Hundra år efter skotten i Sarajevo

Det finns många paralleller mellan Europa i dag och för 100 år sedan. Välståndet växte, det internationella samarbetet likaså, och fred hade rått i 40 år. Sedan kom det första världskriget. Jonas Jacobsson Gjörtler redogör för huvuddragen och ställer frågan: upprepar sig historien?

George: “The war started because of the vile Hun and his villainous empire-building!”
Blackadder: “George, the British Empire at present covers a quarter of the globe, while the German Empire consists of a small sausage factory in Tanganyika. I hardly think we can be entirely absolved from blame on the imperialistic front.”
Scen ur “Blackadder Goes Forth”, brittisk komediserie från 1989 som utspelas vid västfronten 1917

***

Bemärkelseåret 2014 inleddes i Storbritannien med ett praktgräl där den konservativa utbildningsministern Michael Gove riktade kritik mot att lärare använder avsnitt från tv-serier såsom Blackadder (”Svarte Orm”) som inslag i undervisningen om Första Världskriget. Udden i kritiken riktades både mot tv-serierna och mot delar av den brittiska universitetsvärlden, vilka enligt Gove förringar såväl vanliga brittiska soldaters insatser som det militära ledarskapet under konflikten.

Ministern hävdade att det sprids en ensidig bild av konflikten som ”ett eländigt kaos, en rad av katastrofala misstag begångna av en onåbar elit” i syfte att misskreditera Storbritannien och dess roll i konflikten. ”Första världskriget må ha varit ett sällsynt förskräckligt krig, men samtidigt var det helt klart ett rättfärdigt krig”, enligt Gove. ”Syftet var att stoppa den hänsynslösa socialdarwinismen hos den tyska eliten, deras skoningslösa förhållningssätt till ockupation, deras aggressivt expansionistiska krigsambitioner och deras förakt för den internationella ordningen.”

Svaret lät inte vänta på sig. Skådespelaren Sir Tony Robinson, känd som Blackadders enfaldiga hjälpreda Baldrick i tv-serierna och själv tidigare aktiv Labourpolitiker, kallade uttalandet ”en förolämpning mot lärarna” och pekade på att det snarast var kontraproduktivt att stämpla lärare som vänstervridna för att de valt att använda tv-serier som ett av flera undervisningsverktyg.

Professor Sir Richard Evans, en av de kritiserade akademikerna, svarade med att kalla Gove okunnig; ”Hur kan man hävda att britterna slogs för demokrati och liberala värden när vår huvudallierade var tsar-Ryssland?”

***

Striderna på slagfältet må ha upphört för 96 år sedan, men diskussionen kring ansvar, orsaker, rätt och fel i Första Världskriget är lika livlig nu som någonsin förr.

På sätt och vis fångar den aktuella brittiska debatten exakt samma frågeställningar som har skapat debatt alltsedan krigsutbrottet, nämligen ”varför blev det krig?” och ”vem startade det?”.

***

För många svenskar – förskonade från krig som vi varit i 200 år – är det måhända svårt att greppa hur en 100 år gamla konflikt fortfarande kan beröra så många och fortfarande skapa debatt.

Men effekterna i hela vårt närområde var enorma. Det Stora Kriget förändrade Europa i grunden och kanske mer än något annat.

Första världskriget betydde slutet på det gamla Europa och början på det nya. När krutröken lagt sig hade fyra imperier rasat; det ryska tsarriket, det tyska kejsarriket, Österrike-Ungern och det Osmanska riket.

Ur ruinerna reste sig nya nationer, ibland med nya problem vars långtgående effekter vi fortfarande lever med.

Sovjetunionen, vars slutliga sammanbrott kom först 70 år senare; Tjeckoslovakien och Jugoslavien vars – inbördes mycket olika – upplösning vi såg först på 90-talet; Libanon, Palestina, Irak och Syrien – fortfarande konflikthärdar än idag.

Konflikten rörde inte bara Europa, det var ett världskrig och konflikten spred sig snabbt över hela världen via kolonier och allierade. 158 länder var inblandade.

”The War To End All Wars” blev, tvärtemot vad det dåtida smeknamnet antydde, grogrunden till Europas nästa stora tragedi, det andra världskriget.

Det var det ingen som kunde ana den där soliga dagen i Sarajevo, den 28 juni 1914, då skotten föll.

***

Medan samstämmigheten är relativt stor om konsekvenserna av kriget är dess orsaker fortfarande omstridda. Vilket för oss tillbaka till startpunkten med frågorna om varför det blev krig och vem som startade det.

Svaret på den andra frågan – vem som startade kriget – är i någon slags teknisk mening enkel att svara på; Tyskland förklarade krig mot Ryssland, Frankrike och Belgien inom loppet av fyra dagar. Men det fanns förstås åtskilliga bakomliggande faktorer och debatten om orsak och ansvar går därför djupare än att endast betrakta de inledande aggressionerna.

