Hur ett rättssamhälle inte bör fungera

Demonstrationerna i Delhi och de politiska reaktionerna efter den grova våldtäkten som en ung kvinna utsattes för handlar inte ”bara” om kvinnans ställning i det indiska samhället utan också om stora brister i rättssamhället. De visar också att landet har en mycket lång väg kvar att gå innan dessa kan anses vara åtgärdade.

I veckan inleddes rättegången i Delhi där fem män står åtalade för en mycket grov gruppvåldtäkt och mord på en indisk kvinna. Händelsen, de demonstrationer den gett upphov till och rättegången har fått stor uppmärksamhet i svenska medier. I indiska tidningar och TV dominerar den helt nyhetsrapporteringen.

Fallet har gett utrymme för en uppdämd vrede. Kvinnans roll i det indiska samhället är sedan länge erkänt dålig. Enligt en internationell undersökning som gjordes 2011 rankades Indien som det fjärde farligaste landet för kvinnor i världen, bara något bättre än Pakistan, Afghanistan och Kongo.

Men protesterna i Delhi handlar inte ”bara” om ett samhälle som för många kvinnor, i synnerhet fattiga, är uruselt att växa upp i, om de ens får leva så länge. Demonstrationerna bör också ses i ljuset av den debatt om korruption som pågått under de senaste åren. De handlar också om ett rättsväsende som inte klarar av att sköta sina uppgifter. Ett polisväsende som i många delar är bristfälligt och korrupt. Kort sagt ett rättssamhälle som inte ger skäl för namnet.

Dessvärre ger inte de politiska reaktionerna de senaste veckorna något större hopp om snar bättring. I delstaten Tamil Nadu har premiärminister Jayalithaa gjort sig känd för sitt engagemang i kvinnorättsfrågor och bland annat satt upp landets första kompani med kvinnliga poliser. Nu vill hon införa snabbdomstolar där våldtäktsmän ska kunna dömas till döden eller kemisk kastration.

Även i Jammu och Kashmir har delstatsöverhuvud Omar Abdullah förespråkat att våldtäktsmän bör hängas.

Den kände antikorruptionsaktivisten Anna Hazare, som gjorde sig känd i svenska medier för ett drygt år sedan när han hungerstrejkade mot den utbredda korruptionen, går ett steg längre än delstatsministrarna och föreslår att förövarna dessutom ska hängas offentligt.

Man kan tycka att det är märkligt att personer som har insikt i korruptionens omfattning inte ser riskerna med att dela ut oåterkalleliga straff på löpande band i ett land där rättssäkerheten så uppenbart brister och där den som har pengar ofta har möjlighet att köpa sig fri, antingen genom att muta poliser och åklagare, eller genom ekonomiska uppgörelser med brottsoffren. Bortsett från alla andra invändningar man kan ha mot dödsstraff.

När nu rättegången har inletts fortsätter dessvärre uppvisningen i hur ett rättssamhälle inte bör fungera. Till att börja med ville ingen av advokaterna anslutna till den aktuella domstolen ta sig an fallet. ”Vi har bestämt att ingen advokat ska ställa upp och försvara de våldtäktsanklagade då det skulle vara omoraliskt att ta sig anfallet”, uttalade sig en av advokaterna som helt tycks ha missförstått syftet med ett advokatväsende.

Det är inte alls svårt att förstå de starka reaktioner som följt på en synnerligen grov våldtäkt. Särskilt mot bakgrund av att detta är långt ifrån någon unik händelse. Men det är djupt olyckligt när både politiker och jurister låter sig dras med av de som ropar ”häng dem högt”. Den mognad med vilken det norska samhället, rättsväsendet och politiken hanterade Breiviks dåd utgör en tydlig kontrast.

Nu har de fem männen ändå fått en advokat och då ägnar sig denne istället åt den klassiska taktiken att skylla det hela på offret; ”respektabla kvinnor” blir inte våldtagna.

Många hoppas att demonstrationerna i Delhi och den politiska diskussion som nu förs ska kunna leda till en långsiktig förändring både vad gäller kvinnans ställning i det indiska samhället och i det indiska rättsväsendet. Det behövs verkligen. Men de visar också att landet har en mycket lång väg att gå.

Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift och nyss hemkommen från en resa i södra Indien.