Hur förstår man Sverige?

Det är en fråga för Sveriges folk och för grannfolken. Svante Nordin ger några viktiga linjer med sin nya bok Sveriges moderna historia (Natur & Kultur), skriver Christian Braw – och ser en öppning för kyrkan.

Svante Nordin är idéhistoriker. Han ser tankarna, som styr. Tankarna ger oss mönster för att förstå den förvirrande omgivningens tumult. Att Svante Nordin är idéhistoriker, innebär att han har en annan infallsvinkel än de äldre historiker, som tolkar historien som ett ekonomiskt maktspel. Med ett dolt leende berättar han om den historiker, som förklarat Engelbrekts insats utifrån handel med smör och boskap.

Det som han nu är intresserad av är inte identitet eller bärande strukturer utan moderniseringen. Den är ingalunda en ny företeelse. Varje epok har haft sin modernitet. Ur den synpunkten skildrar han det medeltida Sverige som en modernisering, inte bara av byggnadskonst utan också av bildning. Den gången var tillgången till det internationella vetenskapliga språket – latin – en oerhörd modernisering. Världen blev större.

Moderniseringen är en tidsanpassning eller om man så vill en trendkänslighet. Under 1600-talet var envälde eller suveränitet – som man då sade – modernt. Det var modernt i den tidens ledande nation, Frankrike, och därför sågs det som modernt av den unge Karl XI:s rådgivare. Detta är en av idéhistorikerns utmaningar, att förstå det som nu är överspelat just som det var då, nämligen som något modernt. Svante Nordin skriver: ”Vi måste försöka förstå människorna i det förflutna, vi måste försöka förstå hur aktörerna själva uppfattade sin verklighet.” I Svante Nordins framställning är det tre faktorer som stiger fram ur historiens slingrande gång: Tankarna, händelserna och människorna.

Ett exempel kan vara försvarsfrågan före första världskriget. Socialdemokraterna var präglade av sitt klasshat och såg försvaret som överklassens revir. Därför måste försvaret avväpnas. Liberalerna hade sin grunduppfattning om människans godhet och ville därför i det längsta tro att förnuftet skulle segra. Men försvarsvännerna och kretsen kring Gustaf V insåg stundens allvar – och de hade rätt. Så kom händelsen som kastade omkull både socialdemokraternas och liberalernas tankevärld, världskrigets utbrott. Men tankemönster ändras inte så lätt. 1927 kom de tillbaka, och det blev just den avrustning man eftersträvat före 1914. Priset blev värnlöshet och utrikespolitisk svaghet 1939.

En aspekt av modernisering är tillväxt hos en viktig faktor i tiden. Centralmaktens tillväxt under Gustav Vasa är en sådan modernisering. En annan är socialstatens tillväxt efter 1945. Men historien är inte ett ständigt framåt och uppåt. Den går en slingrande väg. Varför? Därför att omständigheterna ändras, ibland mycket snabbt.

Det idéhistoriska perspektivet belyser inte bara de medvetna tankemönstren. Den vill också förstå stämningslägen och mentaliteter. Sådana faktorer kan man i Sverige se i den mångfacetterade 68-rörelsen, som är en vital del av det nutida samhällets framväxt. En mentalitet är en grundhållning, som kan ta sig olika gestalter och samtidigt behålla sin prägel. 1968 års engagemang för ”jordens fördömda” (Franz Fanon) har visserligen klingat av, men verkar nu kraftfullt i den andra och tredje generationens 68-or och deras engagemang för kvinnor, homosexuella och miljö. Mentaliteter kan byta skepnad. Svante Nordins belysning av denna omgestaltning tillhör bokens höjdpunkter.

Idéer, människor och händelser är avgörande faktorer i de skeenden, som blivit det moderna Sverige. En fjärde faktor är det oförutsägbara. Det oförutsägbara inträffade när Sverige trädde fram som stormakt och behöll den ställningen ett sekel. Men det var, som Svante Nordin säger, en stormakt på kredit. Varken mänskliga eller materiella tillgångar var nog för att rädda stormaktsställningen ur den totala inringningen från öster, söder och väster.

Svante Nordins analys av det svenska moderniseringsprojektet börjar 1809 och sträcker sig till dags dato. Sveriges räddning ur Napoleonkrigens virrvarr till att bli en av segrarmakterna vid Wienkongressen är ett exempel på den enskilda människans – Karl Johans – betydelse. I 1809 års författning får idéerna ett genomslag.

Och Sverige idag? Det nyliberala projektet med en gränslös värld är nu i nedan. Isolationismen sprider sig, också här. Det saknas en sammanhållande tendens i tiden, och istället ökar antagonismen i alla västerländska samhällen. Var finns det bärande och tändande idéerna? Är det jämställdhet, aborter och homosexualitet? Var finns de inspirerande personligheterna? Är det Stefan Löfven? Var finns de samlande symbolerna, de gemenskapsbyggande faktorerna?Är det grundskolan? Var finns händelserna, som öppnar nya möjligheter? Är det partikongresserna?

Det moderna Sverige ter sig som landet utan tändande idé, utan samlande symbol, utan bärande gemenskap, utan stora personligheter. Vad återstår då? Det oförutsedda! Svante Nordin säger det inte själv, men tanken väcks: Här är dörren öppen för Kristi Kyrka. Den har allt detta, framförallt den största personligheten av alla: Jesus Kristus. Bara kyrkan nu inte blir som resten av samhället.

Christian Braw är präst, teolog och författare