Man kan om man vill, aningen förenklat, sammanfatta argumentationslinjerna om skuldfrågan i två huvudfåror.

Enligt den ena var Europa dömt att förr eller senare hamna i en allvarlig konflikt, beroende på inbyggda och växande motsättningar, alliansskapande, imperialism, kapprustning och terrorism.

Gnistan som tände stubintråden må ha varit attentatet i Sarajevo. Krutdurken byggdes emellertid upp genom att politiska och militära ledare från flera länder vidtog åtgärder som ledde till mobilisering och krig – eller misslyckades med att vidta sådana som hade kunnat förhindra detsamma. När stubinen väl nått fram till krutdurken – och Tyskland marscherade mot Frankrike genom Belgien – var det för sent.

Detta perspektiv fördelar skulden brett.

Enligt det andra synsättet är skuldfrågan mer tydligt kopplad till enskilda individer och deras beslut, oftast de tyska makthavarna. Tyskarna ansåg att deras tid var kommen, att de förtjänade ”sin plats i solen”, och enligt de socialdarwinistiska idéer som då var i ropet ansågs ett krig rentav kunna medföra välbehövlig upprensning och föryngring även i de egna leden. Ett krig sågs som både oundvikligt och önskvärt och därför var utgångspunkten i tyskarnas planering att de skulle behålla initiativet. Schlieffenplanen, som var offensiv och syftade till att slå ut Frankrike först för att sedan kunna rikta all kraft mot Ryssland, var i sig ett bevis för den tyska aggressiviteten.

För en liberalkonservativ drar preferenserna gärna åt det senare perspektivet, eftersom det tydligare knyter ett individuellt ansvar till beslut och handlingar. Det första perspektivet sprider ansvaret, vilket därmed anonymiserar det. Det innehåller därtill ofta ett visst mått av defaitism, vilket bidrar till att förminska enskilda personers handlingar och ansvar.

***

Hundra år efter krigsutbrottet ställs frågan om något liknande skulle kunna hända igen, i vår tid. Många pekar på oroligheterna i Syrien, Irak och inte minst händelserna i Ukraina. För hundra år sedan såg de ryska ledarna det som sin plikt att försvara slaverna i Serbien. Idag talar Putin om Rysslands plikt att skydda ryssar bosatta i andra länder. Upprepar sig historien?

Även för hundra år sedan ansågs Europa vara fritt, öppet och sammanflätat. Välståndet växte, det internationella samarbetet likaså, och fred hade rått i 40 år.

Det finns många paralleller. Men det betyder inte att liknande misstag måste upprepas eller att utvecklingen måste bli så drastisk. Lärdomen är snarare att fred, tillväxt och välstånd aldrig får tas för givet. De politiska ledarna måste klara av att göra det man misslyckades med för hundra år sedan; vidta åtgärder som förhindrar att konflikter eskalerar.

”Historien upprepar sig inte, men den rimmar”, lär Mark Twain ha sagt och det ligger kanske något i det.

Den brittiska debatten om Blackadders roll i historieundervisningen må verka fånig – med svenska krigsförskonade ögon – men på marginalen bidrar den säkert till ökad kunskap. Och i ett större perspektiv är det knappast oviktigt.

Jonas Jacobsson Gjörtler är riksdagsledamot (M).

Kort om WWI:

Start: Skotten i Sarajevo, 28 juni 1914. Österrike-Ungern förklarade krig mot Serbien 28 juli. Tyskland förklarade krig mot Ryssland 1 augusti, angrep Luxemburg 2 augusti, förklarade krig mot Frankrike 3 augusti och mot Belgien 4 augusti. Storbritannien förklarade krig mot Tyskland senare samma dag.

Slut: Vapenstilleståndet, kl 11.00 den 11 november 1918. Freden i Versailles undertecknades 28 juni 1919, fem år efter skotten i Sarajevo.

Omfattning: 158 länder och 65 miljoner soldater deltog. Runt 20 miljoner militära och civila döda och lika många sårade.

Längsta slaget: Verdun (21 feb-18 dec 1916), gränsen flyttades endast några få kilometer till priset av drygt en miljon döda.

Blodigaste slaget: Somme (1 juli-18 nov 1916), drygt 1,5 miljon döda, gränsen flyttades mindre än en mil. Första dagen (1 juli 1916) är den enskilda dag i historien då Storbritannien drabbats av störst förluster; nästan 60 000 man.

Störst förluster: Ryssland, minst 2,3 miljoner döda och saknade, 3,7 miljoner skadade och över 3 miljoner krigsfångar.

Sommarläsning

Nyligen utkomna:
• The Sleepwalkers, Christopher Clark
• The War That Ended Peace, Margaret MacMillan

Klassiska skildringar från västfronten:
• Old Soldiers Never Die, Frank Richards
• I stålstormen, Ernst Jünger
• Up To Mametz, Llewelyn Wyn Griffith
• På västfronten intet nytt, JM Remarque