Holmström & Gunnarsson: När världen tappar fattningen

Totalitära massrörelser hör som tur är inte till vanligheterna och den som vill analysera fenomenet är ofta hänvisad till historieböckerna. Det som ligger närmast tillhands är kanske att studera nationalsocialistiska Tyskland eller Sovjetunionen, där massans förmåga att ignorera men också påheja fruktansvärda övergrepp på oskyldiga människor var utmärkande.

För Mattias Desmet, en nederländsk professor i klinisk psykologi vid universitet i Gent, med stort intresse för just massans psykologi innebar dock coronakrisen ett gyllene tillfälle. Han, som redan flera år innan pandemin upptog människornas tankar, hade börjat skissa på sin bok Totalitarismens psykologi (Bokförlaget Augusti, 2024) fick plötsligt möjligheten att studera massans formation i realtid.

Den massformation som författaren beskriver kan sammanfattas med att ett individuellt och rationellt samhälle tvärvänder och i stället blir ett irrationellt kollektiv. Han menar att trots att vi upplever oss som klartänkta och upplysta – eller kanske just därför – tror vi gärna att vi är immuna mot att dras med i detta, men författaren visar att det inte är fullt så enkelt att stå emot.  

I boken, som tyvärr har för många spår och upprepningar vilka med fördel kunde ha slipats bort, ger Desmet sig i kast med att medelst psykologin som verktyg förklara vad som gjorde att människor så enkelt kunde svälja åtgärder som innan pandemin skulle ha ansetts otänkbara – åtgärder i strid med de friheter och rättigheter vi annars tar för givna.

Han skildrar hur myndigheternas grepp om individens privatliv tilltagit under 2000-talet. I efterdyningarna av 11 september 2001 har staterna i Väst fått allt större befogenheter gällande övervakning, befogenheter som sedan utökats i syfte att hantera organiserad brottslighet och de ansträngda säkerhetspolitiska relationerna till Ryssland, Kina och Iran. Utöver detta pekar han på framväxten av klimatrörelsen, woke-fenomenet och techbolagens censur. Varje gång ett nytt rädsloobjekt har dykt upp har det politiska svaret varit mer kontroll. Han menar att sammantaget pekar utvecklingen mot krympande frihet och att en ny totalitär politik riskerar att smyga sig på.

Coronakrisen kom som en kulmen på allt detta. För oss svenskar, vilket Desmet också nämner, var pandemihanteringens åtgärder länge milda i förhållande till hur det såg ut i andra länder. I vissa länder var de dock häpnadsväckande strikta. Lockdowns som skapade närmast spöklika städer, krav på vaccinering för att få röra sig offentligt och karantäncenter är bara några exempel på åtgärder som vidtogs i flera västerländska demokratier. Ämnet för boken är dock inte pandemin i sig, utan snarare ett försök att förstå den psykologiska processen som gör att människor så lättvindigt välkomnar en totalitär ordning.

Författaren inleder sin bok med att i flera kapitel beskriva påstådda forskningsfusk och brister i den akademiska världen för att bygga upp sin tes om att vetenskapen blivit politiserad, något som närmast stör den i övrigt pedagogiska beskrivningen om människans sinne.

När han övergår till att förklara hur en storskalig massformation kan äga rum blir det bättre. Hans modell kan sammanfattas i fyra steg. Först krävs det att befolkningen upplever ensamhet och att sociala band bryts ned, vilket i nästa steg gör det svårare att ha ett meningsfullt liv. Bristen på mening har en rad förklaringar men förklaras bland annat med att många inte finner mening ens på jobbet, eftersom arbetsuppgifterna betraktas som meningslösa, vilket för tankarna till Karl Marx resonemang om alienation. Det tredje steget är vad som beskrivs som en fritt flytande rädsla och psykiskt obehag hos befolkningen, vilket författaren menar är följden av de två första stegen. Tillsammans anses dessa tre steg utlösa det fjärde, vilket är ohämmad frustration och aggressivitet.

Det är en modell som inte alls upplevs lika svårtillgänglig som hans inledande kapitel om vetenskapen. När de fyra stegen är uppfyllda räcker det enligt författaren med att det sprids en suggestiv berättelse om vem eller vad som är orsaken till det upplevda obehaget samt att det presenteras en lösning på hur detta ska hanteras, för att få med sig den stora massan. Plötsligt får rädslan ett ansikte samtidigt som en tydligt utpekad strategi gör den kontrollerbar. Denna strategi blir en gemensam uppgift som plötsligt skänker livet mening och skapar en social samhörighet och gruppkänsla. Om det så handlar om judar, klassförrädare eller coronavirus som pekas ut verkar spela mindre roll, enligt Desmet är massformationens rus detsamma. Det är ruset som är anledningen till att massan välkomnar och kräver allt hårdare åtgärder. Massformationen blir ett självspelande piano.

Bokens budskap är ganska mörkt, inte minst då det inte verkar finnas något direkt botemedel mot människans förmåga att dras med i dylika rörelser. En alltmer sammankopplad värld riskerar dessutom att göra massformationen global.

Desmet pekar ut den ”mekanisk-materialistiska världsbilden” som en viktig faktor för totalitarismens lockelse, en världsbild med en barnslig tilltro till vad han kallar det mänskliga förnuftets allsmäktighet. Det antyds att han vill träda tillbaka till en mer naturlig inställning till världen och livet, där allt inte är fullt så självklart. Detta kan uppfattas lite trevande då han inte stakar ut en tydlig väg, å andra sidan är det kanske ärligt då alternativet inte är helt självklart.

Är det något konkret som författaren vill skicka med så är det behovet av att tala sanning. Det kan vara en utmaning i vanliga fall, men desto svårare när en massa är formerad, för vilka motstridiga påståenden betraktas som heresier och stör det pågående ruset. Att vara en tydlig motröst mot det övermäktiga förnuftet i den svåraste av tider är kanske den väg som Desmet vill att läsaren ska vandra.

Mattias Holmström är teol. kand. och Tony Gunnarsson är pol. kand.