Högerns hyfs

En politisk skandal under uppsegling, motståndare som vittrar blod – och rodnar sedan lite lätt och börjar prata om teater. Takt och ton-korrespondenten önskar att det var så det alltid gick till.

Mona Sahlin har erkänt sig skyldig till osant intygande. En del troll skriker på ett föga charmant sätt, och dem lämnar vi därhän här, men större delen av – låt oss kalla det ”högern” – verkar tycka att hela historien är skämskuddeframkallande och sorglig. Och är därför ganska tysta om saken i sociala medier och på andra ställen, även bland de mer frekventa tyckarna.

Samma tendens såg vi när en riksdagsledamot från landets största parti på fyllan rantade runt på natten på ett konferenshotell och föga ödmjukt försökte uppmana damerna närvarande till aktiviteter som på inget sätt var relaterade till officiella konferensagendan. Inga större hatkampanjer från högern – de verkade mest tycka det var pinsamt och var tysta, i alla fall utåt.

Ett tredje exempel är när gymnasieminister Hadžiali? hade druckit vin och sen satte sig bakom ratten. En ganska dålig idé kan man tycka, men högerns opinion var närmast stöttande och välvillig. Artigt helt enkelt.

Motsatta förhållandet är väl känt. Det sparas inte på krutet oavsett om någon dricker vin tillsammans med en journalist, skippat det här med att betala tv-licens eller anlitat svart städhjälp. Hej vad stormen viner då. På väggen hos vänsterns opinionsbildare måste finnas gott om broderade löpare med texten: ”om du doftar blod – sikta mot strupen”.

Undantag finns förstås, ty detta är en generalisering. Någon ung nymoderat ger en minister en minst sagt felaktig titel och det finns på diverse sociala medier debattörer med högersympatier vars ton minst sagt ligger på gränsen. Även de får pisk offentligt och med all rätta. Rena dumheter ska beivras, men även detta kan göras på ett elegant sätt.

Argument ska bemötas och kanske till och med krossas. Människor som gjort fel och som ångrar sig ska verkligen inte krossas. Det vore önskvärt om detta var en policy på alla frontlinjer.

Sverigedemokratisk ideologi smittar inte, sades nyligen. Så är det säkert. Och förhoppningsvis. Men, om något kunde smitta så vore det förnämligt om dev var högerns hyfs och ovilja att sparka på de som ligger.

Takt och ton-korrespondenten