Holländska efterkrigsproblem
1946
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HOLLÄNDSKA
EFTERKRIGSPROBLEM
Av författaren B. S. DYSTRA, Stockholm
HoLLAND har stora problem att brottas med. De ligga som en
tung börda på vårt lilla, men tappra lands krigströtta skuldror.
Sedan århundraden tillbaka har Holland överallt i världen varit
känt som ett fredligt och arbetsamt land, som lugnt går sin egen
väg utan att oroa eller söka bråk med andra, praktiserande »good
will» och öppenhjärtigt samarbete, varhelst det kunde. Vi hade
våra svårigheter, arbetslöshet och överproduktion, liksom överallt
annorstädes. Men vi voro rika och välmående samt arbetade, sparade och koloniserade allt vad krafterna höllo. Holland gjorde
sitt bästa.
Så kom den 10 maj 1940 och därmed också blodsutgjutelser, tyranni, hunger och förstörelse. Alltför mycket har redan skrivits
om detta mörka kapitel; jag behöver inte upprepa det. Det räcker
med påpekandet, att Holland, hur slaget det än var, dock aldrig
gav upp striden andligen. Vi förlorade aldrig vårt hopp och vår
tro. Och i maj 1945 kom äntligen befrielsen. Men med vår moderliga drottning Wilhelmirra i spetsen begrep också det holländska
folket omedelbart, att endast en oerhörd kraftansträngning för
landets fullständiga återuppbyggande var den enda räddningen
ur nöden, ett jättearbete, som krävde varje man och kvinna, fullt
besluten att göra sitt yttersta.
De första två eller tre månaderna syntes allt och alla litet ur
led under försöken att finna den rätta vägen. Det var ingen lätt
uppgift för en regering att inom jämförelsevis kort tid återuppbygga allt som förstörts, förstörts på ett sataniskt grundligt, nästan vetenskapligt sätt, under fem fruktansvärda år.
Den 10. Kanadensiska Armen hade ockuperat Holland och dess
inflytande på den allmänna moralen visade sig vara av ödesdiger,
nedbrytande natur. Under den tyska ockupationen hade nästan
alla och i synnerhet den yngre generationen lärt sig att ljuga,
bedraga och stjäla nästan till fulländning och – att betrakta
536
Holländska efterkrigsproblem
det som något helt naturligt och lagligt, ja, till och med plikt.
I och med de kanadensiska soldaternas ankomst blev det inte
bättre. Tvärtom. Då man nu kunde få cigarretter, tobak och sprit
till fantastiska priser, började svarta börshandeln att blomstra i
otrolig omfattning. En viss procent av våra kvinnor och flickor
uppförde sig ej heller som vi med all rätt kunnat begära av
dem, utan det såg ut som om de fem årens påfrestningar, då
de ej kunnat gå ut och roa sig, dansa och köpa vackra kläder,
skulle ha varit för stora, ty de formligen kastade sig i en malström av »njutningar», som väckte allmän förtrytelse och som
gjorde att de förlorade männens, särskilt de yngres, respekt. Detta
hade en ödeläggande verkan på många holändares inställning till
den kanadensiska militären och var orsak till många tragedier.
De veneriska sjukdomarna spredos. Brottsligheten nådde sin höjdpunkt, då unga holländare, vilka ej kunde förära sina flickbekanta alla de lyxsaker som kanadensarna bjödo på, efter desperata försök att behålla sina tillbeddas trohet togo sin tillflykt till
olagliga medel. skilsmässodomstolarna voro överlupna. Presidenten i domstolen Utrecht berättade mig, att han varje vecka
behandlade över sextio fall. Men dessa skilsmässodomstolar gingo
klokt tillväga. De förutsågo, att folk skulle lugna sig efter en
kortare tid, att många kvinnor skulle ta sitt förnuft till fånga,
uniformerna mista sin dragningskraft och charm, samt att människorna skulle vända tillbaka till ett lugnt och sedligt hemliv.
Därför gjorde de sig ingen onödig brådska. Målen drogs ut på
tiden så att över 60 % av dem nedlades av berörda parter före
sista utslaget. På så sätt räddades hundratals familjer och kunde
fortsätta sin samlevnad i ro och lycka. Tusen och åter tusen flickor hade under de första månadernas galna förkärlek för uniformer förlovat sig med kanadensare. Men alltefter som tiden gick
började de lära sig känna sina Romeo’s bättre, varför en stor procent av dessa förlovningar slutade lika hastigt som de började.
