Hotet mot de baltiska folken
1943
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HOTET
MOT DE BALTISKA FOLKEN
TYSKLANDS PLANER ATT FÖRFLYTTA ESTERNA
BAKOM PEIPUS
SoVJETRYSSLANDS oavbrutna tillbakaträngande av de tyska
armeerna har skapat en dödlig fara för bland annat de baltiska
småstaterna. Dessas utsikter att återvinna den nationella självständigheten förmörkas för var dag, som den ryska offensiven
har framgång och de ryska pretentionerna i takt därmed växa.
Vilket öde tillämna ryssarna de baltiska folken efter en eventuell återerövring av de tre randstaterna~ Skulle de inskränka sig
till en bolsjevisering ekonomiskt, socialt och kulturellt~ Eller skulle
de också genomföra en mer eller mindre fullständig russifiering~
Skulle de kanske gå ett steg ännu längre och tvångsavfolka dessa
områden till förmån för en rysk »Umsiedlung»~ Självfallet finns
det inte något säkert svar på dessa frågor. Men de ondaste aningar
måste hysas. Sovjetregeringen har hittills inte, lika litet som tsarregimen på sin tid, dragit sig för att tvångsledes företa de mest
omfattande folkomflyttningar. De baltiska folken ha själva egen
sorglig erfarenhet från den korta tid åren 1940/1941, då ryssarna
huserade i Estland, Lettland och Litauen. Ungefär 150,000 människor från de tre staterna deporterades då eller försvunno till det
inre av Ryssland. Av allt att döma var det dock endast fråga om
preludier. Enligt f. minister Ignaz J.-Scheynius’ uppsats i Svensk
Tidskrift (1942, häfte 10) hittades i Kaunas efter ryssarnas hastiga
återtåg 1941 dokument, enligt vil~a planer voro å bane att från enbart Litauen bortföra 700,000 familjeenheter, d. v. s. ungefär 2 miljoner människor eller ungefär 2/a av den urgamla litauiska befolkningen. Skulle en sådan jätteaktion ha inletts i det sydligaste av
dessa länder, hade den säkert även utsträckts till de bägge andra.
Att ryssarna inte kände några hämningar inför att massvis
forsla bort människor från gamla boningsorter visade deras framfart i Polen, varifrån de från hösten 1939 till det tysk-ryska krigets
527
,;•, _____….,..__
Hotet mot de baltiska folken
utbrott drevo bort omkring l miljon f. d. polska undersåtar och
samtidigt fråntogo dem deras polska medborgarskap.
Så mycket är klart, att den ryska faran för de tre uråldriga baltiska nationaliteterna aldrig någonsin varit större än nu. Under
den tidigare ryska perioden undertrycktes visserligen dessa folk
och deras självständiga l}ultur. Men människorna fingo leva kvar
och dess språk fick talas. Denna gång kan hotet gälla ej blott
språket utan även människorna.
De baltiska folken möta emellertid samma faror från väster.
Även tyskarna ha uppenbarligen planerat att derrationalisera dessa
folk och germanisera områ·dena. Med hänsyn till krigsutvecklingen
är måhända hotet från detta håll inte längre aktuellt. Men det
finns alltjämt kvar såsom ett alternativ till den ryska faran och
det har i vart fall under två år alltigenom satt sin prägel på den
obegripligt hårda tyska ockupationspolitiken. En nyligen ’till Sverige flyktad estnisk vetenskapsman skildrar här nedan de tyska
kolonisationsplanerna i Estland. Dessa planer måste intressera oss
svenskar så mycket mera som det gäller ett land, vilket i över
hundrafemtio år var svenskt. Författaren skriver (i översättning):
I Rauschnings »Samtal med Hitler» skall Hitler redan 1932 ha
yttrat: »Vi kunna med lätthet germanisera dessa folk [de baltiska
staterna]. Dessa nationer, som äro nära förenade med vår ras,
skulle för länge sedan ha varit germaniserade, om ej de tysk-baltiska baronernas fördomar och sociala arrogans förhindrat detta
med konstgjorda medel.» Då tog man knappast dylika hotelser på
allvar. Under åren 1940/41, då Tyskland stod på höjden av makt,
försökte det ej mera dölja sina germaniseringsplaner i öster. Den
tyska pressen och de ledande öst-politikerna talade och skrevo nu
offentligt om det som Hitler några år tidigare blott i största förtroende hade yppat för sina närmaste vänner.
Den 30 januari i år skrev »Völkischer Beobachter» med cynisk
öppenhjärtighet en längre artikel om Tysklands syften med Estland. Det hette, att Tyskland efter korsriddarnas erövring av Estland begick ett svårt fel, när det ej koloniserade landet fullständigt. »Revidering och gottgörelse av detta tragiska fel är ögonblickets historiska uppgift. En jättestor och medvetet koncentrerad styrka ledde tyskarna nu åter tillbaka till dessa slagfält i
syfte att där genomföra de möjligheter som på sin tid bortspelades. Genomförandet av dessa möjligheter är nu oundvikligt och
slutgiltigt.»
