reflexioner över detta har han samlat i en bok om det tyska nederlaget i viister, »Defeat in the West» (London 1947).
Alla tyska högre militärer, som Shulman frågat, voro eniga om
att tyskarna förlorat kriget på grund av något stort misstag som
tyskarna själva begått. Men enigheten upphörde, när det gällde att
fastställa vilket misstag. En ansåg att det var ett fel att låta engelsmännen komma undan vid Dunkerque, en annan att man bort invadera England 1940. En tredje menade att Tyskland aldrig skulle
ha anfallit Ryssland, en fjärde att Rommel skulle fått tillräckligt
stöd, så att han kunnat nå fram till Suez. Men vissa av dessa misstag voro otvivelaktigt av politisk natur, och den tyska militärledningen har ej haft del i dem. Med utgångspunkt från en politisk
bedömning beslöt t. ex. Hitler 1940 att ej försöka invadera England.
Han räknade uppenbarligen med att England skulle vilja förhandla.
En order från den 12 oktober 1940, undertecknad av fältmarskalk
Keitel, säger rent ut, att förberedelser för landstigning i England
skola företagas endast för att utgöra ett militärt och politiskt hot.
321
..
’
Thede Palm
Det är sant, att man på militärt håll var tveksam ifråga om en
sådan operations genomförbarhet och såg med tillfredsställelse att
den ej blev beslutad. Rundstedt fann den otiinkbar, därför att tyskarna saknade invasionsfarkoster och möjligheter att underhålla
landsatta trupper. Han stöddes förmodligen i sin bedömning av den
tyska underrättelsetjänstens uppskattning av det engelska försvarets styrka. Denna angavs till 39 divisioner i södra England i september 1940 – genom Churchills öppenhjärtiga meddelanden vet man
numera hur dessa »divisioner» sågo ut. Det är numera också känt
att chefen för den tyska militära underriittelsetjiinsten, amiral Canaris, genom avsiktligt vilseledande rapporter sökte förhindra ett anfall
på England. Canaris, som avrättades 1944, hör för övrigt till de mest
egendomliga männen i krigets 1’yskland, men frågan är väl om hans
roll i utvecklingen någonsin blir fullt klarlagd.
Men Hitlers uppfattning bestämdes i detta fall sannolikt inte av
hans militära rådgivares. Han ansåg ännu vid denna tidpunkt, att
det brittiska imperiet, liksom också den katolska kyrkan, hörde till
de världsmakter, som måste existera. Han ville stödja England genom den tredje världsmakten ’J’yskland. Inför en grupp högre officerare uttalade Hitler att han var villig att bevilja England mycket
goda villkor. Han var t. o. m. villig att placera npp till tio tyska
divisioner i Storbritarmien som ett stöd för den brittiska regeringen
då det gällde att bevara Storbritanniens säkerhet. ’J’anken var pittoresk, och den säger, bland mycket annat, något om Hitlers djupa
okunnighet om engelsk mentalitet. Men Shulman påpekar, och säkert
med rätta, att man här kan finna en del av bakgrunden till Rudolf
Hess’ flygning till England.
Håller man sig till de rent militära orsakerna till Tysklands nederlag, sammanfattar Shulman dem i tre ord: Hitler, disciplin och
okunnighet. I och för sig förklara dessa ord naturligtvis ingenting.
Disciplin måste varje arme hålla. I Sverige framstiilles ibland den
amerikanska armen som disciplinlös, vilket den givetvis inte alls är.
Disciplinen och drillen vid amerikanarnas ~West Point skulle förmodligen komma svenska krigsskoleelever att blekna. Men disciplinen skall utövas i en form som tager hänsyn till människovärdet
hos de underlydande. När general Patton en gång gav en amerikansk
soldat en örfil, väckte detta, mitt under brinnande krig, en sådan
uppståndelse att det var nära att han fick avlägsnas från sitt befäl.
Tyska officerare kunde tillåta sig och tilläta sig helt andra metoder,
lika nedsättande för soldaterna som meningslösa, när man tänker på
att disciplinen avser att höja stridsvärdet inom en arme. Den genomförda kadaverdisciplinens verkningar blevo uppenbarade under motgångar och nederlag. I Gisevius’ bok och iindå tydligare i ambassadören Ulrich von Hasselis dagbok ser man med vilka oerhörda svå-
righeter även klarseende militärer kämpade, när det gällde att i ett
livsviktigt ögonblick frigöra sig från disciplinens band. Officerare
på västfronten, som under de sista förvirrade månaderna tvingats
taga egna initiativ, voro ändå alltid angelägna att förklara att de i
grund och botten bara lytt givna order. Officerare i kanalhamnarna
322
Hitler som fältherre
– vilka med få undantag tviirtemot vad man i Sverige trott ingalunda försvarades siirskilt hårdnackat – hade fått underteckna ett
löfte till Hitler att försvara sig in i det sista, och alla sökte dc och
funno en formell förklaring på att detta sista infunnit sig. Att fallet
var hopplöst, att de endast ödslade människoliv, betydde mindre än
den formella överensstämmelsen med omöjliga order.
Den Fiihrerprinzip, som Hitler predikade i Mein Kampf och genomförde i partiet och i Tyskland, har sina rötter i den tyska soldattraditionen.
Okunnigheten hängde på sätt och vis samman med den tyska formen för disciplin. Inom ett system, där man genomgående såg ned
på sina underordnade, föll det sig naturligt att inte anförtro sig till
dessa mera än vad som var nödvändigt. Detta genomfördes från
toppen, alltså från Hitler sjiilv. Om demokratiska regeringar, både
före ·kriget och efter detta, haft en tendens att anse sig vara fullkomliga, allvisa och oersiittliga, har i alla fall denna tendens varit
omedveten och inte öppet erkänd. För Hitler var det en till sist
hysteriskt omfattad tro att han inte kunde lita på någon annan än
sig själv. Följaktligen höllos även de högsta militiira instanser i
okunnighet om det verkliga läget. Enligt order fick ingen veta och
förbjöds att söka få veta annat än det, som kunde anses vara en
förutsättning för att kunna lösa givna uppdrag. Ä ven högre officerare blevo underrättade om vad som väntades av dem först i sista
minuten. General Student, som kommenderade en armegrupp i
Ardenneroffensivens flank, visste ingenting om denna förrän en
vecka innan. Fallskärmssoldater, som sattes in mot Eupen under
samma offensiv, fingo reda på sina mål ett par timmar före ilastningen i flygplanen. Många hade då inte ens sett en karta över
operationsområdet, något så mycket mera barockt som just sådan
trupp måste känna till flera detaljer om den terräng, där den skall
samlas, än kanske något annat truppslag.
Marskalk Kesselring i Italien hölls aldrig orienterad om vilka
reserver von Rundstedt hade, och Rundstedt upplystes inte om läget
på östfronten. Det är alltså inte att undra på, att flera generaler
berättat, att de hämtat sina kunskaper om krigsläget i stort från
Goebbels propagandarapporter. Man har vetat, att det tyska folket
var okunnigt om utvecklingen. Men det är väl nytt, att armen, uppifrån och ned, var lika illa underrättad.
Inom ett demokratiskt lands försvarsmakt måste det vara självklart, att förtroende skall råda mellan både högre och lägre ledning
och mellan ledning och trupp. Det är ett fel när så inte är förhållandet, ett fel som måste gå tillbaka på brister i utbildning och anda.
Likaså är det nödvändigt att förtroende råder mellan militärledning och politisk ledning. I Hitlers Tyskland var allting annorlunda.
Redan från början hade Hitler haft svårighet att vinna över riksvärnets ledning för dc nationalsocialistiska ideerna. Helt gjorde
han det aldrig. Under kriget fördjupades motsättningarna mellan
wehrmacht och de privilegierade ss-trupperna. stridsvärdet hos de
senare var obestridligt. De voro samlade ur det fysiskt bästa folk- 323
,- .
Thede Palm
materialet, och de voro fanatiska anhängare av Hitler. Men dc vägrade att taga order av den militära ledningen och lydde under Rimmler och Hitler direkt. SS-trupperna utgjorde en arme inom armen.
Att en sådan desorganisation inom krigsmakten var möjlig kan bara
förklaras av Hitlers misstro mot generalerna.
Det har länge varit känt, att generalstabens ledning motsatte sig
först Hitlers tjeckoslovakiska politik och sedan anfallet mot Polen.
I båda fallen var det Hitler som bedömde läget rätt, om man ser
saken på kort sikt. Att anfallet mot Frankrike 1940 fick sitt bekanta
förlopp berodde också på Hitlers personliga ingripande. Generalstaben under von Brauchitsch och Halder hade planlagt en operation
över Holland enligt Schlieffens klaRsiska mönster, dlir anfallet skulle
ske med von Bocks armegrupp. General von Mannstcin, stabschef
hos Rundstedt, som med en armegrupp stod framför Ardennerna,
sände direkt till Hitler in den plan, som sedan kom till användning,
och Hitler accepterade den mot siirskilt Halelers avstyrkande. Hitler
fick ännu en gång rätt. Det var hans berömda »militära intuition»
som verkade.
Denna höll måttet så länge den tyska krigsmakten ännu var oskadad och så länge motståndet var relativt svagt. Men nlir motståndet
hårdnade och den tyska maskinen började bli försliten, krävdes inte
längre intuition utan milihirt kunnande för att avvärja katastroferna. Men mannen med intuition hade makten, och framgångarna
hade gjort att han trodde sig också besitta kunskaperna. Varje
motgång skylldes på generalerna vid fronten, och Hitler personligen
började mer och mer lägga sig i rent taktiska avgöranden. Generalstaben, som en gång kunnat hindra Hitler att få makten och som
under kriget genom att eliminera Hitler kanske kunnat rädda ’l’yskland och i varje fall besparat det tyska folket och andra folk oändliga lidanden, sjönk ned till en nullitet. Den 21 januari 1945 fick von
Rundstedt vidarebefordra en order, att varje chef ned till divisionschef måste i god tid till Hitler anm~ila hl. a. Yarjc avsedd rörelse bakåt
och varje företag mot fienden överstigande normal patrullverksamhet. Under slaget om Normandie bestämdes från Berlin till och med
vilka vägar varje division fick använda. Den militära ledningen var
satt ur spel. Hiiri måste man åtminstone se en starkt bidragande
orsak till den form, som det i längden oundvikliga nederlaget fick.
Hur än nederlaget kom till stånd iir det ett faktum, som kommen·
att få betydelse för framtiden, att den tyska krigsmakten besegrades
på slagfältet. Och till sist bestod krigsmakten av hela det tyska
folket. Man har svårt att föreställa sig hur en ny dolkstötsteori av
modell 1918 skulle kunna formuleras.
Frankrikes ambassadör i Berlin 1931-1938 Andre FranQois-Poncet
berättar i sina minnen, att Hitler vid deras första Hingre samtal som
alltid starkt betonade sin fredsvilja. Även ett segerrikt krig, yttrade
han, kostar mer än det smakar. (»l;nc guerre, meme victorieuse,
couterait plus cher qu’elle nc rapporterait.») Detta är en sanning,
som Hitler sedan dess verksamt bidragit till att viiriden skulle fullkomligt förstå. :JYien i Hitlers mun Yar det ingen sanning. Han förbe- 324
Hitler som fältherre
redde redan från sitt makttillträde Tysklands erövringskrig österut.
Han har själv i Mein Kampf framhävt kriget som det heroiska, som
det tillstånd ur vilket ett stolt folk framgår starkt.
En annan inställning ser kriget som något som kan vara nödvändigt när oersättliga värden stå på spel, men som en förnedrande och
ovärdig form för uppgörelse mellan folken. Sintsatserna draga sig
själva och äro lyckligtvis inga hemligheter. Så länge det finns nå-
gon makt, som inte helt omfattar denna inställning, måste ett land
vara fullt berett att skydda sina värden och att samtidigt verka för
nya och bättre former för mellanfolklig samlevnad.
