Hur hanterar vi de unga lagöverträdarna?

Ungdomsbrott är ett ständigt aktuellt ämne. I de utsatta förortsområdena ges vittnesbörd. Polisen kämpar i en tillsynes ojämn kamp, i synnerhet när lagföringen inte hänger med, skriver Krister Thelin.

Den nu snart fyra år gamla omorganisation av polisen förefaller enbart ha gjort en dålig situation sämre. Lokala brott förhindras och bekämpas på lokalplanet bäst genom tillräcklig och uthållig polisiär närvaro. Den saknas nu. Politisk enighet råder om att resurserna bör förstärkas och en ny rikspolischef inger förtroende. Men förändring tar tid.

Samtidigt noteras att kriminaliteten kryper ner i åldrarna. Icke straffmyndiga, det vill säga de som är under 15 år, används som fotsoldater av de kriminella gängen. De betraktas som straffimmuna, då de inte kan lagföras utan enbart bli föremål för socialtjänstens omsorger om de anträffas med att begå brott. De unga blir framtidens vuxna brottslingar. Det är en utbredd uppfattning att preventiva insatser genom samverkan mellan socialtjänst, skola och polis behöver sättas in tidigt för att förhindra att unga hamnar snett. De åldersgränser vi i dag har blir då ett problem. En 14-åring får inget straff, medan en 16 -åring kan åtalas och dömas.

En följetong i straffprocessen är hur mål med ungdomar ska handläggas på bästa sätt. På det politiska slagordsplanet är saken enkel: ”snabbt och effektivt” är receptet. Och det är också utgångspunkten i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL), vari vissa frister och andra villkor finns angivna. Som ung anses i detta sammanhang den som är under 21 år. Liksom i brottsbalken omfattas alltså den som inte är barn i barnkonventionens mening, det vill säga den som är över 18 år, likväl av särskilda förmildrande bestämmelser.

Skälet till detta är att vid de sänkningar som gjordes av myndighetsåldern i Sverige från 21 år via 20 år till nuvarande 18 år (bland annat i syfte att utvidga rösträtten) skyggade lagstiftaren för fullt genomslag — med fortsatta restriktioner för inköp av alkohol och ”barnrabatt” vid påföljdsbestämning för den som är myndig. Det skulle kunna hävdas att tiden nu är mogen att ta bort denna ologiska eftersläpning och låta myndighetsåldern på 18 år fullt styra vem som är barn och inte. Nuvarande straffmyndighetsålder på 15 år är också av och till ifrågasatt. Motioner förekommer med krav på sänkning till exempelvis tolv år (vilket motsvarar den gräns då sakerförklaring/bevistalan enligt 31 § andra stycket LUL normalt kan ske). De lagstadgade fristerna i LUL efterlevs sällan.

Medan ungdomsbrottmål på talan av åklagare avgörs av allmän domstol finns i förvaltningsdomstol en måltyp som har anknytning till dessa, nämligen administrativa frihetsberövanden enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Efter ansökan av socialnämnd kan förvaltningsrätt besluta om tvångsvård av den som är under 18 (i vissa fall 20), om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende (3 §). Sådant beslut kan också fattas avseende den som dömts till sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken vid verkställighetens slut, om denne bedöms vara i uppenbart behov av fortsatt vård för att inte löpa sådan angiven risk. Vården innefattar placering i hem (undantagsvis i den unges eget hem), inklusive ”särskilda ungdomshem” under Statens institutionsstyrelse, om den unge behöver stå under ”särskilt noggrann tillsyn” (12 §).

Påföljd för ungdomsbrottslingar enligt brottsbalken och vård enligt LVU sammanfaller alltså i inte så få fall. Överlämnande till ungdomsvård, sluten ungdomsvård och ungdomstjänst har dock olika utgångspunkter också i påföljdshänseende vilket framgår av hur reformerna utvecklats under senare år. Socialtjänstens roll är likaså gemensam. Polis och åklagare förutsätts arbeta i samverkan med den vid handläggning av ungdomsmål, medan dess roll är avgörande vid ansökan om tvångsvård enligt LVU. Socialtjänstens uppgifter är emellertid primärt inte straffrättsligt inriktade utan enbart ”vårdgivande”.

De två parallella processerna bör sammanföras. Allmän domstol och åklagare bör ges behörighet att väcka talan i allmän domstol också om en åtgärd enligt LVU. Tingsrätten får alltså samma domsrätt i de fallen som förvaltningsrätt nu har enligt LVU. En åklagare bör därför efter hörande av socialtjänsten hos allmän domstol kunna ansöka om de åtgärder som nu anges i LVU, det vill säga ungdomsvård och sluten ungdomsvård. Av särskild betydelse bör detta vara om lagföring avser en grupp ungdomar där vissa är över och andra under 15 år, men de brott de begått har skett gemensamt och i samråd, exempelvis våldsamt upplopp, våld eller hot mot tjänsteman eller skadegörelse. Alla medgärningsmän kommer att likformigt behandlas av åklagare och allmän domstol och i huvudsaklig omfattning omfattas av samma reaktioner; bötesstraff liksom den lindrigare ungdomspåföljden ungdomstjänst kommer dock alltjämt enbart att avse dem som fyllt 15 är (liksom undantagsvis fängelsestraff eller skyddstillsyn med eller utan fängelse). Men såväl 14-åringen som 16-åringen kan för samma slag av brott av visst allvarligt slag ges exempelvis sluten ungdomsvård, vilket således motsvarar fängelsestraff för vuxna. En fördel är också att reglerna i LVU om omhändertagande blir tillämpliga (och inte de mer inskränkande häktningsbestämmelserna enligt rättegångsbalken, RB) och ett obrutet frihetsberövande ske för verkställande av ett beslut om sluten ungdomsvård.

En behörighet för allmän domstol att på talan av åklagare handlägga mål enligt LVU bör inte begränsas vad avser ålder. Behov kan föreligga att, exempelvis vid upprepad brottslighet, undantagsvis handlägga saken enligt LVU även i de fall den unge fyllt 15 år. En fördel kan vara att den unge då inte behöver underkastas de mera rigorösa reglerna om frihetsberövande som följer av RB utan kan omhändertas med stöd av LVU.

Genom en utvidgad behörighet för allmänt domstol också vad avser LVU har i praktiken en ungdomstol inrättats utan omfattande institutionella förändringar. Genom att korta ledtider och se till att de unga som grips omgående ställs inför ungdomsdomaren och, om det bedöms lämpligt, under ett obrutet frihetsberövande kan tas om hand och omplaceras, kan en brottslig utveckling bäst brytas. Innehållet i *ungdomsvården* behöver dock förbättras.

Statliga ungdomshem får inte bli plantskolor för förhärdade ungdomsbrottslingar och staten bör ta över kostnadsansvaret från kommunerna; det finns en frestelse för den kommunala socialtjänsten att av budgethänsyn avstå från vissa institutionsåtgärder, där överlämnande till *vård i det egna hemmet* framstår som ett billigare och därmed bättre alternativ. Osäkerheten om effekterna av socialtjänstens insatser framstår över lag som stor, vilket bland annat framgick när saken diskuterades i P1 Studio Ett för inte så länge sedan. Detta bör redas ut.

Krister Thelin är före detta statssekreterare och domare, bosatt i Frankrike.