Hjort och Maimon: Antisemitismen tycks bara intressant som politiskt slagträ

I Sverige och stora delar av Väst förblir antisemitismen ”rasismen som inte är riktig rasism”. Den suddas gärna ut i abstrakta maktanalyser med begränsad verklighetsanknytning, eller ges blott ett instrumentellt värde som slagträ mot politiska motståndare.

I samband med minnesdagen för Kristallnatten den 9 november hade de flesta av de tyska partierna slutit upp bakom den historiskt förpliktigande parollen ”Nie Wieder” ist jetzt – ”Aldrig mer” är nu. När Ulf Kristersson i Sverige upprepade samma sak dagen innan uppfattades det dock som något provokativt, och på hans Facebook-konto fick åtskilliga av kommentarerna raderas, varav de mildare uppmanade till stöd för Palestina.

Skillnaden i synen på antisemitism mellan de bägge länderna är stor, vilket naturligtvis handlar om Tysklands historiska och smärtsamma erfarenhet av hur enastående illa det kan gå. Men i övriga väst och inte minst i Sverige tycks antisemitismen för alltid förbli rasismen som inte riktigt tas på allvar.

Ett av skälen till att den inte betraktas som ”riktig” rasism är att den judiska minoriteten i Sverige, lite oklart varför, uppfattas som ”vit”, eller hur som helst som alltför framgångsrik. I bakhuvudet tycks alltid bilden av direktören med klackring och kråsnål lura, trots att gruppen utöver företagare rymmer såväl arbetslösa som städare, långtradarchaffisar och förtidspensionärer.  Men alltför vita, eller alltför framgångsrika, tenderar att betraktas som ”privilegierade” i de offergruppshierarkier som delar av den socialistiska och liberala vänstern är så förtjusta i att konstruera.

Och den som betraktas som framgångsrik kommer sällan att väcka denna vänsters beskyddarinstinkter till liv, hur orättvis och orättfärdig behandling de än utsätts för.

Intimt förknippat med ovanstående är att hatet mot judar inte sällan kommer från grupper som, rätt eller fel, betraktas som ”mörkhyade”, och således extra skyddsvärda enligt samma hierarkier av privilegierade respektive underordnade kollektiv. Och föreställt underordnade kollektivs beteenden och attityder drar sig samma vänster i det längsta från att kritisera.

Men det finns en annan orsak till att antisemitismen av många inte uppfattas som ”riktig” rasism: Den instrumentella hanteringen av judehatet. Kritiken mot olika intersektionella maktanalysers oförmåga att ta antisemitismen på samma allvar som annan rasism är i sig inte ny. En lite mer undangömd faktor är att utslag av antisemitism inte verkar ges ett inneboende negativt värde, den ses inte i och för sig som något intrinsikalt ont, utan ges snarare ett instrumentellt värde. 

Detta märks inte minst i hur våra politiska partier förhåller sig till fenomenet. Antisemitismen tycks endast ses något hemsk och förfärlig när den kan slås i ansiktet på politiska motståndare, men intresset för att rensa upp i de egna leden tycks ofta mycket svalt. Så länge ingen utomstående påtalar det så vidtas vanligen inga åtgärder alls, och då endast motvilligt.

Partiledardebatten 11 september gav åtskilliga exempel på detta, då Sverigedemokraternas ordförande framförde kritik mot hur Vänsterpartiet hanterat antisemitiska utspel från de egna politikerna. Ett problem som hanterades valhänt och saktfärdigt av partiet, och där uteslutningsärenden resulterade i att andra V-politiker gick ut och gav högljutt stöd till de antisemitiska uttalandena och de uteslutningshotade partimedlemmarna.  

Samma sak kan sägas om Socialdemokraterna och deras partiledare Magdalena Andersson som in i det längsta satte sin heder i pant i det utdragna försvaret för riksdagsmannen Jamal El-Haj, trots att bevisen för hans Hamas-kopplingar hann bli överväldigande innan hon slutligen bytte ton i frågan.

Sverigedemokraterna friade i sin tur, efter en intern och tämligen tveksam utredning, Göteborgs starke SD-politiker Jörgen Fogelklou från misstankarna att ha spridit grov antisemitism på Flashback. Något Jimmie Åkesson lakoniskt kommenterade med orden: “Det kan ha varit han, men det måste inte vara han”.