II.
FÖRSPELET TILL DEN ÖDESDIGRA TYSKA
MOSKVAOFFENSIVEN I NOVEMBER 1941
Av kapten ARNE STA DE, Strängnäs
»Es ist unmittclbar klar – – -, dass ein jahrelanges Studium dazu
gehört, um <len ganzen Umfang des ”\Vissens zu teherrschen, das erforderlich
ist, mu cinen Krieg uer Neuzeit leiten zu können. – – – ”\Ver einen derartigen Kricg als Dilettant ii1 Szene setzen will, hat ihn schon verloren, noch
bevor er ilm in Gang gebracht hat.»
Friedrich t·on Bernlw.rdi, Vom Kriege der Zukunft.
Nach elen Erfahrungen des Weltkrieges (1920).
>>MITT livs allvarligaste beslut» har Adolf Hitler i ett handbrev till
Mussolini av den 21 juni 1941 beniimnt den viljeakt; som gav den direkta
impulsen till utbrottet av det tysk-ryska kriget i gryningen den 22
juni 1941. Sett ur den efterklokhetens synvinkel, som vetskapen om
»hur det gick» i förening med tillgängligt källmaterial redan idag
möjliggör för eftervärlden att anlägga, kanske det dock kan ifrågasättas, om icke epitetet med än större rätt hade kunnat appliceras på
det beslut, som Tysklands rikskansler och »Oberster Befehlshaber»
torde ha fattat i slutet av oktober 1941 och som vid mitten av november utlöste det s. k. »andra slaget om Moskva». Genom utgången av
detta »slag» bröts niimligen den tyska strategiens dittills obrutna
segerrad och tvangs den tyska armen, för första gången sedan krigsutbrottet i september 1939, över på defensiven. Redan såtillvida förefaller den jämförelse, som gjorts mellan Moskvaslaget i nov./dec.
325
•’
..~ .
Arne Stade
1941 och Marneslaget i september 1911 ganska träffande. Men parallellerna kunna mångfaldigas. »Liksom vid Marne ställde tyska överkommandot på sina armeer anspråk, som inte kunde fyllas och som
överstego deras krafter. Liksom vid Marne sprack den tyska offensiven av brist på reserver några meter från målsnöret så att säga.
– – – Framför allt blev det tyska överkommandot även i slaget om
Moskva fullständigt överrumplat av fiendens motstöt. – – – Det
tyska överkommandot hade inte märkt de ryska förberedelserna för
en kraftig motstöt.»1
Sådana blevo alltså de omedelbara följderna av vad ovan betecknats
såsom Hitlers »allvarligaste beslut». I det följande skall ett försök
göras att skissera den sannolika bakgrunden till detta ödesdigra
avgörande. Huvudvikten kommer därvid att läggas vid en analys av
det rent militärstrategiska läget, sådant det bör ha tett sig från
tysk horisont i slutet av oktober 1941. Självfallet måste resultatet av
en dylik studie med hänsyn till källmaterialets sköra och fragmentariska beskaffenhet bli mer eller mindre osäkert och preliminärt.
Det oaktat kan försöket måhända äga sitt berättigande. Endast mot
bakgrunden av en dylik analys torde det niimligen vara möjligt
att någorlunda fatta, vad Hitlers beslut rent strategiskt sett innebar,
eller att rätt förstå, vilket oerhört högt spel, som den tyska ledningen
i själva verket spelade under det andra världskrigets »Marne-slag».
I.
Av grundläggande betydelse är frågan om de ursprungliga målen
på tysk sida för de krigsoperationer, som togo sin början den 22
juni 1941. Svaret på denna fråga har av Hitler själv formulerats
sålunda i ett tal i Miinchen den 11 november 1941: »för det första
att tillintetgöra fiendens makt, d. v. s. fiendens stridskrafter, och
för det andra att ockupera de områden, som bilda grundvalarna för
fiendens rustningar och försörjning.» I sitt ovan citerade brev till
Mussolini framhåller Hitler däremot såsom det primära målet »att
i Ukraina för lång tid framåt få en gemensam bas för livsmedelsförsörjningen, som kan ge oss vad vi kommer att behöva i framtiden». Denna målsättning är – oavsett målens inbördes ordningsföljd – i hög grad anmärkningsvärd. Den låter nämligen ana, så-
som Werner framhåller, en viss motsättning »mellan det militära
avgörandets strategi och den geopolitiskt territoriella strategien,
mellan centralfronten och sydfronten». Följden av denna motsättning blev en ödesdiger splittring av den tyska kraftinsatsen till men
för den målmedvetna kraftsamlingen på den såsom militärt viktigast
bedömda centralfronten. Härigenom fördröjdes det tyska framträngandet i riktning Moskva, vilket måhända blev grundorsaken till vad
som sedermera skulle hända i samband med den andra Moskvaoffensiven.
1 Oit. efter Max Werner, Den stora offensiven. Koalitionskrigets strategi (sv.
övers.), Stockholm 1943.
326
Hitler som fältherre
’!’rots dc, särskilt i den tyska propagandan, överväldigande framgångarna i »gränsslagcn» under slutet av juni och början av juli
stod det för mera nyktra och klarsynta betraktare redan tidigt klart,
att det tyska »blixtanfallet» denna gång icke förlöpte i allo enligt
plan och i enlighet med det beprövade »segerreccptet» från Polen
och :B’rankrike. Otvivelaktigt vunno tyskarna även nu glänsande
viktorior, och bl. a. lyckades de på några få dagar krossa den s. k.
Stalinlinjen, som gick från Pskov vid Pejpus förbi Vitebsk, Orsja
och Mogilcv till Sjitomir. Men Segern uteblev denna gång.
Särskilt ominös bör utgången av ».iätteslaget» vid Smolcnsk på
centralfronten ha tett sig för den tyska ledningen. Enligt överkommandots kornmunike slutade detta »inringningsslag», som inleddes
omkring den 17 juli och pågick till omkring den 5 augusti, med att
310,000 man starka ryska stridskrafter nödgades sträcka vapen. Därmed må ha förhållit sig hur som helst. :B~aktum kvarstår, att den
tyska offensiven på ccntralfronten, som av allt att döma varit avsedd
att i ett enda stort svep nå iinda fram till Moskva, diirmed för lång
tid framåt hade kulminerat. Slaget vid Smolensk är av historisk
betydelse, framhåller ”\Verner, främst därigenom, »att det gjorde slut
på det tyska blixtkriget».
Detta iir dock icke så att förstå, som skulle den tyska offensivkraften i och med slaget vid Smolcnsk ha varit uttömd. Fastmera var det
just vid denna tid, som den framgångsrika tyska offensiven i Ukraina
(alltså på sydfronten), vilken sedermera kom att nästan oavbrutet
fortgå till långt in i november, inleddes. Även under Ukrainafälttåget firade tysk strategi, tysk taktik och tysk stridsmoral utomordentliga triumfer, framförallt i den stora inringningsoperationen
mot Kiev vid mitten av september, kanske >>den mest lysande aktion,
som de tyska vapnen utfört under det tysk-ryska kriget» (Werner).
Men något avgörande uppnåddes icke heller här.
Än mindre blev detta fallet på nordfronten. Visserligen lyckades
tyskarna där relativt snabbt nå fram till och innesluta Leningrad.
Men trots ett oerhört uppbåd av störtbombflyg och belägringsartilleri
motstod staden alla stormningsförsök
Ännu medan segerbuden från Ukraina och nordfronten kablades
ut över världen, igångsattes överraskande nog den 2 oktober det s. k.
>>första slaget om Moskva». Att det här var fråga om en verklig
jiitteoffensiv stod snart klart – enligt ”\Verner skola 4/5 av de tyska
pansarstyrkorna, 2/3 av flyget och mer än hälften av infanteriet ha
deltagit. Men varken den militära kraftinsatsen eller den politiska
ledningens braskande proklamationer och kommunikeer hjälpte. Väl
sköts den tyska fronten på några veckor fram 200-250 km, till ett
avstånd från Moskva av blott 11-12 mil. Och visserligen rapporterades från tyskt håll som vanligt fantastiska fångsiffror (663,000 man
efter »dubbelslaget» vid Vjazma-Brjansk). Men det strategiska avgörandet lät alltjiimt vänta på sig. Och den 20 oktober var tyskarnas
frammarsch nästan överallt hejdad.
Det var i detta läge, som »Hitlers allvarligaste beslut» tillkom. Den
strategiskt sett misslyckade utgången av den stora oktoberoffensiven,
327
,..
Arne Stade
på vilken man politiskt såväl som militärt satsat så mycket, nödvändiggjorde ett snabbt principbeslut avseende riktlinjerna för de
fortsatta operationerna, främst på centralfronten. Två huvudalternativ kunde därvid tänkas, mellan vilka ett avgörande måste träffas:
l) fortsatt offensiv till framtvingande av ett strategiskt avgörande,
varvid på centralfronten Moskva måste utgöra det närmaste operationsmålet; 2) offensivens avbrytande och återtåg efter hand till en
»vinterlinje», gynnsam ur försvarssynpunkt under vintern och lämplig som utgångsläge för nya anfallsoperationer nästa vår.
Det har redan av inledningen framgått, vilketdera alternativet som
slutligen valdes. Den 16 november igångsattes på centralfronten en
ny tysk offensiv. Det var det »andra slaget om Moskva», som då tog
sin början.
II.
Det är ju i allmänhet icke svårt att vara efterklok. Det kräver
heller icke något större skarpsinne att nu efteråt konstatera, att det
alternativ, som i verklig·heten valdes, aldrig hade bort väljas. I detta
fall voro dock de givna förutsättningarna sådana, att det förefaller
ofattbart, att icke det tyska överkommandot redan på förhand skulle
ha insett det vanskliga, för att ej säga rent hasardmässiga i det
planerade företaget och följaktligen också måst inse, att utgången
svårligen kunde bli en annan än den som småningom följde.
Redan de ömsesidiga styrkeförhållandena borde ha varit ägnade
att mana till eftertanke. De armestridskrafter, som tyskarna själva
vid fälttågets början i juni kunde sätta in mot Ryssland, ha sannolikt icke överstigit 170 divisioner (eller något mer än 3 milj. man).
Ännu i slutet av oktober hade divisionernas antal knappast ökats.
Däremot hade vid denna tid åtskilliga av de ursprungliga divisionerna säkerligen avsevärt åderlåtits och decimerats. I all synnerhet
torde detta ha varit fallet med de divisioner, kanske ett 60-tal, som
voro underställda generalfältmarskalk von Bock, armegruppchefen
på centralfronten. Även armegrupp Nord (chef: generalfältmarskalk
Ritter von Leeb) och armegrupp Syd (chef: generalfältmarskalk von
Rundstedt) hade dock lidit kännbara förluster och voro dessutom
alltjämt inbegripna i offensiva operationer, varför någon mera genomgripande omfördelning av stridskrafterna åtmistone inom de
närmaste veckorna knappast var genomförbar. – Någon strategisk
reserv i egentlig mening synes överhuvud taget icke ha funnits.
Att för användning i Ryssland frigöra några av de till ett 100-tal
uppgående divisioner, vilka voro utspridda 11å olika icke-tyska länder såsom ockupationstrupper m. m., var nämligen n~istan uteslutet.
Och vad de i hemlandet befintliga styrkorna beträffar, utgjordes
dessa i huvudsak endast av rekryter tillhörande årsklasserna 1922
och 1923: tillsammans 800,000 man eller något mera. Dessa kunde icke
beräknas färdigutbildade för användning i fronttjänst förrän tidigast i april-maj nästkommande vår.