Emellertid gifte sig många med kanadensare och de resa nu bort
till det framtida fäderneslandet. För tre månader sedan lämnade
den första kontingenten »brudar» Holland, i dag är det åtskilliga
som vänt tillbaka, besvikna och skilda …
Den 10. Kanadensiska Armen har nu lämnat Holland fullständigt, dock med en tämligen bitter eftersmak i många jungfrurs
hjärtan samt försvarliga mängder efterlämnade faderlösa barn.
Nu, när vi veta allt detta, då böra vi förstå, att det ej var holländarnas ringa tacksamhet för landets befrielse gentemot kanaden- 537
,..
B. S. Dystra
sarna som kom dem att skriva med stora bokstäver på många av
Amsterdams, Rotterdams och Haags väggar: »Befria oss från våra
befriare!»
Kanadensarna kämpade för oss, hårt och effektivt. Ingen skall
någonsin förneka detta och vi stå i stor tacksamhetsskuld till
dem. Men ingen holländare med självrespekt sörjde när de foro.
Fem år av krig, blodsutgjutelser, svåra prövningar, likgiltighet
för liv och död, för mycket sprit, för stort intresse från kvinnor,
hjältedyrkan – allt hade gjort dem mindre passande för ett liv
i och tillsammans med ett ordnat samhälle. Så kritiken mot dem
bör inte vara för hård. Vartefter kanadensarna gåvo sig i väg
började emellertid Holland, lett av erkänt kloka män och kvinnor, att långsamt glida in i förkrigsförhållandena och deras livsföring. Och i dag kan man knappast möta något som påminner
om dessa dagar, då varje människa tycktes vara tokig och vanlig anständighet ej stod att uppbringa.
Men det stora problemet kvarstår fortfarande: De politiska
fångarnas problem. Det gäller de holländare, som tillhörde nazistpartiet och därför arresterades och fördes till fängelser och läger
på grund av sitt långt gående samarbete med fienden, eller så-
som varande farliga för den allmänna säkerheten. över hundra
tusen män och kvinnor sattes bakom galler och taggtråd, i dag
äro nästan hundra tusen fortfarande där.
Omedelbart efter befrielsen togos de i fängsligt förvar medan
deras hem och ägodelar lades i beslag av regeringen, åtminstone
tills domstolarna hunnit avgöra deras sak. Man kan inte döma
alla dessa människor lika hårt för deras medlemskap i nazistpartiet. De kunna delas i tre olika kategorier.
Den »första» kategorin består av de verkliga nazisterna, män
och kvinnor, vilka tillhörde den holländska naziströrelsen redan
så långt tillbaka som år 1933, då det hela började. Dessa människor äro till en viss del »idealister», vilka hade sympatier för
nationalsocialismen, därför att de helt och ärligt trodde den vara
vägen till ett politiskt himmelrike, ej endast för dem själva, utan
för hela världen och människosläktet i allmänhet. Under den
tyska ockupationen uppförde de sig inte direkt dåligt, de förrådde
inte andra människor, köpte inte på svarta börsen, deras enda
brott består i att de voro medlemmar i nazistpartiet. De politiska domstolarna taga rätt milt på dessa fall.
Den andra kategorin består huvudsakligen av folk, vilka blevo
nazister sedan tyskarna ockuperat Holland. De äro av det värsta
538
Holländska efterkrigsproblem
och farligaste slaget. De tjänade tyskarna som slavar, spionerade
för dem på sina egna landsmän samt lagade så att dessa hamnade i koncentrationsläger eller skötos. De voro mera fanatiska
än det tyska S. S. självt. Många av dem gingo in i den tyska armen eller polisstyrkorna samt deltogo i oräkneliga »slavjakter»,
iscensatta av tyskarna för att i de stora städerna samla ihop tillräcklig arbetskraft åt Tyskland. Detta slags nazister hade inga
som helst skrupler; mord var för dem endast en politisk sport,
som beredde dem ett sadistiskt nöje. De skulle ha kunnat sätta
sin egen mor i koncentrationsläger, om S. S.-cheferna ansett det
nödvändigt. Mot denna typ av nazister äro domstolarna mycket
stränga och de ha utdömt både dödstraff och livstidsstraff. Hittills ha emellertid endast tre dödsdomar gått i verkställighet, nämligen vad gäller Mussert, den holländske nazistledaren, Blockzijl,
propagandachefen, samt en viss överste Feenstra, polischef och
befälhavare för det holländska nazistregementet å tyskarnas sida.
