Hugo Selling: Bekväm historieskrivning av Reinfeldt

Före detta statsministern Fredrik Reinfeldt uttalar sig om det allt sämre geopolitiska läget. I en intervju med Svenska Dagbladet från den 7 mars beskriver han Donald Trump som ”världens farligaste man” och varnar för de säkerhetspolitiska konsekvenserna av en ny Trump-administration. Samtidigt erbjuds en förenklad beskrivning av den egen säkerhetspolitiken.

I intervjun beskriver Reinfeldt det som att Putin vid millennieskiftet gav stadga åt Ryssland och talade om reformer – till och med ett eventuellt Nato-medlemskap. Det var under 1990-talet naturligt att känna hoppfullhet inför möjligheterna när diktaturer föll och människor gavs aldrig förr skådade friheter att leva sina liv som de själva vill. Detta ska ses som en förklaring till att det svenska försvaret nedprioriterades.

”Ska alla ska bli såna som vill använda hård makt, släcka ner alla oppositionella, stänga ner den individuella friheten?”, frågar sig f.d. statsministern retoriskt på den ej ställda frågan om varför inte uppristingen och ett fastare svar på Rysslands aggression kom tidigare.

Men därifrån är klivet kort till 2014, då Ryssland annekterade Krim – samma år som han själv lämnade posten som statsminister.

Vad hände däremellan?

Läser man enbart intervjun med Reinfeldt får man intrycket att Putin gick från att vara en stadgegivande ledare till att bli en expansionistisk auktoritär över en natt. Men det är en historielös beskrivning av vår nutidshistoria och ger oss inga svar om varför vi nu upplever det värsta säkerhetspolitiska läget sen andra världskriget – och varför vi stod så illa rustade inför det.

Varningssignalerna har dock setts i decennier. Tjetjenienkrigen visade redan vid millennieskiftet Putins brutalitet. Mordet på Anna Politkovskaja 2006 var en tydlig påminnelse om att kritik mot Kreml inte tolererades. Invasionen av Georgien 2008 markerade den första militära aggressionen mot ett grannland. Under hela denna period förvärrades förtrycket av oppositionella och fria medier, samtidigt som Kreml investerade massivt i hybridkrigföring och militära kapaciteter.

Det fanns allt färre skäl att fortsätta vara hoppfull – åtminstone inte utan att samtidigt värna det egna försvaret.

I januari 2007 skrev Försvarsberedningen att Rysslands agerande mot sina grannar skulle vara ett lackmustest för i vilken riktning Putin ledde landet. Svaret på testet kom ett år senare, med invasionen av Georgien. Men testresultatet ignorerades.

Allt detta skedde under Reinfeldts första år i Rosenbad. Hans förvarsminister Mikael Odenberg avgick 2007 för meningsskiljaktigheter över försvarets finansiering och vad han uppfattade som brutna vallöften till moderata väljare.

Hur ska vi då förstå den tidens säkerhetspolitik? Reinfeldt visar, till skillnad från finansminister Anders Borg, få prov på omprövning av politiken – men så sent som 2013 förklarade statsministern att det kalla kriget var slut och att försvaret var ett särintresse bland andra. Rysslands upprustning möttes med passivitet. Inte ens efter Georgienkriget skedde någon verklig kursändring.

Att vara efterklok är en sak. Men beskrivningen i intervjun lär oss ingenting. Den hjälper oss inte att undvika att upprepa misstag av att stå oförbedd inför aggressiva regimer.

Det är lätt att i efterhand se varningstecknen och sätta händelseförlopp i sammanhang och dra ut i tangentens riktning, men dåtidens beslutsfattare agerade i en annan kontext. Just därför är det viktigt att vi idag gör en mer nyanserad analys av vad som skedde.

Hugo Selling är kommunikationsrådgivare