328
Hitler som fältherre
Helt annorlunda tedde sig förhållandena på den ryska sidan. Emot
de 170 tyska divisionerna torde redan från början ha stått närmare
350, visserligen numerärt svagare, ryska (totalstyrka högst 5 milj.
man). Därtill kom troligen såsom strategisk reserv ett 50-tal divisioner
i Sibirien och åtminstone ett lO-tal i Kaukasus. Dessutom icigde ryssarna, i motsats till tyskarna, hart när outtömliga potentiella manskapsreserver. – Otvivelaktigt hade de ryska förlusterna i stupade,
sårade och fångar under sommarens och höstens operationer varit
betydande nog, sä.kerligen vida större än de tyska. Att siffermässigt
söka uppskatta deras storlek är visserligen mer än vanskligt. Så
mycket torde dock kunna sägas, att på den ryska krigspotentialen
hade de i varje fall haft en relativt ringa inverkan.
Det sagda utesluter ingalunda, att liiget under oktober vid flera
tillfällen kan ha varit högeligen kritiskt för ryssarna, inte minst till
följd av brist på taktiska reserver. Som ett indicium härför kunde
man möjligen uppfatta det ryska överkommandots anmärkningsvärda åtgärd att kasta in i slaget nyuppsatta, av mestadels övereller underårig personal sammanrafsade »kommunistiska frivilligdivisioner», bristfiilligt utrustade med tunga vapen och övrig materiel, utan uniformer, praktiskt taget i avsaknad av all utbildning.
Troligen hade dock uppoffrandet av dessa frivilligdivisioner iiven
andra, mera subtila bevekelsegrunder.e
lJuder alla förhållanden måste det ha stått klart för det tyska överkommandot, att nägon numerär överlägsenhet knappast vore att på-
riikna vid en förnyad offensiv mot Moskva. Betänkligt redan i och
för sig borde detta ha verkat så mycket mera återhållande, som man
nu stod framför själva »fiistningen Moskvas» yttre försvarsgördel,
vilken sträckte sig i en halvcirkel runt huvudstaden på ett avstånd
av 10-15 mil från stadens eentrum. Vad som ålades von Bocks
armegrupp var i själva verlwt att slå en åtminstone jämstark motståndare, vilkm1 i betydande utstriickning kunde stödja sig på utbyggda befiistningar, och som – i motsats till de anfallandf) trupperna – efter hand kunde förmodas bli tillförd friska förstärkningar.
Det låter sig naturligtvis sägas, att styrkeförhållandena ur tysk
synpunkt dock knappast hade varit stort gynnsammare vid fälttågets
början i ;juni. Detta må delvis vara sant, men är likviii en sanning med
modifikation. Tyskarnas rent materiella överhigsenhet var otvivelaktigt vida större i juni iin i november. Å andra sidan hade vid den
senare tidpunkten ryssarnas potentiella resurser, såväl i personal
som i materiel, i viss utsträckning hunnit »aktualiseras». Framförallt
kunde tyskarna i november/december ieke längre riikna med den
obestridliga kvalitativa överliigsenhet, som varit en av förklaringsgrunderna till deras stora taktiska framgångar under sommaren och
förhösten.
Den tyska kvalitativa överlägsenheten hade hl. a. kommit till synes
såsom skickligare ledning samt i högre stridsmoral och bättre ut- 2 Att så var fallet, tor<le väl ha anats ~i;-en av tyskarna. X~irmare härom hos
Walter Kerr, The russinn arm:l’. Its men, its lea<1ers mHl its battles. Lon<lon 1944.
329
,· .
Arne Stade
bildning, såväl hos mannen i ledet som hos truppförbanden. Vad
stridsledningen beträffar, torde tyskarna alltjämt ha stått hors concours. I fråga om »moralen» kunde däremot av olika skäl samma
kvalitetsöverlägsenhet som tidigare ej längre med säkerhet påräknas.
Här må endast pekas på en faktor av mera irrationell art, som sammanhängde med ett eventuellt slopande av de omfattande permittentresor till hemlandet, vilka under oktoberoffensiven ställts i utsikt fr. o. m. början av november månad. – Vida allvarligare var
emellertid, att huvuddelen av den tyska armen helt enkelt saknade den
utrustning och framförallt den utbildning, som måste krävas, därest
fråga blev om offensiva operationer under vinterförhållanden. De
tyska trupperna hade konsekvent utbildats med sikte på offensiv
krigföring under rörliga förhållanden – sommartid. De kunde nog
även – såsom bl. a. vissa erfarenheter från Smolensk hade utvisat –
anses i stånd att organisera ett i tekniskt och taktiskt hänseende
fullgott försvar, förutsatt att tillräcklig förberedelsetid stod till buds.
Men för rörligt krig under vinterförhållanden voro de icke utbildade.
Huvuddelen av det tyska infanteriet torde icke ha haft en dags
tillämpad vinterutbildning bakom sig, flertalet hade väl knappast
ens stått på ett par skidor. Å ven om så hade varit fallet, skulle det
f. ö. varit praktiskt omöjligt att inom rimlig tid förse soldaterna
med skidmateriel och annan vinterutrustning i tillräckliga kvantiteter. – Enahanda var förhållandet beträffande motorfordonsförarna.
Dessa hade till stor del säkerligen ingen aning om hur de skulle
få motorerna att starta i 15-20° kyla, eller hur sönderfrysning av
motorer m. m. skulle förebyggas. Om hur vapnen skulle vårdas och
fås att funktionera under vinterförhållanden, torde inte många ens
bland befälet ha vetat besked. Kort sagt: den tyska armen var icke
rustad för ett vinterfälttåg. För ryssarna kunde »General Vinter»
kanske framstå som en välkommen bundsförvant; icke så för tyskarna.3
Det har kannstöpts åtskilligt kring frågan, varför egentligen ett
strategiskt avgörande visade sig så mycket svårare för tyskarna att
uppnå i Ryssland än i Polen och Frankrike. Det är icke avsikten
att här komma med ytterligare ett inlägg i denna diskussion. En
militärgeografisk faktor av just i detta sammanhang särskilt väsentlig betydelse må dock beröras: det synnerligen glesa vägnätet i Ryssland samt de befintliga vägarnas i allmänhet usla beskaffenhet. Det
är självklart, att detta förhållande måste ytterst menligt inverka
på tempot i framryckningarna samt på underhållstransporternas
3 I tidningen Expressen för den 19 januari 1947 återges i utdrag »det autentiskt bestyrkta, hemliga och för parterna troligen okända ’protokollet’» över Hitlers samtal med marskalk Mannerheim den 4 juni 1942. Enligt detta i bandupptagning bevarade »protokoll» yttrade Hitler bl. a.: »Vår utrustning är mycket
god, den är alldeles utmärkt, men beklagligtvis en utrustning för vackert väder.
Vi var alla övertygade om, det har ju varit vår åsikt sedan gammalt, att man inte
kan kriga om vintern.»
330
Hitler som fältherre
genomförande. Redan mot slutet av oktoberslaget lära vägarna flerstädes till följd av ihållande slagregn ha varit nästan oframkomliga,
något som – i förbigående anmärkt – väl i sin mån kan ha bidragit
till att offensiven körde fast. Det erfordrades knappast någon större
framsynthet f<ir att inse, att förhållandena i detta avseende måste
komma att alltmera förvärras, ju längre hösten framskred. Det kan
väl heller icke betvivlas, att tyska överkommandot måste ha förstått,
att just övergångsskedet mellan höst och vinter ytterligare kunde
komma att föra med sig nya transporttekniska problem, som med
de resurser man ägde, knappast skulle bli lättare att bemästra.
Det var framför allt ur underhållssynpunkt, som läget kunde befaras bli kritiskt. Såväl till följd av de nyss berörda förhållandena
som med hänsyn till att de fåtaliga ryska järnvägarna icke utan
omfattande ombyggnads- och reparationsarbeten kunde i nämnvärd
omfattning utnyttjas för transporter – de ryska partisanernas sabotageverksamhet heller icke att förglömma -, hade underhållsfaktorn redan under förhösten utgjort ett särdeles svårbemästrat problemkomplex. Vältaligt nog är det enkla faktum, att bakom den 200
mil långa tyska fronten icke mindre än 500,000 lastbilar lära ha varit
i ständig verksamhet enbart med underhållstransporter. Såsom
intet tidigare fälttåg hade det ryska blivit ett till- och undanförselproblemens krig.
Hade svårigheterna nu redan förut varit avsevärda, då det gällt
att tillgodose underhållstjänstens transportbehov – alla förnödenheter måste ju till följd av den ryska »brända jord»-strategien framföras från hemlandet -, måste de emellertid befaras bli rent enorma
under senhösten och förvintern. Icke nog med att bilarna genom
det allt sämre väglaget och sedermera frosten skulle komma att utsättas för allt större förslitning. Dessutom skulle då, utöver de vanliga
förnödenheterna, kriivas tillförsel av vinterutrustning av allehanda
slag, kaminer och lampor samt bränsle för dessa o. s. v. Detta måste
visserligen under alla omständigheter tagas med i beräkningen, alltså
i stort sett oberoende av operationernas art. Skulle emellertid därutöver »uppladdning» verkställas för en större anfallsoperation, och
sedermera offensivkraften kontinuerligt underhållas, måste med nära
nog matematisk visshet en försörjningskris av allvarligaste slag
bliva den slutliga följden.
Därtill kom så den nedbrytande verkan på truppernas »moral» och
fysiska stridsviirde, som kunde befaras bli följden, om nattkylan
under pågående offensiv plötsligt ginge ned till -15° eller därunder,
och soldaterna måste, utan tillräcklig näring, utan tillräckliga värmemöjligheter och utan tillriicklig vinterbeklädnad, tillbringa natt efter
natt i fria luften.
Det skall icke bestridas, att i och för sig vägande skäl för en ny
offensiv mot Moskva må kunna ha förelegat. Alldeles uppenbart är,
att det särskilt ur politiska och folkpsykologiska synpunkter kunde
ha inneburit högst väsentliga fördelar, därest den ryska huvudstaden
fallit före årets slut. Också rent strategiskt sett skulle Moskvas
331
.’
Arne Stade
erövring tvivelsutan ha blivit av största betydelse. Moskva var ju
icke blott Sovjetrysslands huvudstad; det utgjorde även en knutpunkt, varifrån alla Central-Rysslands huvudjärnvägar stjärnformigt
strålade ut. Berövade detta viktiga centrum skulle följaktligen ryssarnas operationsfrihet varit reducerad till ett minimum. Men icke
ens tagna som helhet voro dessa hypotetiska fördelar tillnärmelsevis
av sådan storleksgrad, att de på något sätt hade kunnat uppväga
de högst konkreta olägenheter och vådor, som voro förknippade med
en stormlöpning mot Moskva på regnupplösta väga:r i kapp med den
annalkande vintern.
Det skulle sannolikt innebära en svår felbedömning av den tyska
militära ledningens omdöme och insikt, därest man supponerade, att
det var ur ett inbillat realistiskt betraktelsesätt framsprungna, fackmässiga överväganden, som lågo till grund för beslutet om Moskvaoffensivens återupptagande. Ett förutsättningslöst militärstrategiskt
bedömande hade med all sannolikhet måst resultera i ett omedelbart
och radikalt tillbakadragande av fronten till en för aktivt försvar
lämpad ))vinterlinje)), varest de hårt slitna trupperna kunnat beredas
vila och skydd mot vinterkölden för att i bästa fall nästkommande
vår, reorganiserade, numerärt förstärkta och föryngrade, ånyo framgå
till offensiv. Det beslut, som i verkligheten stadfästes, gick emellertid i rakt motsatt riktning.
Vad slags synpunkter och överväganden var det då, som kommo
att fälla utslaget vid det historiska beslutets fattande? Ett fullt uttömmande svar på den frågan skulle måhända ingen annan än ))der
Oberste Befehlshaber)) själv ha kunnat lämna.
III.
Problemet ))Hitler som fältherre)) hänger intimt samman med frå-
gan om ))Hitler och generalerna)).