528
– ,( ,·
..’f
Hotet mot de baltiska folken
»Bortspelade» möjligheter syfta tydligen på Ludendorffs berömda plan från år 1916, enligt vilken de just då ockuperade
polska, litauiska och lettiska gebiten inom loppet av några år
skulle förvandlas till delar av det tyska riket. Med otrolig öppenhet behandlar Robert Stupperich-Potsdam år 1941 denna Ludendorffs plan i tidskriften »Jomsburg», den tyska tidskriften för frå-
gor om Ost- och Nordeuropa ’(Robert Stupperich-Potsdam, Siedlungspläne im Gebiet des Oberbefehlshabers Ost während des Weltkrieges, Jamsburg, Heft 3/4, Leipzig 1941, sid. 348 o. följ.). Ludendorff
framlade den 27 april 1916 denna plan för kolonisering av de östra
områdena för högkvarteret, som helt godkände den. Ludendorff
fordrade, att de erövrade östra områdena helt eller delvis skulle
införlivas med det tyska riket. »Därvid framför Ludendorff följande fordringar beträffande de östra områdens framtid: det tyska
ostrummet skall ej endast förse största delen av tyska folket med
förnödenheter utan det skall samtidigt för Tyskland vara ’en
källa för erhållande av nödvändigt människomaterial’. Det är nödvändigt att kolonisera dessa områden med tyska jordbrukare, hantverkare och arbetare.»
Ludendorffs egna kommentarer till planen äro följande: »Efter
krigets hittillsvarande förlopp att döma måste man räkna med, att
Tyskland under fredsförhandlingarna blir i stånd att tillförsäkra
sig en ny ostgräns mot öster. Då har Tyskland åter möjlighet att
fortsätta med det av Tyska Orden så storartat planerade koloniseringsförsöket och slutföra detta arbete efter en paus som omfattar flera hundra år. Man måste obetingat avstå från att bilda
självständiga buffertstater av litauisk, lettisk och polsk karaktär.
Endast tyskarna, som sedan medeltiden visat prov på sin förmåga
att grunda nya stater, finna här en lämplig jordmån och sin naturliga mission—. Detta tillfälle, att i Europa finna ett koloniseringsområde, återkommer mänskligt att se aldrig och kan därför
inte nog högt värderas. Svårigheterna i samband med en dylik
germanisering få ingalunda underskattas, men man måste ändock
taga itu med detta stora arbete med tillförsikt, om man redan från
början med radikala åtgärder vill röja undan huvudsvårigheten
-de tyskfientliga elementens motstånd» (Heeresarchiv Potsdam:
Akten des Verwaltungschefs im Gen. Gouv. Litauen, nr. 600).
Det är svårt att tro, att dessa ord äro skrivna av Ludendorff år
1916. Det låter precis som om de kommo ur Hitlers eller Rosenbergs mun. Ludendorffs plan, som efter år 1918 i sitt dammiga
arkiv råkat i glömska, har fått upprättelse. Men medan man 1916
529.
t.··~·· .•:.
r-·
.-•
Hotet mot de baltiska folken
höll dessa koloniseringsplaner hemliga, lägga de moderna tyska
nazist-kolonisatörerna ingen sekretessens slöja över dem.
Det är också mycket lärorikt att läsa vad den främste tyske
kolonisationsexperten, professor Auhagen i Berlin, i början av
detta år skrev i sin översikt över den tyska koloniseringspolitikens
hittills uppnådda resultat och nya uppgifter. Professor Arrhagen
yttrar med självklar enkelhet: »Koloniseringen av det nya ostrummet med tyska jordbrukare är ett av nutidens viktigaste uppgifter. Ett område om c:a 100,000 km2 skall ej endast tillhöra Tyskland utan det skall förvandlas till tysk jord för att därigenom
tjäna som lämplig brygga för förverkligandet av Tysklands planer
och önskningar icke endast när det gäller det angränsande Generalgouvernementet utan också mera avlägsna delar av OstEuropa.» (Prof. Otto Auhagen, Die Ansiedhmg Deutscher Bauern
in den eingegliederten Ostgebieten, in Schmollers J ahrbuch fiir
Gesetzgebung , Verwaltung und Volkswirtschaft im Deutschen
Reiche, Januar 1943, sid. 89 o. följ.)
När tyskarna – efter det oförmodade mellanspelet med repatrieringen 1939/40 av balttyskarna – efter ryssarnas förjagande ur
Estland fingo tillfälle att sätta sina kolonisationsplaner i verket,
blev den första etappen att komma åt jord för att ge de tänkta
tyska kolonisterna. Man började med att skapa en jordreserv.
För detta ändamål bildades en stor Landwirtschaftungs-Gesellschaft Ostland G. m. b. H. Samtliga f. d. statliga gods, städernas
och självstyrelsernas jordreserver underställdes sålunda denna
organisation. T. o. m. Dorpat-universitetets försöksgårdar, som
man under århundraden alltid betraktat som privat egendom, förklarades nu tillhöra detta bolag. Men därmed nöjde man sig inte
på långa tag. Bolaget övertog även alla av bolsjevikerna grundade stats- och kollektivjordbruk (sovchoser resp. kolchoser), likaså
alla jordegendomar som under eller efter den korta rysstiden blivit utan ägare. Enligt en nyligen utfärdad författning övergå
alla egendomar, tillhörande personer som deporterats till Sovjetryssland, liksom dessas tomter och hus i aktiebolagets ägo, t. o. m.
i sådana fall, då den deporterades hustru och vuxna barn ännu
finnas kvar. Alla förvaltare för de nya tyska stora jordegendomarna ha kommenderats från Tyskland. (Det kan tilläggas att
deras kvalifikationer ofta varit mycket små; de ha tagit sina
order från NSDAP:s jordbruksavdelning och föraktat esternas erfarenheter och därför ej sällan kapitalt misslyckats på ett sätt,
som ådragit dem mycket löje och smälek från esternas sida.)
