Hugo Selling: Gråt inte för Argentina

Den 20 november segrade Javier Milei i Argentinas presidentval med en betydande marginal på elva procent. Den tillträdande presidentens retorik har uppmärksammats världen över. Men det finns inte anledning att gråta för Argentina, tvärtom. Mileis väg till presidentmakten är inte bara fascinerande utan kan även tjäna som inspiration för marknadsliberala politiker, samtidigt som Argentinas ekonomiska kris förblir en varning.

Milei har onekligen varit en politisk outsider. Han har knappt suttit en mandatperiod i Argentinas nationalkongress. I stället är det som universitetslärare i ekonomi och som färgstark mediepersonlighet som han gjort sig känd.

Västerländsk media har ofta beskrivit honom som högerextrem, en argentinsk Trump och tillochmed ett hot mot demokratin i landet. Regimen i Venezuela har stämplat Milei som nynazist. Han själv föredrar beteckningarna liberal, libertarian eller anarkokapitalist.

Hans vallöften innehåller en lång lista av ekonomiska marknadsliberala reformer. Han har lovat att hejda Argentinas okontrollerade inflation, lägga ned departement, sänka skatten, göra upp med korruptionen och reformera landets monetära system genom att byta peson till dollar.

I sociala media kan man ta del av videoklipp i vilka Milei använder ett vulgärt språk om staten och man kan se honom kampanja svingandes med en motorsåg, en liknelse för hur han ska ta sig an byråkratin. Det är lätt att få intrycket att Milei utgör något oberäkneligt, impulsivt och därmed farligt. Men ser man till hur misskött Argentina är förstår man varför en majoritet av väljarna satt sitt hopp till den excentriske utmanaren.

För drygt hundra år sedan var Argentina ett av världens rikaste länder. I dag är Argentina i stället ett av de mest ekonomiskt ofria och rankas på plats 144 av 177 på Heritages Index of Economic Freedom (Sverige ligger på plats 10). Höga skatter, en svällande offentlig sektor och utbredd korruption har lagt grunden för en inflationstakt på över 140 procent och att hela 40 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Därtill har så kallad identitetspolitik infiltrerat landets institutioner – statliga jobb kvoteras till transpersoner medan företag som anställer transpersoner får särskilda skatteavdrag och förmånliga lån.

I valet mellan den minister vars parti ansvarat för de katastrofala vänsterexperimenten eller kapitalistiska kandidaten, ter sig det senare som det minst galna valet för det krisdrabbade folket.

För den som bemödar sig att ta del av intervjuer där Milei får utveckla sina resonemang mer utförligt framträder en mer grundad politiker. De politiska idéerna, som har beskrivits som populistiska enkla lösningar på komplexa problem, är storslagna men är inte plakatpolitik tagna ur luften. Milei har en klarsynt analys av landets kris och det finns konkreta planer för hur reformerna ska implementeras. Den som avfärdar honom som en populistisk Trump-personlighet gör det väl lätt för sig.

Inte minst i utrikespolitiken finns det anledning att vara försiktigt optimistisk. Milei har slagit fast att Argentina ska vara ett moraliskt föredöme för kontinenten och en försvarare av frihet och demokrati.
I en sådan utrikespolitik ”finns det inget utrymme för kommunism, Putin eller Kina.”. Han strävar efter att Argentina ska vara starkt förankrat i västvärlden, med USA och Israel som nyckelallierade.

Det finns otvivelaktigt många risker framöver, och huruvida Milei lyckas med sina planer återstår att se. Det hänger på vilket stöd han kan samla i kongressen – en tuff uppgift för en person utan regeringserfarenhet – och hans uthållighet.

Det som Mileis rörelse dock visar är att det går att nå framgång med en offensiv marknadsliberal agenda. Med ett ideologiskt självförtroende och en excentrisk framtoning har han lyckats engagera väljarna och övertyga dem om att staten inte är lösningen på deras problem.

Erfarenheter från andra länder är sällan direkt överförbara. Men politiker kan inspireras och dra lärdom av andras framgångar och misstag.

Mileis rörelse kan utgöra en inspiration till borgerliga partier som ofta är defensiva och reaktiva i den ekonomiskpolitiska debatten och som stundvis fokuserat mer på frontförkortning och riskminimering än på att leda opinionen.  

Därtill utgör Argentina en varning. I länder där politiker begränsar individens frihet och saboterar ekonomin kommer till slut libertarianen med motorsåg och yvigt hår framstå som det minst galna valet.  

Hugo Selling är kommunikationsrådgivare och f.d. ordförande för Fria Moderata Studentförbundet  

Läs mer om valet i Argentina i Rainer Zitelmanns krönika.