Generalitetets inställning till kriget mot Ryssland har varit och är
kanske alltjämt ett omstritt spörsmål. Att ))generalerna)) i gemen
av strategiska eller eljest fackmilitära skäl skulle ha varit deciderat
emot det ryska kriget som sådant, kan dock knappast sägas framgå
av f. n. tillgängligt källmaterial. Ej heller finnas några egentliga
indicier för att mera djupgående strategiska meningsskiljaktigheter
mellan Hitler och hans militära rådgivare skulle ha varit märkbara
under de tre första, övervägande framgångsrika krigsmånaderna. –
Efter mitten av september har emellertid av allt att döma något
inträffat, som skulle komma att få vittgående följder. Till denna
tidpunkt synes man nämligen kunna härleda själva upprinnelsen till
den schism mellan den politiska ledningen och den militära sakkunskapen, som slutligen i december 1941 skulle utmynna i det drastiska entledigandet ej blott av överbefälhavaren, generalfältmarskalk
Walter von Brauchitsch, utan desslikes av samliga de tre armegruppcheferna. Vad låg i verkligheten bakom denna exempellösa ))utrens- 332
Hitler som fältherre
ning» mitt under pågående operationer och i ett, militärt sett, utomordentligt kritiskt läge7
I Berlin kunde man redan vid årsskiftet 1941-1942 få höra två
diametralt motsatta förklaringar. Enligt den ena versionen, vilken
skall ha utgått från nationalsocialistiska partiet, skulle de avskedade militära cheferna inför Hitler ha hävdat, att Moskva kunde och
till varje pris borde tagas före årets slut. »Der Fiihrer» däremot
skulle ha »varnat och endast motsträvigt gått med på deras planer».4
När så fiaskot blev uppenbart, hade han personligen nödgats övertaga det direkta befälet. – Vad åter beträffar den andra versionen,
som härrörde från tyskt militärt håll, angav den som det verkliga
skälet till von Brauchitsch’s och de övriga generalernas avskedande,
att Hitler »inför partiet och dess trupper måst redovisa ett antal
syndabockar», till följd av att han misslyckats med att »tvinga sig
fram förbi Moskva före vinterns inbrott». Det torde redan nu få
anses fullt klart, att den senare versionen åtminstone kom sanningen
närmast.5 Det är nämligen från flera håll med bestämdhet omvittnat,
att von Brauchitsch under höstens lopp vid upprepade tillfällen givit
uttryck för sitt bestämda ogillande av »Fiihrerns» desperata och hänsynslösa strategi, och att han därvid understötts icke blott av de tre
armegruppcheferna, vilka sedermera samtidigt med sin chef försattes i disponibilitet, utan jämväl av överbefälhavaren för luftstridskrafterna, riksmarskalk Göring.
Första gången denna principiella motsättning i strategiskt betraktelsesätt mellan Hitler och de militära cheferna kom till tydligt uttryck, skall ha varit vid ett »krigsråd» i den lilla staden Orsja vid
övre Dnjepr i slutet av september månad, alltså kort före den »första
Moskvaoffensivens>> igångsättande.6 Med rätt stor sannolikhet var
det vid detta tillfälle, som von Brauchitsch först framförde tanken,
att man borde avbryta operationerna och anträda återtåg. Detta
förslag skall, enligt uppgift av »pålitliga personer tillhörande tyska
överkommandot», ha motiverats med att det, efter vad ingående unclerEökningar givit vid handen, »inte var möjligt att erövra Leningrad
och Moskva före vinterns inträde».7 Därför borde man redan nu,
medan ryssarna voro på defensiv och företaget kunde genomföras
under gynnsamma betingelser, gå tillbaka till en »vinterlinje». Därigenom skulle man vinna, dels att etapplinjerna bleve kortare, dels
att själva frontlinjen förkortades (varigenom trupp skulle kunna
utsparas), dels slutligen att varma vinterkvarter skulle kunna erhållas.
Hitlers svar blev ett kategoriskt: nej. Förslaget skall »ögonblickligen» ha avvisats. Det vore ingalunda omöjligt att taga såväl Lenin- 4 Cit. efter Arvill Fredborg, Bakom stålvallen. Stockholm 1943.
5 Dess riktighet har f. ö. i augusti 1946 vitsordats av von Brauchitsch själv i
samband med Niirnbergrättegången.
0 Uppgiften härom meddelas av Helge Knudsen, Hitler banclt min pen. Kpbenhavn 1945.
7 Cit. efter Howard K. Smith, Sista tåget från Berlin (sv. övers.). Stockholm 1943.
333
•
Arne Stade
grad som Moskva före vinterns ankomst. Därigenom skulle de tyska
trupperna få både vinterkvarter och goda försvarsställningar för
den händelse att kriget skulle komma att fortsätta även under vintern. »Han trodde emellertid inte, att den bolsjevikiska regimen var
så stark, att den kunde bära förlusten av sina båda största städer
– – -.» Särskilt det sist anförda uttalandet förefaller signifikativt.
Det ger en säregen relief åt det ofta framförda påståendet, att det
till stor del var rent önsketänkande, som dikterade Hitlers strategiska beslut och handlande. För Hitler synes det ha blivit en trosoch prestigesak, att Sovjetryssland skulle krossas före årets slut.8
Alltså fanns det ingen återvändo. Den 26 september undertecknade
generalfältmarskalk von Bock armegruppordern om offensiv mot
Moskva.
Det synes tämligen givet, att resultatet av Hitlers stora oktoberoffensiv knappast kan ha varit ägnat att dämpa »generalernas»
principiella aversion mot fortsatta offensiva operationer innevarande
år. Följaktligen torde det vara barättigat att även i novemberoffensiven se ett utslag av Hitlers strategiska »besser wissen». Men ett
spörsmål kvarstår: i vad mån hade von Brauchitsch försökt att avstyra detta på förhand dödsdömda företag~
Tyvärr måste det svaras: »på forskningens nuvarande ståndpunkt»
veta vi härom nästan ingenting. Däremot uppger Howard Smith,
att von Brauchitsch” den 21 november, alltså 5 dagar efter det att
den nya offensiven startat, skall ha uppsökt »Fiihrern» och påyrkat
»Ögonblicklig reträtt». Eljest »skulle ingen tysk general vilja ta
konsekvenserna».
Vad som här främst frapperar, är tidsangivelsen: 21 november.
Med den kännedom, vi i övrigt äga om von Brauchitsch’s principiella
inställning i förevarande fall, bör det väl nästan kunna förutsättas,
att den tyske överbefälhavaren redan före den nya offensivens igångsättande åtminstone för rikskanslern klargjort den verkliga innebörden av det planerade företaget och de oöverskådliga följderna
av dess misslyckande. Då Hitler det oaktat även denna gång drev
sin vilja igenom, förefaller det psykologiskt orimligt, att von
Brauchitsch skulle ha tilltrott sik att, endast några få dagar efter
det att offensiven inletts, kunna övertala Hitler att gå med på reträtt. Det ligger därför nära till hands att ifrågasätta, huruvida
icke ett misstag från Smith’s sida här torde föreligga, och om icke
det åsyftade intermezzot i själva verket ägde rum redan den 21
oktober, d. v. s. omedelbart efter det att den första Moskvaoffensiven
kulminerat. T. v. är detta givetvis endast en gissning, omöjlig att
leda i bevis. Ganska säkert torde det däremot vara – även om ej
8 .Jfr brevet till Mussolini av 21 juni (Såta vänner. Intima brev Hitler-Mussolini. Stockholm 1945) : »Även om jag vid årets slut skulle vara tvungen att
hålla 60 eller 70 divisioner kvar i Ryssland – – -.» – Enligt Fabian von Schlabrendorff, Upprorsförsöket i Nazi-Tyskland (Offiziere gegen Hitler. Sv. övers.,
Stockholm 1946), skulle Hitler ha anslagit en tidrymd av endast sex veckor för
Rysslands nedkämpande.
334
Hitler som fältherre
heller i detta fall fullt bindande bevisning ännu kan förebringas
-, att Hitlers ödesdigra beslut i oktober 1941 om förnyad offensiv
mot .Yioskva kom till, icke som en följd av utan i trots av den militäre överbefälhavarens föreställningar och förslag. Utgången av »det
andra slaget om Moskva» framstår därför, sedd i historiskt pCl·spektiv, framför allt såsom grundskottet mot myten om »Hitler som fältherre».”
Det kunde vara frestande att något spekulera över »hur det kunde
ha gått», vilken vändning kriget kunde ha tagit, om Hitler i oktober
1941 lyssnat till von Brauchitsch’s råd och böjt sig för hans större
erfarenhet och djupare insikt på strategiens område. Men om än
frestande så lika fullt meningslöst, eftersom sanningen om vad som
eventuellt kunde ha hänt ju ändå aldrig kan utrönas. – Vad vi
däremot veta, det är resultatet av Hitlers eget strategiska bedömande
och följderna av hans beslut. På det mest slående sätt besannade
sig i december 1941 von Bernhardis profetiska ord av år 1920: »vVer
einen derartigen Krieg als Dilettant in Szene setzen will, hat ihn
schon verloren, noch bevor er ihn in Gang gebracht hat.»
’ Det enda skriftliga vittnesmål till belysning av frågan om »Hitler och generalerna», som hitintills från tyskt håll framlagts, torde vara von Schlabrendorffs
»Offizicre gegen Hitler». Schlabrendorff beklädde en officersbefattning i mellersta armegruppens stab och kunde, såväl därigenom som framför allt till följd av
sina personliga relationer, förväntas vara tämligen väl informerad. Vad han har
att förmäla i ifrågavarande ämne är dock anmärkningsvärt diffust och intetsä-
gamle. Det bestyrker dock i sin mån elen framställning av »spelet bakom kulisserna», som här givits.
23- c!HD2 Srenst Tidsb-iff 1347 335
,· .
I.
DEN TYSKA KRIGSMAKTENS NEDERLAG I BELYSNING AV NY LITTERATUR
Av fil. d:r THEDE PALM, Stocklzolm
ÄNNU är det för tidigt att skriva det andra världskrigets historia.
Nya dokument komma ständigt i dagen, och de äro nödvändiga för
att man fullt skall förstå allt det som skedde under åren 1939 till
1945. Sålunda ha, för att blott nämna ett enda fall, bilagorna till den
norska undersökningskommissionens redogörelse för hiindelserna 1940
shillt det tyska överfallet på Norge i ny och för många överraskande
belysning. Ingenting har ändrats i det faktum, att tyskarna planerade och genomförde ett anfall på ett neutralt land. Men engelsmän
och fransmän förberedde också en intervention i Norge. Sedan denna
bringats till ett snabbt och lyckligt slut, skulle en del av den använda
styrkan gå in i Sverige för att sätta sig i besittning av de lappländska
malmfälten. Planläggningen av den sistnämnda operationen förefaller visserligen att döma av de publicerade dokumenten ha varit
orimligt optimistisk och verklighetsfrämmande. Men redan ett försök att sätta den i verket skulle kunnat medföra att Sverige under
försvar av sin neutralitet mot sin vilja dragits in i kriget på Tysklands sida.
Men detta är blott ett exempel på vad som inte hänt. Till det som
faktiskt hänt finns åtskilligt att tillägga, även om man håller sig
till den rena krigshistorien. Enligt vad som sagts på västallierad
sida finnas där krigsdagböcker, rapporter, order och andra dokument väl samlade, så att en historiker på grundval av dem i framtiden skall kunna beskriva och förklara både nederlag och slutliga
segrar. Det flitiga memoarförfattande, som är så typiskt för engelsk
tradition, har kommit igång, med Churchills egna memoarer som
största nummer. Vänder man sig till den andra segrarsidan, den
östra, finns väl endast små förhoppningar om att därifrån skall
komma andra skildringar än de officiella. I de hittills kända är
propagandainslaget så starkt, att de säkert göra mindre verkan än
vad som skulle framkallas av osminkade redogörelser för den ryska
armens stora initialnederlag, kraftsamling och ofantliga segrar under
320
Hitler som fältherre
skicklig ledning liksom för det ryska folkets lidanden och uppoffringar.