530
— ——— —-”—’——–
Hotet mot de baltiska folken
Utom denna jordreserv anser sig tyska staten teoretiskt äga
alla i privat iigo befintliga jordområden i Baltiknm. Esterna,
letterna och litauerna fingo kännedom om detta överraskande
faktum först i vitras, då Rosenberg tillkännagav sin avsikt att reprivatisera jorden. Återlämnandet skedde i den formen, att jorden endast uWimnades som tillfälligt lån till jordbrukarna.
De baltiska ;jordbrukarna fingo nu plötsligt klart för sig, att
den jord som de och deras förnider brukat och kultiverat i århundraden och som ej ens bolsjevikerna under den korta terrorperioden helt förmått röva, nu plötsligt var Tyska statens egendom. Med häpnad fingo jordbrukarna skåda, hur t. ex. ett par
inställsamma bönder, som krusade tyskarna, under stora högtidligheter i Estonias Konsertsal i Tallinn fingo mottaga sina gårdar för brukning som ett erkännande för »mönstergillt fullgjorda
normer». När gårdarna återlämnades föredrog den tyska ledningen i första hand dem som i »politiskt och ekonomiskt hänseende befunnits lämpliga» (§ 3). Samtidigt skaffade sig tyskarna
fullständigt fria händer att underlåta att återlämna gårdarna till
deras tidigare ägare »om det strider mot allmänhetens intressen»
(§ 4). Det väsentligaste är dock, att jorden ej blir privat egendorn utan blott himnas till »brukning under begränsad tid». Genom att anföra svepskälet att jordbrukarna underlåtit att fullfölja de dem ålagda normerna kunna tyskarna när som helst
frånta bonden hans jord. Det har man redan hotat att göra flera
gånger. Och därmed ha tyskarna obegränsade möjligheter att utvidga jordreserven.
Men vad skulle tyskarna göra med den estniska urbefolkningen~
Det är givetvis svårare att behandla denna lika hänsynslöst som
polackerna och för övrigt behövdes esterna till en början för att
förebygga ett avbrott i jordbruksproduktionen. Men också här
har man hela tiden försiktigt träffat förberedelser, hur man senare, i all stillhet och utan att väcka uppseende, skulle kunna slita
loss de baltiska folken från den fäderneärvda torvan. Så började
Dorpatuniversitetets Geografiska Institut i slutet av år 1942 att
under tysk ledning och med stor omsorg utarbeta planer för estnisk kolonisering av områdena öster om sjön Peipus. Därvid försökte man plötsligt på esterna inympa ett slags »öst-imperialism».
Man försökte bevisa, hur lämpliga områdena bakom Peipus skulle
vara för estniska nybyggare. Man försökte göra gällande, att
förfäderna till den i dessa trakter boende befolkningen kulturellt
voro nära besläktade med esterna. Det i Tallinn inrättade »Sied- 531
: ., •””’-· H’
Hotet mot de baltiska folken
lungsamt» företog år 1942 en folkräkning i rayongen bakom
Peipus. Med ledning av de då erhållna uppgifterna upprättades
en noggrann karta över området mellan Leningrad och Pihkva,
som senare skulle förenas med den estniska delen av Ostland och
befolkas med ester. På denna karta utbyttes alla ryska ortsnamn
mot estniska sådana. Den enkla baktanken var givetvis att behändigt förflytta de baltiska folken mot öster, där de som »stora
pionjärer och den västerländska kulturens vaktposter» skulle
tjäna som skyddsvall för tyskarna när dessa flyttade in i de gamla
baltiska ländernas gebit. Tyskarna voro m. a. o. mera intresserade av att kolonisera Baltikum än att »skydda Europas kultur»
på de ändlösa slätterna bakom Peipus bland fientligt sinnat folk.
Alla, som sammanträffat med tyskar i Baltikum, känna mycket
väl till deras rädsla för att behöva arbeta i de erövrade östliga
rayongerna; de försöka till varje pris stanna kvar på sina arbetsplatser i Baltikum och använda i stället oupphörligt tvångsmedel
för att skicka bort enheter av det estniska, lettiska och litauiska
självförsvaret samt poliser och tjänstemän till de osäkra erövrade
ryska områdena, allt medan det strömmar massor av tyskar in
i de baltiska staterna. Detta är endast första fasen av den på
lång sikt planlagda koloniseringen av Baltikum.
A andra sidan göra tyskarna allt för att fortast möjligt germanisera de baltiska folken, så att dessa skola kunna assimileras
och lättare införlivas i det »ny~ Europas» sjudande smältdegel.