Och omvänt har naturligtvis SD:s motståndare inom såväl politik som media använt sig av Fogelklou-affären som ammunition mot partiet. På samma sätt som de använt sig av Björn Söders valhänta uttalanden om de nationella minoriteterna, och hans uppfattning att man inte kan vara både jude och svensk samtidigt, som slagträ mot SD.

Samma SD som inte verkar förstå att deras riksdagsman Richard Jomshofs årliga motionerande om förbud mot omskärelse och import av kosher kött, av åtskilliga uppfattas som klassisk antisemitism, och i bjärt kontrast mot deras påstådda omsorg om den judiska minoriteten i Sverige.

Samma instrumentella syn på antisemitismen märks även hos vakthundsorganisationer mot rasism som Expo och SKMA (Svenska Kommittén Mot Antisemitism). Den förstnämnda drogs i gång av personer som stod uttalat till vänster. SKMA i sin tur tycks i hög grad glidit åt mer av ett vänsterperspektiv i sina analyser. Dessa organisationer har hökögon för antisemiter av traditionellt högersnitt, medan det varit tämligen tyst om Palestinarörelsens antisemitism, eller om Greta Thunberg, som nyligen nominerats till utmärkelsen Årets Antisemit av den amerikanska NGO:n StopAntiSemitismNow. En ära hon förvisso delar med ett antal personer ur avgrundshögern.

Detta får till resultat att bägge organisationerna är alldeles utmärkta på att avslöja olika former av rasism när dess källsprång är högerextrema organisationer, men uppenbart mindre kompetenta på att hantera en situation där merparten av hoten mot judar i Sverige kommer från vänsterhåll och från människor med rötterna i det muslimska Mellanöstern. Organisationerna arbetar inte som de påstår mot antisemitism, utan mot högerextremism. Det är inget fel i det, men man ska vara ärlig med att man främst ser antisemitismen som ett slagträ riktat högerut, och att man tar tämligen lätt på antisemitism från Mellanöstern eller vänsterhåll.

Den som vill se exempel på sådan antisemitism kan annars med fördel bege sig till första bästa Palestinademonstration, enkelt eftersom de hålls närmast dagligen sedan 7 oktober-pogromen. Men eftersom Expo och SKMA primärt tycks intressera sig för motståndarsidans antisemiter, en instrumentell syn, så förblir problemet underrapporterat.

Har Sverige någonsin haft ett sådant massutbrott av rasism som de bilkorteger som gick genom Malmö den ödesdigra dagen, firandes mordet på fler än 1000 judar? Trots detta blev reaktionerna på sagda bilkortege högst blygsamma. Vad tror ni hade hänt om en bilkortege NMR-medlemmar gått genom Stockholm för att fira massmordet på 1000 svarta eller romer?

Sannolikt hade reaktionerna – fullt berättigat – nått orkanstyrka. Statliga utredningar hade krävts och tillsats, SÄPO och Polisen hade fått extraresurser, och NMR-medlemmarna troligen fått fängelsestraff för grov hets mot folkgrupp. Just därför att man – helt korrekt – ser på dessa typer av rasism som intrinsikalt onda, inte blott instrumentellt användbara.

Problemet för den utsatta gruppen är att svenska judar inte har någon större nytta av att användas som slagträ. För dem är judehatet inte ett abstrakt fenomen som lämpligen slås i skallen på den man ogillar. Istället är det något som påverkar vardagen så fort de kliver ut på gatan, i råden från säkerhetsfolk att inte bära kippa eller synliga davidsstjärnor, i poliser och vakter utanför synagogor och skolor. I hatmejl till judiska institutioner och offentliga personer, oavsett om de yppat ett ord eller inte om Israel.

I gråtande barn som kommer hem efter att ha mött trakasserier i skolan och konflikträdda skolledningar som inte vågar ta tag i problemet, samtidigt som lärare i landet går runt i Palestinasjal. I upprepade trakasserier, hot och förolämpningar på sociala medier. I en tant som skriker ”barnamördare!” åt en äldre man som glömt att sätta på sig kepsen ovanpå kippan.

För judar i Sverige skaver rasismen in på bara skinnet och har inget med maktanalys eller politisk användbarhet at göra. Alls.

Klas Hjort är ledarskribent på Bulletin och Ofer Maimon Gralvik är copywriter