Men varje sak kan ses från minst två håll. Tyskarna äro tills vidare och komma viil också att i fortsättningen i stor utsträckning bli
orepresenterade, niir det gäller att producera autentiska dokument
till förklaring av världskrigets senare del. Tyska generaler ha stupat,
avrättats eller dömts till långvariga fängelsestraff för krigsförbrytelser. Tyska arkiv ha bombats och förstörts. Krigsdagböcker ha
särskilt under krigets slutskede omöjligt kunnat föras. Och redan
nu har en felkälla i eventuellt förefintliga sådana kunnat på,visas.
Vid ett tillfälle hade Hitler beordrat en pansarkår till någon rysk
stad. Följden blev en förvirrad koncentration av pansar till en obetydlig sektor av fronten. Hitler ville ställa kårchefen inför krigsrätt, varvid det påpekades för honom, med hänvisning till krigsdagboken, att orsaken till det hela var hans egen order. Efter detta
förbjöd Hitler att någon hänvisning till hans egna order eller ingripanden i pågående operationer finge göras i högkvarterets krigsdagbok.
Den som berättat detta är en kanadensisk jurist och officer, Milton
Shulman, vilken under kriget bl. a. tjänstgjorde som underrättelseofficer och som sedan fått i uppdrag att samla material för den officiella redogörelsen för Kanadas krigsdeltagande. Han har därvid,
utom den tillgång han haft till skrivna dokument som fallit i de
allierades händer, intervjuat ett stort antal tillfångatagna tyska officerare av alla grader. Bland de mest kända av dessa befinna sig
fältmarskalk von Rundstedt och SS-pansargeneralen Sepp Dietrich.
Shulman har medvetet gjort försöket att från tysk sida följa de
allierade operationerna i väster efter invasionen, att finna fram det
tyska överkommandots bedömningar och därav följande beslut om
motåtgärder, att se hur dessa beslut omsatts i praktiken av förbanden
vid fronten och att avlyssna reaktionerna, både generalers och menigas, infiir återtåg och nederlag. En del av sitt material och sina
reflexioner över detta har han samlat i en bok om det tyska nederlaget i viister, »Defeat in the West» (London 1947).
Alla tyska högre militärer, som Shulman frågat, voro eniga om
att tyskarna förlorat kriget på grund av något stort misstag som
tyskarna själva begått. Men enigheten upphörde, när det gällde att
fastställa vilket misstag. En ansåg att det var ett fel att låta engelsmännen komma undan vid Dunkerque, en annan att man bort invadera England 1940. En tredje menade att Tyskland aldrig skulle
ha anfallit Ryssland, en fjärde att Rommel skulle fått tillräckligt
stöd, så att han kunnat nå fram till Suez. Men vissa av dessa misstag voro otvivelaktigt av politisk natur, och den tyska militärledningen har ej haft del i dem. Med utgångspunkt från en politisk
bedömning beslöt t. ex. Hitler 1940 att ej försöka invadera England.
Han räknade uppenbarligen med att England skulle vilja förhandla.
En order från den 12 oktober 1940, undertecknad av fältmarskalk
Keitel, säger rent ut, att förberedelser för landstigning i England
skola företagas endast för att utgöra ett militärt och politiskt hot.
321
..
’
Thede Palm
Det är sant, att man på militärt håll var tveksam ifråga om en
sådan operations genomförbarhet och såg med tillfredsställelse att
den ej blev beslutad. Rundstedt fann den otiinkbar, därför att tyskarna saknade invasionsfarkoster och möjligheter att underhålla
landsatta trupper. Han stöddes förmodligen i sin bedömning av den
tyska underrättelsetjänstens uppskattning av det engelska försvarets styrka. Denna angavs till 39 divisioner i södra England i september 1940 – genom Churchills öppenhjärtiga meddelanden vet man
numera hur dessa »divisioner» sågo ut. Det är numera också känt
att chefen för den tyska militära underriittelsetjiinsten, amiral Canaris, genom avsiktligt vilseledande rapporter sökte förhindra ett anfall
på England. Canaris, som avrättades 1944, hör för övrigt till de mest
egendomliga männen i krigets 1’yskland, men frågan är väl om hans
roll i utvecklingen någonsin blir fullt klarlagd.
Men Hitlers uppfattning bestämdes i detta fall sannolikt inte av
hans militära rådgivares. Han ansåg ännu vid denna tidpunkt, att
det brittiska imperiet, liksom också den katolska kyrkan, hörde till
de världsmakter, som måste existera. Han ville stödja England genom den tredje världsmakten ’J’yskland. Inför en grupp högre officerare uttalade Hitler att han var villig att bevilja England mycket
goda villkor. Han var t. o. m. villig att placera npp till tio tyska
divisioner i Storbritarmien som ett stöd för den brittiska regeringen
då det gällde att bevara Storbritanniens säkerhet. ’J’anken var pittoresk, och den säger, bland mycket annat, något om Hitlers djupa
okunnighet om engelsk mentalitet. Men Shulman påpekar, och säkert
med rätta, att man här kan finna en del av bakgrunden till Rudolf
Hess’ flygning till England.
Håller man sig till de rent militära orsakerna till Tysklands nederlag, sammanfattar Shulman dem i tre ord: Hitler, disciplin och
okunnighet. I och för sig förklara dessa ord naturligtvis ingenting.
Disciplin måste varje arme hålla. I Sverige framstiilles ibland den
amerikanska armen som disciplinlös, vilket den givetvis inte alls är.
Disciplinen och drillen vid amerikanarnas ~West Point skulle förmodligen komma svenska krigsskoleelever att blekna. Men disciplinen skall utövas i en form som tager hänsyn till människovärdet
hos de underlydande. När general Patton en gång gav en amerikansk
soldat en örfil, väckte detta, mitt under brinnande krig, en sådan
uppståndelse att det var nära att han fick avlägsnas från sitt befäl.
Tyska officerare kunde tillåta sig och tilläta sig helt andra metoder,
lika nedsättande för soldaterna som meningslösa, när man tänker på
att disciplinen avser att höja stridsvärdet inom en arme. Den genomförda kadaverdisciplinens verkningar blevo uppenbarade under motgångar och nederlag. I Gisevius’ bok och iindå tydligare i ambassadören Ulrich von Hasselis dagbok ser man med vilka oerhörda svå-
righeter även klarseende militärer kämpade, när det gällde att i ett
livsviktigt ögonblick frigöra sig från disciplinens band. Officerare
på västfronten, som under de sista förvirrade månaderna tvingats
taga egna initiativ, voro ändå alltid angelägna att förklara att de i
grund och botten bara lytt givna order. Officerare i kanalhamnarna
322
Hitler som fältherre
– vilka med få undantag tviirtemot vad man i Sverige trott ingalunda försvarades siirskilt hårdnackat – hade fått underteckna ett
löfte till Hitler att försvara sig in i det sista, och alla sökte dc och
funno en formell förklaring på att detta sista infunnit sig. Att fallet
var hopplöst, att de endast ödslade människoliv, betydde mindre än
den formella överensstämmelsen med omöjliga order.
Den Fiihrerprinzip, som Hitler predikade i Mein Kampf och genomförde i partiet och i Tyskland, har sina rötter i den tyska soldattraditionen.
Okunnigheten hängde på sätt och vis samman med den tyska formen för disciplin. Inom ett system, där man genomgående såg ned
på sina underordnade, föll det sig naturligt att inte anförtro sig till
dessa mera än vad som var nödvändigt. Detta genomfördes från
toppen, alltså från Hitler sjiilv. Om demokratiska regeringar, både
före ·kriget och efter detta, haft en tendens att anse sig vara fullkomliga, allvisa och oersiittliga, har i alla fall denna tendens varit
omedveten och inte öppet erkänd. För Hitler var det en till sist
hysteriskt omfattad tro att han inte kunde lita på någon annan än
sig själv. Följaktligen höllos även de högsta militiira instanser i
okunnighet om det verkliga läget. Enligt order fick ingen veta och
förbjöds att söka få veta annat än det, som kunde anses vara en
förutsättning för att kunna lösa givna uppdrag. Ä ven högre officerare blevo underrättade om vad som väntades av dem först i sista
minuten. General Student, som kommenderade en armegrupp i
Ardenneroffensivens flank, visste ingenting om denna förrän en
vecka innan. Fallskärmssoldater, som sattes in mot Eupen under
samma offensiv, fingo reda på sina mål ett par timmar före ilastningen i flygplanen. Många hade då inte ens sett en karta över
operationsområdet, något så mycket mera barockt som just sådan
trupp måste känna till flera detaljer om den terräng, där den skall
samlas, än kanske något annat truppslag.
Marskalk Kesselring i Italien hölls aldrig orienterad om vilka
reserver von Rundstedt hade, och Rundstedt upplystes inte om läget
på östfronten. Det är alltså inte att undra på, att flera generaler
berättat, att de hämtat sina kunskaper om krigsläget i stort från
Goebbels propagandarapporter. Man har vetat, att det tyska folket
var okunnigt om utvecklingen. Men det är väl nytt, att armen, uppifrån och ned, var lika illa underrättad.
Inom ett demokratiskt lands försvarsmakt måste det vara självklart, att förtroende skall råda mellan både högre och lägre ledning
och mellan ledning och trupp. Det är ett fel när så inte är förhållandet, ett fel som måste gå tillbaka på brister i utbildning och anda.
Likaså är det nödvändigt att förtroende råder mellan militärledning och politisk ledning. I Hitlers Tyskland var allting annorlunda.
Redan från början hade Hitler haft svårighet att vinna över riksvärnets ledning för dc nationalsocialistiska ideerna. Helt gjorde
han det aldrig. Under kriget fördjupades motsättningarna mellan
wehrmacht och de privilegierade ss-trupperna. stridsvärdet hos de
senare var obestridligt. De voro samlade ur det fysiskt bästa folk- 323
,- .
Thede Palm
materialet, och de voro fanatiska anhängare av Hitler. Men dc vägrade att taga order av den militära ledningen och lydde under Rimmler och Hitler direkt. SS-trupperna utgjorde en arme inom armen.
Att en sådan desorganisation inom krigsmakten var möjlig kan bara
förklaras av Hitlers misstro mot generalerna.
Det har länge varit känt, att generalstabens ledning motsatte sig
först Hitlers tjeckoslovakiska politik och sedan anfallet mot Polen.
I båda fallen var det Hitler som bedömde läget rätt, om man ser
saken på kort sikt. Att anfallet mot Frankrike 1940 fick sitt bekanta
förlopp berodde också på Hitlers personliga ingripande. Generalstaben under von Brauchitsch och Halder hade planlagt en operation
över Holland enligt Schlieffens klaRsiska mönster, dlir anfallet skulle
ske med von Bocks armegrupp. General von Mannstcin, stabschef
hos Rundstedt, som med en armegrupp stod framför Ardennerna,
sände direkt till Hitler in den plan, som sedan kom till användning,
och Hitler accepterade den mot siirskilt Halelers avstyrkande. Hitler
fick ännu en gång rätt. Det var hans berömda »militära intuition»
som verkade.
Denna höll måttet så länge den tyska krigsmakten ännu var oskadad och så länge motståndet var relativt svagt. Men nlir motståndet
hårdnade och den tyska maskinen började bli försliten, krävdes inte
längre intuition utan milihirt kunnande för att avvärja katastroferna. Men mannen med intuition hade makten, och framgångarna
hade gjort att han trodde sig också besitta kunskaperna. Varje
motgång skylldes på generalerna vid fronten, och Hitler personligen
började mer och mer lägga sig i rent taktiska avgöranden. Generalstaben, som en gång kunnat hindra Hitler att få makten och som
under kriget genom att eliminera Hitler kanske kunnat rädda ’l’yskland och i varje fall besparat det tyska folket och andra folk oändliga lidanden, sjönk ned till en nullitet. Den 21 januari 1945 fick von
Rundstedt vidarebefordra en order, att varje chef ned till divisionschef måste i god tid till Hitler anm~ila hl. a. Yarjc avsedd rörelse bakåt
och varje företag mot fienden överstigande normal patrullverksamhet. Under slaget om Normandie bestämdes från Berlin till och med
vilka vägar varje division fick använda. Den militära ledningen var
satt ur spel. Hiiri måste man åtminstone se en starkt bidragande
orsak till den form, som det i längden oundvikliga nederlaget fick.