Tyskan har således blivit det första främmande språket i varje
tYI1 av skola. Med alla slags medel försöker man slita loss de
unga från deras hem och föräldrar, för att medelst klingande paroller locka över dem till Tyskland. Likaledes försöker man locka
över till Tyskland allt yrkeskunnigt folk, ingenjörer och specialister. Alla lockbeten ha givit negativt resultat, emedan människorna ej ha något intresse av att byta ut den relativt lugna
tillvaron bakom fronten mot bombregnet i Tyskland. I detta läge
proklamerade tyskarna arbetsplikten för att sprida den baltiska
ungdomen ut över Europa. I Estland berör den alla män mellan
18-45 år. Enligt uppgifter vid 1934 års folkräkning fanns det
173,350 män i åldern 18-45. Ryssarna deporterade 40,000; alltså
skulle ännu 130,000 man återstå i denna åldersgrupp. Av dessa
få ungefär 50,000 man stanna kvar i jordbruket och fabrikerna
såsom oersättliga i krigsproduktionen. Till tyskarnas förfogande
stå följaktligen c:a 80,000 arbetspliktiga. Dessutom pågår nu i
Estland värvning av kvinnlig arbetskraft till arbetstjänst. En- 532
Hotet mot de baltiska folken
ligt uppgift ha c:a 30,000 kvinnor inkallats. Därmed hotar arbetstjänsten att endast i Estland beröra c:a 110,000 personer. Hur stor
del av denna arbetsstyrka som får stanna i Estland vet man ännu
ej. Med tanke på att tyskarna trots alla löften skickat estniska
truppenheter till sydfronten måste utsikterna för de arbetspliktiga bedömas ytterst mörka. största delen av de mobiliserade ha
dock visligen inte infunnit sig i kommissionerna utan dolt sig
i skogarna.
Särskilt förvånar det, att tyskarna ännu, då tanken på ett segerrikt slut på kriget befinner sig mera fjärran än någonsin, göra
förarbeten för en kolonisering av Baltikum med tyska frontsoldater och tyska jordbrukare. Koloniseringsplaner äro redan i detalj utarbetade. Formulär ha ifyllts, i vilka man frågar, vad var
och en önskar sig i Baltikum- jordbruk, fabrik, affär etc.
I mars 1943 höll statssekreterare Backe ett viktigt tal i Posen.
Han meddelade, att man redan under kriget börjat kolonisera
Baltikum med tyska jordbrukare. Han nämnde, att hundratusentals tyska jordbrukare måste vara beredda att lämna sina hem för
att fylla sin stora mission i öster. De tyska jordbrukarna behövde
endast medtaga »ett modigt tyskt hjärta och två händer» vid
flyttningen till de östra områdena. Allt det övriga måste tydligen
de östra delarna förse dem med. Det var förbjudet att skriva
om talet i de östra delarnas tidningar.
Till dessa politiska koloniseringsplaner komma givetvis ännu
talrika andra specialplaner av ekonomisk och teknisk karaktär i
samband med införlivandet av Ostland med Tyskland. De baltiska
staternas stora och medelstora industrier ha sålunda övergått i
tysk ägo. De stora nygrundade aktiebolagens huvudkontor –
t. ex. Baltische Öl-Gesellschaft G. m. b. H., Östland Faser G.m.b.H.,
Ostland Grundstiicktreuhandgesellschaft G. m. b. H. – befinna sig
i Berlin, där de stå under direkt ledning av höga nazist-tjänstemän. Också hela Ostlands bankväsen är i tyskarnas händer. Alla
tidigare banker i Ostland ha likviderats. De i dess ställe grundade
bankernas huvudkontor befinna sig likaledes i Berlin (t. ex.
Hansabank o. a.).
En särskild roll kommer emissionsbanken att spela i sammanhang med koloniseringsplanerna. Den: grundades den l april i år.
Huvudkontoret ligger i Riga. Denna bank äger rätt att emittera
sedlar, som tjäna som betalningsmedel i Ostland. Den övertog
också emissionen av hela den i Ostland cirkulerande rikskassans
sedlar. Som täckning tjäna pantbrev och inteckningar i hela Ost- 533
———————- ··—~——·
Hotet mot de baltiska folken
lands jordreserver. Enligt beräkningar är en medelstor lantgård
om 20 å 30 ha varje år tvungen att lösa in dessa pantbrev med 400
å 500 Ostland-mark. Då jordbrukarna med nuvarande produktpriser näppeligen förmå att erlägga denna summa, skall största
delen av Ostlands jordbruk tillfalla centralbanken. I medio av
mars publicerade Frankfurter Zeitung en beskrivning av den då
planerade emissionsbankens täckningsfond. Publicerandet av
denna artikel i Ostlands tidningar förbjöds dock på det strängaste.
Nu törs man ej officiellt ge tillkänna, hur centralbanken skall
bilda täckningsfonden. Efter segerrikt krig skulle tyskarna kunna
med fondens hjälp snabbt och slutgiltigt manövrera över privategendomen i Baltikum i sina händer.
Koloniseringsplanerna i Baltikum, uppgjorda vid en tidpunkt
då hoppet om en tysk seger ännu levde fast, visa för hela världen
tyskarnas hämningslösa avsikter med de små folken i Neu-Europa.
De visa även tyskarnas förvånansvärda brist på politisk klokhet.
När tyskarna gjorde ett slut på den bolsjevistiska terrorn i
Baltikum hade de ett i historien knappast’ mera återkommande
tillfälle att vinna dessa nationers hjärtan. I stället ruinerades
dessa stater under två år fullständigt. Och nu har man börjat förskingra deras livskraftiga ungdom. Hur kunna tyskarna efter
allt detta vänta sig någonting annat än de baltiska folkens motstånd och hat. När man nyligen frågade en estnisk bonde, om
också han nu aktivt agiterade mot tyskarna, svarade han med
stoiskt lugn: »Nej. Varför~ Genom sitt uppförande och sina förordningar göra det tyskarna själva enastående skickligt!»