Den tredje nazistkategorin består väl framför allt av dumma
och naiva människor. De anslöto sig till nazismen, därför att de
ej haft någon större framgång i livet och då de ej voro så värst
intelligenta hade de ej förstånd nog att klandra sig själva för
sitt misslyckande, utan lade i stället skulden härför på fredstidens förhållanden och regeringen. När därför nazistregimen kom
till makten och lovade dem ett himmelrike på jorden, så tjöt de
med vargarna och följde blint sina förrädiska ledare. De äro till
större delen mindre affärsidkare, missnöjda små byråkrater och
bönder från de fattigaste distrikten; de »missnöjda».
Den holländska allmänhetens inställning till dessa förutvarande
nazister är sådan, att regeringen ej riktigt vet vad den skall göra
med dem. Nästan alla ha förlorat samtliga sina ägodelar. Ingen
vill ge dem något arbete eller ha att göra med dem. Det är omöjligt att döma alla dessa människor till kortare eller längre fängelsestraff, då fängelserna inte äro tillräckligt stora att rymma dem
alla; dessutom är regeringen av den åsikten, att de 10 månaderna
i koncentrationsläger varit ett tillräckligt straff för många av
dem. Man har därför räknat med att låta de »mindre fallem gå
fria, enär bl. a. kostnaderna för dessa läger nästan överstiga landets förmåga, samt sålunda draga de mera allvarliga brotten inför »Tribunen», en domstol, som i flesta fall består av en advokat
på ordförandeposten samt två lekmän som domare. Men allmänhetens opposition är mycket stark. Ja, till och med så stark, att
regeringen tvekar att genomföra sina avsikter av fruktan för att
539
,-.
B. S. Dystra
folk skall ta rättvisan i egna händer och ställa till med en massa
blodiga excesser. I vissa politiska kretsar lutar man åt den åsikten, att det vore bäst att sända alla dessa förutvarande nazister
till vår koloni, Nya Guinea, vilken ännu ej blivit exploaterad på
allvar. Jag tror likväl inte att den nuvarande regeringen tar
dessa och liknande förslag i övervägande, då man också här, vid
sidan av alla andra stora nackdelar och svårigheter, har att räkna
med alltför höga kostnader. Ingen kan ännu säga hur den slutgiltiga lösningen på detta problem kommer att se ut. Men naturligtvis ligger det som en tung börda på såväl regeringen som
allmänheten, ekonomiskt och på många andra sätt.
Många svenskar kunna inte förstå varför den holländska allmänheten fortfarande, nästan två år efter befrielsen, intar en så obönhörlig hållning mot de förutvarande nazisterna. Men låt oss inte
förglömma, att det var dessa människor, som medverkade till att
tusentals och åter tusentals goda patrioter transporterades till
Tyskland, där de sattes i fasansfulla koncentrationsläger eller
tvingades att arbeta på de mest farliga punkter under sämsta
möjliga förhållanden, vilket i sin tur var orsaken till att en så
stor procent av dem aldrig kom tillbaka. Tusentals holländska
familjer kunna med rätt anklaga de holländska nazisterna för att
de förlorat en far, en son, en bror, fästman eller make – och två
år är en mycket kort tid till att förlåta och glömma. Utan tvivel
kommer den dag, när den holländska f. d. nazisten kan röra sig
fritt utan att bli antastad, men jag fruktar, att det kommer att
dröja länge. Det holländska folket har aldrig varit hämndgirigt
eller blodtörstigt, men det har en djup känsla för rättvisa och de
sår, som det i detta fall tillfogats, äro fortfarande alltför färska.
Men vår regering är mycket klok och tar inga risker. Utan tvivel kommer den att finna en lösning inom rimlig tid.