Hur än nederlaget kom till stånd iir det ett faktum, som kommen·
att få betydelse för framtiden, att den tyska krigsmakten besegrades
på slagfältet. Och till sist bestod krigsmakten av hela det tyska
folket. Man har svårt att föreställa sig hur en ny dolkstötsteori av
modell 1918 skulle kunna formuleras.
Frankrikes ambassadör i Berlin 1931-1938 Andre FranQois-Poncet
berättar i sina minnen, att Hitler vid deras första Hingre samtal som
alltid starkt betonade sin fredsvilja. Även ett segerrikt krig, yttrade
han, kostar mer än det smakar. (»l;nc guerre, meme victorieuse,
couterait plus cher qu’elle nc rapporterait.») Detta är en sanning,
som Hitler sedan dess verksamt bidragit till att viiriden skulle fullkomligt förstå. :JYien i Hitlers mun Yar det ingen sanning. Han förbe- 324
Hitler som fältherre
redde redan från sitt makttillträde Tysklands erövringskrig österut.
Han har själv i Mein Kampf framhävt kriget som det heroiska, som
det tillstånd ur vilket ett stolt folk framgår starkt.
En annan inställning ser kriget som något som kan vara nödvändigt när oersättliga värden stå på spel, men som en förnedrande och
ovärdig form för uppgörelse mellan folken. Sintsatserna draga sig
själva och äro lyckligtvis inga hemligheter. Så länge det finns nå-
gon makt, som inte helt omfattar denna inställning, måste ett land
vara fullt berett att skydda sina värden och att samtidigt verka för
nya och bättre former för mellanfolklig samlevnad.
II.
FÖRSPELET TILL DEN ÖDESDIGRA TYSKA
MOSKVAOFFENSIVEN I NOVEMBER 1941
Av kapten ARNE STA DE, Strängnäs
»Es ist unmittclbar klar – – -, dass ein jahrelanges Studium dazu
gehört, um <len ganzen Umfang des ”\Vissens zu teherrschen, das erforderlich
ist, mu cinen Krieg uer Neuzeit leiten zu können. – – – ”\Ver einen derartigen Kricg als Dilettant ii1 Szene setzen will, hat ihn schon verloren, noch
bevor er ilm in Gang gebracht hat.»
Friedrich t·on Bernlw.rdi, Vom Kriege der Zukunft.
Nach elen Erfahrungen des Weltkrieges (1920).
>>MITT livs allvarligaste beslut» har Adolf Hitler i ett handbrev till
Mussolini av den 21 juni 1941 beniimnt den viljeakt; som gav den direkta
impulsen till utbrottet av det tysk-ryska kriget i gryningen den 22
juni 1941. Sett ur den efterklokhetens synvinkel, som vetskapen om
»hur det gick» i förening med tillgängligt källmaterial redan idag
möjliggör för eftervärlden att anlägga, kanske det dock kan ifrågasättas, om icke epitetet med än större rätt hade kunnat appliceras på
det beslut, som Tysklands rikskansler och »Oberster Befehlshaber»
torde ha fattat i slutet av oktober 1941 och som vid mitten av november utlöste det s. k. »andra slaget om Moskva». Genom utgången av
detta »slag» bröts niimligen den tyska strategiens dittills obrutna
segerrad och tvangs den tyska armen, för första gången sedan krigsutbrottet i september 1939, över på defensiven. Redan såtillvida förefaller den jämförelse, som gjorts mellan Moskvaslaget i nov./dec.
325
•’
..~ .
Arne Stade
1941 och Marneslaget i september 1911 ganska träffande. Men parallellerna kunna mångfaldigas. »Liksom vid Marne ställde tyska överkommandot på sina armeer anspråk, som inte kunde fyllas och som
överstego deras krafter. Liksom vid Marne sprack den tyska offensiven av brist på reserver några meter från målsnöret så att säga.
– – – Framför allt blev det tyska överkommandot även i slaget om
Moskva fullständigt överrumplat av fiendens motstöt. – – – Det
tyska överkommandot hade inte märkt de ryska förberedelserna för
en kraftig motstöt.»1
Sådana blevo alltså de omedelbara följderna av vad ovan betecknats
såsom Hitlers »allvarligaste beslut». I det följande skall ett försök
göras att skissera den sannolika bakgrunden till detta ödesdigra
avgörande. Huvudvikten kommer därvid att läggas vid en analys av
det rent militärstrategiska läget, sådant det bör ha tett sig från
tysk horisont i slutet av oktober 1941. Självfallet måste resultatet av
en dylik studie med hänsyn till källmaterialets sköra och fragmentariska beskaffenhet bli mer eller mindre osäkert och preliminärt.
Det oaktat kan försöket måhända äga sitt berättigande. Endast mot
bakgrunden av en dylik analys torde det niimligen vara möjligt
att någorlunda fatta, vad Hitlers beslut rent strategiskt sett innebar,
eller att rätt förstå, vilket oerhört högt spel, som den tyska ledningen
i själva verket spelade under det andra världskrigets »Marne-slag».
I.
Av grundläggande betydelse är frågan om de ursprungliga målen
på tysk sida för de krigsoperationer, som togo sin början den 22
juni 1941. Svaret på denna fråga har av Hitler själv formulerats
sålunda i ett tal i Miinchen den 11 november 1941: »för det första
att tillintetgöra fiendens makt, d. v. s. fiendens stridskrafter, och
för det andra att ockupera de områden, som bilda grundvalarna för
fiendens rustningar och försörjning.» I sitt ovan citerade brev till
Mussolini framhåller Hitler däremot såsom det primära målet »att
i Ukraina för lång tid framåt få en gemensam bas för livsmedelsförsörjningen, som kan ge oss vad vi kommer att behöva i framtiden». Denna målsättning är – oavsett målens inbördes ordningsföljd – i hög grad anmärkningsvärd. Den låter nämligen ana, så-
som Werner framhåller, en viss motsättning »mellan det militära
avgörandets strategi och den geopolitiskt territoriella strategien,
mellan centralfronten och sydfronten». Följden av denna motsättning blev en ödesdiger splittring av den tyska kraftinsatsen till men
för den målmedvetna kraftsamlingen på den såsom militärt viktigast
bedömda centralfronten. Härigenom fördröjdes det tyska framträngandet i riktning Moskva, vilket måhända blev grundorsaken till vad
som sedermera skulle hända i samband med den andra Moskvaoffensiven.
1 Oit. efter Max Werner, Den stora offensiven. Koalitionskrigets strategi (sv.
övers.), Stockholm 1943.
326
Hitler som fältherre
’!’rots dc, särskilt i den tyska propagandan, överväldigande framgångarna i »gränsslagcn» under slutet av juni och början av juli
stod det för mera nyktra och klarsynta betraktare redan tidigt klart,
att det tyska »blixtanfallet» denna gång icke förlöpte i allo enligt
plan och i enlighet med det beprövade »segerreccptet» från Polen
och :B’rankrike. Otvivelaktigt vunno tyskarna även nu glänsande
viktorior, och bl. a. lyckades de på några få dagar krossa den s. k.
Stalinlinjen, som gick från Pskov vid Pejpus förbi Vitebsk, Orsja
och Mogilcv till Sjitomir. Men Segern uteblev denna gång.
Särskilt ominös bör utgången av ».iätteslaget» vid Smolcnsk på
centralfronten ha tett sig för den tyska ledningen. Enligt överkommandots kornmunike slutade detta »inringningsslag», som inleddes
omkring den 17 juli och pågick till omkring den 5 augusti, med att
310,000 man starka ryska stridskrafter nödgades sträcka vapen. Därmed må ha förhållit sig hur som helst. :B~aktum kvarstår, att den
tyska offensiven på ccntralfronten, som av allt att döma varit avsedd
att i ett enda stort svep nå iinda fram till Moskva, diirmed för lång
tid framåt hade kulminerat. Slaget vid Smolensk är av historisk
betydelse, framhåller ”\Verner, främst därigenom, »att det gjorde slut
på det tyska blixtkriget».
Detta iir dock icke så att förstå, som skulle den tyska offensivkraften i och med slaget vid Smolcnsk ha varit uttömd. Fastmera var det
just vid denna tid, som den framgångsrika tyska offensiven i Ukraina
(alltså på sydfronten), vilken sedermera kom att nästan oavbrutet
fortgå till långt in i november, inleddes. Även under Ukrainafälttåget firade tysk strategi, tysk taktik och tysk stridsmoral utomordentliga triumfer, framförallt i den stora inringningsoperationen
mot Kiev vid mitten av september, kanske >>den mest lysande aktion,
som de tyska vapnen utfört under det tysk-ryska kriget» (Werner).
Men något avgörande uppnåddes icke heller här.
Än mindre blev detta fallet på nordfronten. Visserligen lyckades
tyskarna där relativt snabbt nå fram till och innesluta Leningrad.
Men trots ett oerhört uppbåd av störtbombflyg och belägringsartilleri
motstod staden alla stormningsförsök
Ännu medan segerbuden från Ukraina och nordfronten kablades
ut över världen, igångsattes överraskande nog den 2 oktober det s. k.
>>första slaget om Moskva». Att det här var fråga om en verklig
jiitteoffensiv stod snart klart – enligt ”\Verner skola 4/5 av de tyska
pansarstyrkorna, 2/3 av flyget och mer än hälften av infanteriet ha
deltagit. Men varken den militära kraftinsatsen eller den politiska
ledningens braskande proklamationer och kommunikeer hjälpte. Väl
sköts den tyska fronten på några veckor fram 200-250 km, till ett
avstånd från Moskva av blott 11-12 mil. Och visserligen rapporterades från tyskt håll som vanligt fantastiska fångsiffror (663,000 man
efter »dubbelslaget» vid Vjazma-Brjansk). Men det strategiska avgörandet lät alltjiimt vänta på sig. Och den 20 oktober var tyskarnas
frammarsch nästan överallt hejdad.
Det var i detta läge, som »Hitlers allvarligaste beslut» tillkom. Den
strategiskt sett misslyckade utgången av den stora oktoberoffensiven,
327
,..
Arne Stade
på vilken man politiskt såväl som militärt satsat så mycket, nödvändiggjorde ett snabbt principbeslut avseende riktlinjerna för de
fortsatta operationerna, främst på centralfronten. Två huvudalternativ kunde därvid tänkas, mellan vilka ett avgörande måste träffas:
l) fortsatt offensiv till framtvingande av ett strategiskt avgörande,
varvid på centralfronten Moskva måste utgöra det närmaste operationsmålet; 2) offensivens avbrytande och återtåg efter hand till en
»vinterlinje», gynnsam ur försvarssynpunkt under vintern och lämplig som utgångsläge för nya anfallsoperationer nästa vår.
Det har redan av inledningen framgått, vilketdera alternativet som
slutligen valdes. Den 16 november igångsattes på centralfronten en
ny tysk offensiv. Det var det »andra slaget om Moskva», som då tog
sin början.
II.
Det är ju i allmänhet icke svårt att vara efterklok. Det kräver
heller icke något större skarpsinne att nu efteråt konstatera, att det
alternativ, som i verklig·heten valdes, aldrig hade bort väljas. I detta
fall voro dock de givna förutsättningarna sådana, att det förefaller
ofattbart, att icke det tyska överkommandot redan på förhand skulle
ha insett det vanskliga, för att ej säga rent hasardmässiga i det
planerade företaget och följaktligen också måst inse, att utgången
svårligen kunde bli en annan än den som småningom följde.