534
~: _______.___…._______
MOT DE BALTISKA FOLKEN
TYSKLANDS PLANER ATT FÖRFLYTTA ESTERNA
BAKOM PEIPUS
SoVJETRYSSLANDS oavbrutna tillbakaträngande av de tyska
armeerna har skapat en dödlig fara för bland annat de baltiska
småstaterna. Dessas utsikter att återvinna den nationella självständigheten förmörkas för var dag, som den ryska offensiven
har framgång och de ryska pretentionerna i takt därmed växa.
Vilket öde tillämna ryssarna de baltiska folken efter en eventuell återerövring av de tre randstaterna~ Skulle de inskränka sig
till en bolsjevisering ekonomiskt, socialt och kulturellt~ Eller skulle
de också genomföra en mer eller mindre fullständig russifiering~
Skulle de kanske gå ett steg ännu längre och tvångsavfolka dessa
områden till förmån för en rysk »Umsiedlung»~ Självfallet finns
det inte något säkert svar på dessa frågor. Men de ondaste aningar
måste hysas. Sovjetregeringen har hittills inte, lika litet som tsarregimen på sin tid, dragit sig för att tvångsledes företa de mest
omfattande folkomflyttningar. De baltiska folken ha själva egen
sorglig erfarenhet från den korta tid åren 1940/1941, då ryssarna
huserade i Estland, Lettland och Litauen. Ungefär 150,000 människor från de tre staterna deporterades då eller försvunno till det
inre av Ryssland. Av allt att döma var det dock endast fråga om
preludier. Enligt f. minister Ignaz J.-Scheynius’ uppsats i Svensk
Tidskrift (1942, häfte 10) hittades i Kaunas efter ryssarnas hastiga
återtåg 1941 dokument, enligt vil~a planer voro å bane att från enbart Litauen bortföra 700,000 familjeenheter, d. v. s. ungefär 2 miljoner människor eller ungefär 2/a av den urgamla litauiska befolkningen. Skulle en sådan jätteaktion ha inletts i det sydligaste av
dessa länder, hade den säkert även utsträckts till de bägge andra.
Att ryssarna inte kände några hämningar inför att massvis
forsla bort människor från gamla boningsorter visade deras framfart i Polen, varifrån de från hösten 1939 till det tysk-ryska krigets
527
,;•, _____….,..__
Hotet mot de baltiska folken
utbrott drevo bort omkring l miljon f. d. polska undersåtar och
samtidigt fråntogo dem deras polska medborgarskap.
Så mycket är klart, att den ryska faran för de tre uråldriga baltiska nationaliteterna aldrig någonsin varit större än nu. Under
den tidigare ryska perioden undertrycktes visserligen dessa folk
och deras självständiga l}ultur. Men människorna fingo leva kvar
och dess språk fick talas. Denna gång kan hotet gälla ej blott
språket utan även människorna.
De baltiska folken möta emellertid samma faror från väster.
Även tyskarna ha uppenbarligen planerat att derrationalisera dessa
folk och germanisera områ·dena. Med hänsyn till krigsutvecklingen
är måhända hotet från detta håll inte längre aktuellt. Men det
finns alltjämt kvar såsom ett alternativ till den ryska faran och
det har i vart fall under två år alltigenom satt sin prägel på den
obegripligt hårda tyska ockupationspolitiken. En nyligen ’till Sverige flyktad estnisk vetenskapsman skildrar här nedan de tyska
kolonisationsplanerna i Estland. Dessa planer måste intressera oss
svenskar så mycket mera som det gäller ett land, vilket i över
hundrafemtio år var svenskt. Författaren skriver (i översättning):
I Rauschnings »Samtal med Hitler» skall Hitler redan 1932 ha
yttrat: »Vi kunna med lätthet germanisera dessa folk [de baltiska
staterna]. Dessa nationer, som äro nära förenade med vår ras,
skulle för länge sedan ha varit germaniserade, om ej de tysk-baltiska baronernas fördomar och sociala arrogans förhindrat detta
med konstgjorda medel.» Då tog man knappast dylika hotelser på
allvar. Under åren 1940/41, då Tyskland stod på höjden av makt,
försökte det ej mera dölja sina germaniseringsplaner i öster. Den
tyska pressen och de ledande öst-politikerna talade och skrevo nu
offentligt om det som Hitler några år tidigare blott i största förtroende hade yppat för sina närmaste vänner.
Den 30 januari i år skrev »Völkischer Beobachter» med cynisk
öppenhjärtighet en längre artikel om Tysklands syften med Estland. Det hette, att Tyskland efter korsriddarnas erövring av Estland begick ett svårt fel, när det ej koloniserade landet fullständigt. »Revidering och gottgörelse av detta tragiska fel är ögonblickets historiska uppgift. En jättestor och medvetet koncentrerad styrka ledde tyskarna nu åter tillbaka till dessa slagfält i
syfte att där genomföra de möjligheter som på sin tid bortspelades. Genomförandet av dessa möjligheter är nu oundvikligt och
slutgiltigt.»