Oktober 1946.
540
EFTERKRIGSPROBLEM
Av författaren B. S. DYSTRA, Stockholm
HoLLAND har stora problem att brottas med. De ligga som en
tung börda på vårt lilla, men tappra lands krigströtta skuldror.
Sedan århundraden tillbaka har Holland överallt i världen varit
känt som ett fredligt och arbetsamt land, som lugnt går sin egen
väg utan att oroa eller söka bråk med andra, praktiserande »good
will» och öppenhjärtigt samarbete, varhelst det kunde. Vi hade
våra svårigheter, arbetslöshet och överproduktion, liksom överallt
annorstädes. Men vi voro rika och välmående samt arbetade, sparade och koloniserade allt vad krafterna höllo. Holland gjorde
sitt bästa.
Så kom den 10 maj 1940 och därmed också blodsutgjutelser, tyranni, hunger och förstörelse. Alltför mycket har redan skrivits
om detta mörka kapitel; jag behöver inte upprepa det. Det räcker
med påpekandet, att Holland, hur slaget det än var, dock aldrig
gav upp striden andligen. Vi förlorade aldrig vårt hopp och vår
tro. Och i maj 1945 kom äntligen befrielsen. Men med vår moderliga drottning Wilhelmirra i spetsen begrep också det holländska
folket omedelbart, att endast en oerhörd kraftansträngning för
landets fullständiga återuppbyggande var den enda räddningen
ur nöden, ett jättearbete, som krävde varje man och kvinna, fullt
besluten att göra sitt yttersta.
De första två eller tre månaderna syntes allt och alla litet ur
led under försöken att finna den rätta vägen. Det var ingen lätt
uppgift för en regering att inom jämförelsevis kort tid återuppbygga allt som förstörts, förstörts på ett sataniskt grundligt, nästan vetenskapligt sätt, under fem fruktansvärda år.
Den 10. Kanadensiska Armen hade ockuperat Holland och dess
inflytande på den allmänna moralen visade sig vara av ödesdiger,
nedbrytande natur. Under den tyska ockupationen hade nästan
alla och i synnerhet den yngre generationen lärt sig att ljuga,
bedraga och stjäla nästan till fulländning och – att betrakta
536
Holländska efterkrigsproblem
det som något helt naturligt och lagligt, ja, till och med plikt.
I och med de kanadensiska soldaternas ankomst blev det inte
bättre. Tvärtom. Då man nu kunde få cigarretter, tobak och sprit
till fantastiska priser, började svarta börshandeln att blomstra i
otrolig omfattning. En viss procent av våra kvinnor och flickor
uppförde sig ej heller som vi med all rätt kunnat begära av
dem, utan det såg ut som om de fem årens påfrestningar, då
de ej kunnat gå ut och roa sig, dansa och köpa vackra kläder,
skulle ha varit för stora, ty de formligen kastade sig i en malström av »njutningar», som väckte allmän förtrytelse och som
gjorde att de förlorade männens, särskilt de yngres, respekt. Detta
hade en ödeläggande verkan på många holändares inställning till
den kanadensiska militären och var orsak till många tragedier.
De veneriska sjukdomarna spredos. Brottsligheten nådde sin höjdpunkt, då unga holländare, vilka ej kunde förära sina flickbekanta alla de lyxsaker som kanadensarna bjödo på, efter desperata försök att behålla sina tillbeddas trohet togo sin tillflykt till
olagliga medel. skilsmässodomstolarna voro överlupna. Presidenten i domstolen Utrecht berättade mig, att han varje vecka
behandlade över sextio fall. Men dessa skilsmässodomstolar gingo
klokt tillväga. De förutsågo, att folk skulle lugna sig efter en
kortare tid, att många kvinnor skulle ta sitt förnuft till fånga,
uniformerna mista sin dragningskraft och charm, samt att människorna skulle vända tillbaka till ett lugnt och sedligt hemliv.
Därför gjorde de sig ingen onödig brådska. Målen drogs ut på
tiden så att över 60 % av dem nedlades av berörda parter före
sista utslaget. På så sätt räddades hundratals familjer och kunde
fortsätta sin samlevnad i ro och lycka. Tusen och åter tusen flickor hade under de första månadernas galna förkärlek för uniformer förlovat sig med kanadensare. Men alltefter som tiden gick
började de lära sig känna sina Romeo’s bättre, varför en stor procent av dessa förlovningar slutade lika hastigt som de började.