Redan de ömsesidiga styrkeförhållandena borde ha varit ägnade
att mana till eftertanke. De armestridskrafter, som tyskarna själva
vid fälttågets början i juni kunde sätta in mot Ryssland, ha sannolikt icke överstigit 170 divisioner (eller något mer än 3 milj. man).
Ännu i slutet av oktober hade divisionernas antal knappast ökats.
Däremot hade vid denna tid åtskilliga av de ursprungliga divisionerna säkerligen avsevärt åderlåtits och decimerats. I all synnerhet
torde detta ha varit fallet med de divisioner, kanske ett 60-tal, som
voro underställda generalfältmarskalk von Bock, armegruppchefen
på centralfronten. Även armegrupp Nord (chef: generalfältmarskalk
Ritter von Leeb) och armegrupp Syd (chef: generalfältmarskalk von
Rundstedt) hade dock lidit kännbara förluster och voro dessutom
alltjämt inbegripna i offensiva operationer, varför någon mera genomgripande omfördelning av stridskrafterna åtmistone inom de
närmaste veckorna knappast var genomförbar. – Någon strategisk
reserv i egentlig mening synes överhuvud taget icke ha funnits.
Att för användning i Ryssland frigöra några av de till ett 100-tal
uppgående divisioner, vilka voro utspridda 11å olika icke-tyska länder såsom ockupationstrupper m. m., var nämligen n~istan uteslutet.
Och vad de i hemlandet befintliga styrkorna beträffar, utgjordes
dessa i huvudsak endast av rekryter tillhörande årsklasserna 1922
och 1923: tillsammans 800,000 man eller något mera. Dessa kunde icke
beräknas färdigutbildade för användning i fronttjänst förrän tidigast i april-maj nästkommande vår.
328
Hitler som fältherre
Helt annorlunda tedde sig förhållandena på den ryska sidan. Emot
de 170 tyska divisionerna torde redan från början ha stått närmare
350, visserligen numerärt svagare, ryska (totalstyrka högst 5 milj.
man). Därtill kom troligen såsom strategisk reserv ett 50-tal divisioner
i Sibirien och åtminstone ett lO-tal i Kaukasus. Dessutom icigde ryssarna, i motsats till tyskarna, hart när outtömliga potentiella manskapsreserver. – Otvivelaktigt hade de ryska förlusterna i stupade,
sårade och fångar under sommarens och höstens operationer varit
betydande nog, sä.kerligen vida större än de tyska. Att siffermässigt
söka uppskatta deras storlek är visserligen mer än vanskligt. Så
mycket torde dock kunna sägas, att på den ryska krigspotentialen
hade de i varje fall haft en relativt ringa inverkan.
Det sagda utesluter ingalunda, att liiget under oktober vid flera
tillfällen kan ha varit högeligen kritiskt för ryssarna, inte minst till
följd av brist på taktiska reserver. Som ett indicium härför kunde
man möjligen uppfatta det ryska överkommandots anmärkningsvärda åtgärd att kasta in i slaget nyuppsatta, av mestadels övereller underårig personal sammanrafsade »kommunistiska frivilligdivisioner», bristfiilligt utrustade med tunga vapen och övrig materiel, utan uniformer, praktiskt taget i avsaknad av all utbildning.
Troligen hade dock uppoffrandet av dessa frivilligdivisioner iiven
andra, mera subtila bevekelsegrunder.e
lJuder alla förhållanden måste det ha stått klart för det tyska överkommandot, att nägon numerär överlägsenhet knappast vore att på-
riikna vid en förnyad offensiv mot Moskva. Betänkligt redan i och
för sig borde detta ha verkat så mycket mera återhållande, som man
nu stod framför själva »fiistningen Moskvas» yttre försvarsgördel,
vilken sträckte sig i en halvcirkel runt huvudstaden på ett avstånd
av 10-15 mil från stadens eentrum. Vad som ålades von Bocks
armegrupp var i själva verlwt att slå en åtminstone jämstark motståndare, vilkm1 i betydande utstriickning kunde stödja sig på utbyggda befiistningar, och som – i motsats till de anfallandf) trupperna – efter hand kunde förmodas bli tillförd friska förstärkningar.
Det låter sig naturligtvis sägas, att styrkeförhållandena ur tysk
synpunkt dock knappast hade varit stort gynnsammare vid fälttågets
början i ;juni. Detta må delvis vara sant, men är likviii en sanning med
modifikation. Tyskarnas rent materiella överhigsenhet var otvivelaktigt vida större i juni iin i november. Å andra sidan hade vid den
senare tidpunkten ryssarnas potentiella resurser, såväl i personal
som i materiel, i viss utsträckning hunnit »aktualiseras». Framförallt
kunde tyskarna i november/december ieke längre riikna med den
obestridliga kvalitativa överliigsenhet, som varit en av förklaringsgrunderna till deras stora taktiska framgångar under sommaren och
förhösten.
Den tyska kvalitativa överlägsenheten hade hl. a. kommit till synes
såsom skickligare ledning samt i högre stridsmoral och bättre ut- 2 Att så var fallet, tor<le väl ha anats ~i;-en av tyskarna. X~irmare härom hos
Walter Kerr, The russinn arm:l’. Its men, its lea<1ers mHl its battles. Lon<lon 1944.
329
,· .
Arne Stade
bildning, såväl hos mannen i ledet som hos truppförbanden. Vad
stridsledningen beträffar, torde tyskarna alltjämt ha stått hors concours. I fråga om »moralen» kunde däremot av olika skäl samma
kvalitetsöverlägsenhet som tidigare ej längre med säkerhet påräknas.
Här må endast pekas på en faktor av mera irrationell art, som sammanhängde med ett eventuellt slopande av de omfattande permittentresor till hemlandet, vilka under oktoberoffensiven ställts i utsikt fr. o. m. början av november månad. – Vida allvarligare var
emellertid, att huvuddelen av den tyska armen helt enkelt saknade den
utrustning och framförallt den utbildning, som måste krävas, därest
fråga blev om offensiva operationer under vinterförhållanden. De
tyska trupperna hade konsekvent utbildats med sikte på offensiv
krigföring under rörliga förhållanden – sommartid. De kunde nog
även – såsom bl. a. vissa erfarenheter från Smolensk hade utvisat –
anses i stånd att organisera ett i tekniskt och taktiskt hänseende
fullgott försvar, förutsatt att tillräcklig förberedelsetid stod till buds.
Men för rörligt krig under vinterförhållanden voro de icke utbildade.
Huvuddelen av det tyska infanteriet torde icke ha haft en dags
tillämpad vinterutbildning bakom sig, flertalet hade väl knappast
ens stått på ett par skidor. Å ven om så hade varit fallet, skulle det
f. ö. varit praktiskt omöjligt att inom rimlig tid förse soldaterna
med skidmateriel och annan vinterutrustning i tillräckliga kvantiteter. – Enahanda var förhållandet beträffande motorfordonsförarna.
Dessa hade till stor del säkerligen ingen aning om hur de skulle
få motorerna att starta i 15-20° kyla, eller hur sönderfrysning av
motorer m. m. skulle förebyggas. Om hur vapnen skulle vårdas och
fås att funktionera under vinterförhållanden, torde inte många ens
bland befälet ha vetat besked. Kort sagt: den tyska armen var icke
rustad för ett vinterfälttåg. För ryssarna kunde »General Vinter»
kanske framstå som en välkommen bundsförvant; icke så för tyskarna.3
Det har kannstöpts åtskilligt kring frågan, varför egentligen ett
strategiskt avgörande visade sig så mycket svårare för tyskarna att
uppnå i Ryssland än i Polen och Frankrike. Det är icke avsikten
att här komma med ytterligare ett inlägg i denna diskussion. En
militärgeografisk faktor av just i detta sammanhang särskilt väsentlig betydelse må dock beröras: det synnerligen glesa vägnätet i Ryssland samt de befintliga vägarnas i allmänhet usla beskaffenhet. Det
är självklart, att detta förhållande måste ytterst menligt inverka
på tempot i framryckningarna samt på underhållstransporternas
3 I tidningen Expressen för den 19 januari 1947 återges i utdrag »det autentiskt bestyrkta, hemliga och för parterna troligen okända ’protokollet’» över Hitlers samtal med marskalk Mannerheim den 4 juni 1942. Enligt detta i bandupptagning bevarade »protokoll» yttrade Hitler bl. a.: »Vår utrustning är mycket
god, den är alldeles utmärkt, men beklagligtvis en utrustning för vackert väder.
Vi var alla övertygade om, det har ju varit vår åsikt sedan gammalt, att man inte
kan kriga om vintern.»
330
Hitler som fältherre
genomförande. Redan mot slutet av oktoberslaget lära vägarna flerstädes till följd av ihållande slagregn ha varit nästan oframkomliga,
något som – i förbigående anmärkt – väl i sin mån kan ha bidragit
till att offensiven körde fast. Det erfordrades knappast någon större
framsynthet f<ir att inse, att förhållandena i detta avseende måste
komma att alltmera förvärras, ju längre hösten framskred. Det kan
väl heller icke betvivlas, att tyska överkommandot måste ha förstått,
att just övergångsskedet mellan höst och vinter ytterligare kunde
komma att föra med sig nya transporttekniska problem, som med
de resurser man ägde, knappast skulle bli lättare att bemästra.
Det var framför allt ur underhållssynpunkt, som läget kunde befaras bli kritiskt. Såväl till följd av de nyss berörda förhållandena
som med hänsyn till att de fåtaliga ryska järnvägarna icke utan
omfattande ombyggnads- och reparationsarbeten kunde i nämnvärd
omfattning utnyttjas för transporter – de ryska partisanernas sabotageverksamhet heller icke att förglömma -, hade underhållsfaktorn redan under förhösten utgjort ett särdeles svårbemästrat problemkomplex. Vältaligt nog är det enkla faktum, att bakom den 200
mil långa tyska fronten icke mindre än 500,000 lastbilar lära ha varit
i ständig verksamhet enbart med underhållstransporter. Såsom
intet tidigare fälttåg hade det ryska blivit ett till- och undanförselproblemens krig.
Hade svårigheterna nu redan förut varit avsevärda, då det gällt
att tillgodose underhållstjänstens transportbehov – alla förnödenheter måste ju till följd av den ryska »brända jord»-strategien framföras från hemlandet -, måste de emellertid befaras bli rent enorma
under senhösten och förvintern. Icke nog med att bilarna genom
det allt sämre väglaget och sedermera frosten skulle komma att utsättas för allt större förslitning. Dessutom skulle då, utöver de vanliga
förnödenheterna, kriivas tillförsel av vinterutrustning av allehanda
slag, kaminer och lampor samt bränsle för dessa o. s. v. Detta måste
visserligen under alla omständigheter tagas med i beräkningen, alltså
i stort sett oberoende av operationernas art. Skulle emellertid därutöver »uppladdning» verkställas för en större anfallsoperation, och
sedermera offensivkraften kontinuerligt underhållas, måste med nära
nog matematisk visshet en försörjningskris av allvarligaste slag
bliva den slutliga följden.
Därtill kom så den nedbrytande verkan på truppernas »moral» och
fysiska stridsviirde, som kunde befaras bli följden, om nattkylan
under pågående offensiv plötsligt ginge ned till -15° eller därunder,
och soldaterna måste, utan tillräcklig näring, utan tillräckliga värmemöjligheter och utan tillriicklig vinterbeklädnad, tillbringa natt efter
natt i fria luften.
Det skall icke bestridas, att i och för sig vägande skäl för en ny
offensiv mot Moskva må kunna ha förelegat. Alldeles uppenbart är,
att det särskilt ur politiska och folkpsykologiska synpunkter kunde
ha inneburit högst väsentliga fördelar, därest den ryska huvudstaden
fallit före årets slut. Också rent strategiskt sett skulle Moskvas
331
.’