528
– ,( ,·
..’f
Hotet mot de baltiska folken
»Bortspelade» möjligheter syfta tydligen på Ludendorffs berömda plan från år 1916, enligt vilken de just då ockuperade
polska, litauiska och lettiska gebiten inom loppet av några år
skulle förvandlas till delar av det tyska riket. Med otrolig öppenhet behandlar Robert Stupperich-Potsdam år 1941 denna Ludendorffs plan i tidskriften »Jomsburg», den tyska tidskriften för frå-
gor om Ost- och Nordeuropa ’(Robert Stupperich-Potsdam, Siedlungspläne im Gebiet des Oberbefehlshabers Ost während des Weltkrieges, Jamsburg, Heft 3/4, Leipzig 1941, sid. 348 o. följ.). Ludendorff
framlade den 27 april 1916 denna plan för kolonisering av de östra
områdena för högkvarteret, som helt godkände den. Ludendorff
fordrade, att de erövrade östra områdena helt eller delvis skulle
införlivas med det tyska riket. »Därvid framför Ludendorff följande fordringar beträffande de östra områdens framtid: det tyska
ostrummet skall ej endast förse största delen av tyska folket med
förnödenheter utan det skall samtidigt för Tyskland vara ’en
källa för erhållande av nödvändigt människomaterial’. Det är nödvändigt att kolonisera dessa områden med tyska jordbrukare, hantverkare och arbetare.»
Ludendorffs egna kommentarer till planen äro följande: »Efter
krigets hittillsvarande förlopp att döma måste man räkna med, att
Tyskland under fredsförhandlingarna blir i stånd att tillförsäkra
sig en ny ostgräns mot öster. Då har Tyskland åter möjlighet att
fortsätta med det av Tyska Orden så storartat planerade koloniseringsförsöket och slutföra detta arbete efter en paus som omfattar flera hundra år. Man måste obetingat avstå från att bilda
självständiga buffertstater av litauisk, lettisk och polsk karaktär.
Endast tyskarna, som sedan medeltiden visat prov på sin förmåga
att grunda nya stater, finna här en lämplig jordmån och sin naturliga mission—. Detta tillfälle, att i Europa finna ett koloniseringsområde, återkommer mänskligt att se aldrig och kan därför
inte nog högt värderas. Svårigheterna i samband med en dylik
germanisering få ingalunda underskattas, men man måste ändock
taga itu med detta stora arbete med tillförsikt, om man redan från
början med radikala åtgärder vill röja undan huvudsvårigheten
-de tyskfientliga elementens motstånd» (Heeresarchiv Potsdam:
Akten des Verwaltungschefs im Gen. Gouv. Litauen, nr. 600).
Det är svårt att tro, att dessa ord äro skrivna av Ludendorff år
1916. Det låter precis som om de kommo ur Hitlers eller Rosenbergs mun. Ludendorffs plan, som efter år 1918 i sitt dammiga
arkiv råkat i glömska, har fått upprättelse. Men medan man 1916
529.
t.··~·· .•:.
r-·
.-•
Hotet mot de baltiska folken
höll dessa koloniseringsplaner hemliga, lägga de moderna tyska
nazist-kolonisatörerna ingen sekretessens slöja över dem.
Det är också mycket lärorikt att läsa vad den främste tyske
kolonisationsexperten, professor Auhagen i Berlin, i början av
detta år skrev i sin översikt över den tyska koloniseringspolitikens
hittills uppnådda resultat och nya uppgifter. Professor Arrhagen
yttrar med självklar enkelhet: »Koloniseringen av det nya ostrummet med tyska jordbrukare är ett av nutidens viktigaste uppgifter. Ett område om c:a 100,000 km2 skall ej endast tillhöra Tyskland utan det skall förvandlas till tysk jord för att därigenom
tjäna som lämplig brygga för förverkligandet av Tysklands planer
och önskningar icke endast när det gäller det angränsande Generalgouvernementet utan också mera avlägsna delar av OstEuropa.» (Prof. Otto Auhagen, Die Ansiedhmg Deutscher Bauern
in den eingegliederten Ostgebieten, in Schmollers J ahrbuch fiir
Gesetzgebung , Verwaltung und Volkswirtschaft im Deutschen
Reiche, Januar 1943, sid. 89 o. följ.)
När tyskarna – efter det oförmodade mellanspelet med repatrieringen 1939/40 av balttyskarna – efter ryssarnas förjagande ur
Estland fingo tillfälle att sätta sina kolonisationsplaner i verket,
blev den första etappen att komma åt jord för att ge de tänkta
tyska kolonisterna. Man började med att skapa en jordreserv.
För detta ändamål bildades en stor Landwirtschaftungs-Gesellschaft Ostland G. m. b. H. Samtliga f. d. statliga gods, städernas
och självstyrelsernas jordreserver underställdes sålunda denna
organisation. T. o. m. Dorpat-universitetets försöksgårdar, som
man under århundraden alltid betraktat som privat egendom, förklarades nu tillhöra detta bolag. Men därmed nöjde man sig inte
på långa tag. Bolaget övertog även alla av bolsjevikerna grundade stats- och kollektivjordbruk (sovchoser resp. kolchoser), likaså
alla jordegendomar som under eller efter den korta rysstiden blivit utan ägare. Enligt en nyligen utfärdad författning övergå
alla egendomar, tillhörande personer som deporterats till Sovjetryssland, liksom dessas tomter och hus i aktiebolagets ägo, t. o. m.
i sådana fall, då den deporterades hustru och vuxna barn ännu
finnas kvar. Alla förvaltare för de nya tyska stora jordegendomarna ha kommenderats från Tyskland. (Det kan tilläggas att
deras kvalifikationer ofta varit mycket små; de ha tagit sina
order från NSDAP:s jordbruksavdelning och föraktat esternas erfarenheter och därför ej sällan kapitalt misslyckats på ett sätt,
som ådragit dem mycket löje och smälek från esternas sida.)