Emellertid gifte sig många med kanadensare och de resa nu bort
till det framtida fäderneslandet. För tre månader sedan lämnade
den första kontingenten »brudar» Holland, i dag är det åtskilliga
som vänt tillbaka, besvikna och skilda …
Den 10. Kanadensiska Armen har nu lämnat Holland fullständigt, dock med en tämligen bitter eftersmak i många jungfrurs
hjärtan samt försvarliga mängder efterlämnade faderlösa barn.
Nu, när vi veta allt detta, då böra vi förstå, att det ej var holländarnas ringa tacksamhet för landets befrielse gentemot kanaden- 537
,..
B. S. Dystra
sarna som kom dem att skriva med stora bokstäver på många av
Amsterdams, Rotterdams och Haags väggar: »Befria oss från våra
befriare!»
Kanadensarna kämpade för oss, hårt och effektivt. Ingen skall
någonsin förneka detta och vi stå i stor tacksamhetsskuld till
dem. Men ingen holländare med självrespekt sörjde när de foro.
Fem år av krig, blodsutgjutelser, svåra prövningar, likgiltighet
för liv och död, för mycket sprit, för stort intresse från kvinnor,
hjältedyrkan – allt hade gjort dem mindre passande för ett liv
i och tillsammans med ett ordnat samhälle. Så kritiken mot dem
bör inte vara för hård. Vartefter kanadensarna gåvo sig i väg
började emellertid Holland, lett av erkänt kloka män och kvinnor, att långsamt glida in i förkrigsförhållandena och deras livsföring. Och i dag kan man knappast möta något som påminner
om dessa dagar, då varje människa tycktes vara tokig och vanlig anständighet ej stod att uppbringa.
Men det stora problemet kvarstår fortfarande: De politiska
fångarnas problem. Det gäller de holländare, som tillhörde nazistpartiet och därför arresterades och fördes till fängelser och läger
på grund av sitt långt gående samarbete med fienden, eller så-
som varande farliga för den allmänna säkerheten. över hundra
tusen män och kvinnor sattes bakom galler och taggtråd, i dag
äro nästan hundra tusen fortfarande där.
Omedelbart efter befrielsen togos de i fängsligt förvar medan
deras hem och ägodelar lades i beslag av regeringen, åtminstone
tills domstolarna hunnit avgöra deras sak. Man kan inte döma
alla dessa människor lika hårt för deras medlemskap i nazistpartiet. De kunna delas i tre olika kategorier.
Den »första» kategorin består av de verkliga nazisterna, män
och kvinnor, vilka tillhörde den holländska naziströrelsen redan
så långt tillbaka som år 1933, då det hela började. Dessa människor äro till en viss del »idealister», vilka hade sympatier för
nationalsocialismen, därför att de helt och ärligt trodde den vara
vägen till ett politiskt himmelrike, ej endast för dem själva, utan
för hela världen och människosläktet i allmänhet. Under den
tyska ockupationen uppförde de sig inte direkt dåligt, de förrådde
inte andra människor, köpte inte på svarta börsen, deras enda
brott består i att de voro medlemmar i nazistpartiet. De politiska domstolarna taga rätt milt på dessa fall.
Den andra kategorin består huvudsakligen av folk, vilka blevo
nazister sedan tyskarna ockuperat Holland. De äro av det värsta
538
Holländska efterkrigsproblem
och farligaste slaget. De tjänade tyskarna som slavar, spionerade
för dem på sina egna landsmän samt lagade så att dessa hamnade i koncentrationsläger eller skötos. De voro mera fanatiska
än det tyska S. S. självt. Många av dem gingo in i den tyska armen eller polisstyrkorna samt deltogo i oräkneliga »slavjakter»,
iscensatta av tyskarna för att i de stora städerna samla ihop tillräcklig arbetskraft åt Tyskland. Detta slags nazister hade inga
som helst skrupler; mord var för dem endast en politisk sport,
som beredde dem ett sadistiskt nöje. De skulle ha kunnat sätta
sin egen mor i koncentrationsläger, om S. S.-cheferna ansett det
nödvändigt. Mot denna typ av nazister äro domstolarna mycket
stränga och de ha utdömt både dödstraff och livstidsstraff. Hittills ha emellertid endast tre dödsdomar gått i verkställighet, nämligen vad gäller Mussert, den holländske nazistledaren, Blockzijl,
propagandachefen, samt en viss överste Feenstra, polischef och
befälhavare för det holländska nazistregementet å tyskarnas sida.