Arne Stade
erövring tvivelsutan ha blivit av största betydelse. Moskva var ju
icke blott Sovjetrysslands huvudstad; det utgjorde även en knutpunkt, varifrån alla Central-Rysslands huvudjärnvägar stjärnformigt
strålade ut. Berövade detta viktiga centrum skulle följaktligen ryssarnas operationsfrihet varit reducerad till ett minimum. Men icke
ens tagna som helhet voro dessa hypotetiska fördelar tillnärmelsevis
av sådan storleksgrad, att de på något sätt hade kunnat uppväga
de högst konkreta olägenheter och vådor, som voro förknippade med
en stormlöpning mot Moskva på regnupplösta väga:r i kapp med den
annalkande vintern.
Det skulle sannolikt innebära en svår felbedömning av den tyska
militära ledningens omdöme och insikt, därest man supponerade, att
det var ur ett inbillat realistiskt betraktelsesätt framsprungna, fackmässiga överväganden, som lågo till grund för beslutet om Moskvaoffensivens återupptagande. Ett förutsättningslöst militärstrategiskt
bedömande hade med all sannolikhet måst resultera i ett omedelbart
och radikalt tillbakadragande av fronten till en för aktivt försvar
lämpad ))vinterlinje)), varest de hårt slitna trupperna kunnat beredas
vila och skydd mot vinterkölden för att i bästa fall nästkommande
vår, reorganiserade, numerärt förstärkta och föryngrade, ånyo framgå
till offensiv. Det beslut, som i verkligheten stadfästes, gick emellertid i rakt motsatt riktning.
Vad slags synpunkter och överväganden var det då, som kommo
att fälla utslaget vid det historiska beslutets fattande? Ett fullt uttömmande svar på den frågan skulle måhända ingen annan än ))der
Oberste Befehlshaber)) själv ha kunnat lämna.
III.
Problemet ))Hitler som fältherre)) hänger intimt samman med frå-
gan om ))Hitler och generalerna)).
Generalitetets inställning till kriget mot Ryssland har varit och är
kanske alltjämt ett omstritt spörsmål. Att ))generalerna)) i gemen
av strategiska eller eljest fackmilitära skäl skulle ha varit deciderat
emot det ryska kriget som sådant, kan dock knappast sägas framgå
av f. n. tillgängligt källmaterial. Ej heller finnas några egentliga
indicier för att mera djupgående strategiska meningsskiljaktigheter
mellan Hitler och hans militära rådgivare skulle ha varit märkbara
under de tre första, övervägande framgångsrika krigsmånaderna. –
Efter mitten av september har emellertid av allt att döma något
inträffat, som skulle komma att få vittgående följder. Till denna
tidpunkt synes man nämligen kunna härleda själva upprinnelsen till
den schism mellan den politiska ledningen och den militära sakkunskapen, som slutligen i december 1941 skulle utmynna i det drastiska entledigandet ej blott av överbefälhavaren, generalfältmarskalk
Walter von Brauchitsch, utan desslikes av samliga de tre armegruppcheferna. Vad låg i verkligheten bakom denna exempellösa ))utrens- 332
Hitler som fältherre
ning» mitt under pågående operationer och i ett, militärt sett, utomordentligt kritiskt läge7
I Berlin kunde man redan vid årsskiftet 1941-1942 få höra två
diametralt motsatta förklaringar. Enligt den ena versionen, vilken
skall ha utgått från nationalsocialistiska partiet, skulle de avskedade militära cheferna inför Hitler ha hävdat, att Moskva kunde och
till varje pris borde tagas före årets slut. »Der Fiihrer» däremot
skulle ha »varnat och endast motsträvigt gått med på deras planer».4
När så fiaskot blev uppenbart, hade han personligen nödgats övertaga det direkta befälet. – Vad åter beträffar den andra versionen,
som härrörde från tyskt militärt håll, angav den som det verkliga
skälet till von Brauchitsch’s och de övriga generalernas avskedande,
att Hitler »inför partiet och dess trupper måst redovisa ett antal
syndabockar», till följd av att han misslyckats med att »tvinga sig
fram förbi Moskva före vinterns inbrott». Det torde redan nu få
anses fullt klart, att den senare versionen åtminstone kom sanningen
närmast.5 Det är nämligen från flera håll med bestämdhet omvittnat,
att von Brauchitsch under höstens lopp vid upprepade tillfällen givit
uttryck för sitt bestämda ogillande av »Fiihrerns» desperata och hänsynslösa strategi, och att han därvid understötts icke blott av de tre
armegruppcheferna, vilka sedermera samtidigt med sin chef försattes i disponibilitet, utan jämväl av överbefälhavaren för luftstridskrafterna, riksmarskalk Göring.
Första gången denna principiella motsättning i strategiskt betraktelsesätt mellan Hitler och de militära cheferna kom till tydligt uttryck, skall ha varit vid ett »krigsråd» i den lilla staden Orsja vid
övre Dnjepr i slutet av september månad, alltså kort före den »första
Moskvaoffensivens>> igångsättande.6 Med rätt stor sannolikhet var
det vid detta tillfälle, som von Brauchitsch först framförde tanken,
att man borde avbryta operationerna och anträda återtåg. Detta
förslag skall, enligt uppgift av »pålitliga personer tillhörande tyska
överkommandot», ha motiverats med att det, efter vad ingående unclerEökningar givit vid handen, »inte var möjligt att erövra Leningrad
och Moskva före vinterns inträde».7 Därför borde man redan nu,
medan ryssarna voro på defensiv och företaget kunde genomföras
under gynnsamma betingelser, gå tillbaka till en »vinterlinje». Därigenom skulle man vinna, dels att etapplinjerna bleve kortare, dels
att själva frontlinjen förkortades (varigenom trupp skulle kunna
utsparas), dels slutligen att varma vinterkvarter skulle kunna erhållas.
Hitlers svar blev ett kategoriskt: nej. Förslaget skall »ögonblickligen» ha avvisats. Det vore ingalunda omöjligt att taga såväl Lenin- 4 Cit. efter Arvill Fredborg, Bakom stålvallen. Stockholm 1943.
5 Dess riktighet har f. ö. i augusti 1946 vitsordats av von Brauchitsch själv i
samband med Niirnbergrättegången.
0 Uppgiften härom meddelas av Helge Knudsen, Hitler banclt min pen. Kpbenhavn 1945.
7 Cit. efter Howard K. Smith, Sista tåget från Berlin (sv. övers.). Stockholm 1943.
333
•
Arne Stade
grad som Moskva före vinterns ankomst. Därigenom skulle de tyska
trupperna få både vinterkvarter och goda försvarsställningar för
den händelse att kriget skulle komma att fortsätta även under vintern. »Han trodde emellertid inte, att den bolsjevikiska regimen var
så stark, att den kunde bära förlusten av sina båda största städer
– – -.» Särskilt det sist anförda uttalandet förefaller signifikativt.
Det ger en säregen relief åt det ofta framförda påståendet, att det
till stor del var rent önsketänkande, som dikterade Hitlers strategiska beslut och handlande. För Hitler synes det ha blivit en trosoch prestigesak, att Sovjetryssland skulle krossas före årets slut.8
Alltså fanns det ingen återvändo. Den 26 september undertecknade
generalfältmarskalk von Bock armegruppordern om offensiv mot
Moskva.
Det synes tämligen givet, att resultatet av Hitlers stora oktoberoffensiv knappast kan ha varit ägnat att dämpa »generalernas»
principiella aversion mot fortsatta offensiva operationer innevarande
år. Följaktligen torde det vara barättigat att även i novemberoffensiven se ett utslag av Hitlers strategiska »besser wissen». Men ett
spörsmål kvarstår: i vad mån hade von Brauchitsch försökt att avstyra detta på förhand dödsdömda företag~
Tyvärr måste det svaras: »på forskningens nuvarande ståndpunkt»
veta vi härom nästan ingenting. Däremot uppger Howard Smith,
att von Brauchitsch” den 21 november, alltså 5 dagar efter det att
den nya offensiven startat, skall ha uppsökt »Fiihrern» och påyrkat
»Ögonblicklig reträtt». Eljest »skulle ingen tysk general vilja ta
konsekvenserna».
Vad som här främst frapperar, är tidsangivelsen: 21 november.
Med den kännedom, vi i övrigt äga om von Brauchitsch’s principiella
inställning i förevarande fall, bör det väl nästan kunna förutsättas,
att den tyske överbefälhavaren redan före den nya offensivens igångsättande åtminstone för rikskanslern klargjort den verkliga innebörden av det planerade företaget och de oöverskådliga följderna
av dess misslyckande. Då Hitler det oaktat även denna gång drev
sin vilja igenom, förefaller det psykologiskt orimligt, att von
Brauchitsch skulle ha tilltrott sik att, endast några få dagar efter
det att offensiven inletts, kunna övertala Hitler att gå med på reträtt. Det ligger därför nära till hands att ifrågasätta, huruvida
icke ett misstag från Smith’s sida här torde föreligga, och om icke
det åsyftade intermezzot i själva verket ägde rum redan den 21
oktober, d. v. s. omedelbart efter det att den första Moskvaoffensiven
kulminerat. T. v. är detta givetvis endast en gissning, omöjlig att
leda i bevis. Ganska säkert torde det däremot vara – även om ej
8 .Jfr brevet till Mussolini av 21 juni (Såta vänner. Intima brev Hitler-Mussolini. Stockholm 1945) : »Även om jag vid årets slut skulle vara tvungen att
hålla 60 eller 70 divisioner kvar i Ryssland – – -.» – Enligt Fabian von Schlabrendorff, Upprorsförsöket i Nazi-Tyskland (Offiziere gegen Hitler. Sv. övers.,
Stockholm 1946), skulle Hitler ha anslagit en tidrymd av endast sex veckor för
Rysslands nedkämpande.
334
Hitler som fältherre
heller i detta fall fullt bindande bevisning ännu kan förebringas
-, att Hitlers ödesdigra beslut i oktober 1941 om förnyad offensiv
mot .Yioskva kom till, icke som en följd av utan i trots av den militäre överbefälhavarens föreställningar och förslag. Utgången av »det
andra slaget om Moskva» framstår därför, sedd i historiskt pCl·spektiv, framför allt såsom grundskottet mot myten om »Hitler som fältherre».”
Det kunde vara frestande att något spekulera över »hur det kunde
ha gått», vilken vändning kriget kunde ha tagit, om Hitler i oktober
1941 lyssnat till von Brauchitsch’s råd och böjt sig för hans större
erfarenhet och djupare insikt på strategiens område. Men om än
frestande så lika fullt meningslöst, eftersom sanningen om vad som
eventuellt kunde ha hänt ju ändå aldrig kan utrönas. – Vad vi
däremot veta, det är resultatet av Hitlers eget strategiska bedömande
och följderna av hans beslut. På det mest slående sätt besannade
sig i december 1941 von Bernhardis profetiska ord av år 1920: »vVer
einen derartigen Krieg als Dilettant in Szene setzen will, hat ihn
schon verloren, noch bevor er ihn in Gang gebracht hat.»
’ Det enda skriftliga vittnesmål till belysning av frågan om »Hitler och generalerna», som hitintills från tyskt håll framlagts, torde vara von Schlabrendorffs
»Offizicre gegen Hitler». Schlabrendorff beklädde en officersbefattning i mellersta armegruppens stab och kunde, såväl därigenom som framför allt till följd av
sina personliga relationer, förväntas vara tämligen väl informerad. Vad han har
att förmäla i ifrågavarande ämne är dock anmärkningsvärt diffust och intetsä-
gamle. Det bestyrker dock i sin mån elen framställning av »spelet bakom kulisserna», som här givits.
23- c!HD2 Srenst Tidsb-iff 1347 335
,· .