530
— ——— —-”—’——–
Hotet mot de baltiska folken
Utom denna jordreserv anser sig tyska staten teoretiskt äga
alla i privat iigo befintliga jordområden i Baltiknm. Esterna,
letterna och litauerna fingo kännedom om detta överraskande
faktum först i vitras, då Rosenberg tillkännagav sin avsikt att reprivatisera jorden. Återlämnandet skedde i den formen, att jorden endast uWimnades som tillfälligt lån till jordbrukarna.
De baltiska ;jordbrukarna fingo nu plötsligt klart för sig, att
den jord som de och deras förnider brukat och kultiverat i århundraden och som ej ens bolsjevikerna under den korta terrorperioden helt förmått röva, nu plötsligt var Tyska statens egendom. Med häpnad fingo jordbrukarna skåda, hur t. ex. ett par
inställsamma bönder, som krusade tyskarna, under stora högtidligheter i Estonias Konsertsal i Tallinn fingo mottaga sina gårdar för brukning som ett erkännande för »mönstergillt fullgjorda
normer». När gårdarna återlämnades föredrog den tyska ledningen i första hand dem som i »politiskt och ekonomiskt hänseende befunnits lämpliga» (§ 3). Samtidigt skaffade sig tyskarna
fullständigt fria händer att underlåta att återlämna gårdarna till
deras tidigare ägare »om det strider mot allmänhetens intressen»
(§ 4). Det väsentligaste är dock, att jorden ej blir privat egendorn utan blott himnas till »brukning under begränsad tid». Genom att anföra svepskälet att jordbrukarna underlåtit att fullfölja de dem ålagda normerna kunna tyskarna när som helst
frånta bonden hans jord. Det har man redan hotat att göra flera
gånger. Och därmed ha tyskarna obegränsade möjligheter att utvidga jordreserven.
Men vad skulle tyskarna göra med den estniska urbefolkningen~
Det är givetvis svårare att behandla denna lika hänsynslöst som
polackerna och för övrigt behövdes esterna till en början för att
förebygga ett avbrott i jordbruksproduktionen. Men också här
har man hela tiden försiktigt träffat förberedelser, hur man senare, i all stillhet och utan att väcka uppseende, skulle kunna slita
loss de baltiska folken från den fäderneärvda torvan. Så började
Dorpatuniversitetets Geografiska Institut i slutet av år 1942 att
under tysk ledning och med stor omsorg utarbeta planer för estnisk kolonisering av områdena öster om sjön Peipus. Därvid försökte man plötsligt på esterna inympa ett slags »öst-imperialism».
Man försökte bevisa, hur lämpliga områdena bakom Peipus skulle
vara för estniska nybyggare. Man försökte göra gällande, att
förfäderna till den i dessa trakter boende befolkningen kulturellt
voro nära besläktade med esterna. Det i Tallinn inrättade »Sied- 531
: ., •””’-· H’
Hotet mot de baltiska folken
lungsamt» företog år 1942 en folkräkning i rayongen bakom
Peipus. Med ledning av de då erhållna uppgifterna upprättades
en noggrann karta över området mellan Leningrad och Pihkva,
som senare skulle förenas med den estniska delen av Ostland och
befolkas med ester. På denna karta utbyttes alla ryska ortsnamn
mot estniska sådana. Den enkla baktanken var givetvis att behändigt förflytta de baltiska folken mot öster, där de som »stora
pionjärer och den västerländska kulturens vaktposter» skulle
tjäna som skyddsvall för tyskarna när dessa flyttade in i de gamla
baltiska ländernas gebit. Tyskarna voro m. a. o. mera intresserade av att kolonisera Baltikum än att »skydda Europas kultur»
på de ändlösa slätterna bakom Peipus bland fientligt sinnat folk.
Alla, som sammanträffat med tyskar i Baltikum, känna mycket
väl till deras rädsla för att behöva arbeta i de erövrade östliga
rayongerna; de försöka till varje pris stanna kvar på sina arbetsplatser i Baltikum och använda i stället oupphörligt tvångsmedel
för att skicka bort enheter av det estniska, lettiska och litauiska
självförsvaret samt poliser och tjänstemän till de osäkra erövrade
ryska områdena, allt medan det strömmar massor av tyskar in
i de baltiska staterna. Detta är endast första fasen av den på
lång sikt planlagda koloniseringen av Baltikum.
A andra sidan göra tyskarna allt för att fortast möjligt germanisera de baltiska folken, så att dessa skola kunna assimileras
och lättare införlivas i det »ny~ Europas» sjudande smältdegel.