Den tredje nazistkategorin består väl framför allt av dumma
och naiva människor. De anslöto sig till nazismen, därför att de
ej haft någon större framgång i livet och då de ej voro så värst
intelligenta hade de ej förstånd nog att klandra sig själva för
sitt misslyckande, utan lade i stället skulden härför på fredstidens förhållanden och regeringen. När därför nazistregimen kom
till makten och lovade dem ett himmelrike på jorden, så tjöt de
med vargarna och följde blint sina förrädiska ledare. De äro till
större delen mindre affärsidkare, missnöjda små byråkrater och
bönder från de fattigaste distrikten; de »missnöjda».
Den holländska allmänhetens inställning till dessa förutvarande
nazister är sådan, att regeringen ej riktigt vet vad den skall göra
med dem. Nästan alla ha förlorat samtliga sina ägodelar. Ingen
vill ge dem något arbete eller ha att göra med dem. Det är omöjligt att döma alla dessa människor till kortare eller längre fängelsestraff, då fängelserna inte äro tillräckligt stora att rymma dem
alla; dessutom är regeringen av den åsikten, att de 10 månaderna
i koncentrationsläger varit ett tillräckligt straff för många av
dem. Man har därför räknat med att låta de »mindre fallem gå
fria, enär bl. a. kostnaderna för dessa läger nästan överstiga landets förmåga, samt sålunda draga de mera allvarliga brotten inför »Tribunen», en domstol, som i flesta fall består av en advokat
på ordförandeposten samt två lekmän som domare. Men allmänhetens opposition är mycket stark. Ja, till och med så stark, att
regeringen tvekar att genomföra sina avsikter av fruktan för att
539
,-.
B. S. Dystra
folk skall ta rättvisan i egna händer och ställa till med en massa
blodiga excesser. I vissa politiska kretsar lutar man åt den åsikten, att det vore bäst att sända alla dessa förutvarande nazister
till vår koloni, Nya Guinea, vilken ännu ej blivit exploaterad på
allvar. Jag tror likväl inte att den nuvarande regeringen tar
dessa och liknande förslag i övervägande, då man också här, vid
sidan av alla andra stora nackdelar och svårigheter, har att räkna
med alltför höga kostnader. Ingen kan ännu säga hur den slutgiltiga lösningen på detta problem kommer att se ut. Men naturligtvis ligger det som en tung börda på såväl regeringen som
allmänheten, ekonomiskt och på många andra sätt.
Många svenskar kunna inte förstå varför den holländska allmänheten fortfarande, nästan två år efter befrielsen, intar en så obönhörlig hållning mot de förutvarande nazisterna. Men låt oss inte
förglömma, att det var dessa människor, som medverkade till att
tusentals och åter tusentals goda patrioter transporterades till
Tyskland, där de sattes i fasansfulla koncentrationsläger eller
tvingades att arbeta på de mest farliga punkter under sämsta
möjliga förhållanden, vilket i sin tur var orsaken till att en så
stor procent av dem aldrig kom tillbaka. Tusentals holländska
familjer kunna med rätt anklaga de holländska nazisterna för att
de förlorat en far, en son, en bror, fästman eller make – och två
år är en mycket kort tid till att förlåta och glömma. Utan tvivel
kommer den dag, när den holländska f. d. nazisten kan röra sig
fritt utan att bli antastad, men jag fruktar, att det kommer att
dröja länge. Det holländska folket har aldrig varit hämndgirigt
eller blodtörstigt, men det har en djup känsla för rättvisa och de
sår, som det i detta fall tillfogats, äro fortfarande alltför färska.
Men vår regering är mycket klok och tar inga risker. Utan tvivel kommer den att finna en lösning inom rimlig tid.
Oktober 1946.
540