Tyskan har således blivit det första främmande språket i varje
tYI1 av skola. Med alla slags medel försöker man slita loss de
unga från deras hem och föräldrar, för att medelst klingande paroller locka över dem till Tyskland. Likaledes försöker man locka
över till Tyskland allt yrkeskunnigt folk, ingenjörer och specialister. Alla lockbeten ha givit negativt resultat, emedan människorna ej ha något intresse av att byta ut den relativt lugna
tillvaron bakom fronten mot bombregnet i Tyskland. I detta läge
proklamerade tyskarna arbetsplikten för att sprida den baltiska
ungdomen ut över Europa. I Estland berör den alla män mellan
18-45 år. Enligt uppgifter vid 1934 års folkräkning fanns det
173,350 män i åldern 18-45. Ryssarna deporterade 40,000; alltså
skulle ännu 130,000 man återstå i denna åldersgrupp. Av dessa
få ungefär 50,000 man stanna kvar i jordbruket och fabrikerna
såsom oersättliga i krigsproduktionen. Till tyskarnas förfogande
stå följaktligen c:a 80,000 arbetspliktiga. Dessutom pågår nu i
Estland värvning av kvinnlig arbetskraft till arbetstjänst. En- 532
Hotet mot de baltiska folken
ligt uppgift ha c:a 30,000 kvinnor inkallats. Därmed hotar arbetstjänsten att endast i Estland beröra c:a 110,000 personer. Hur stor
del av denna arbetsstyrka som får stanna i Estland vet man ännu
ej. Med tanke på att tyskarna trots alla löften skickat estniska
truppenheter till sydfronten måste utsikterna för de arbetspliktiga bedömas ytterst mörka. största delen av de mobiliserade ha
dock visligen inte infunnit sig i kommissionerna utan dolt sig
i skogarna.
Särskilt förvånar det, att tyskarna ännu, då tanken på ett segerrikt slut på kriget befinner sig mera fjärran än någonsin, göra
förarbeten för en kolonisering av Baltikum med tyska frontsoldater och tyska jordbrukare. Koloniseringsplaner äro redan i detalj utarbetade. Formulär ha ifyllts, i vilka man frågar, vad var
och en önskar sig i Baltikum- jordbruk, fabrik, affär etc.
I mars 1943 höll statssekreterare Backe ett viktigt tal i Posen.
Han meddelade, att man redan under kriget börjat kolonisera
Baltikum med tyska jordbrukare. Han nämnde, att hundratusentals tyska jordbrukare måste vara beredda att lämna sina hem för
att fylla sin stora mission i öster. De tyska jordbrukarna behövde
endast medtaga »ett modigt tyskt hjärta och två händer» vid
flyttningen till de östra områdena. Allt det övriga måste tydligen
de östra delarna förse dem med. Det var förbjudet att skriva
om talet i de östra delarnas tidningar.
Till dessa politiska koloniseringsplaner komma givetvis ännu
talrika andra specialplaner av ekonomisk och teknisk karaktär i
samband med införlivandet av Ostland med Tyskland. De baltiska
staternas stora och medelstora industrier ha sålunda övergått i
tysk ägo. De stora nygrundade aktiebolagens huvudkontor –
t. ex. Baltische Öl-Gesellschaft G. m. b. H., Östland Faser G.m.b.H.,
Ostland Grundstiicktreuhandgesellschaft G. m. b. H. – befinna sig
i Berlin, där de stå under direkt ledning av höga nazist-tjänstemän. Också hela Ostlands bankväsen är i tyskarnas händer. Alla
tidigare banker i Ostland ha likviderats. De i dess ställe grundade
bankernas huvudkontor befinna sig likaledes i Berlin (t. ex.
Hansabank o. a.).
En särskild roll kommer emissionsbanken att spela i sammanhang med koloniseringsplanerna. Den: grundades den l april i år.
Huvudkontoret ligger i Riga. Denna bank äger rätt att emittera
sedlar, som tjäna som betalningsmedel i Ostland. Den övertog
också emissionen av hela den i Ostland cirkulerande rikskassans
sedlar. Som täckning tjäna pantbrev och inteckningar i hela Ost- 533
———————- ··—~——·
Hotet mot de baltiska folken
lands jordreserver. Enligt beräkningar är en medelstor lantgård
om 20 å 30 ha varje år tvungen att lösa in dessa pantbrev med 400
å 500 Ostland-mark. Då jordbrukarna med nuvarande produktpriser näppeligen förmå att erlägga denna summa, skall största
delen av Ostlands jordbruk tillfalla centralbanken. I medio av
mars publicerade Frankfurter Zeitung en beskrivning av den då
planerade emissionsbankens täckningsfond. Publicerandet av
denna artikel i Ostlands tidningar förbjöds dock på det strängaste.
Nu törs man ej officiellt ge tillkänna, hur centralbanken skall
bilda täckningsfonden. Efter segerrikt krig skulle tyskarna kunna
med fondens hjälp snabbt och slutgiltigt manövrera över privategendomen i Baltikum i sina händer.
Koloniseringsplanerna i Baltikum, uppgjorda vid en tidpunkt
då hoppet om en tysk seger ännu levde fast, visa för hela världen
tyskarnas hämningslösa avsikter med de små folken i Neu-Europa.
De visa även tyskarnas förvånansvärda brist på politisk klokhet.
När tyskarna gjorde ett slut på den bolsjevistiska terrorn i
Baltikum hade de ett i historien knappast’ mera återkommande
tillfälle att vinna dessa nationers hjärtan. I stället ruinerades
dessa stater under två år fullständigt. Och nu har man börjat förskingra deras livskraftiga ungdom. Hur kunna tyskarna efter
allt detta vänta sig någonting annat än de baltiska folkens motstånd och hat. När man nyligen frågade en estnisk bonde, om
också han nu aktivt agiterade mot tyskarna, svarade han med
stoiskt lugn: »Nej. Varför~ Genom sitt uppförande och sina förordningar göra det tyskarna själva enastående skickligt!»
534
~: _______.___…._______